fredag 17 april 2015

Mellan hopp och förtvivlan

Nehej.

Hon sa ju det, handläggaren som tog emot min förtursansökan, att "det är i princip bara gravida och de som är på väg att fylla 18 innan beslutet tas som får förtur", men ändå. Det är ändå svårt att inte hoppas.

Men sen, idag, ett peppigt mejl från en vän i ett annat land - också gift med barn - som väntar på uppehållstillstånd:
"Hej! Jag vill bara komma med lite goda nyheter. Vi skickade in vår uppehållstillståndsansökan i slutet av november och nu har X fått kallelse till ambassaden för intervju idag. Så förhoppningsvis hör Oscar något snart, snart!"
Vi hoppas, misströstar, griper efter halmstrån. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

lördag 11 april 2015

Gael och språket

Emma kommenterade på förra inlägget:

Jag är lite nyfiken, hur går det för Gael med språket? Att han förstår har du ju skrivit tidigare, men har han börjat prata mer svenska nu? Tanken flög liksom i mig när jag såg bilden på honom och det andra barnet!

Språket, ja. Vårt mål har ju sedan start varit tvåspråkighet, så därför har Oscar alltid pratat spanska och jag alltid svenska. Men i Colombia har ju övriga omgivningen varit uteslutande spanskspråkig, så även om Gael har förstått svenska nästan lika bra som spanska så hade han ju aldrig riktigt pratat svenska tidigare. Han svarade alltid mina svenska tilltal på spanska.

Sedan kom vi till Sverige, och en helt svensktalande omgivning, och dessutom utan familjens spansktalande representant. Så nu har jag bytt språk. Nu pratar jag konsekvent spanska med Gael istället, så att han inte ska tappa spanskan. I alla fall tills Oscar kommer, sen får vi se hur vi gör.

Och svenskan, då? Ja, den går framåt. Barn har ju överlevnadsinstinkt och han har ju fattat att för att göra sig förstådd måste han prata svenska. När han väl insåg det, efter lite frustration de första dagarna eller veckorna med mormor och morfar så började svenskan bubbla upp, och den kommer mer och mer. Även om han sagt enstaka ord hade han aldrig tidigare sagt en mening på svenska. De börjar komma nu så smått. Men mycket mer när jag inte är med, när jag är i närheten är det bekvämare att använda spanskan (och låta mig översätta), så jag får inte höra så mycket av hans svenska.

Han behärskar ju spanskan mycket mer fortfarande, såklart, men jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han kan formulera lika komplexa meningar på svenska som på spanska. I påsk med tremänningarna gick det till lite såhär: "Mamma, jag vill leka med hennes boll" - "Okej, fråga henne om du får låna bollen, men du får fråga på svenska, annars förstår hon inte" - "Mmmm... mummelmummel... boll... mummelmummel... ja, okej?".

Han vet ju att en mening är längre än "boll, ja, okej?", men han behärskar inte riktigt alla de där småorden för att göra den komplett, så när han inte kan lägger han till lite diffust mummel för att få den att låta längre.

Det hörs också ännu att spanska är hans förstaspråk. Han uttalar det inte "bulle" utan "bole", han säger "eskogen" och "eskräp" (på spanska börjar aldrig ett ord med s och en till konsonant, då kommer ett E framför - Spanien blir España, Stockholm blir Estocolmo, osv), han säger "ej" istället för "hej" eftersom H är stumt på spanska, och han blandar ihop B och V som uttalas likadant på spanska. Han kan säga "ska vi leka i stegen" när han menar trappen, för spanskans escalera betyder ju både trapp och stege, och han vill göra upp eld i skorstenen, för chimenea är både skorsten och öppen spis.

Språkbegränsningarna gör att livet kanske just nu känns lite extra frustrerande för honom (förutom det faktum att hela livet har vänts upp och ner), och det tar sig ju uttryck i lite mer ilska och utbrott än vanligt.

Han, som vanligtvis är väldigt social, känns också lite hämmad ibland tillsammans med andra barn. Han föredrar att leka en-och-en och tyr sig gärna just nu till lite lugnare och lite yngre barn. När han är tillsammans med barn i grupp i samma ålder eller större så känner han sig nog lite osäker när de pratar och stojar och han inte riktigt kan vara med på samma villkor.

Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart.

tisdag 7 april 2015

Påsken 2015

Det var nio år sedan jag firade påsk i Sverige senast. De tre gånger jag reste till Sverige under de åtta åren utomlands var det antingen på sommaren eller till jul.

Senaste påsken i stugan med släkten hade jag dreads och pluggade i Uppsala. Sedan dess har persongalleriet utökats med inte mindre än åtta personer yngre än fyra år, Gael inräknad.

Men det mesta var sig ändå likt. För mig, alltså, för Gael var allt och alla nytt, som det är för det mesta i hans liv nuförtiden. Det var pulka och snowracer och lek på isen och upptäcktsfärder i skogen och en hel del av senaste favoritaktiviteten - kasta snöbollar och isblock i vattenpölar så det plaskar.

Min vintergarderob från tidigt 2000-tal är ju helt klart i behov av viss uppdatering.
Vattenfärg går finfint att måla med på isen också.
Pimpla
Utforska skogen med tremänningen Solveig.

Och de traditionella påsktävlingarna som hållits varje påsk sedan 2004. I år var det jag som fick mitt namn inskrivet på vandringspokalen.

Det var en finfin påsk. Precis en sådan jag saknat och längtat efter. Hade bara Oscar varit här så hade den kanske varit perfekt.

torsdag 2 april 2015

Den Stora Utrensningen

Den dagen du flyttar hem till Sverige ska du få gå igenom och ta med dig alla lådor med grejor som du förvarar härhemma.

Det kan väl inte vara så mycket, har jag tänkt. Max en tre-fyra banankartonger.

Trodde jag.

Den där himla skrubben är bottenlös. Bakom varje lådhög tornar en ny upp sig. En ny hög kartonger fyllda med grejer som jag har sparat.

Det har varit som en tidsresa, för himmel vad jag har sparat en massa saker. Brev i mängder, säkert en kartong full. Det är brev från jag var så liten att jag lärde mig skriva tills nutid. Alla brev från mormor, till exempel, som jag har brevväxlat med i alla tider. Hur många olika KP-brevkompisar som helst. Kärleksbrev. Nu åker alla, utom några få utvalda (till exempel de från mormor) i pappersinsamlingen.
Det här brevet, till exempel. Då kan inte min jämngamla kusin Mikael och jag varit särskilt gamla.
Det fanns en tid då fax var den hetaste nymodigheten på marknaden. Och då man kunde lägga in fräsiga clipart-bilder i breven.
De får åka i pappersinsamlingen även om det är rätt så intressanta tidsdokument, för jag kan inte spara på allt. Jag har nämligen en och en halv banankartong med fotoalbum också. Och en dryg banankartong med dagböcker. Jag tjuvkikade i en med mina föräldrar behandlar mig som en barnunge, men jag är ju faktiskt tretton år! och tänkte att en vacker dag ska jag sätta mig, med en enorm skämskudde, och läsa dem allihop. Men jag behåller nog innehållet för mig själv, även om Mirijams dagboksuppläsning på Skambyrån fortfarande är internets allra bästa klipp.

Dagböckerna och fotoalbumen sparar jag för framtida sortering. Men det mesta som finns i de där banankartongerna är faktiskt mest skräp och jag har slängt hur mycket som helst. Hur många lägersomrar som helst producerar enorma mängder minneslådor. Med saker som säkert var jättebetydelsefulla just då men som jag nu står som frågetecken inför och tänker stenar? gamla ballonger? pinnar? tandborstar? servettklotter? Det blir mycket sopor och jag är hård i rensningen, för jag tänker inte fylla nya lägenheten med en massa gammalt bös.

Av de där miljarders kartongerna med grejs blir det nog inte så många kvar tillslut. Borrón y cuenta nueva.

fredag 27 mars 2015

Lösryckta intryck

Jag har inte hunnit sätta mig ner och andas, eller känna efter. Men såhär, några lösryckta intryck utan någon som helst inbördes ordning:

Kunna handla allt möjligt gott på affären! När som helst! (Eller nej, inte riktigt när som helst, det är ju inte precis Colombia-öppettider eller sitta hemma och bli sugen på något och bara ringa efter hemkörning. Men ändå). Och inte tänka att jag måste passa på att äta allt NU och bunkra upp för att ta med i resväskan.

Varmvattnet i kranarna blir varmt nästan direkt, utan att man måste spola bort flera liter först. Och kallvattnet är jättekallt.

Byråkratin. Förutom Migrationsverket som ju är ett kapitel för sig så älskar jag byråkratin. Bara grejen att kunna mejla tjänstemän. Och de svarar! På det man faktiskt frågat om! Jättesnabbt! Jag gick till bankkontoret häromdagen för att fixa bank-ID och jag var den enda kunden på hela kontoret och personen i kassan sa lite frågande att ja, jag vet inte riktigt vad du gör här. (Inga förstorade kopior på ID-kortet? Inga fingeravtryck? Två referenser?) ALLT GÅR ATT GÖRA PÅ INTERNET. Nästan allt, och går inte det så går det på telefon. Bara grejen att inte behöva planera in en massa köer på en massa olika myndigheter under kontorstid. Vilket lyft i livskvalité.

Folk verkar handla hela tiden? Kläder och inredning och sånt. Folk går runt med nya kassar ständigt känns det som.

Apropå handla: Begagnatmarknaden! Varför köper folk en himla massa nytt när utbudet på begagnat är enormt? Och hur billigt som helst! Jag håller på att bunkra upp inför flytten till nya lägenheten och har hittat lampor och soffbord för inga pengar alls nästan på köp- och säljgrupper på Facebook. Helt otroligt.

Och de två bästa uppfinningarna kanske någonsin: Mobilt bank-ID och Swish. Jag fattar att ni tänker att "gäsp, det har ju funnits hur länge som helst", men det här är en helt ny värld för mig och jag ramlar nästan av stolen av förundran. Vilken revolution! Min referensram för att kunna föra över pengar till någon annan är: ta reda på namn, personnummer, bankkonto, typ av konto och bank. Registrera kontouppgifterna i din internetbank. Vänta tre bankdagar på att det ska aktiveras. För över beloppet och vänta två bankdagar till på att det ska vara framme. Det här med att bara föra över pengar till en annan persons konto VIA MOBILEN BARA GENOM ATT SKRIVA DERAS TELEFONNUMMER OCH SÅ KOMMER DET FRAM DIREKT! Jag vill swisha pengar hit och dit hela dagarna.

tisdag 24 mars 2015

Om de fjorton månaderna

Eftersom alla kommentarer till förra inlägget, både på bloggen och på Facebook, handlar om det orimliga i att Oscar är där och Gael och jag är här i en halv evighet, tänkte jag skriva lite mer (eftersom jag har googlat mig blå och mejlbombat min supersnälla migrationsexpert-kompis).

Den omedelbara anledningen till att det beräknas ta över ett år, är att antalet asylsökande är många fler än beräknat (framför allt pga kriget i Syrien), och eftersom asylärenden prioriteras hamnar de andra, såsom vårt, på hög. Men också för att Migrationsverket verkar ha världens mest ineffektiva processer. Framför allt därför, känns det som.
Men ert ärende är ju så lätt, det borde ju gå snabbare?
Ja, man kan ju tycka att det inte borde vara några konstigheter överhuvudtaget när de väl tittar på det. Problemet är att de inte tittar på det överhuvudtaget ännu. Det funkar nämligen såhär, att alla ansökningar om samma typ av uppehållstillstånd (i det här fallet som anhörig) hamnar i en och samma kö. Sedan tilldelas de en handläggare allteftersom någon blir ledig, i den ordning ansökningarna kom in.

Det är inte förrän ärendet har tilldelats en handläggare som någon faktiskt tittar på ansökningen och inser att det är världens självklaraste ärende. Vilket är helt absurt. Eftersom vi har varit gifta i snart fyra år, och äktenskapet finns registrerat i svensk folkbokföring lika länge, är det ju redan en svensk myndighet (i det här fallet Skatteverket) som har verifierat att vårt äktenskap är giltigt. Dessutom står både Oscar och jag som vårdnadshavare för Gael i folkbokföringen. Både äktenskap och delad vårdnad för gemensamma barn är ju sådant som ska bevilja uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (inte bara kan utan ska).

Då kan man ju tycka såhär: Om underlaget för att bevilja ett uppehållstillstånd redan finns i svensk folkbokföring borde det ju ske helt automatiskt. Men nej, det måste ändå stå i kö bland alla andra ärenden för att tilldelas handläggare. Vilket ger extremt långa väntetider för självklara ärenden, och också gör att det tar omänskligt länge för ärenden som kräver att en handläggare verifierar dokument eller vad de nu gör, eftersom en massa handläggartid går åt till att kolla sådant som skulle kunna bockas av helt automatiskt mot folkbokföringen.
Men ni har ju barn, de måste ju ta hänsyn till det?
Enligt lagen, ja, i praktiken nej. Det går att ansöka om förtur om man har särskilda skäl. Det gjorde jag första veckan i Sverige, men bara det tar flera veckor att besluta om, så vi har inte fått något besked ännu. Men personen som registrerade min förtursansökan ingav inte särskilt mycket hopp - i princip bara gravida och personer som är på väg att fylla 18 innan beslutet är taget får förtur.
Men ni får tjata och trycka på så att de tar tag i ert ärende snart!
 Ja. Det gör jag. Men det tjänar inte särskilt mycket till så länge inte ärendet har tilldelats en handläggare, eftersom det bara sitter i en kö som tickar fram i turordning och ingen ens öppnar filen innan det är vår tur. Den turordningen verkar vara helt automatiserad, till skillnad från beviljandet av superenkla ärenden.

När man väl får en handläggare är det möjligt att bli ett riktigt pain in the ass (och tro mig, det kommer jag att bli, jag kommer att tjata hål i huvudet på handläggaren tills vår ansökan är beviljad), och då kan det hjälpa att tjata, de vill ofta bli av med lätta ärenden så snabbt som möjligt. Men tills dess får man sådana här standardsvar av Migrationsverket: "Det är i nuläget ingen handläggare som arbetar på er ansökan och en beslutsfattande handläggare tillsätts vanligen sent i processen. Vi ber därmed om ert tålamod i väntan på mer information från oss." Sent i processen, alltså. Den som tar ungefärliga fjorton månader.
Men kan det verkligen ta 14 månader, tar de inte i för säkerhets skull?
Det är den beräknade väntetid Migrationsverket anger just nu på sin hemsida (och som de svarar på mina femtioelva mejl), och enligt de själva beräknas den såhär: "Den väntetid vi redovisar är när minst 90 procent av kunderna har fått svar." Det kan ju gå snabbare. Det kan också ta längre tid.
Men kan inte Oscar komma till Sverige medan han väntar på svar?
Han måste vara i Colombia (eller, inte i Sverige i alla fall) när beslutet tas, annars blir det avslag.  Och han måste göra intervjun på svenska ambassaden i Bogotá. Han får komma hit som turist under tiden, men han får stanna i max tre månader och han får inte jobba. Det skulle ju gå, men det skulle kosta. En extra flygbiljett tur och retur och inkomstförlusten. Plus det rent praktiska som vad som skulle hända med rummet han hyr i Bogotá och jobbet, i Colombia har man ju bara 15 dagars semester om året och tjänstledighet är inget som existerar. Kommer han hit och stannar maxtiden som turist, var ska han bo och vad ska han leva av när han åker tillbaka till Colombia igen för att vänta flera månader till?
Kan han inte söka från Sverige istället?
Det får man i undantagsfall. Men de undantagen baseras dels på anknytning, till exempel ett barn som man har vårdnaden om som bor i Sverige (så där klassificerar vi ju lätt), men dels på skälighet - att det inte är skäligt att kräva att personen ska ansöka från sitt hemland istället (för att det är krig, eller personen riskerar förföljelse, eller det inte finns någon svensk ambassad varken i landet eller i grannländerna). Där faller det.

---

Så ligger det till. Inte så himla hoppfullt, faktiskt, och maktlösheten och frustrationen är enorm över  att veta att det blir ja. När någon väl tittar en sekund på vår ansökan så blir det helt säkert ja. Bara att ingen kommer att göra det på flera månader.

Det förtar en del av glädjen och peppen över att komma till Sverige, för det var ju inte såhär det skulle bli.

söndag 22 mars 2015

I Sverige

Det har varit svårt att skriva om ankomsten. Både av rent praktiska skäl, jag har inte hunnit, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.

Hur känns det? frågar precis alla, och jag vet inte riktigt. Det är en himla känslostorm och det känns både upp och ner och jag har nog inte hunnit sätta mig ner och andas och känna efter riktigt ännu.

Jag har ju inte kommit hit ensam, jag har kommit hit med en treåring som har lämnat allt han hittills känt till i livet för att komma till en plats där allt är nytt, där han inte pratar språket och där jag är hans enda fasta punkt i tillvaron och den enda som förstår vad han säger. Det är inte konstigt att han just nu är som ett plåster på mig. Men det är krävande, både i tid och energi.

Vi landade för knappt två veckor sedan. Jag har hunnit börja jobba, fixat en massa med byråkratin runt att invandra till Sverige (tusen gånger enklare än i Colombia, men ändå), och organisera det som vi ska ta med till nya lägenheten när vi flyttar in i maj.

Det är fantastiskt att vara i Sverige. Att äta ostkrokar och pizzeria-pizza, att gå på H&M och cykla överallt. Det är fantastiskt att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången.


Men samtidigt finns det där som dämpar all glädje och som gör att ingenting är så fantastiskt som det borde vara.

Gael och jag är här. Oscar är på andra sidan ett världshav och går miste om att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången. Vår lilla familj är inte hel. Det är så otroligt mycket tyngre än jag trodde att det skulle vara. Fjorton månader är helt otänkbart, då ger jag nog upp och åker tillbaka.

söndag 15 mars 2015

Sista veckorna i Colombia

Jodå, snart kommer jag att skriva om hur det är att landa i Sverige efter att ha bott åtta år i sträck utomlands. Men först, kanske mest för min egen skull, en liten minnesanteckning om avskedet från Colombia.

Sista tiden var inte bara en massa byråkratiska ärenden. Det var också en massa fint häng med finfina människor.
Tänk att för bara tre veckor sedan hade vi linne i parken på babyshower. Nu är det annan klädkod som gäller.
Sista lördagen i Bogotá lekte vi i parken nästan hela dagen tillsammans med Gaels bästa bästis, Antonia, och hennes pappa. Åh, hoppas Gael hittar någon lika fin kompis som Antonia här.
Antonia och Gael
Sista lördagskvällen hade vi avskedsfest för alla vi kände. Jag har inga vettiga foton därifrån, men via mobilkameran såg det ut ungefär såhär:
Vi hade tänkt ha festen på något uteställe och bara säga åt alla som ville att komma dit. Men så råkade en kompis till oss vara vän till ägaren till utestället El Candelario och så fick vi låna uteställets övervåning. Lokal, bar, musik, vakter som bara släppte in de som stod på vår gästlista. Helt gratis. Mycket möjligt var det faktum att i princip alla vi känner var där en bidragande orsak till detta, men alltså: Roligaste festen jag varit på på väldigt länge! Sån himla bra avslutning på Colombia.

Dagen efter, allra sista dagen i landet förutom avresedagen, kom de allra bästa förbi för en sista glass i parken med Gael. Vi var sjukt bakis allihopa (förutom Gael förstås, han var pigg som en mört som vanligt) och låg mest halvt utslagna i gräset, men det var väldigt fint att ses den där sista dagen.

Sen var tiden helt plötsligt slut. Sju år i Colombia. Nu ska jag börja skriva om nästa kapitel.

torsdag 12 mars 2015

Flyga med treåring - facit

Hörrni allihopa, tack tack tack för alla era kommentarer och tips och lyckönskningar, både här och på Facebook.

Jag kunde inte packa så mycket mer, eftersom jag redan maxat vikten på de checkade väskorna och handbagagen var långt över gränsen om någon skulle ha vägt dem. Min ryggsäck vägde säkert 15 kilo och var fylld med grejs, inte sånt som behövdes under flygresan, men som vi ville ha med i flytten, och sedan hade jag kameraväskan separat. Sedan hade vi en liten kabinväska på fyra hjul där vi hade flygresegrejerna. Den väskan bestämde Gael var hans och han styrde omkring på den på alla flygplatser under alla våra tre mellanlandningar. Mycket praktiskt för mig.
På väg till migrationskontrollen i Bogotá. Resan har börjat!
Sammanfattningsvis gick det över förväntan. Jag har banne mig närt en liten ängel vid min barm. Det här är inte ens en överdrift: Kanske två gråtattacker på max några minuter vardera totalt under hela resan (som, om ni minns, var totalt 27 timmar lång, inklusive fyra flygresor och tre mellanlandningar).

Visst, energinivåerna var minst sagt på upphällningen under vår sista, fem timmar långa, mellanlandning på Arlanda, men jag körde han-får-vad-han-vill-taktiken där och köpte leksaksflygplan på pressbyrån och pommes frites till middag och det höll hela vägen.
Leksaksflygplanet som räddade humöret hela vägen till Umeå
Största missödet var kanske att under första flygningen fick jag kiss (inte mitt eget) på ena tröjärmen när Gael sov ovanpå mig, och Anonym hade ju tipsat om ombyteskläder, och jag hade med mig ombytesbyxor (om det skulle ske en olycka när Gael satt i knät på mig, vilket kändes som det troligaste scenariot), men inte ombyteströja. Så sen fick jag gå runt och lukta gammalt kiss om vänsterarmen resten av resan. Jag var väl överhuvudtaget inte den fräschaste versionen av mig själv när vi väl landade i Umeå, om vi säger så.

Inga bärselar (vi äger ingen och jag misstänker att Gael skulle avsky att bli runtburen i en sådan - han gillar inte att sitta fast) och inga vagnar, fast jag erbjöd honom att åka på Arlanda men nej, det är för bebisar. Det enda han ville åka var bagagevagnen, annars ville han gå själv och styra runt sin egen handbagageväska på varenda mellanlandning.
Såhär kan man också åka på väskvagnen
Lekrummet som en annan Anonym tipsade om på Madrids flygplats var helt fantastiskt! Verkligen räddningen för vargtimmarna mellan midnatt och sex på morgonen (colombiansk tid) som vi tillbringade där. Där finns ju till och med ett lugnt och tyst rum med spjälsängar där Gael hann sova i två timmar efter han tillslut lekt sig dödstrött.
Leklandet på Madrids flygplats!
Mina bästa tips: Långa mellanlandningar så att man kan låta barnet styra runt en egen väska i sin egen takt och så att man hinner stanna och titta på spännande grejer mellan terminalerna. Och mellanlanda om möjligt i Madrid. Så himla fantastiskt lekland!

Nu är vi i Umeå, och Gael har sovit med leksaksflygplanet varje natt sedan vi kom fram. Uppdatering om hur det går kommer snart. Gael sammanfattar det hela med snön är kall, isen är hal och mormor och morfars hus är stort.

söndag 8 mars 2015

Flyga med treåring

Imorgon lyfter planet till Sverige!

Eftersom vi inte hört ett knyst om Oscars uppehållstillstånd ännu reser jag själv med Gael. Förutom att den situationen suger i största allmänhet känns det ju också lite... utmanande... att flyga själv över Atlanten med en treåring som aldrig sitter still.

Såhär ser vår resa ut: Planet Bogotá-Madrid går klockan 14.30 (till skillnad från typ alla andra flyg Bogotá-Europa som är nattflyg). Gael kommer alltså inte att sova särskilt mycket på resan. Vi landar i Madrid klockan midnatt, colombiansk tid. Sen har vi en sex timmars väntan på flygplatsen, mellan midnatt och sex på morgonen, colombiansk tid. Viktigaste sovtimmarna ska vi alltså tillbringa med att gå genom passkontroller och stå i incheckningsköer. Sen har vi TRE flygresor till. Madrid - München, München-Stockholm, och till sist Stockholm-Umeå. Vi landar nästan vid midnatt svensk tid på tisdagen, 27 timmar efter vi lyfter från Bogotá.

Det här ska jag alltså göra själv med en spritt-i-benen-treåring.

Jag har såklart laddat upp med en massa Peppa Pig på iPaden, inhandlat en massa nya pixiböcker och har med mig sockerfria snacks. Förra gången vi reste till Sverige med Gael fick jag en massa supertips, men då var han tio månader.

Så att... kom med era bästa tips! Hur får man en evighetslång flygresa med alldeles för många mellanlandningar med en treåring att gå så smidigt som möjligt?