lördag 31 december 2011

Gott nytt år!

Jag bjuder er på en gammal goding ur fotoarkivet. Annika, alldeles nyss fyllda 3 år, avslutar året med mottot Party like its 1982:

Vi ses 2012, vänner!

tisdag 27 december 2011

Hemma hos-reportage, del 9

Köket har jag visat upp förut. Nu kommer det igen, för vi har äntligen fixat lite mer förvaringsutrymmen. Är det något colombianska arkitekter är urusla på så är det kök med generös och praktisk förvaring. Eller, praktiska kök överhuvudtaget. Jag gissar att det traditionellt sett är män som inte tillbringat särskilt mycket tid i de köksliga domänerna som står för ritningarna.

Hur som helst, vi bestämde oss för att utnyttja en massa dödutrymme ovanför kylskåpet och ovanpå köksskåpen till lite mer förvaringsplats.

Det tog i princip två dagar av kaos innan det var färdigt. Inte för att det egentligen var någon stor renovering, utan för att det visade sig att vår lägenhet är Villa Villerkulla. Vinklarna mellan väggarna och taket ovanför kylskåpet är inte räta och taket lutar. Därför såg snickaren Euclides rätvinkliga köksskåp helt snett och vint ut när det väl var på plats. Så det fick sågas och fixas och ändras och måttas och till slut har vi ett köksskåp som visserligen inte är vinkelrätt men som ser rakt ut.

Numera ser köket ut såhär (i lite dunkelt kvällsljus):
Mycket mer skåputrymme!

Just nu hemma hos oss:


Kaoset innan de nya köksskåpen är på plats.

måndag 26 december 2011

Julen 2011

Vår svenskcolombianska julafton - den allra sista då vi bara är vi två - började på morgonen med frukost på säng, pepparkakor, lussekatter och glögg. Eftersom det redan var eftermiddag i Sverige när frukosten var avklarad kopplade jag upp mig på Skype och så var jag med på ett hörn (bokstavligen) på julklappsutdelningen hemma i Umeå där mamma, pappa, lillebror och lillebrors flickvän befann sig.

Jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen: Å vad jag älskar Skype.

Eftersom det är middagen som är den stora julaftonsmåltiden i Colombia åt vi risgrynsgröten till lunch istället. Det finns inget gröttis att få tag på i det här landet, men jag körde på sushiris och det funkade alldeles utmärkt. Här finns recept. Oscar var inte överdrivet imponerad, det här med sött som lunch ses som ett jättekonstigt koncept i Colombia, men är det tradition så är det. Vi till och med rimmade till gröten.

Fram emot kvällen åkte vi en svän till mysiga stadsdelen Usaquén för att titta lite på julbelysningen och ta en fika på en uteservering innan det var dags att åka hem till Oscars föräldrar för julfirandet med släkten. 


Efter en sen kväll (julklappsutdelningen börjar ju inte förrän vid tolvslaget) och ett godnatt med löfte om att "imorgon tar vi sovmorgon allihopa" blev vi väckta vid halv åtta på juldagsmorgonen av Oscars mamma som undrade vad vi ville ha till frukost.

Hela juldagen förflöt i långsamt mak, jag pratade på Skype med Sverige igen, den här gången med farmor och mormor som var på juldagslunch hos mina föräldrar, vi blev bjudna på restauranglunch av Oscars föräldrar för att förskottsfira min födelsedag och när vi väl kom hem på eftermiddagen stupade vi i säng och tog oss inte upp igen förrän idag.

lördag 24 december 2011

Julafton i Colombia

Colombia är ett mittemellan-land. Mitt emellan de länder som firar den 24:e och de som firar den 25:e. De säger att julen egentligen är den 25:e, det var ju då Jesus föddes, men de börjar ändå den 24:e.

Julafton är därför lite som en vanlig dag på dagen, och det är först på kvällen firandet kommer igång. Precis som i Sverige är julen en familjehelg, och inte precis som i Sverige är julen en fest, inte en stillsam högtid.

På kvällen den 24:e samlas familjen, ofta hela släkten, och äter julmiddag ihop. Sen fortsätter kvällen med fest. Volymen höjs på musiken, vardagsrummet blir dansgolv och aguardiente-shotsen töms ett efter ett.

Eftersom julen egentligen är den 25:e, är det inte förrän på tolvslaget som julklapparna delas ut (även om när det är små barn med som inte orkar hålla sig vakna så länge brukar klockorna ibland ställas fram och de luras att klockan är tolv när det i själva verket är mycket tidigare). I katolska Colombia är det ingen tomte som kommer med klapparna, utan det är niño diós, jesusbarnet, som vid något obevakat ögonblick när ingen sett varit framme och lämnat klapparna.

Själva julklappsutdelningen är oftast lite mer kaotisk än i Sverige, särskilt om det är en stor släkt inblandad. Klapparna delas ut till höger och vänster och när allt är klart vet man inte vem som fått vad av vem.

Såhär går det till exempel till på julfirandet hos en kompis släkt. Hennes mamma har tio syskon och de firar hela släkten tillsammans, med barn, partners, barnbarn och barnbarnsbarn. Här är visserligen en av kusinerna utklädd till tomte, men det finns ingen illusion om att tomten existerar och att han är den som kommer med julklapparna. Halvvägs genom julklappsutdelningen blev det för varmt och tomteskägget åkte av och magkudden slängdes ut:


Sen fortsätter festen natten lång, så länge man orkar hålla sig vaken. GOD JUL!

torsdag 22 december 2011

Kom till Colombia!

Nu blir det reklam:

Lufthansa har just nu ett superdupererbjudande på sin hemsida. Flyg tur och retur Stockholm - Bogotá, med alla skatter och allt annat inräknat, från 4600:-. Det är hur billigt som helst.

Man måste köpa innan den 2 januari, resa ut mellan den 9 januari och den 15 juni och tillbaka mellan den 15 januari och 15 september, nästa år.

Seså, klicketiklick och kom till Colombia (man kan även resa ärkebilligt till andra ställen med samma erbjudande, men varför göra det, när man kan komma hit)!

tisdag 20 december 2011

Nya pjucks


De senaste nästan två åren har varit extremt regniga i Colombia, vilket jag som ni kanske minns har beklagat mig över lite nu och då (till exempel här, här, här, här och här).

2010 regnade det runt fem gånger mer än normalt i Colombia, och 2011 ser inte ut att bli bättre. En och en halv miljon hektar land har översvämmats, hundratals människor har dött och närmare 7% av landets 45 miljoner invånare har direkt drabbats till följd av regnandet, och till exempel fått lämna sina översvämmade hem.

För att ge er ett mer påtagligt exempel av ungefär hur mycket det regnar kan jag berätta att jag för första gången i mitt liv nött ut ett par gummistövlar. Och nej, jag har inte varit ute och grävt diken i skogen eller rensat kalhyggen i dem. Jag har bara använt dem till helt vanliga storstadsaktiviteter, typ promenera till jobbet.

Igår fick jag alltså inhandla mitt andra par gummistövlar, som jag hoppas ska hålla lite längre. Hur många paraplyer jag avverkat vill jag inte ens börja fundera över.

måndag 19 december 2011

Julmat i Colombia

Precis som på många andra platser världen över har julen i Colombia sina egna mattraditioner. Under de nio dagarnas novena som föregår julfirandet, såväl som på själva julafton, kan man vara tämligen säker på att bli bjuden på följande:

Buñuelos

Dessa är ett slags friterade bollar som äts året runt i Colombia, men framför allt till jul. De görs på yucamjöl och queso costeño, en speciell ost som kommer från Colombias karibiska kust-region. Osten är väldigt salt och ganska hård, inte helt olik fetaost.

Här hittade jag ett recept på buñuelos med just fetaost om man vill ge sig på ett försök. Jag garanterar dock ingen framgång, enklaste sättet att fixa buñuelos är nämligen att köpa en färdig mix och blanda med queso costeño och vatten, eller att gå ner till haket på hörnet och köpa färdiggjorda.

Natilla

Detta är en slags söt pudding som är gjord på bland annat kanel, majsstärkelse och panela (ett slags brunt socker gjort på sockerrör).

Även dessa finns såklart som färdig blandning att köpa, men här hittade jag ett alternativt natillarecept.


Arroz con leche

Den närmaste colombianska motsvarigheten till den svenska risgrynsgröten är nog arroz con leche, vilket betyder ris med mjölk. Ingredienserna är ungefär desamma - ris, mjölk, kanel och lite annat smått och gott. Här äts den dock i mindre portioner och som efterrätt. Och så vitt jag vet är det ingen mandel gömd inuti som avslöjar vem som blir gift härnäst.

Canelazo

Som dryck till allt detta kan man till exempel servera ett glas varm canelazo, gjord på kanel, panela, och Colombias nationalsprit aguardiente.

-----

Colombia har ingen motsvarighet till svenska julskinkan eller julbordet, utan resten av julmaten är rätt så varierad, men någon av de vanligaste maträtterna som återfinns på en colombiansk julmiddag är till exempel pavo relleno, lechona, pernil de cerdo eller tamales.

Colombia är ett land med enorma regionala variationer, och julmaten är inget undantag. De ovan nämnda exemplen återfinns på de flesta platser i landet, men varje region har också sina egna gastronomiska traditioner. I kaffedistriktet har det till exempel traditionellt varit vanligt med marranadas till jul. Hela kvarteret (eller byn) samlas och jagar runt en stackars gris tills den fångas in och slaktas på plats, på gatan, och sedan tillagas som gemensam festmåltid. Även om marranadas numera är förbjudna kan jag tänka mig att de fortfarande pågår i mindre byar.

De gastronomiska jultraditionerna i större delen av landet är dock mindre blodiga och mer sockriga än dessa marranadas, som tur är.

söndag 18 december 2011

Examensceremonin i bilder

Ungefär såhär såg det ut i torsdags när jag tog min examen.

Examensceremonin hölls i en av universitetets aulor. På raderna längst fram sitter studenterna som ska ta examen (alla som håller i mappar) och på raderna längre bak sitter de inbjudna gästerna. Jag sitter i främsta raden ganska långt till vänster. På scenen  sitter professorer från humanistiska fakultetens olika institutioner.


Sist av allt på hela ceremonin kommer det som alla väntat på - diplomutdelningen. Var och en ropas alla upp och får motta sitt diplom på scenen. När alla fått sina diplom svärs eden, man lovar att respektera konstitutionen och ja, sen kommer jag inte riktigt ihåg resten. Sen är det klart!


Efter ceremonins slut var det dags för de klassiska fotona med diplomet. Det finns foton på Oscar och mig också, men eftersom han inte var nöjd med ett enda av dem får ni hålla till godo med mig, min fantastiska handledare och jag, och min svärmor och jag:


På kvällen gick vi ut på restaurang för att äta tillsammans Oscar och jag, trodde jag. När vi kom dit visade det sig att världens bäste make, även kallad Oscar, ringt ihop en massa av mina vänner som satt där och väntade på att överraskningsfira med mig. Perfekt avslut på en mycket fin dag.

PS Det är Oscar som tagit alla foton.

lördag 17 december 2011

Psykoprofylaxkursade

Tre fjärdedelar av graviditeten är snart avklarade och det innebär dags att börja psykoprofylaxkursen. I Colombias privata sjukvård är det en djungel av alternativ.

Först kollade vi upp kursen på vårt sjukhus. Den ges av den huvudansvariga förlossningssköterskan och är en privatkurs, bara vi och henne. Men 1630:- för åtta tvåtimmarslektioner kändes lite väl dyrt. Så vi ringde vår privata sjukförsäkring för att kolla vad de hade att erbjuda. De samarbetar med två ställen, Misi Baby Spa och Moms & Babies (ja, de heter verkligen så...), där vi får rabatt via försäkringen. Men eftersom båda är lyxiga babyspan för överklassen kostar det ändå 1270:- för lika många lektioner. Inte riktigt inom vår budgetram. Dessutom var kursinnehållet sånt som "känsloworkshop för paret" och jag kan inte med sånt. Jag vill ha praktiskt information och inget mer. Inte måla teckningar ihop.

Det tredje alternativet var psykoprofylaxkursen som vår halvprivata sjukförsäkring EPS erbjuder, som är gratis. Vi hade våra tvivel, för sjukvårdssystemet i Colombia är inte det bästa och EPSarna har inte så bra rykte. Men vi tänkte att äsch, eftersom det är gratis så testar vi att gå en gång för att se hur det är.

I morse var vi på vår första lektion och vi blev mycket positivt överraskade båda två. Det var intressant, det var sakligt, lektionen hölls av en kunnig sjuksköterska som inte med en min antydde att någon fråga var för dum för att ställas och det var roligt att träffa andra. Temat för lektionen idag var "generellt om graviditeten" och inleddes med att alla fick berätta historien om sina graviditeter - om den var planerad eller inte, hur allt har gått hittills, om pappan finns med i bilden, om det är en pojke eller flicka (vi var såklart de enda som inte visste könet), och så vidare.

De flesta var där i par, men några var själva. Det var 18-åringen som råkat bli gravid och dessutom väntade tvillingar, det var 17-åringen som var där med sin syster i samma ålder, som själv gått kursen när hon var gravid förra året, och det var tjejen som fick reda på att hon var gravid när hon skulle börja ett nytt jobb och de gjorde ett graviditetstest på henne innan hon skrev på papprena (det är olagligt även i Colombia, men de flesta företag gör det ändå, ofta utan att tala om det. Och nej, hon fick inte jobbet efter det). Och det var det frireligiösa paret, paret som väntade sitt andra barn, paret som hade tusen frågor och 22-åringarna som bestämt sig för att skaffa barn fast de båda fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Och så vi.

Lektionerna hålls varje lördag och man kan gå på vilka man vill när man vill, så nu har vi alla lördagar från den 7 januari till mitten av februari inbokade. Vi struntar i lyxiga spa-kurserna med gravidyoga, EPSen duger alldeles utmärkt.

Och än en gång påmindes jag om varför Oscar är den bästa jag någonsin kunnat hitta. När alla kommenterade sitt sedvanliga "tja, man kan ju förstås köpa kläder i könsneutrala färger, som vitt" (varför i hela friden nu vitt verkar vara den enda "könsneutrala" färgen en bebis kan ha, gud så opraktiskt) efter att vi sagt att vi inte vill ta reda på barnets kön innan det föds och Oscar förklarat varför (annars ger alla rosa kläder med volanger och rosetter och fluff-fluff om det är en flicka och blå kläder med bilar om det är en pojke), sa han att nej, det behöver inte alls bara vara vita kläder. Vi vill att våra barn ska ha alla sorters kläder, och om det är en pojke och någon gett oss en rosa tröja så får han väl ha en rosa tröja, det går alldeles utmärkt.

Hur många promille av colombianska män säger till psykoprofylaxgruppen, och till folk i största allmänhet, att deras son visst kan ha rosa kläder? Ungefär jättejättefå.

Oscar är världens bästa och tar striderna som inte ens jag alltid orkar ta.

torsdag 15 december 2011

Magister!

Idag var dagen då jag äntligen, efter tre års slit vid sidan av heltidsjobb, fick mitt examensbevis i handen.

Det var visserligen ett halvår sen opponeringen av min uppsats var, men sen reste vi ju till Sverige och jag hann inte lämna in alla papper som behövdes i tid för terminens första examensceremoni. Men den som väntar på något gott!

Varje student fick ta med sig två gäster, i mitt fall var det Oscar och hans mamma som fick den äran. Ceremonin, som för en gångs skull i Colombia började punktligt klockan åtta på morgonen, var pompös som alla officiella tillställningar i Colombia är.

Nationalsången*, studentsången**, tal av dekanus, tal av bästa studenten, musikuppträdande och så slutligen diplomutdelning. Vart och ett lästes namnen och titeln upp på de 114 studenter på humanistiska fakulteten som tog sin examen idag, och var och en fick vi gå upp på scenen för att ta emot vårt diplom och skaka hand med alla professorer som stod där på rad.

Sedan gick vi ut och åt en enorm restaurangfrukost och ikväll ska Oscar bjuda mig på Wok. Bildbevis på hela balunsen kommer så fort familjens officielle fotograf gett mig sina foton.

Från och med nu kan ni i alla fall titulera mig Magister en Estudios de Género de la Universidad Nacional de Colombia om ni vill.


*Som jag faktiskt kan hela första versen på efter att jag fick för mig att jag skulle lära mig den härom dagen inför ett framtida (avlägset) colombianskt medborgarskapstest.
** Som jag faktiskt kan i alla fall de första två meningarna av, efter att vår latinlärare i gymnasiet tyckte att det inte anstod latinelever att ta studenten utan att kunna Gaudeamus igitur.

tisdag 13 december 2011

Full rulle

December är månaden då Colombia glömmer bort att jobba och istället festar sig fram till det nya året. Det sociala liv som inte hanns med de föregående elva månaderna ska helt plötsligt klämmas in på årets sista trettioen dagar.

I lördags kväll hade vi julfest med våra padrinos, i söndags var det glöggkväll hemma hos Jenny, ikväll var det glöggkväll och lucia hemma hos Nina, imorgon är det luciamottagning på ambassaden, på fredag är det julfest på jobbet, på lördag är det julfest med vänner, och sådär fortsätter det.

Någonstans däremellan ska jag försöka hinna jobba också. Och gå på profylaxkurs.

Det blir inte så mycket tid över till att blogga. Så ni vet, om ni undrar vart jag tar vägen, alltså.

söndag 11 december 2011

♥ Svt Play ♥

Jag erkänner. Jag har en last. Den går tvärsemot alla mina politiska principer och allt jag egentligen står för. Trots det djupt odemokratiska med dessa institutioner: Jag är oerhört fascinerad av kungligheter.

Därför kan jag inte låta bli att klistra mig framför teven vid nobelbanketten varje år för att titta på kungligheterna (precis som att Året med kungafamiljen är ett givet program att bänka sig framför i mellandagarna och att jag tittar på vartenda kungligt bröllop jag kommer över).

Gissa min besvikelse förra året då jag klickade mig till nobelbanketten på Svt Play och fick meddelandet att den av upphovsrättsliga skäl inte kunde visas utanför Sverige! Jag fick nöja mig med att plöja igenom alla tidningarnas bildspel istället. I år slapp jag dock den frustrationen och har just avnjutit en tredje adventsfrukost med lussekatter, glögg och årets nobelbankett.


Det är ju inte bara kungligheter man kan titta på här borta i förskingringen, jag och Oscar(!) kollar även på På Spåret och jag tänkte försöka kolla ikapp julkalendern.

Å vad jag älskar Svt Play.

onsdag 7 december 2011

Noche de velitas

Idag för ett år sedan hade vi fest hemma hos oss. Det är nämligen velitas idag, den officiella inledningen på den colombianska julen.

Ikväll, däremot, blir det inget partaj. Vi hade först tänkt ha middag/fest/julklappsutdelning med våra padrinos, men det var ingen som tog sig för att styra upp något i tid, så det blev inte av.

Som plan B bestämde vi oss för att gå på ett av alla evenemang Bogotá ordnar runt om i staden. Ett av dem är en gratiskonsert med Calle 13 i Parque Simón Bolivar som jag gärna gått på, men eftersom allt är livsfarligt och man måste lindas in i bomull och skyddas från allt när man är gravid i det här landet är det förbjudet för gravida att gå på konsert.

Istället tänkte vi kolla in fyrverkerierna vid Colombias högsta byggnad Torre Colpatria alldeles i närheten av där vi bor. Eftersom velitas handlar om att tända ljus till jungfru Marías ära, tänds hela tornet upp som ett jättelikt ljus. Sen är det fyrverkerishow till julmusik, en barnkör som sjunger och artificiell snö(!). Säkert även för gravida.


Men tyvärr har hela kvällen regnat bort. Ända sedan lunchtid har det omväxlande ösregnat och duggat, och just nu visar temperaturen på 12 grader. Inte så lockande alls att gå ut.

Jungfru María får klara sig utan ljus i år, själv tänkte jag krypa ned under täcket med Oscar och kolla på film.

PS Om ni vill veta mer om hur noche de velitas kan vara i Bogotá när det inte regnar, kolla in Colombia Travel Blog.

tisdag 6 december 2011

Filuren, sisådär 27 veckor


Den mår fint, växer som den ska, överläppen finns med, den har alla viktiga ben på plats, fyra kamrar i hjärtat som slår med 146 slag per minut och den väger cirka 973 gram.

Precis som vi redan märkt är det en egensinnig liten filur vi har att göra med. Så fort läkaren försökte få en bättre bild satte den händerna framför ansiktet.

Det är samma sak härhemma, så fort jag ropar till Oscar att komma och känna hur den sparkar så slutar den direkt.

Eftersom normen här är att ta reda på bebisens kön i förväg (ni vet, hur ska man annars veta om man ska inreda bebisrummet i rosa eller i blått), sade vi till läkaren i förväg att vi inte ville veta något. Det var inga problem, på alla papper står det "sexo: 0", och han svängde förbi fort så vi inte skulle kunna hinna se något (vilket vi inte gjorde heller), även om läkaren sa att han visste precis vilket kön filuren har.

Vi får vänta i tre månader till. Huvudsaken är att det är en frisk och kry och pigg filur vi har på gång.

måndag 5 december 2011

Colombia, 200 år senare

Enligt Wikipedia avskaffades slaveriet i Colombia i början på 1800-talet. Tittar man i senaste numret av skvallertidningen ¡Hola! skulle man kunna tro att det fortfarande pågår. Såhär fräscht illustreras en artikel om Valle del Caucas mäktigaste kvinnor:




Tydligare kan det väl inte bli, att för att vara rik och mäktig i ett departement där över en fjärdedel av befolkningen är afrocolombianer är det vit hudfärg som gäller. De mäktiga kvinnorna är knappast de som syns i bakgrunden, de maktlösa som fortsätter att vara de mäktiga vita kvinnornas pigor.

Colombia har lång väg kvar att gå innan slaveriets strukturer avskaffas i praktiken.

söndag 4 december 2011

Julbak igen

En gång är ingen gång, två gånger är tradition, som min kloka vän Åsa säger. Därmed har en ny tradition numera uppstått, eftersom det var andra året i rad vi ordnade julbak hemma hos oss, tillsammans med svenska bekantskapskretsen här i Bogotá.

Det blev flera plåtar av både lussekatter och pepparkakor, och dessutom knäck (och i år hade vi formar från Sverige som inte knäcken klistrades fast i). Plus såklart glögg och som extra bonus julmust. Svensk julstämning i topp.

Nästa generation colombiasvenskar var representerade av snart treårige Simon, ettårige Mateo och tremånaders Saga Manuela. Simon spritsade pepparkakorna väldigt elegant, i övrigt bestod hans och Mateos bidrag framför allt i att hjälpa till att äta upp bakverken. Ett hårt jobb, men någon måste ju göra det.


Okej, vi ses på julbaket nästa år igen!

lördag 3 december 2011

Jul i Parque Nacional

Nu börjar den officiella julbelysningen dyka upp runtom i Bogotá och många parker och torg förvandlas till artificiella jullandskap. Alldeles nära oss ligger Parque Nacional, och ikväll tog vi oss en promenad förbi för att kolla in ljusen och folkvimlet.

Förutom överdådig julbelysning (även om jag måste säga att årets inte var särskilt imponerande jämfört med tidigare) fylls parken med stånd där allt möjligt säljs, såsom grillade majskolvar, grillspett, sockervadd, heliumballonger, blinkande tomteluvor, canelazo och glowsticks.


Vanligtvis är det inte särskilt rekommendabelt att bege sig ut och promenera i Parque Nacional på kvällstid, men i december är nästan ingenting som vanligt i Colombia. Inte heller Parque Nacional.

onsdag 30 november 2011

Jul i Colombia

Åsa kommenterade att:
Kom just att tänka på ditt intressanta inlägg om julkrubbor i fjol. berätta mer om de colombianska jultraditionerna!

Det ska jag ta och göra. Tills vidare återvinner jag några inlägg från förra året om julen i Colombia (klicka på de fetstilta länkarna för att komma till inläggen).

Julen börjar officiellt med velitas den sjunde december. Då tänder man ljus, men som med ganska många högtider i Colombia är det till stor del en ursäkt för att ha fest, dricka sprit och dansa salsa. Riktiga nedräkningen inför jul börjar sen den sextonde december, då det hålls novenas varje dag fram till julafton. Man ber böner och sjunger sånger om Jesus och Maria, men igen, som med ganska många högtider i Colombia är det till stor del en ursäkt för att ha fest, dricka sprit och dansa salsa (ja, varje dag fram till julafton, nio dagar i rad).

Sen är det julafton.

Men även om julen börjar först den sjunde december börjar peppandet långt innan. Affärerna börjar sälja julgrejer i oktober, och många pyntar julgranen i mitten av november. Julpynt i Colombia består av orimliga mängder ljusslingor, helst med lampor i olika färger som blinkar, och varför inte spelar julmusik med toner som låter som en mobilringsignal från 90-talet. Och krubbor. Julkrubbor är snudd på viktigare än själva julgranen.

Men som sagt. Mer om jul i Colombia kommer framöver!

tisdag 29 november 2011

Colombia. Med O.

På förekommen anledning (google-sökningarna hit till bloggen) och för att stilla min inre språkpolis som sparkar bakut vid varje åsyn av detta, tar vi det här en gång för alla:

Columbia är ett universitet i USA, ett skivbolag och ett federalt distrikt i USA. Till exempel.

Colombia är ett land i nordvästra Sydamerika. Där bland annat jag bor.

Colombia. Landet stavas med O. Inte U.

Okej, då säger vi så.

måndag 28 november 2011

Ese pum pata pum

Cinemacinco, som jag brukar göra reklam för lite nu och då (och inte bara för att det är vår granne tillika en av våra närmsta vänner som är gitarrist i bandet, utan framför allt för att de är riktigt riktigt bra), har just haft premiär av sin nyaste musikvideo (den tredje i ordningen efter Perro callejero och Campesino). Den här gången är det låten Ese pum pata pums tur och precis som alltid är det riktigt bra:


Ese pum pata pum är lika fantastisk som deras andra låtar, även om Campesino såklart är den som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom vår padrino/bandets gitarrist Alejo spelade och sjöng den på vår vigsel.

Men seså! Klick klick för att lyssna på låten och kolla in den proffsiga videon!

-----
Cinemacinco har jag skrivit om tidigare här, här och här.

söndag 27 november 2011

Första advent i Bogotá

Regnet strilar ner utanför fönstret och hjälper inte direkt till att höja julstämningen. I brist på snö och med en sol som går upp klockan sex på morgonen och ner klockan sex på kvällen precis som hela resten av året har jag gjort mitt bästa för att julfixa lägenheten för att få in den rätta känslan istället.

En julgran (i plast, men det är faktiskt varken ekonomiskt eller ekologiskt försvarbart att köpa en av de där riktiga granarna som är direktimporterade från Kanada och säljs i Bogotás snobbigaste kvarter), en adventsljusstake, nejlikedekorerade apelsiner, ljusslingor på balkongen och en adventsstjärna som visserligen får hänga på väggen för tillfället.

Såklart kastrullen med glögg ständigt på spisen och så lussekatterna jag bakade häromdagen.

Sveriges radios julkanaler Klassisk jul och Bjällerklang på datorn.

Jag ides inte ta mig till den årliga skandinaviska julmarknaden idag på andra sidan stan, men jag tycker att det går rätt bra med julstämningen ändå, som ni ser.

fredag 25 november 2011

Jultjuvstart

Jag kunde inte hålla mig längre. Dessutom var jag ju tvungen att prova ut lussekattsreceptet inför det officiella julbaket så jag visste att det funkade. Nu har vi ett lussekattsberg i frysen.

Det är lite meckigt att vara utlandssvensk och julknarkare, men det går. Såhär funkar det enligt min erfarenhet i Colombia:

Lussekatter
Vart och vartannat lussekattsrecept nuförtiden innehåller ju Kesella, som tydligen ska göra dem mycket saftigare. Eller så är det en reklamkupp från Arla. Hur som helst är Kesella Arlas produktnamn på kvarg vilket på spanska ungefär motsvarar requesón. Vilket köpes på välsorterade supermercados.

Det andra krånglet är saffran. Det kostar skjortan och finns bara på snobbiga supermercados, typ Pomona. Och det finns bara i pistill-form, så man måste mortla. Det blir inte lika bra i lussekatterna som saffranspulver, så helst ska man vara förutseende och se till att importera från Sverige.

Jäst finns både i torr- och färskvarianten. Färsk jäst finns på vissa bagerier och på ostaffärer(!). Ibland säljs det i block, typ som smör. Då får man dela upp i småbitar och frysa in. På vanliga supermercados hittar man torrjäst, fast inte i kylen utan på burk i bakhyllan. Trixet med torrjäst är att blanda ut den med ungefär en matsked socker och en deciliter av degvätskan och låta den "komma igång" i tio minuter eller så innan man blandar resten. Degvätskan ska vara lite varmare än när man bakar med färsk jäst.

Glögg
Har varit mitt stora dilemma i år. Vanligtvis gör jag den på vin, men eftersom det är en myt att det går att koka bort alkoholen var jag tvungen att hitta någon värdig ersättare. Inte det lättaste i ett land som varken har alkoholfritt vin eller svartvinbärssaft att tillgå. Men efter noggrann utprovning är detta vinnarreceptet: en del druvjuice och två delar kranbärsjuice. Och så alla kryddor, såklart. De har jag inga mått på, men på ett ungefär är det: Ganska mycket kanelstänger och nejlikor, lite mindre hela kardemummafrön (finns på Surtifruver) och ännu mindre ingefära. Plus socker om det är vinglögg. Ju längre det får stå och sjuda och dra desto bättre.

Pepparkakor
Här har jag varit förutseende nog att importera deg från Sverige. Men vill man så går det säkert, det här verkar vara ett bra recept. Dock finns det vissa problem, som ickeexistensen (så vitt jag vet) av baksirap i Colombia. Och var tusan man får tag på bikarbonat, men det finns säkert på något otippat ställe, typ apoteket.

Knäck
Här snackar vi riktig överkurs som kräver sverigeimport, skulle jag vilja påstå. Problem ett: en av två huvudingredienser är sirap som ju inte finns här (i alla fall likadan sirap som i Sverige, inte går det väl att göra knäck på sån där rinnig pannkakssirap?). Problem två: det finns visserligen knäckformar, men de är gjorda i obehandlat papper, vilket gör att knäcken helt kletas fast. Bäst att köpa knäckformar i Sverige.

-----

Eller, om man tycker att det är alldeles för meckigt alltihop kan man istället besöka nordiska julmarknaden i Bogotá nu på söndag den 27e från klockan 12 och framåt och köpa färdig glögg, pepparkakor och lussekatter. Den håller till i Skandias lokaler på Avenida 19 med calle 113 ungefär.

torsdag 24 november 2011

Dagen vi fick veta

Idag är det på pricken 100 dar kvar tills filuren är tänkt att dyka upp och jag tänkte berätta om hur det gick till den där dagen vi fick se två streck på stickan.

Det var den 26 juni och Oscar var inte hemma. Han hade åkt iväg på grillfest med vänner utanför Bogotá och skulle komma tillbaka på eftermiddagen, men jag hade stannat eftersom första bröllopsgästerna från Sverige kommit.

Egentligen kände jag det på mig redan innan. Vi hade försökt i några månader och jag hade hunnit googla alla tidiga graviditetssymptom som finns. Ett av dem stämde på pricken och var det som gjorde att jag redan var nästan helt säker.

Men jag kissade på stickan i alla fall. Och fick se de två strecken. Och tänkte att ja, det visste jag ju redan.

Sedan gick jag ut och demonstrerade. Tänkte att Filuren, det här är för din skull. För att du ska få växa upp i en värld där du får älska vem du vill utan några pappskallar som fått för sig att viss sorts kärlek är lite bättre än annan.

På eftermiddagen ringde jag Oscar ungefär femtielva gånger. Var är du? Är du framme snart? Hur länge är det kvar tills du kommer hem? Sådär som jag aldrig någonsin gör vanligtvis.

Men nu var det ju inte vanligtvis just den här dagen.

När Oscar äntligen kom hem efter en halv evighet fick han en liten presentpåse. Först fattade han inte vad det var som låg i den. Han tittade på stickan i några sekunder innan det sjönk in. Då började han gråta. Och skratta. Och gråta ännu mer.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så glad för ett sånt här besked, sa han mellan tårarna.

Sen ringde han sina föräldrar och jag ringde mina. Klockan var ett på natten i Sverige då.

Så började vår resa mot filuren. Hundra dagar kvar.

tisdag 22 november 2011

Frilansande

Oscar och jag har precis gjort vårt första jobb ihop, till nästa nummer av SATS magasin. Jag har skrivit och Oscar fotat alla bilder.

Det är en artikel som handlar om Bogotás ciclovía, som jag skrivit om förut här på bloggen.

Tyvärr finns inte tidningen online så vitt jag vet, men har ni vägarna förbi ett SATS-gym eller så kan ni ju hålla utkik.

Hur som helst, det var ett bra samarbete, hoppas det blir fler frilansjobb i framtiden.

måndag 21 november 2011

Mina föräldrar, alltså

I kommentarerna till det här inlägget (om hur folk blir bestörta och tänker att jag kommer att måsta klara allt helt själv när barnet föds när jag talar om för dem att min mamma inte kommer att komma lagom till förlossningen för att hjälpa mig, detta trots att jag bor ihop med barnets mycket kompetente far) hittar man både mamma och pappa.

Först skriver mamma:
Men hur tänkte du nu? Inte kan väl Oscar hjälpa dig!
Det är nog bäst att jag tar tjänstledigt i 3 månader, bokar biljett och kommer till er.
Kram mamma
Sen lägger pappa till:
Det är nog bäst att jag följer med Inger. Jag menar att jag och Oskar kan ju gå och ta en öl medan ni sköter barnet.
Pappa
Mina föräldrar, alltså. De är två sköna typer med sinne för ironisk humor.

söndag 20 november 2011

Pizzakväll med wii

Det var alldeles för längesen vi sågs med våra padrinos från bröllopet, så igårkväll gjorde vi slag i saken och styrde upp en kväll med pizzabakning och wii.


Santo, alias Pizza-Mussolini, hävdade sina italienska rötter (samt brist på danskunskaper) och chefade över pizzatillverkningen i köket medan vi andra underhöll oss med det bästa spelet som finns till wii: The Michael Jackson Experience.


Klockan hann bli tre på morgonen innan vi satt i taxin hem med pizzafulla magar och värkande muskler efter all MJ-dans och lite wii sports resort på det (utmana mig i kajak om ni vågar), men mätta och nöjda.

torsdag 17 november 2011

Mycket vanlig konversation nuförtiden

 - Din mamma kommer väl när barnet föds?
(Framtida morfar antas däremot inte vara lika intresserad av sitt barnbarn)
- Nja, mina föräldrar kommer nog och hälsar på när barnet är 2-3 månader.
- Men! Vem ska då hjälpa dig med allt i början?

Jag vet inte det jag, men här kommer ett helt GALET och lite spexigt förslag sådär:

Barnets far.

onsdag 16 november 2011

Nejmensåatt...

...skojigt väder det är i den här stan, då.



Jätteskojigt, verkligen.

måndag 14 november 2011

Maracuyá

Av alla de fantastiska frukter* som finns i Colombia har jag för tillfället helt snöat in på maracuyá, det vill säga passionsfrukt. Men inte den lilla russinliknande varianten som finns i Sverige, utan den större, gula sorten.

Denna den vanligaste passionsfrukten som säljs i Colombia är som ett stort äpple till storleken och har ett mycket syrligare fruktkött än den mindre skrynkelvarianten.

Vanligtvis serveras den i juiceform, men jag gillar att äta den direkt som den är, med lite socker på (som sagt, väldigt syrlig).

Jag har alltså helt fastnat för maracuyá på sistone (har ätit två hittills idag och skulle kunna ta mig en tredje om det inte innebar att jag i så fall skulle vara tvungen att gå till affären) och när jag läser lite på det allvetande internet får jag veta att frukten är rik på såväl kalcium som järn. Precis det man behöver extra av som gravid.

Även i juiceform är maracuyá fantastiskt god, men nu ska ni få ett dundertips: Gör juice på hälften maracuyá och hälften lulo. Godare juice existerar inte på denna jord.


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulotomate de árbol och zapote.

lördag 12 november 2011

Ska du föda i Sverige?

Det är frågan jag får lite titt som tätt nuförtiden. Den ställs av såväl colombianer som svenskar, men av olika anledningar.

Colombianer för att de tänker att på så vis får barnet automatiskt svenskt medborgarskap vilket är ungefär en miljon gånger bättre än colombianskt med tanke på rörelsefrihet i världen. Svenskar för att de har en illusion om att Sverige är bäst på det mesta och att det naturligtvis måste vara mycket bättre och säkrare att föda barn i Sverige än i Colombia.

Svaret är hur som helst nej. Av flera anledningar:

1. Jag bor i Colombia. Det innebär att jag har colombiansk sjukförsäkring, jag går på alla kontroller här, hela min journal är på spanska och finns på sjukhuset där jag ska föda barn. I närvaro av en gynekolog som gjort alla kontroller under hela graviditeten och känner mig och Oscar.
Skulle jag föda i Sverige skulle jag skriva in mig strax innan förlossningen i ett sjukvårdssystem som jag inte vet hur det fungerar och komma till en förlossningsavdelning jag inte känner till, med okända människor som heller inte vet något om min graviditet.

2. Jag har ett jobb. Man får visserligen flyga med en normal graviditet fram till två veckor innan beräknad förlossning (om jag nu skulle vilja utsätta mig för det), men hur som helst skulle det innebära att ta ut innestående semester innan resan istället för att använda den till att förlänga min 14 veckors mammaledighet. Och jag är hellre ledig med filuren utanför magen än inuti.
Dessutom skulle jag sen behöva flyga tillbaka tvärs över jorden med en rätt nyfödd bebis.

3. Filurens pappa bor och jobbar i Colombia. Även han skulle behöva ta ut flera veckors obetald semester (eftersom han frilansar) för att åka till Sverige för att vara med på förlossningen. En förlossning som skulle ske på ett språk han inte förstår.

4. Det är skitdyrt. Flygbiljett för två vuxna tur- och retur plus en bebis retur kostar massor av pengar som vi inte har, särskilt med tanke på inkomstbortfallet resan skulle innebära.

5. Svenskt medborgarskap fixar vi på ambassaden.

Så nej.
Jag kan inte se någon som helst rationell eller vettig anledning till att lägga miljontals pesos och flera veckor av dyrbar ledighet med bebis på att flyga höggravid till andra sidan jorden för att föda i ett för oss båda helt obekant sjukvårdssystem och sedan tillbaka med en nyföding. Filuren kommer att födas i Colombia.

fredag 11 november 2011

Såhär har det varit att dejta sydamerikanska killar

Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här rubriken. Det är lite som att säga hur det är att dejta europeiska killar. Jag tror att det är rätt stor skillnad mellan att dejta en italienare och en svensk. Eller mellan en svensk och en annan svensk.

Precis samma sak i Sydamerika.

Jag har haft lite historier hit och dit under mina snart sju år i Sydamerika, en del lite långvarigare och seriösare än andra. Jag vet inte om det finns någon gemensam nämnare mellan alla, men ungefär såhär har det varit:

I Chile var jag tillsammans med en tatuerare i nästan ett år. Han var spännande men visade sig vara rätt dum i huvudet. Oh well, det var i alla fall lärorikt.

Sen dejtade jag lite här och var i Argentina och Colombia och latinamerikaner i Sverige under åren, men inget särskilt långsiktigt.

Jag har faktiskt väldigt sällan dejtat argentinare, trots sammanlagt två år i landet. Jag vet inte, det är nog själva raggningskulturen i Buenos Aires som jag helt enkelt inte pallar. Det är verkligen neandertal-stuk, typ klubba ner och dra hem i håret. Inte min grej.

Sista året i Argentina var jag tillsammans med en colombian. Jag var kär, tänkte framtid och allt, men så blev det inte. Det tog slut rätt turbulent efter ett år och det var nog lika bra. Han var till exempel abortmotståndare och det kan ju vem som helst som vet någonting om mig räkna ut med lilltån att det aldrig hade funkat i längden. Hur som helst, jag gillar honom och vi kommer bra överens. Han är gift nu med någon som passar honom mycket bättre och de har en liten son. Och tack vare vänner jag har via honom lärde jag känna Oscar.

Till slut kom Oscar in i mitt liv. För att stanna. Han är den bästa person jag vet, den finaste jag känner, den människa jag vill vakna bredvid resten av mitt liv och den jag vill gå hand i hand med när vi är pensionärer.

torsdag 10 november 2011

Onsdagkväll i Karibien


En vanlig onsdagkväll i november kan man till exempel vara på jobbresa i Barranquilla, Karibien.

Då kan man till exempel sitta i 25 graders värme på en uteservering och äta pizza med pesto och soltorkade tomater och dricka iskall jordgubbsjuice.

Det hade varit trevligare med sällskap, men det duger i krig.

onsdag 9 november 2011

Frågesport

Jenny har förärat mig med en sån där bloggutmaning som cirkulerar runt just nu. Den går i princip ut på att svara på några frågor och skicka vidare till andra favoritbloggare.

Då kör vi.

Varför började du blogga?
Den här bloggen började jag eftersom jag kände att Resedagboken inte riktigt var rätt forum längre. Jag hade skrivit resedagbok under några av mina vistelser i Sydamerika för att hålla kontakten med vänner och familj hemma, men nu var jag inte på resa längre så det var dags för något annat. Plus att jag gillar bloggformatet väldigt mycket.

Vilka bloggar följer du?
Massor. De som finns här till höger hör till mina favoriter (även om vissa under "andra latinamerikabloggar" inte egentligen är sådana som jag följer men som jag har mest för att tipsa om, eftersom många hittar hit när de söker latinamerikarelaterad information). Mest gillar jag vardagsbloggar och en del politiska, och jag har aldrig följt en modeblogg i hela mitt liv.

Favoritfilm?
Jag har ingen. Eller snarare, jag har massor. Vill man se en film från Colombia som för en gångs skull inte handlar om konflikten och våldet och knarket rekommenderar jag starkt Los viajes del viento. Går säkert att hitta på internet.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Många.
Brasilien verkar fantastiskt. Där skulle jag vilja stanna ett tag och lära mig portugisiska ordentligt när jag ändå håller på.
Mellanöstern, de flesta länder. Det är en otroligt fascinerande region som jag vet alldeles för lite om.
När jag gick i gymnasiet reste jag till Tanzania och snöade helt in på Afrika, tänkte att jag skulle lära mig swahili och bosätta mig ett tag i något östafrikanskt land nära ekvatorn, fast sen hamnade jag ju i Sydamerika istället. Men jag skulle gärna resa tillbaka.

Och naturligtvis Sverige. Jag drömmer ständigt om att resa till Sverige.

Mina fem bloggrosor går till:
Några av mina favoriter som inte redan fått den här.

Mammas Machete aka Julia Svanberg som skriver en helt fantastisk blogg om livet i Allmänningen på Colombias landsbygd. Har ni inte redan hittat dit, gör det nu!

Linnéa i USA som träffade stora kärleken och tog sitt pick och pack och drog till stora landet i norr. Hon skriver befriande opretentiöst om livet som (o)frivillig utlandssvensk.

Being Sofie som flyttade till andra sidan jorden för kärlekens skull. Nu bygger hon upp livet hon lämnat bakom sig i Sverige igen efter att kärleken tagit slut.

Duktiga Tjejen som just skrivit färdigt en bok baserad på sina år i Karibien.

Anydaynow som äntligen, äntligen slipper distansförhållande med sin J. I samma land, på samma plats, tillslut.

tisdag 8 november 2011

Att resa bort och missa världsnyheter

Tre dagar hann vi vara borta, utan internet eller värst mycket kontakt med omvärlden. Då smäller militären till och bombar ihjäl FARC-gerillans högste höns, Alfonso Cano.

Vi hann skymta det på en löpsedel, och se ett extrainsatt tal av presidenten till nationen på TV, men inte så mycket mer. Ackompanjerat av närbilder på Canos lik.

Det känns alltid märkligt när något stort händer som man bara missar. För att alias Alfonso Cano dött är stora nyheter i Colombia. Så stora som de kan bli. De innebär såklart inte på något vis att det är över för FARC, flera nya ledare står på kö för att ta över posten. Under tiden jag bott i Colombia har minst tre av gerillans allra högsta skikt dött i militäroperationer - först alias Raúl Reyes, sen alias Mono Jojoy och nu alias Alfonso Cano.

Regeringen gör såklart allt de kan för att maximisera effekterna av Canos död för att försöka skapa splittring i FARCs led och har redan gått ut i medierna med att det var tack vare medlemmar ur Canos innersta krets som avslöjade koordinaterna för hans tillhåll som det var möjligt att precisionsbomba ihjäl honom. Dessa kollaboratörer utlovas nu både beskydd och en skyhög summa pengar. Om det är sant eller inte har jag ingen aning om.

Jag vet bara att det hände stora grejer i Colombia medan jag hängde i tropikerna och att det är rätt mycket obehagligt firande över en människas död i alla colombianska massmedier just nu, en människa som borde ställts till svars för sina dåd istället för att ha bombats till döds i ett anonymt djungelläger.

DN1, DN2, SvD1, SvD2

måndag 7 november 2011

En helg i Garzón, Huila

Lite hipp som happ sådär på fredagseftermiddagen fick Oscar och jag för oss att dra en sväng till Garzón där hans farfar bor. Vi fick tag på en buss och tio timmar senare, på lördagsmorgonen var vi framme hos släkten i tropikerna.

Här kommer helgen i några bilder, sen ska jag sova:
På lördagen gick vi på marknad. Lite som att vara ett djur på zoo, ungefär. Det kommer inte så många gringas till Garzón, och ännu färre hittar till marknaden.
Oscar fotade, som vanligt.
På marknaden kunde man bland annat köpa färskpressad sockerrörsjuice. Lite som att dricka flytande socker, dvs inte så gott. Bakom mig skymtar svärmor.
Det var soligt och tropiskt varmt mest hela tiden, även om det inte verkar så på bilden. Jag premiärbadade med magen.
Sen lärde vi Oscars kusin att åka rullskridskor. Hon var eventuellt Garzóns nöjdaste tjej efter det.

torsdag 3 november 2011

Mythbusters, tandläkar-edition

Efter att idag lagat mitt första hål någonsin i en tand (tydligen kan man få hål i tänderna när man är gravid, tydligen kan precis vad som helst hända när man är gravid och det är heeeelt normalt och precis allt beror på just graviditeten) känner jag mig härmed auktoriserad att avliva några myter om det här med tandlagning. Myter som jag i och för sig inte vet om de är särskilt allmänt spridda eller om det bara är grejer jag fått för mig efter att ha hört tandläkarhistorier och sedan fabricerat ihop lite idéer i mitt huvud.

Hur som helst.

1. Borren. Eftersom det heter borr har jag alltid tänkt mig just... en borr. En rätt smal och liten, såklart, men ändå en borr. Men det är det ju inte, inte en sån där lång spiral i alla fall utan det är ju mer som en liten pigg med en rund grej längst ut. Mer som en jättepluttig slip.

2. Borrljudet. Det ska ju tydligen vara helt fruktansvärt. Men alltså, det låter ju mest som en ganska tystlåten liten maskin. Typ eltandborste.

3. Smärtan. Jag hade fått för mig att det gör ont att laga tänder. Och okej, särskilt behagligt är det ju inte, men det gör ju inte direkt ont. Det är ju mer att det ilar rätt obehagligt i tänderna.

4. Bedövningssprutan. Först började hon utan bedövning och jag kände ingenting och hann tänka att det där var väl inget, vilka mesar som tar bedövning. Sen ilade det till i tanden, och jag fick en halv spruta och sen ilade det ännu mer och jag fick en halv spruta till. Sen var halva munnen bortdomnad och jag kände inget alls. Hur som helst, själva sprutan hade jag fått för mig skulle vara jätteläskig, men på riktigt kändes den ju knappt.

Jag är nästan lite besviken över att allt var så himla lätt. Jag som gått och tänkt att nu får jag chansen att höja min smärttröskel litegrann. Icke, då.

Summa summarum: Det här med att laga hål i tänderna, inte så farligt alls, faktiskt. Varsågod för information.


PS Oscar säger att jag ska vänta tills jag måste rotfylla, då kommer jag inte att vara så morsk, längre. Vi får väl se.

tisdag 1 november 2011

Historien om Bello

Den kanske bästa historien från söndagens val är nog den om Bello, förorten till Colombias näst största stad Medellín.

Bello hade en enda borgmästarkandidat i valet, konservativa partiets Germán Londoño. Denne Londoño råkar för övrigt vara nära vän med Bellos före dette borgmästare och senare kongressledamot, Óscar Suarez Mira, som numera sitter bakom lås och bom efter att det visat sig att han haft nära band till parmilitärerna och använt dessa som utpressningshjälp för att få röster.

Hur som helst. Eftersom det inte fanns några andra kandidater i valet trodde Londoño på en paradseger. Det var klappat och klart.

Det tyckte däremot inte Bellos invånare.

När rösträkningen var färdig på söndagskvällen stod det klart att för första gången någonsin i Colombias historia var det blankrösterna som vunnit.

Valet måste nu göras om inom en månad, och Londoño får inte längre ställa upp.

Demokratin verkar ha kommit till Bello.

söndag 30 oktober 2011

Valdag

Det har varit val i Colombia idag. Lokalval* över hela landet.

Själva valdagen verkar ha gått lugnt till, även om hela valet som vanligt föregåtts av våld. Enligt organisationen MOE som sysslar med valobservation har under året 41 kandidater mördats, 87 har mordhotats, 22 har utsatts för attentat och 7 har kidnappats landet över. Och det är ändå en minskning sedan valen 2007 av allt utom mord på kandidater som istället ökat med 52%.

Dessutom kommer rapporter från hela landet om kandidater som köpt röster eller vars kampanjer finansierats av paramilitära grupper. Det minskar visserligen, men det är alldeles för vanligt fortfarande.

Mitt i alltihopa är Bogotá som en fredad bubbla. Det valrelaterade våldet och korruptionen är förhållandevis låg och framför allt röstar folk i stor utsträckning på den borgmästarkandidat vars politiska program de sympatiserar mest med. Och kandidaterna i sin tur är kunniga och har genomarbetade politiska program med riktiga förslag. Något som tyvärr inte kan sägas om hela landet.

Jag får inte rösta, men hade jag fått hade min röst gått till kandidaten som vann borgmästarvalet, Gustavo Petro. Han är i sig ett bevis på att åsiktsröstningen fungerar i Bogotá. Han är inte en högerkandidat, han har inte mäktiga företagsintressen bakom sig och han har ett förflutet som medlem i stadsgerillan M-19. Medan kopplingar till paramilitära grupper på extremhögerkanten är vardagsmat i colombiansk politik, ses band till väpnade vänstergerillor långt ifrån med blida ögon. Trots att banden upplösts för över 30 år sedan.

Trots allt detta vann alltså Petro. Med närmare sju procentenheter över närmaste rivalen, exborgmästaren och högerkandidaten Enrique Peñalosa. Som hade mäktiga företagsintressen på sin sida. Som öppet stöddes av Colombias i delar av landet omåttligt populäre expresident Uribe.

Det ger mig hopp om Colombia.

* Det väljs departementsguvernörer, departementsfullmäktige, borgmästare och kommunfullmäktige.

lördag 29 oktober 2011

Lördagstips

Befinner du dig i Stockholm?
Har du ingen plan för ikväll?

Nu har du det!

Schyssta colombianska bandet Systema Solar spelar på Södra Bar klockan 21. Dra dit! All info hittar du här.

De är sjukt bra live, här kommer ett litet smakprov:

fredag 28 oktober 2011

Livsfarliga Colombia

Såhär mot slutet av året brukar alla möjliga årsrapporter och rankingar av allehanda slag dyka upp. Sverige hamnar som vanligt i topp enligt de flesta skalor. Colombia hamnar rätt långt ned, särskilt när det handlar om säkerhet.

Den senaste månaden har tre sådana rapporter dykt upp. Det är Reputation Institute som har publicerat sin årliga undersökning om länders rykten. Där hamnar Colombia på femte plats från botten. Bara Nigeria, Pakistan, Iran och Irak har sämre rykte (Sverige hamnar för övrigt på andra plats från toppen, näst efter Kanada).

Sedan har vi Small Arms Survey, som bland annat rankar länder efter antalet våldsamma dödsfall, där Colombia hamnar på femte plats i världen. Världens femte våldsammaste land, alltså, om man får tro statistiken.

Sist men inte minst kommer Bootsnall som listar världens tio farligaste resmål, där Colombia trängs med länder som Irak, Sudan och Kongo. Författaren tycker dock att man kan åka i alla fall, men hålla sig till de större städerna och resvägarna. Annars kanske man hamnar i FARCs klor.

Jag har mest en sak att säga. Statistik och verklighet är inte samma sak. Den som undviker att resa till Colombia av rädsla för att omedelbart bli kidnappad av FARC så fort planet landat går miste om ett alldeles fantastiskt land. Och det är säkert att resa utanför de stora städerna och de största vägarna. I allmänhet. Då kommer man till platser som Allmänningen där Julia bor. Som nog är bra mycket säkrare än en genomsnittlig colombiansk storstad.

Colombia är inte Bullerbyn, det ska väl inte stickas under stol med. Men det är bra mycket närmare paradiset på jorden än helvetet.


torsdag 27 oktober 2011

Om jag skulle skriva en bok skulle den heta...


Den där om Jenny har önskat rubriken.

Jag älskar den här önskerubriken, men jag har inget svar.

När jag var yngre, hela låg-, mellan- och högstadiet skrev jag berättelser på löpande band. Skrev historier och läste böcker. Sen vet jag inte, det var väl tonåren och annat som kom emellan.

Nu ligger ingen historia och lurar, så jag vet verkligen inte vad jag skulle kunna skriva en skönlitterär bok om.

Men jag gillar ju att skriva, och jag skulle gärna skriva en bok. Kanske inte en roman, i alla fall inte nu, men en reportagebok. På något viktigt politiskt tema, med analys, men med utgångspunkt i djupintervjuer och personliga berättelser.

Någon gång.

Men, om man söker på mitt namn på till exempel AdLibris dyker jag faktiskt upp som författare, tillsammans med en massa andra personer. Det är boken Colombia - Möten med landet, folket och konflikten där jag skrivit två kapitel.

Så jag antar att svaret på frågan för tillfället är just det. Colombia - Möten med landet, folket och konflikten.

onsdag 26 oktober 2011

Salsaparty


Det är en kvällspigg och dansant filur vi har åstadkommit, Oscar och jag.

Varje kväll, så fort jag lagt mig i sängen, piggnar filuren till och börjar sitt salsaparty där inne i magen. På dagarna, däremot, håller den sig hittills väldigt lugn.

Det är definitivt en liten latino eller latina in the making.

Magen, som ni ser, den bara växer och växer med oroväckande hastighet (jag menar, ska det fortsätta i den här takten i fyra månader till kommer jag se ut som en pilatesboll när det väl är dags).

söndag 23 oktober 2011

Karibiensvängen

Efter mitt dygn i Karibien är jag tillbaka i kyliga Bogotá igen. Egentligen var det inte så glamoröst som det kanske kan verka, det var ingen resa till havet utan till Montería, som ligger ungefär en och en halv timme från närmsta strand.

Jag åkte dit inbjuden av Universidad del Sinú (tänk er ett universitet med mangoträd och kokospalmer på campus!) för att föreläsa för socionomstudenter, dels om vad genus egentligen är för något och dels om våld mot kvinnor och institutionellt bemötande. Det känns extra givande att få föreläsa för studenter på en plats dit Bogotás progressiva politik sällan når, och som tog in vartenda ord jag sa. Jag passade såklart på att redogöra för Colombias abortlagstiftning och hur det är deras skyldighet att informera om dessa rättigheter när de i sin yrkesutövning senare kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för sexuellt våld.


På eftermiddagen passade jag på att kolla in staden, som har en park längs med ena flodstranden, där det promenerar omkring stora ödlor på marken och där man, om man vänder blicken uppåt, kan se apor som svingar sig mellan trädgrenarna.

Om det inte vore för att jag hade lovat bort mig i helgen i Bogotá hade jag passat på och stannat ända till söndag. Då hade jag kunnat gå på fredagskvällens gratiskonsert med karibisk musik och Choc Quib Town i Montería och sedan åka ut till kusten för att ligga på stranden och bada i havet över helgen. Men det får bli en annan gång.

torsdag 20 oktober 2011

Tänkte bara berätta...

...att i Bogotá är det just nu elva grader och regn. Inte så upphetsande klimat, precis. Bara lite varmare än dagstemperaturen i Sverige såhär en dag i mitten på oktober.

Skillnaden är att jag drar en sväng till Karibien i eftermiddag. Är tillbaka imorgon kväll. Det ska vara 33 grader varmt där enligt väderprognosen.

Tänkte bara berätta, som sagt.
Hej då!

måndag 17 oktober 2011

Söndagsutflykt

Igår åkte Oscar och jag iväg tillsammans med några vänner till Piedras del Tunjo i Facatativá, fyra mil från Bogotá. Det är en arkeologisk park, bestående av enorma klippformationer med målningar, liknande hällristningar, som ursprungsbefolkningen gjort innan spanjorerna invaderade kontinenten.

Målningarna syns tyvärr inte alls särskilt bra, eftersom parken inte hade någon som helst kontroll innan 2006 och på många ställen är de täckta med klotter. Men klippformationerna i sig gör det ändå värt att åka dit. Jag har inte hittat någonstans varför de ser ut som de gör, men det är lite som att gå runt i ett månlandskap, de är alldeles bubbliga på ytan och ser lite vulkaniska ut.

Det är Oscars foton, såklart
På förmiddagen promenerade vi runt bland klipporna, och på eftermiddagen hade vi tänkt ta en båttur på den lilla lagun som finns inne i parken. Tyvärr är ju vädret i de här trakterna totalt oberäkneligt och det började regna och blev kallt, och det var inte så lockande längre att sitta i en liten plastjolle ute på sjön i strilande regn. Istället satte vi oss i en av stugorna i parken och spelade Alfapet. På spanska. Jag vann!

Jag hade förresten hur som helst inte kunnat åka båt, fick vi reda på när vi läste reglamentet. Varken barn under två år, handikappade eller gravida kvinnor fick av någon anledning vara med. Vem vet, det kanske är jättefarligt om man är gravid att ramla i plurret med flytväst på i en och en halv meters djup i en lagun som är ungefär en kvadratkilometer stor.

Trots otur med vädret var det ändå en härlig dag. Det är alltid skönt att komma bort från stan ett tag.

söndag 16 oktober 2011

Hemma hos-reportage, del 8

Vi har köpt en ny säng!

Det var verkligen på tiden. Vår gamla säng var visserligen fin och funktionell, men alldeles för liten. Vi har i drygt två års tid sovit i vår säng i tron att den var 1.40 bred. När vi mätte för att kolla hur mycket bredare en 1.60-säng skulle bli upptäckte vi till vår förvåning att sängen i alla tider mätt 1.20.

Himla trångt, alltså. Och med en växande mage och en framtida filur blir det alldeles för litet.

Men nu har vi alltså en säng som är en meter och sextio centimeter bred. Det är JÄTTEMYCKET plats. Sådär så jag nästan tappar bort Oscar för han ligger så himla långt borta.

Dessutom behövde vi mer förvaringsutrymme, för det här med smart förvaring i små lägenheter är inte direkt colombianska arkitekters starkaste sida.

Så när vi ändå var på gång slog vi till med lådor under sängen. Det ryms ungefär hur mycket som helst i dem! Jättepraktiskt.

Ja, och när vi ändå hade en ny säng som var oväntat mycket bredare än den förra var vi tvungna att investera i nya lakan också. Och ett nytt täcke. Och då slog vi till och köpte riktiga lakan. Alltså såna som man stoppar in täcket inuti. Revolutionerande.

De kostade en halv förmögenhet eftersom de knappt finns i Colombia (lakan här är ett underlakan med resår i hörnen och ett platt lakan som man lägger täcket ovanpå och som sen skrynklar ihop sig under natten) men åh så värt varenda peso. Även om nästa omgång lakan vi köper får vi be någon snäll själ ta med från IKEA i Sverige. Riktigt gjorda av pengar är vi ju inte.

lördag 15 oktober 2011

Halvvägs

Graviditetsräknaren här på bloggen visar att det gått exakt hälften av tiden på den här graviditeten.

20 veckor har gått, 20 veckor kvar. 140 dagar och 140 dagar.

Jag har hört så många gånger att tiden går otroligt långsamt när man är gravid, att det är en enda lång väntan på något annat. Jag vet inte om jag håller med, själv tycker jag att det var alldeles nyss vi fick de där två strecken på stickan. De första tjugo veckorna har rusat förbi. Vi får se hur det går med resten.