La tierra del olvido

Carlos Vives, en av Colombias mest folkkäre artister (som spelar vallenato med popstuk), har just släppt en remake av en av sina gamla låtar, i samarbete med Colombias officiella turistmarknadsföring.

Den är fantastisk. Den är så himla mycket Colombia, den rosaskimrande och bedövande vackra biten av landet.

Och den har de stora namnen från olika genrer och delar av landet. Reggaeton-artisten Maluma, tropipop-sångerskan Fanny Lu, popsångaren Fonseca, joropo-artisten Cholo Valderrama, gruppen Herencia de Timbiquí som blandar traditionell musik från Stilla Havskusten med moderna toner, gruppen el Coral Group som spelar traditionell musik från Colombias karibiska öar, och så en av de största, Andrea Echeverri, frontfigur från Colombias mest kända rockband, Aterciopelados.

Se den! Och längta lite till Colombia:

(PS. Originalvideon från 1995, som inte precis hade samma produktionsbudget som versionen 20 år senare, finns här)

Julstämning på topp

Den här låten, det måste vara Colombias, ja kanske världens sämsta jullåt genom tiderna. Själva storyn är en fattig pojke som inte får några julklappar och frågar sin mamma ¿dónde están los juguetes? (var är leksakerna).

Mamman svarar att el niño (dvs niño diós, jesusbarnet, som colombianska barn önskar sina julklappar av) kanske inte såg hans önskelista. Pojken svarar att han känner sig väldigt ledsen, och att jesusbarnet nog inte tycker om honom. Då svarar mamman att ja, så är det nog(!!!). Det måste vara så att han gjort något dumt som jesusbarnet fått reda på och därför kom han inte med några julklappar i år.

Sen tröstar hon med att kom och sätt dig här så får vi be till gud ända tills nästa år, så kanske du får några julklappar då.

Och videon! Om man inte blir tillräckligt deprimerad av texten så kan man ju bli det av videon istället. Till exempel från minut 1.20 när han försöker sälja blommor på gatan och ingen vill köpa, medan en bil kör förbi med två rika barn med splitternya leksaker i baksätet:
 

Jamen, god jul, då!

Goda tider

Lite nu och då skriver jag om Cinemacinco här på bloggen, vår kompis Alejos band (han är gitarristen). Nu har de släppt en ny skiva, Buen camino, som finns att lyssna på här på Spotify (som äntligen kommit till Colombia, hurra!), eller att köpa fysiskt från deras hemsida om man bor i Colombia.

De har inte släppt någon ny video än från senaste skivan, men kolla in deras tidigare videos här: Campesino, som Alejo spelade och sjöng på vår vigsel, Ese pum pata pum, Baila cariñito (den här videon älskar jag, den är så himla mycket Colombia. I vilket annat land kan man improvisera en musikvideo och folk bara hänger på och dansar? I princip ingen av de som är med i videon var inhyrda i förväg utan dök upp under inspelningens gång), och så Dime.

Sätt igång och lyssna!

Anledning 3: Musiken

Såklart.

Ibland lyssnar jag på svensk radio på internet, och även om jag älskar pratet så ledsnar jag efter max en kvart på det elektroniska dunka-dunket. Jag vill ha riktiga instrument, och rytmer som går att (styr-)dansa till. Jag vill ha colombiansk musik.

Jag älskar salsa, både att dansa och att lyssna på. Colombianska salsa-klassiker som Rebelión med Joe Arroyo, El Preso med Fruko y sus tesos, eller Cali Pachanguero med Grupo Niche.

Salsa är inte på något sätt unikt för Colombia. Men förutom den så har Colombia mängder av egna musikgenrer, som vallenato och cumbia (och cirka en miljon andra, kolla här till exempel).

Och modern colombiansk musik är så mycket mer än Shakira och Juanes. Bomba Estereo, ChocQuibTown, Systema Solar, Sidestepper, för att bara nämna några.

Musiken är med överallt. Salsa i högtalarna på mataffären. Varenda fest slutar i att borden flyttas undan och golvet blir dansgolv. Gael har tre olika musikworkshops i veckan på dagis (stilla havs-musik med trummor och rytmer, andinsk musik med panflöjter, och så vanliga musiktimmen med sång och gitarr).

Får jag plocka russinen ur kakan ur Gaels bägge hemländer skulle jag önska att han fick växa upp med colombianska familjefester, där alla sammankomster - bröllop, julafton, nyårsafton, födelsedagsfester, till och med begravningar ibland - blir tillställningar med fest, musik och dans.

Nästa bok på läslistan

Det är helt katastrofalt, men i över sex år har jag bott i Colombia, och jag har aldrig läst landets enda nobelpristagare.

Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet har stått i min bokhylla ett bra tag nu, men det har liksom inte blivit av.

Nu när all media över av landssorg efter att "Gabo" somnade in vid 87 års ålder igår, jag känner verkligen att jag borde ha läst honom för länge sedan.

Den störste colombianen genom tiderna har gått bort.

Nu är nästa i tur på min läslista.

-----
DN, SvD1, SvD2 och SR skriver om García Márquez liv och död, och Mammas Machete skriver fantastiskt som vanligt om hans karaktärer.

Säg mig

Ett av mina bästa colombianska band, Cinemacinco, har i dagarna släppt en ny video. Det är videon till låten Dime (säg mig) och som vanligt andas både musik och video så himla mycket Colombia, på det allra bästa sättet, att den får mig att känna att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån.*

(På stillbilden ser ni till vänster Alejo, en av våra närmsta vänner, både bokstavligt - vi bor grannar - och bildligt)

-----
* Sen tänker jag på familjen och vännerna och föräldraförsäkring och subventionerad förskola och gratis skola och sjukvård och barnbidrag och ljusa sommarnätter och vintrar med snö och tänker att jo, kanske ändå. Men ni fattar.

Här, här, här och här har jag skrivit om Cinemacinco förut.

Lucka 9: Om en av mina favoritlåtar

Jag är jättedålig på låtar. Och jag har sådär typiskt töntig musiksmak, sån som man har om man inte hänger med i alla de nya bra band som ständigt dyker upp, utan hakar upp sig på gamla godingar, som kanske inte ens är särskilt bra i gemene persons ögon.

Så det blir ju lite prestationsångest att berätta om någon favoritlåt.

Därför berättar jag om två favoritpersoner, som jag "har låtar" med. Ni vet, en sån där det här är vår låt. Oavsett hur töntiga själva låtarna är så är de förknippade med några av de finaste människorna här på jorden och då gör det inget om låtarna inte är tuffast i världen.

Den ena är Juliana. En av mina finaste vänner här i Colombia som tyvärr har flyttat till andra sidan jorden. Det här är vår låt, en klassiker inom genren rock argentino:

Den andra är Cecilia. En av de där allra bästa människorna jag lärde känna när jag pluggade i Uppsala. Hon har varit här i Colombia två gånger och hälsat på, och det är få människor jag skrattar med som med henne. Det här är vår låt, från en av Colombias två internationella popfenomen, Juanes (den andra är Shakira, såklart):

Nej, de är inte de tuffaste låtarna på någon lista, men de får mig att tänka på människor som gör mig varm i hjärtat. Det är nog så bra.

19 november

Datumet till ära bjuder jag på en trudelutt av en av Colombias störste artister, Carlos Vives: låten 19 de noviembre:

(Och nej, det är inget speciellt datum för Colombia, låten handlar om rent personliga händelser)

Frågestund: Colombia

Åsa undrar: Om du skulle berätta för en grupp svenska 6-åringar om Colombia - vad skulle du berätta då?

Colombia är ett land som ligger på andra sidan Atlanten som är ett jättestort hav. Det är ganska långt bort från Sverige. I Colombia finns det inte sommar eller vinter eller höst eller vår som i Sverige, utan istället är det samma väder hela tiden. I Bogotá som är huvudstaden är det sånt väder som det är i Sverige när det börjar bli höst, fast det är så året runt. På andra ställen i landet, till exempel vid kusten, är det jättevarmt, mycket varmare än i Sverige på sommaren till och med.

Eftersom det är så varmt på många ställen i landet växer det massor av olika frukter. En del finns i affärerna i Sverige också, som till exempel äpplen och apelsiner och bananer. En del andra kan man inte köpa i Sverige och de har namn på spanska, till exempel lulo och zapote och pitaya.

Människorna som bor i Colombia är väldigt glada och tycker om att prata och skratta mycket. De tycker också mycket om att dansa. Ofta när man firar något i Colombia, till exempel någons födelsedag eller julafton eller så, så sätter de på salsamusik och så dansar alla med varandra.

I Colombia finns det många som är väldigt rika och äger en massa mark och har en massa makt, och jättemånga som är så fattiga att de nästan inte har någonting. Det tycker många är väldigt orättvist. Därför började vissa grupper av personer kriga mot andra, för att kräva att de rikedomar som finns i landet ska fördelas mer rättvist mellan människorna. Det kriget mellan olika grupper har hållit på jättelänge. Nu har presidenten i Colombia bestämt att grupperna ska prata med varandra istället för att slåss, för att försöka komma överens och sluta kriga. Nu hoppas många i Colombia att det ska bli fred i landet äntligen. Då blir nog folk ännu gladare än de redan är.

Emma säger: Jag önskar tips om reggaetonmusik från Colombia? och Ella också: Kan du inte göra en reggaeton-playlist?

Alltså. Jag är verkligen jättedålig på reggaetón. Dessutom är jag totalt ouppdaterad eftersom jag knappt varit på ett enda uteställe på det senaste året eller så. Sorry.

Men ett reggaetónband som jag gillar (eller, de är inte så mycket reggaetón alls längre, men det var så de började) är Calle 13. Visserligen från Puerto Rico, men ändå. Och alltså, när jag lyssnar på dem nu så... inte alls reggaetón nuförtiden. Oh, well.

Den enda colombianska reaggetónartisten jag känner till är Maluma.

Emme undrar: Tips på några bra artister/band från Colombia? Hur ser sportkulturen ut i Colombia - vilken sport är "nationalsport" om du förstår hur jag menar?

Ja! Cinemacinco, Choc Quib Town och Bomba Estéreo, La-33, Systema Solar.

Nationalsporten måste nog sägas vara herrfotboll. Colombia är inte särskilt bra, har väl inte kommit till VM på ett bra tag, men passionen och entusiasmen är det verkligen inget fel på. Mer inhemska sporter, som kanske inte finns någon annanstans, är tejo och rana, som jag skrivit om här. Om man nu kan kalla de för sporter...

Dansa lilla älskling

En av våra bästa vänner, Alejo, är gitarrist i ett band som heter Cinemacino, som jag har skrivit om flera gånger förut här på bloggen.*

Igår var det officiell premiär av deras senaste video, till den dansanta låten Baila cariñito. Kolla in den här:

Videon är inspelad i Girardot, bara 15 mil från Bogotá (men med 15 graders högre medeltemperatur - runt 30 grader istället för Bogotás 15), och den innehåller mycket av den stämning som jag älskar med Colombia.

De allra flesta människor som syns i videon, förutom några få "riktiga" statister, är personer som bara dök upp på vägen under inspelningsdagen. Colombia är ett land där man kan ställa sig och spela lite musik på ett torg en söndagsmorgon och folk släpper det de har för händer och börjar dansa. Eller där några gubbar som råkar ha lite instrument med sig på en uteservering lär sig låten och spelar med. Eller där lite universitetsstudenter som dyker upp hänger med på en båt för att spontanfesta och vara med i en musikvideo ett tag.

* Till exempel här, här och här.

Ese pum pata pum

Cinemacinco, som jag brukar göra reklam för lite nu och då (och inte bara för att det är vår granne tillika en av våra närmsta vänner som är gitarrist i bandet, utan framför allt för att de är riktigt riktigt bra), har just haft premiär av sin nyaste musikvideo (den tredje i ordningen efter Perro callejero och Campesino). Den här gången är det låten Ese pum pata pums tur och precis som alltid är det riktigt bra:

Ese pum pata pum är lika fantastisk som deras andra låtar, även om Campesino såklart är den som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom vår padrino/bandets gitarrist Alejo spelade och sjöng den på vår vigsel.

Men seså! Klick klick för att lyssna på låten och kolla in den proffsiga videon!

-----

Cinemacinco har jag skrivit om tidigare här, här och här.

Lördagstips

Befinner du dig i Stockholm?
Har du ingen plan för ikväll?

Nu har du det!

Schyssta colombianska bandet Systema Solar spelar på Södra Bar klockan 21. Dra dit! All info hittar du här.

De är sjukt bra live, här kommer ett litet smakprov:

Latinamerika

Calle 13 är en puertoricansk grupp som slog igenom för några år sedan som vilken dussingrupp som helst med sexistiska reggaetón-hits som Atrévete-te-te. Men något hände på vägen och Calle 13 transformerades till en politiskt medveten grupp som spottar ur sig underbara låtar med fantastiska texter.

Den här, Latinoamérica, är min nya favorit, här får ni den med engelsk text så ni alla kan hänga med:

 

Det är musikvideor som den här som får mig att minnas varför jag valt att bosätta mig på den här kontinenten, trots allt. Det gör mig varm i hjärtat när jag inser att jag har ynnesten att få leva här.

Och tittar ni noga på minut 3.05 ser ni gatan precis utanför restaurangen där vi gifte oss.

Colombiansk musik: Hela listan

Nej, inte hela såklart, men en ganska lång sådan.

Jag tänkte dela med mig av en spellista som Oscar gjorde till vår post-bröllopsfest med colombiatema som vi hade nu när vi var i Sverige. Listan innehåller 182 låtar, och alla artister är colombianska. Vissa har jag skrivit om förut, till exempel Cinemacinco, La-33, ChocQuibTown och Bomba Estereo.

I Colombia blandas ofta modern och mer traditionell folkmusik på fester. All musik på listan skulle mycket väl kunna spelas på en colombiansk fest. Och alla skulle dansa.

Styr upp en fest, bjud in lite colombianer och sätt den här listan på random. Kommer garanterat att funka.

Varsågod, jag ger er: Listan.*


*Ja, alltså Spotify gratis finns ju inte här, vi använder oss av Grooveshark istället.

Populärkultur i Colombia

Saralingon har önskat rubriken.

Jag tänkte berätta om tre populärkulturella fenomen i Colombia - tejo, rana och chivas rumberas.

Tejo

Tejo kan sägas vara Colombias nationalsport och består av fyra viktiga element: runda, platta stenar, lera, smällare och öl.

En tejo-lokal består av flera avlånga spelplaner, avskilda med nät. I ena änden av spelplanen finns en trälåda med lera som lutar diagonalt och har mechas (ett slags platta triangelformade smällare) utlagda i ett speciellt mönster. Spelet går ut på att kasta en rund, platt sten, som väger runt två kilo, mot smällarna för att få dem att explodera (med tinnitusframkallande volym). Beroende på vilken smällare som exploderar får laget ett visst antal poäng.

Rana

Och ölen? Ingen sport utan öl. Oftast ingår en back öl i priset för spelplanen, och drickandet är minst lika viktigt som spelandet.

Rana, som betyder groda, är mer ett spel än en sport, och finns på de flesta mer traditionella barer.

Spelet går ut på att kasta metallringar och försöka träffa hålen och få så många poäng som möjligt. Allra mest poäng ger det att träffa mittengrodans mun.

Eftersom rana framför allt är ett barspel är även här öl en viktig ingrediens i spelandet.

Chiva rumbera

En chiva är traditionellt en typisk buss som användes framför allt på landsbygden för att transportera såväl människor som gods och livsmedel. Den är oftast väldigt färgglatt målad och har varken fönster eller ordentliga dörrar.

Nuförtiden har bussarna fått ett nytt användningsområde i städerna - som chivas rumberas, dvs festbussar.

Särskilt vanligt är det att se chivas rumberas i december, festmånaden framför alla andra i Colombia.

För en mindre slant hyr man en chiva rumbera och får en fest på hjul, komplett med DJ som spelar reggaeton på högsta volym och så åker man runt i stan i några timmar, dricker sprit, dansar loss på bussen och ropar åt alla som man åker förbi.

Lite samma stämning som på ett studentflak, skulle man kunna säga.

Cinemacinco och Paolquemao

Ett av mina colombianska favoritband, tillika en av våra mycket goda vänners band, Cinemacinco, (som jag förresten skrivit om förut) släppte idag en ny video, till Campesino som är min favorit bland deras låtar.

Titta på videon, det är inte bara en bra låt, det är även en fantastisk inspelning. Hela videon utspelas på Paloquemao, som i Lonely Planet beskrivs som "a real-deal, messy Colombian market". Och ja, något ditåt är det väl, en av Bogotás största marknader där precis allt i kött-, frukt, grönsaks- och blomväg går att få tag på, till löjligt billiga priser för den som är duktig på att pruta.

Vår vän är gitarristen i bandet, tillika en av våra padrinos till bröllopet och en av våra världens mat-vänner. Eventuellt dyker den här låten upp live på bröllopet, vi får väl se.

Gillar ni Cinemacincos musik kan ni ladda ner hela skivan helt gratis genom att klicka på "descargar todo el disco" här.

Ny och inte så känd colombiansk musik

Igårkväll var jag på konsert med fyra colombianska band som vunnit en tävling för nuevas músicas mestizas.

Nytt colombianskt sound som jag vill rekommendera till er:

Cinemacinco som jag har skrivit om förut, dvs min grannes jättesvängiga band. De har just släppt sin skiva La república de la alegría med tio låtar som går att ladda ner helt gratis och lagligt här och passar perfekt till festspellistan.

Här får ni ett smakprov på Baila cariñito från senaste skivan:

Kanske, kanske kommer en eller annan akustisk Cinemacinco-låt att dyka upp på bröllopet i juli.

La Elástica - Banda Diversa var ett annat av gårdagens band. Jättebra, jättejättebra. Med fantastiska texter, dessutom, till exempel Indispensable:

Två andra band spelade också, Carrera Quinta och Mágica. Kolla in!

Colombiansk musik del 3: Julmusik

Julen är ju som sagt årets största högtid i Colombia. Och högtid i Colombia betyder fest och dans, vilket i sin tur betyder att julmusiken är dansant. Det är mycket salsa, och mycket rytmer. Inte så julaktigt, kan man tycka, men efter ett par jular här börjar jag ändå förknippa den här rytmen med jul:

Men det finns också riktiga bottennapp bland Colombias julmusik. Skräckexemplet är kanske "Mamá, dónde están los juguetes" (mamma, var är leksakerna), som handlar om en fattig liten pojke vars mamma inte har råd att köpa julklappar till honom. Han ser medan de rika barnen åker förbi med sina dyra julklappar i fina bilar och gråter till sin mamma att han är väldigt ledsen över att han inte fått en enda julklapp av niño dios (jesusbarnet). Och mamman svarar att ja, det är nog för att han gjort något dumt och jesusbarnet inte tycker om honom, så de får be till himlen ända tills nästa år och hoppas att han kanske får några julklappar då.

Nu är ju Colombia ett till stora delar katolskt land, så naturligtvis finns en massa julpsalmer också, ganska tråkiga som psalmer brukar vara.

På den här sidan finns spellistor med colombiansk julmusik för den som vill lyssna mer, och här finns en spellista på youtube med ännu mer musik.

God jul i förskott!

La-33

Nästa torsdag, 4 november, spelar colombianska salsabandet La-33 på Kägelbanan i Stockholm. Alla som befinner sig inom rimligt avstånd beordras härmed att bege sig dit för en skön danskonsert med Bogotás svängigaste salsaband.

Jag kopierar och klistrar informationen som finns på Södra Teaterns hemsida:

LA-33 är 12-mannabandet som har revitaliserat salsan genom att mixa det klassiska soundet från 60- och 70-talets New York med dagens nya sound från gatorna i Bogota. De har lyckats förena den yngre generationen och ’the old schoolers’. Deras ”La Pantera Mambo”, som bygger på Henry Mancinis Rosa Panter-tema, har blivit en megahit på dansgolv över hela världen, och låtar som ”Soledad” eller ”Suelta el Bongo” ryker av salsa dura och latinjazz..

Det blir en svettig klubbnatt Nuyorican style; full blåssektion, driv i bas och slagverk, lyxiga arrangemang, virtuosa solister och inte mindre än tre karismatiska sångare… Allt kryddat med enorm spelglädje och en ljuvlig underström av colombiansk jazz.

Dubbla dansgolv med Club Highlife - electro champeta, cumbia, soukous och en dos Choc Quib Town medan DJ Saboga fixar salsagolvet!

Som smakprov bjussar jag på en av deras hits:

Seså! Iväg med er nu och köp biljetter!

Vargas Llosa och min katastrofala litteraturallmänbildning

Jahapp, nu har ännu en latinamerikan fått Nobelpriset.

Det får mig att inse att jag måste ta itu med min katastrofala allmänbildning i latinamerikansk skönlitteratur. Jag känner till en massa författare, men har knappt läst några. Närmare bestämt endast fyra:

• Julio Cortázar (Argentina). Om det nu ens räknas, för jag har faktiskt inte läst en hel bok, bara noveller. Borde läsa mer, han är otroligt bra.
• Isabel Allende (Chile). Snacka om ojämn författare. Men Andarnas Hus tycker jag är något av ett mästerverk.
• Eduardo Galeano (Uruguay). Hans El libro de los abrazos är en av de vackraste böckerna som finns.
• Paulo Coelho (Brasilien). Skämskudde på den, alltså. Ingen kommentar.

Jag har inte läst en endaste bok av senaste nobelpristagaren. Och inte en endaste av Den Store Författaren från landet jag valt att bosätta mig i. Gabriel García Marquez, alltså.

Nu får jag ställa mig i skamvrån tills jag åtminstone tagit itu med Hundra år av ensamhet.

PS När jag tänker efter har jag nog läst några till, för vi läste lite böcker på Spanska A-kursen jag tog på Mälardalens Högskola. Jag kommer bara inte ihåg vilka.