Bröllopet: Vigseln

Så blev det äntligen lördagen den 9 juli 2011. När jag tittade ut genom fönstret vid sextiden på morgonen - eftersom nervositeten gjorde det omöjligt att sova längre än så - möttes jag av en stålgrå himmel med regntunga moln och våta gator. Inte drömscenariot, precis, särskilt med tanke på att vigseln och festen skulle vara utomhus i en trädgård.

Men som tur är så är det enda konstanta med Bogotás väder att det är ombytligt, så några timmar senare började molntäcket spricka upp och solen titta fram.

På inbjudan stod det klockan tolv, en tid då jag fortfarande satt kvar hos frisören och fick vad som kändes som hårnålar instuckna rakt i skalpen för att fästa brudkronan - den som morfar gjorde i silver 1966 och som mamma hade när hon gifte sig 1975. Som tur är börjar sällan något på utsatt tid i Colombia, så inte heller bröllop. Så sisådär en och en halv timme efter utsatt tid skred vi äntligen ut på gångbron, medan alla gäster stod utspridda i trädgården:

I Colombia går vanligtvis alltid bruden in med sin pappa för att bli överlämnad till den blivande maken som står och väntar, men eftersom 1) jag är svensk, 2) den traditionen har en otroligt obehaglig patriarkal symbolik, och 3) vi struntade i de flesta traditioner på vårt bröllop, så tågade vi in tillsammans.

Vigseln hölls av våra padrinos, som var och en sa några ord, blandat på spanska och på engelska. Alejo sjöng dessutom sången Campesino.

Under vigseln fick vi också sällskap av Kristina och Diego som spelade och sjöng Somebody.

Efter att ringarna var utbytta och Yuri förklarat oss man och hustru avslöjade vi den stora nyheten, till hurrarop och applåder och sedan tågade vi ned i trädgården till väntande kramar och lyckönskningar.

Det blev en fantastisk vigsel, rolig, känslosam och väldigt personlig. Precis som vi ville ha det.

PS Om någon undrar: Nej, en sådan vigsel är inte juridiskt giltig i Colombia, den juridiska biten avklarade vi dagen innan hos notarie, men det här är den vigsel som vi räknar som vår riktiga.