Spontanhäng

Något av det jag älskar mest med Colombia är spontaniteten i vardagen. Man behöver aldrig planera något och saker händer av sig självt ändå.

Igår eftermiddag ringde min kompis Abraham som var i närheten av mitt jobb och undrade om han kunde komma förbi och hänga med Gael och mig ett tag. Vi hämtade Gael från förskolan och gick hem till oss för att snacka över en öl som sedan blev två. Medan Gael somnade kom Oscar hem och då blev ölen tre och fyra, och sen rom från Cuba.

Någonstans där instagrammade jag en bild på det hela, och våra grannar som råkade vara på en bar i närheten såg den och dök upp för att vara med på kalaset.

En vanlig fredagkväll i Colombia.

Ikväll ska vi faktiskt på en planerad fest. Vår kompis Santo fyller år och har bjudit in oss med över en veckas varsel, enkom för att hans kompisar med barn (=vi) skulle ha tid att fixa barnvakt och kunna vara med på festen. Men eftersom det är så himla jättekonstigt att bjuda in till fest med över en veckas framförhållning var han sedan tvungen att skicka ett förklaringsmejl förra lördagen till alla som trodde att festen var då - festen är inte idag, den är nästa lördag:

Det är ju mer normalt att det blir fest utan att planera mer än en dag i förväg än att bjuda in med framförhållning.

Hur som helst, nu är dagen inne och Gael ska sova över hos farmor och farfar och vi ska på fest! Med sovmorgon dagen efter! Peppen är enorm.

Mors dag och aborterna

Igår var det mors dag här i Colombia. Den firas med pompa och ståt, är i det närmaste helig, och nåde den som inte minst bjuder ut sin mamma på restaurang den dagen. Moderskapet har en stark kulturell ställning i Colombia, och är intimt förknippat med idén om kvinnlighet, lite som om det är först då man blir fulländad som kvinna, och det är det som naturligtvis alla kvinnor innerst inne strävar efter.

Varje kvinnas högsta dröm, jo, tjena.

För går man till statistiken var mindre av hälften (48%) av barnen som fötts de senaste fem åren önskade eller planerade.  29% var önskade, men till ett senare tillfälle, och 23% var oönskade. Av graviditeter som ledde till födslar, alltså. Samtidigt beräknas 44% av det totala antalet oplanerade graviditeter sluta i abort, ungefär 400 000 om året. Av dessa aborter är mindre än en procent lagliga sådana.

I Colombia är abort lagligt i tre fall - när graviditeten är ett resultat av ett sexualbrott, när fostret har sådana missbildningar att det troligtvis inte kan överleva utanför livmodern, eller när graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa (fysisk eller mental).

I teorin skulle nog ganska många av de där fyrahundratusen aborterna passa in i någon av de lagliga omständigheterna. I praktiken är det långt ifrån lika lätt. Trots att konstitutionsdomstolen gång på gång slagit fast att abort i de här fallen är en rättighet och att det därför är en skyldighet för staten att tillhandahålla dessa är hindren många. Felaktig och otydlig information, okunskap, otillgänglig sjukvård, oändliga byråkratiska turer, samvetsvägran, och så vidare, och så vidare. Det finns dessutom starka statliga institutioner som gör allt i sin makt för att stoppa minsta lilla framsteg som görs.

"Vår kropp, vårt beslut" står det på dörren till
mottagningen på sjukhuset i stadsdelen Suba. 

Många försöker inte ens den lagliga vägen, utan söker sig direkt till en olaglig abort. Det är inga problem att få en säker abort utförd av en riktig läkare så länge du har råd att betala för det. För de som inte är lika resursstarka är alternativen mycket osäkrare.

Det finns några ljusglimtar på den ganska mulna himlen ändå. Till exempel godkändes nyss Misoprostol, det vill säga abortpiller, vilket är en mycket säkrare, modernare, billigare och mindre invasiv metod än de traditionella alternativen. I Bogotá upprättades förra året kvinnomottagningar på allmänna sjukhus som är specifikt inriktade på sexuell och reproduktiv hälsa, och som utför lagliga aborter, med vårdpersonal som är specialutbildad i de här frågorna för att se till att kvinnorna får rätt bemötande. Jag var på studiebesök på en av de mottagningarna för någon månad sedan och blev tårögd av ren och skär lättnad. Efter att år efter år jobba i ständig motvind med abortfrågan är det en ren energiinjektion med lite framgång bland alla motgångar.

Varje år den 10 maj fyller abortlagstiftningen år. Det här året var det sju år sedan det totala abortförbudet luckrades upp. I teorin. I praktiken väntar vi fortfarande på genomslaget.

Varje år runt samma tidpunkt, den andra söndagen i maj, höjs moderskapet till skyarna. Samtidigt som tusentals kvinnor vägras rätten att göra moderskapet vara eller inte vara till ett medvetet val.

-----
Jag har tidigare skrivit om abortfrågan i Colombia här och här. För den som vill läsa mer om abortsituationen i Colombia rekommenderar jag starkt rapporten Unintended pregnancy and induced abortion in Colombia från Guttmacher Institute.

Säg mig

Ett av mina bästa colombianska band, Cinemacinco, har i dagarna släppt en ny video. Det är videon till låten Dime (säg mig) och som vanligt andas både musik och video så himla mycket Colombia, på det allra bästa sättet, att den får mig att känna att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån.*

(På stillbilden ser ni till vänster Alejo, en av våra närmsta vänner, både bokstavligt - vi bor grannar - och bildligt)

-----
* Sen tänker jag på familjen och vännerna och föräldraförsäkring och subventionerad förskola och gratis skola och sjukvård och barnbidrag och ljusa sommarnätter och vintrar med snö och tänker att jo, kanske ändå. Men ni fattar.

Här, här, här och här har jag skrivit om Cinemacinco förut.

Laglydig i trafiken

Det här med trafiksäkerhet har en helt annan innebörd i Colombia. Trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som en rekommendation än som ett påbud.

Stilstudie av bältesklämma i en
taxi jag åkte med igår.

Säkerhetsåtgärder, som bilbälte eller hjälm till motorcykel, används av många mest för att de måste, annars får de böter, inte framför allt för att de faktiskt skyddar. Därför är det inte ovanligt att se motorcykelåkare med hjälmen bak på huvudet, eller utan att ha knäppt fast den under hakan. De följer ju lagen, vilket är det viktigaste...

Samma sak är det med bilbälte. Det är bara lag på att använda bilbälte i framsätet, så i många bilar finns inte ens bälten bak. Spännena i baksätet där bältet ska knäppas fast är ofta nedknölade under sätena, de är ju ändå bara i vägen och blir obekväma om man skulle råka sätta sig på dem. Vad skulle man ha bälte till bak, när man bara får böter om man inte använder bälte i framsätet.

Taxi- och busschaufförer verkar tycka att det är extra jobbigt att tvingas sitta fastklämd bakom ett bälte hela långa dagen. Därför har de uppfunnit en speciell bältesklämma. Den funkar såhär: Du drar ut bältet tillräckligt långt så att det ligger helt löst över kroppen, sen sätter du fast klämman så att bältet inte kan åka tillbaka in igen. För extra effekt kan du låta bältet bara ligga över dig utan att faktiskt sätta fast det i spännet.

Voila! Grattis, nu följer du lagen men slipper skydda dig på riktigt mot trafikolyckor...

Det här med färger...

Köpte en potta till Gael igår. Upptäckte i kön att det visst var en tjej-potta! Stackars Gael som måste lära sig bajsa på en rosa potta, hur ska detta sluta?

Lediga toppjobb i Colombia

Ni har väl sett att SIDA utlyst två spännande tjänster i Colombia? En JPO inom human rights och en BBE inom collaboration with the private sector.

Läs mer på SIDAs hemsida.

-----
PS: Det är ganska många som googlar sig hit på "jobba i Colombia" och liknande. Jag har skrivit lite mer allmänt om jobb här och här och här.

Jag har också en lista på personer jag brukar vidarebefordra lediga tjänster till (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden som oftast gäller). Vill du kan jag lägga till dig på listan, skriv din mejladress i kommentarsfältet i så fall. OBS nästan allt är på spanska (såklart) och i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet gör bäst i att fortsätta leta någon annanstans.

Är villig att prova vad som helst nästan

I mitt liv före barnet har jag alltid skrattat rått åt reklamen för den här produkten. Snacka om onödig. Himmel och pannkaka, lite skit i hörnen har väl aldrig skadat någon? Ingen mår väl bra av ett kliniskt rent hem, då får man ju ingen motståndskraft?

Det var som sagt i mitt liv före barnet. I mitt liv efter barnet, närmare bestämt efter barnets förskolestart tänker jag inte längre så. Nuförtiden tänker jag "Meeeen vad i hela... hur är det möjligt att han är förkyld IGEN, hann han ens bli frisk efter förra förkylningen?"*

I ett land där konceptet VAB inte existerar överhuvudtaget är det lite extra drygt med dessa ständiga förkylningar, när de innebär att barnet måste stanna hemma från förskolan, och det är ett evigt barnvaktspusslande (här måste jag klämma in ett ord av tacksamhet till Gaels farmor som flyttar läkartider och luncher och möten för att kunna ställa upp och ta hand om Gael titt som tätt).

Sedan råkar det ju faktiskt vara så att studier visar att handsprit på förskolan minskar sjukfrånvaron med 12%.

Förutom handsprit så känns ju en sprej som lockar med att ta kål på 99,9% av alla virus och bakterier, uttryckligen inklusive förkylnings- och influensavirus, som en måste-ha-produkt helt plötsligt. Jag lovar, vi har garanterat inte ett kliniskt rent hem ändå. Men kanske, kanske ett hem som härbärgerar lite färre virusinfektioner. Det är värt ett försök, i alla fall.


* Som läkaren vi träffade häromdagen sa - när barnen börjar på förskolan så är det bara att räkna med de två årliga förkylningarna, januaritilljuniförkylningen och julitilldecemberförkylningen...

Dar papaya

Jag går för det mesta runt och tror att jag är rätt svensk i mitt sätt att tänka och vara (om det nu finns något "svenskt" sätt att tänka och vara...), men ibland kommer jag på mig själv med att nog ändå anammat en hel del colombianskhet också.

Som när jag såg den här artikeln i DN. Min första tanke var "men herregud, det där med att komma fram och låtsas sälja/visa något för att sno en obevakad mobil från ett bord är ju äldsta tricket i boken, hur kan man dar papaya så mycket att man lägger mobilen på bordet?"

Dar papaya.

Det mest colombianska av alla colombianska uttryck. Rent bokstavligt betyder det "ge papaya". I praktiken betyder det att försätta sig själv i potentiellt riskfyllda situationer.

Att gå iväg från bankomaten med sedelbunten i handen. Att gå omkring i centrum med kameran hängande runt halsen. Att åka svarttaxi.

Och att låta mobilen ligga framme på kafébordet är ett solklart exempel på att dar papaya.

I den colombianska mentaliteten får man skylla sig lite själv om man dar papaya och blir rånad. Det var ju så gott som ens eget fel. För nästan lika dumförklarad som man blir om man dar papaya blir man om man inte aprovechar el papayazo, det vill säga om man inte tar tillfället i akt när någon annan i princip ber om att bli lurad.

Jag tycker såklart egentligen inte att någon får skylla sig själv om de blir bestulna, och det tycker egentligen inte heller de flesta colombianer. Det är ju fel, och det vet alla. Men ändå slog mig tanken, och jag tror att många i Colombia skulle tänkt likadant. Mobiler på bord, det är att dar demasiada papaya.

17 för, 51 emot och 12 avstod

Det var väl inte direkt oväntat, men det är ju ändå rätt nedslående att det bara finns 17 något sånär medmänskliga senatorer i det här landet.

Till de övriga femtioen plus tolv säger jag som Lily Allen:

Hej, medeltiden

Medan andra länder röstar igenom könsneutrala äktenskapslagstiftningar på löpande band (nu senast på Nya Zeeland och i Frankrike) går debatten het här i Colombia. I ett domslut från 2011 slog nämligen konstitutionsdomstolen fast att även samkönade par utgör familjer och ålade kongressen att innan 20 juni i år anta regelverk som eliminerar luckorna i det lagliga skyddet för samkönade par. I praktiken, äktenskap.

Nu brinner det i knutarna, och i kongressen tragglas flera lagförslag som på ett eller annat sätt behandlar homopars rätt till samma lagliga skydd som heteropar. Allt ifrån helt könsneutral äktenskapslagstiftning till en slags separat figur för homopar, med samma rättigheter, men som reserverar äktenskapet för heteropar (separate but equal... var har vi hört det förut?).

Demonstration på Plaza de Bolivar med katedralen
i bakgrunden

Den här gången såg jag inte debatten på plats i senaten utan i direktsänd version på internet. Det var kanske tur. Annars hade nog risken varit stor att jag fått lust att strypa någon. De är verkligen, med några få undantag, ena jäkla idioter hela bunten. Det är faktiskt helt sjukt att de där människorna är de som får privilegiet att styra det här landet. Att folk röstar på dem. Att det är med grundval i sådana argument som besluten sedan tas.

För argumenten, alltså. "Tänk på baaaarnen" (nej, det röstas inte om adoption, bara äktenskap), "gud har skapat mannen och kvinnan, äktenskapet är heligt, blablabla", och så några riktigt otäcka argument, som inte ens försöker dölja sin extrema homofobi. Om hur homosexualitet är sjukligt, hur homosexuellt sex är äckligt och exkrementalt, och dessutom inte är av något värde eftersom det endast är rekreativt (jodå, för det vet vi ju alla att allt heterosexuellt sex sker endast i reproduktivt syfte. Och endast inom äktenskapet, såklart, det är ju bara där barn föds, för singelskap är ju ett jätteeffektivt preventivmedel). Med konservative senatorn Roberto Gerlein i spetsen lyckades de även få det hela till att handla om att skydda kvinnors ära (alltid dessa ädla män som vill oss kvinnor så väl...). Ja, faktiskt. Argumentet gick ungefär ut på att om en massa bögar får gifta sig med varandra istället för att gifta sig med kvinnor så kommer det att bli en massa kvinnor som förblir ensamma och då kommer de inte att kunna förverkliga sig själva med det heligaste av heliga för Kvinnan: moderskapet.

Ja, ni hör ju själva.

Idag ska de rösta, men jag har inte så stora förhoppningar. Och även om de skulle rösta ja nu i senaten så måste det hela manglas genom två röstningar i den om möjligt ännu konservativare kammaren sen. Men hur som helst, som en av (de få bra) talarna i debatten sa: "De framtida generationerna kommer att se till att ni får betala för det här. De kommer att straffa er med sina röster."

Det är svårt att avancera med en sån här kongress. Hoppas verkligen att de får sitt kännbara straff i röstsiffrorna i framtiden.