Svensk midsommar-premiär

Vi firade midsommar i år på samma ställe som förra året. På samma sätt, det vill säga traditionellt firande, med optimalt väder hela dagen, i sommarstuga, vid sjö, ängar och skog. Till sent på natten med en sol som nästan aldrig gick ner.

Precis som förra året tillbringade vi också resten av helgen ute i sommarstugan vid havet. Med båttur ut till en ö, precis som förra året:

Klippklättring med morfar

Och såpbubbleblåsning. Det vet jag däremot inte om midsommarhelgen innehöll förra året, faktiskt.

Men den största skillnaden mot förra året var inte att vi blåste såpbubblor den här gången. Den absolut största och viktigaste skillnaden var att vi äntligen fick fira hela familjen tillsammans i Sverige. Jag fick fira med båda de här lirarna, varav en av dem firade sin allra första svenska midsommar någonsin:

Så mycket bättre än förra året.

Födelsedagshelg

Ett helt år sedan sist och hela fyra år sedan världens finaste lilla människa kom till världen. I Umeå i februari går det inte att ha någon knytis-picknick i parken, och kalas på förskolan är inte heller något alternativ här, så i år fick Gael för första gången ett eget kompiskalas.

Peppen har varit enorm, sedan vi promenerade runt i områden och lade inbjudningskort i kompisarnas brevlådor för två veckor sedan har han räknat ner på sin kalender varje morgon.

Igår var det äntligen dags.

Tio inbjudna kompisar och föräldrar dök upp i områdets kvarterslokal och sedan följde två timmars sjöslag. Fika och tårta såklart, paketöppning, "sätta knorren på grisen" men i versionen "sätta dunderhonungen i Bamses hand", och en klassisk fiskdamm, såklart. Fiskdammen hade vi uppdaterat med lite skoj-fångster, som ett gammalt bananskal, en tom toarulle, en diskborste, en socka, och lite annat smått och gott som de fiskade upp innan de fångade sin riktiga fångst, dvs godispåsen. Det var mycket populärt.

Ingen slog sig (hårt), ingen fick ett totalt sammanbrott, alla verkade gå hem glada och nöjda, så det måste väl vara ett helt okej betyg. Att hyra kvarterslokal var ett genidrag, även om jag ska komma ihåg till nästa år att släpa dit mattor och gardiner och andra ljuddämpande tyger. Vilken akustik det blir med elva 4-5-åringar som springer omkring i ett öppet tyglöst utrymme med högt i tak.

Paketöppning. Bland annat fick han genipresenten pruttkudde (vars ljud jag demonstrerade precis när fotot togs). Vilken total succé, det var kö till pruttkudden resten av kalaset. Varsågoda för tips till alla som ska på kalas med 4-5-åringar!

Idag som var riktiga födelsedagen tog vi det lite lugnare hemma. Tårta och presenter på sängen, och så önskelunch (pizza) med mormor och morfar och eftermiddagsfika med min kusin med familj.

Det var en ganska trött nybliven 4-åring som somnade extra tidigt ikväll, och jag hoppas verkligen att den där lätt förhöjda kroppstemperaturen vid läggning bara beror på ren utmattning efter all anspänning och inte att det femte levnadsåret kommer att inledas med februariförkylning.

Triki triki halloween

Halloween har verkligen exploderat under det nästan-decennium som jag inte bott i Sverige. Jag kan inte minnas att jag någonsin riktigt firat halloween här tidigare, även om det nog var en del halloween-fester när jag pluggade på universitetet. Men inga barn som plingade på och sa bus eller godis, eller pumpor och spök-dekorationer utanför husen. Tror jag?

I Colombia är halloween stort, och har varit länge. Alla vänner i min ålder har minnen från att klä ut sig och gå runt och be om godis när de var små. Gael har hittills varit lite för liten, men i år var det dags, när det ändå verkar vara en grej även i Sverige nuförtiden. Han tog på sig sin dinosaurie/drakdräkt och begav sig ut bland grannhusen, med rätt så gott resultat.

Bus eller godis? Eller Triki triki halloween, quiero dulces para mí, y si no me das, te crece la nariz.

Midsommarhelgen

Med midsommarhelgen kom sommaren, i alla fall tillfälligt. Det blev traditionellt firande, med optimalt väder hela dagen (okej, någon grad varmare hade väl inte skadat), i sommarstuga, vid sjö, ängar och skog. Till sent på natten med en sol som nästan aldrig gick ner.

Sen vår sommarstuga resten av helgen. Med båtpremiär och allt. Gael älskade det, jag också.

Min första midsommar i Sverige sedan 2006. Himla fint var det.

Sista veckorna i Colombia

Jodå, snart kommer jag att skriva om hur det är att landa i Sverige efter att ha bott åtta år i sträck utomlands. Men först, kanske mest för min egen skull, en liten minnesanteckning om avskedet från Colombia.

Sista tiden var inte bara en massa byråkratiska ärenden. Det var också en massa fint häng med finfina människor.

Tänk att för bara tre veckor sedan hade vi linne i parken på babyshower. Nu är det annan klädkod som gäller.

Sista lördagen i Bogotá lekte vi i parken nästan hela dagen tillsammans med Gaels bästa bästis, Antonia, och hennes pappa. Åh, hoppas Gael hittar någon lika fin kompis som Antonia här.

Antonia och Gael

Sista lördagskvällen hade vi avskedsfest för alla vi kände. Jag har inga vettiga foton därifrån, men via mobilkameran såg det ut ungefär såhär:

Vi hade tänkt ha festen på något uteställe och bara säga åt alla som ville att komma dit. Men så råkade en kompis till oss vara vän till ägaren till utestället El Candelario och så fick vi låna uteställets övervåning. Lokal, bar, musik, vakter som bara släppte in de som stod på vår gästlista. Helt gratis. Mycket möjligt var det faktum att i princip alla vi känner var där en bidragande orsak till detta, men alltså: Roligaste festen jag varit på på väldigt länge! Sån himla bra avslutning på Colombia.

Dagen efter, allra sista dagen i landet förutom avresedagen, kom de allra bästa förbi för en sista glass i parken med Gael. Vi var sjukt bakis allihopa (förutom Gael förstås, han var pigg som en mört som vanligt) och låg mest halvt utslagna i gräset, men det var väldigt fint att ses den där sista dagen.

Sen var tiden helt plötsligt slut. Sju år i Colombia. Nu ska jag börja skriva om nästa kapitel.

Ännu mer treårsfirande

Igår fyllde Gael tre. TRE ÅR. Himmel och pannkaka.

Vi fortsatte firandet som vi inledde förra helgen med picknick, och ordnade kalas för kompisarna på förskolan, precis som förra året. Det är så himla praktiskt, Gael får fira med sina kompisar och vi slipper ha kaos i vår pluttiga lägenhet.

På födelsedagsfirandet på förskolan kommer musikläraren och sjunger och sen efter sången och dansen blir det tårta (föräldrarna som ordnar kalaset får ha med sig saft och tårta - sockerförbud är inget som någon någonsin har hört talas om, mer om det i ett eget inlägg), och så presentutdelning.

Dans med kompisarna

Gael, som vanligtvis älskar dans och att röra på sig, vägrade släppa födelsedagsstolen.

Sedan firade vi med släkten på själva födelsedagen. Bara närmsta släkten, förra året var Oscars morbröder med familjer också med, men i år hade vi bara bjudit Oscars föräldrar och bror med familj. Framför allt för att undvika för många presenter. Det är ju ganska opraktiskt att barnet fyller år tre veckor innan vi ska flytta allt vi äger och har tvärs över jordklotet i tre resväskor.

En skateboard!

Tårtutblåsning med hjälp av kusin Samuel

Nu sitter vi med årets videokollage, här finns videon från år ett och här finns år två. År tre kommer snart.

Förskottsfirande

Vi tjuvstartade firandet av Gaels treårsdag igår med att, precis som förra året, ordna picknick i parken tillsammans med våra kompisar, och några av Gaels.

Trots att årets version av torrperioden har varit minst sagt opålitlig så lyckades vi pricka in en förmiddag med strålande sol (som sedan övergick i spöregn på eftermiddagen). Vi var en massa vänner och cirka ett ton picknickmat.

När solen väl lyser i Bogotá så lyser den starkt

Flera av Gaels små kompisar var med, men han hade mest ögon för en. När Antonia är med är det de två mot världen. Två små yrväder med exakt likadan personlighet, som kramar omkull varandra varje gång de ses, och som sedan aldrig är stilla tillräckligt länge för att kunna hamna skarpa på kort båda två samtidigt.

Antonia och Gael

Picknick, det enklaste och samtidigt bland det trevligaste sättet att ordna födelsedagsfirande. Och troligtvis sista gången på väldigt länge det här februaribarnet kan fira sin födelsedag så.

För övrigt tänkte jag när jag stod i duschen igår morse tio minuter innan picknicken som vi hade bjudit in till, i en park i en annan del av stan, skulle börja, att det nog hade känts som en lite stressig situation i Sverige. När vi kom till parken 40 minuter efter utsatt tid var vi först på plats. Jag förutspår en framtida kulturkrock.

Nyåret 2014

Sen blev det nyår, och det blev det för oss i det lilla samhället Ciénaga, mitt emellan de karibiska kuststäderna Barranquilla och Santa Marta. Därifrån är Yuri, en av våra närmsta vänner, och vi inkvarterade oss hemma hos hennes mamma tillsammans med Santo och Virginia, som också tillhör närmsta kretsen.

Yuri, Santo och Virginia var padrinos på vårt bröllop, tillsammans med Alejo som inte var med i år - han och Yuri är inte ett par längre. Förra året firade vi julafton med dem, det här året blev det nyår.

I Colombia innebär alla högtider fest, och nyår är inget undantag. Och Karibien är verkligen inget undantag.

Festen hölls hemma hos Yuris mamma, och släkt och vänner kom förbi under kvällen. En enorm högtalare hade kopplats in ute på bakgården och volymen vridits upp till max för att överrösta alla grannarnas musik, som också hade enorma högtalare utomhus, med maxvolym.

Gael, den partyprissen, var uppe till efter ett på natten, utan en enda tillstymmelse till gråt och ägde dansgolvet, särskilt när Ras-tas-tas lät i högtalarna.

Våra padrinos, minus en, och plus en extra person

Dagen efter hängde vi på gatan utanför Yuris kusins hus, åt traditionell sancocho, drack kall öl i skuggan av träden, och barnen badade i en plastpool som ställts upp på trottoaren.

Ett härligt avslut på det gamla året och början på det nya. Välkommen, 2015, året då det händer!

Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit

För två veckor sedan var jag för första och hittills enda gången i livet med på vimmelfoto i en alldeles riktig skvallertidning. Det var Colombia Diversa, Colombias motsvarighet till RFSL, som firade tioårsjubileum med specialinbjudna gäster. Där var kongressledamöter och riksåklagaren och Ana Elisa och Elizabeth och Claudia, och halva colombias progressiva politiska elit. Och så jag och några kompisar. Vi är med på bild nummer sex i det här bildspelet. Jet-set, liksom.

Min arbetskompis Nathalia, jag och min före detta kollega Paola som numera jobbar med genusfrågor på nationella fredssekretariatet

Det här är lucka fem från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Önskningar som går i uppfyllelse

Kommer ni ihåg min vän Roxi? Hon som vi ordnade en pre-moderskapsfest för, för att fira att hon och hennes pojkvän bestämt sig för att försöka bli med barn.

Den där new age-fertilitetsriten som vi gjorde funkade tydligen, dock med lite fördröjning, och igår var vi på babyshower. Om två och en halv månad är lilla Sofia beräknad att komma.

Ibland går önskningar i uppfyllelse precis som man vill.

Dödligt firande

Det är ju himla fint att Colombia för första gången i historien kommit till kvartsfinal i herrfotbolls-VM. Härifrån och framåt är allt vinst, även om Colombia förlorar nästa match och åker ut.

I ett fotbollstokigt land som Colombia är det här större än störst. Landet stannar helt varje gång Colombia spelar match. Men Colombia är inte bara fotbollstokigt, det är också ett land som har en historia av våld, och det avspeglas i samhället.

Kommunen har satt upp 12 storbildsskärmar runtom i stan som visar alla Colombias matcher. Då ser det ut ungefär såhär. Det här är på stora torget i centrum.

När Colombia vann med 5-0 mot Argentina i en kvalificeringsmatch inför herr-VM i USA 1994, Colombias största fotbollstriumf genom historien, slutade firandet med 82 döda och 725 skadade.

Även om Colombia är ett annat land nu än för 20 år sedan vill jag inte tänka mig hur det skulle gå om Colombia skulle vinna hela VM. Efter första gruppspelsmatchen, mot Grekland, slutade firandet av Colombias vinst med 9 döda och 13728 slagsmål. Andra matchen resulterade i 2 döda och i tredje gruppspelsmatchen dog inte en enda och "bara" 2828 slagsmål registrerades. Igår rapporterades att en 25-åring dött efter att ha råkat träffas av en pistolkula när folk skjutit i luften för att fira.

Efter första matchen infördes ley seca, det vill säga totalförbud för alkoholförsäljning, i flera städer, bland annat Bogotá, inför varje match. Vissa städer har utegångsförbud för minderåriga och totalförbud för att bära vapen, och det har bidragit till att minska antalet skadade och döda.

Innan VM ens hade börjat sa Oscar "jag hoppas att Colombia inte vinner, det kommer att dö så himla många människor då". Jag tänkte att han var överdrivet dramatisk, men nu är jag böjd att hålla med honom. Vinner Colombia VM blir det apokalypsen här borta.

Jag hejar nog ändå på Colombia i nästa match, men sen håller jag tummarna för att folk tar och skärper sig.

Födelsedagen

Det är ju inte riktigt samma sak att fylla år nuförtiden. Dessutom är det rätt sempigt att fylla den 30 december, särskilt i Colombia där det är semestertider och Bogotá liknar en ödestad eftersom alla som kan reser bort.

Men nu är jag 34 i alla fall.

Bogotá-sommaren visade sig från sin bästa sida med strålande sol hela dagen, och jag fick pannkaksfrukost på sängen av mannen och barnet.

Sen hängde vi i parken på förmiddagen och på eftermiddagen på husets innergård med kaffe- och tårtpicknick.

På kvällen fick jag barnvakt i födelsedagspresent av vår granne Yuri och Oscar och jag gick ut på restaurang och åt bara vi två. Det var ingen höjdarkulinarisk upplevelse, precis, men det fina var ju lite tid för bara oss två, på lokal, med oavbrutna samtal.

Summa summarum, en himla fin 34-årsdag.

Leve kärleken!

Kommer ni ihåg min vän Elizabeth och hennes fru Claudia? Nu är de äntligen äkta makar även i lagens ögon.

Det var inte helt lätt, domaren de först ansökt hos i Bogotá nekade, och de fick åka 10 mil utanför Bogotá, till Gachetá, för att äntligen ingå äktenskap. Ansökan nummer två gjordes under största hemlighetsmakeri och ingen utom de närmsta visste, allt för att undvika att homofoba grupper skulle komma dit och störa, eller konservativa statliga institutioner skulle försöka sätta käppar i hjulet.

Även om de hade sin "riktiga"ceremoni, med familj och vänner, för flera månader sedan, är de nu officiellt erkända som hustrur även av den colombianska staten. Och ingen utomstående kan skilja dem åt.

De nygifta tu, Claudia och Elizabeth. Här går att läsa mer på spanska.

Äktenskapet är nu officiellt öppet för alla i Colombia, även om en massa hinder kvarstår i praktiken. Vilket heterosexuellt par måste leta med ljus och lykta efter en domare villig att viga dem, och göra det i skymundan så att inte andra statliga institutioner ska försöka förhindra äktenskapet innan det är ett faktum?

Men ändå.

Elizabeth och Claudia är lagligt gifta. Och de är garanterat inte de sista i Colombia, det här är bara början.

Länge leve kärleken!

PS Ni som har rösträtt i nationella val i Colombia - Elizabeth kommer att kandidera till senaten i valet nästa år. Bara ett tips.

Efterskottsfirande

Efter den bortglömda bröllopsdagen i tisdags lyckades vi i alla fall styra upp ett litet firande igår. Vi lämnade Gael med några kompisar till oss och drog ut på restaurang. Vi gick på nyöppnade Little Indian Super Star och drack gin tonic till hutlösa priser (100 kronor styck! Dyraste drink jag någonsin handlat i Colombia) och åt smarrig mat.

Sedan drog vi hem till Karolina, som åkte tillbaka till Sverige idag, för avskedsfest. Lite drinkar och prat hemma och sedan hamnade vi alla på La Sandunguera, Bogotás sunkigaste men absolut bästa salsahak.

Det var första gången vi bestämde oss för att ta våra kompisar på orden, alla de som sagt att "behöver ni barnvakt någon gång så är det bara att säga till". Det gick hur bra som helst. Gael är ju ett väldigt socialt och tryggt litet barn som inte har några som helst problem med att tas om hand av människor han knappt känner. Han vinkade glatt hej då till oss och gick och satte sig i knät hos Abraham och Natalia.

Vi fick löpande fotorapporter Whatsapp på lekande-vällingdrickande-sovande barn, och sen hade barnvakterna RISK-kväll med två andra kompisar som anslöt senare. Vi undrade emellanåt om det var dags för oss att komma hem, men "neeeeej, stanna precis så länge ni vill, passa på, ha roligt" var de ständiga svaren vi fick. Och så "nästa gång får ni sova någon annanstans så att ni får sovmorgon dagen efter".

Vi har kanske världens bästa vänner. Och nu är bröllopsdagen firad på riktigt.

Det blev bröllop

När Oscars bror Carlos kraschade med motorcykeln för två veckor sedan trodde alla att det inplanerade bröllopet skulle skjutas upp. Alla utom Carlos och Carolina själva som bestämde sig för att bröllopet såklart skulle bli av, oavsett sådana missöden som trafikolyckor.

Så igår gifte de sig. Carlos i rullstol eftersom han har flera frakturer i ena benet, och dessutom ett brutet nyckelben och en axel som hamnat ur led som gör att han inte kan stödja på kryckor (eller manövrera rullstolen själv eftersom han bara har en helt fungerande arm för tillfället).

För att inte ha särskilt optimala förutsättningar blev det ändå ett riktigt fint bröllop och en hejdundrande fest.

Den inre protokollsvensken som jag nog ändå har, kommer kanske aldrig att riktigt vänja sig vid det kaotiska i colombianska bröllop. Det är liksom ingen ordning alls, folk står i vägen i gången efter vigselceremonin, sitter var som helst under middagen, ingen sitter ner under hela middagen, och folk kommer precis hur sent som helst. Men det blir oftast väldigt bra till slut, till exempel den här gången. Och det är väl ändå det som är huvudsaken.

Spontanhäng

Något av det jag älskar mest med Colombia är spontaniteten i vardagen. Man behöver aldrig planera något och saker händer av sig självt ändå.

Igår eftermiddag ringde min kompis Abraham som var i närheten av mitt jobb och undrade om han kunde komma förbi och hänga med Gael och mig ett tag. Vi hämtade Gael från förskolan och gick hem till oss för att snacka över en öl som sedan blev två. Medan Gael somnade kom Oscar hem och då blev ölen tre och fyra, och sen rom från Cuba.

Någonstans där instagrammade jag en bild på det hela, och våra grannar som råkade vara på en bar i närheten såg den och dök upp för att vara med på kalaset.

En vanlig fredagkväll i Colombia.

Ikväll ska vi faktiskt på en planerad fest. Vår kompis Santo fyller år och har bjudit in oss med över en veckas varsel, enkom för att hans kompisar med barn (=vi) skulle ha tid att fixa barnvakt och kunna vara med på festen. Men eftersom det är så himla jättekonstigt att bjuda in till fest med över en veckas framförhållning var han sedan tvungen att skicka ett förklaringsmejl förra lördagen till alla som trodde att festen var då - festen är inte idag, den är nästa lördag:

Det är ju mer normalt att det blir fest utan att planera mer än en dag i förväg än att bjuda in med framförhållning.

Hur som helst, nu är dagen inne och Gael ska sova över hos farmor och farfar och vi ska på fest! Med sovmorgon dagen efter! Peppen är enorm.

Födelsedagskalas

Idag ställde vi till med kalas för Gael. Vi började egentligen firandet av hans födelsedag redan förra helgen tillsammans med våra vänner - det skulle vara picknick men det blev brunch på Crepes & Waffles istället, för vädrets makter var inte riktigt på vår sida.

Tjocka släkten

Hur som helst, idag var det släktens tur. Vi hade bjudit in Gaels farmor och farfar och farbror och så Oscars morbröder och mostrar - släkten på Oscars pappas sida bor inte i Bogotá.

Jag hade bakat fikabuffé på svenskt vis, vilket alltid imponerar i Colombia, och vi bjöd på tårta, bullar, kladdkakemuffins och chokladbollar.

Gael fick jättefina presenter, till exempel en regnkappa och matchande paraply, vilket är passande med tanke på Bogotás klimat.

Kalasets huvudperson var dock rätt ovetande och obrydd om allt som pågick runtomkring honom. Nästa eller nästnästa år blir det andra bullar. Då måste vi nog styra upp piñata och fiskdamm.

Hipp hipp hurra

Igårkväll för ett år sedan låg Oscar och jag i en sjukhussäng och väntade på igångsättningen av förlossningen som skulle börja i morse för ett år sedan. Vid lunchtid idag för ett år sedan kom du ut med kejsarsnitt istället.

Idag för ett år sedan. Dagen då världens bästa bebis kom till världen. Det känns som igår och det känns som att det har gått en halv evighet sedan dess.

Igårkväll stekte jag pannkakor till pannkakstårtan som världens bästa bebis skulle få till födelsedagsfrukost. I morse väcktes vi av en leksugen ettåring.

Pannkakstårta som han äter själv, ett nytt pussel i paket som han river upp på egen hand och födelsedagshälsning från mormor på skype som han skrattar åt och vinkar till.

En helt annan bebis på bara ett år. Men fortfarande världens bästa.

Tredje advent

Igår kom en av mina finaste bloggvänner förbi på adventsfika. Julia, som skriver på bloggen Mammas Machete, är i stan några dagar och passade på att svänga förbi med sin kompis La Flaca för lite lussekatter och pepparkaka (i singular, jag hade bara en kvar, som jag gömt så att ingen skulle äta upp den innan Julia hann komma), med julmust och glögg.

Efter hennes besök var det dags för familjemiddag med tidig julklappsutdelning, eftersom vi kommer att vara någon helt annanstans den 24:e. Det var svärföräldrarna och Oscars bror och hans flickvän och hennes son och hennes mamma och bror... Och eftersom lille Samuel fyller år i december precis som jag och min bror och vi alltid hade varsitt pepparkakshus som vi fick slå sönder och äta upp på våra födelsedagar var det klart att Samuel också skulle få det till sin tvåårsdag, sådär lite i förväg, eftersom han egentligen inte fyller år förrän dan före dopparedan. Det var mycket populärt.

Fjärde advent firar vi i Sverige.

Att fira önskningar

Vi firar alltid konkreta händelser. När någon ska gifta sig ordnar vi möhippa, när någon ska få barn har vi babyshower. Jag vill fira mina önskningar.

Roxana och hennes pojkvän har bestämt sig för att försöka bli med barn. Det ville hon fira med sina vänner och bad oss om en pre-moderskapsfest. Vi visste inte riktigt vad vi skulle hitta på, men alla andra i tjejgänget har fått sin möhippa, så naturligtvis skulle Roxy få sin fest.

Förra lördagen samlades vi - Roxy, Cata, Juli, Joanna och jag - för att dricka vin och picknicka inomhus och prata om livet. Och fira Roxys önskningar.

För moderskapstemat hade vi fått tag på en traditionell barnmorska och doula som utförde en fertilitetsrit med oss, för Roxy. Det var ungefär lika new age som man kan föreställa sig att en sådan grej är - dansa i ring ("som moder jords gudinnor"), meditation, utbyte av objekt som symboliserar fertilitet (rosmarinplanta, garn och stickor, blommor, färgkritor och lite annat), och så vidare. Men samtidigt väldigt fint. Roxana var precis lika nöjd som hon ser ut att vara på bilden.

Vi borde fira våra önskningar och drömmar lite oftare.