torsdag 21 maj 2015

Utlänningens blick

Inför mors dag i Brasilien, som ju infaller andra söndagen i maj, precis som i Colombia och större delen av övriga Latinamerika, publicerade SR en krönika av deras latinamerikakorrespondent Lotten Collin.

Först mamma, sedan kvinna, sedan människa, heter den, och handlar om det upphåsade mors dags-firandet, synen på kvinnlighet som synonymt med moderskap, och om latinamerikas kvinnorörelsers relation till moderskapet.

Sen bröt stormen lös.

Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari skrev debattartikeln Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika och sedan skrev de i sällskap av sammanlagt 50 kvinnor uppropet Förminska inte den latinamerikanska kvinnokampen.

Deras kritik går ut på att "den koloniala sexismen i bilden av kvinnan reducerad till livmoder lyser igenom i hennes berättelse".

Särskilt formuleringen "I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda. Det är därifrån – från underlivet – som fredsaktivism, regeringskritik och krav på mänskliga rättigheter tar sats", stör.

Jag kan hålla med om att den är olycklig. Men att Madres de plaza de Mayo inte är livmodersaktivister (som debattörerna också argt påpekar) betyder inte att det inte tar avstamp i moderskapet som identitet som ger kulturell legitimitet för att föra sin politiska kamp. Som i sin tur inte handlar om moderskap, men det är det ingen som påstått heller.

Det försöker Lotten förklara i sitt svar Det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här, men får till replik igen av debattörerna att Vi behöver inte utbildas om korrespondentens roll och påpekar att "blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer".

Även om det som Kinga Sandén skriver i ett blogginlägg angående alltihop "För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering", känns lite hårddraget så blir jag lite trött av alltihop.

Det känns helt ärligt som att det är så himla svårt att göra rätt i Sverige.

Trots att Lotten är kanske den svenska utrikeskorrespondent som mest outtröttligt gör reportage efter reportage om människorna, de som inte sitter på den formella politiska eller ekonomiska makten, och oftast om kvinnor så avfärdas hon efter en krönika - som till sin natur är mer subjektiv och personlig och som är begränsad till tre minuter - som kolonial, sexistisk och etnocentristisk.

Utrymmet är så himla snävt.

Vad får Lotten berätta om? Har hon någonsin tolkningsföreträde? Räknas det någonsin att hon bott de senaste tio åren i Latinamerika?

Får jag kalla mig en del av Colombias kvinnorörelse eller är jag för alltid en vit utlänning? Får Julia berätta om verkligheten på Colombias fattiga landsbygd?

Vem får, utan att trampa på några tår?


-----
PS Läs också Joanna Castro Echeverri som skriver väldigt bra här: De subjektiva betraktelserna göder stereotyperna
PS2 Får mig också att tänka på tidigare funderingar jag haft kring att skriva om kulturkrockar vilket känns nära till hands här

torsdag 14 maj 2015

Plötsligt händer det

Sedan en vacker dag dyker ett mejl upp i Oscars inkorg. Ett sådant som har Message from Swedish Migration Board/Meddelande från Migrationsverket i ämnesraden och skapar en klump i magen av hopp blandat med skräck innan man öppnar för att läsa.
Med anledning av din ansökan om arbetstillstånd eller uppehållstillstånd hos Migrationsverket.
Du behöver nu kontakta en svensk utlandsmyndighet för att boka en tid för ett besök. Om du har medsökande som ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med dig ska de följa med till utlandsmyndigheten. Om du redan befinner dig i Sverige med tillstånd men dina medsökande är kvar i hemlandet, så är det endast dina medsökande som ska besöka utlandsmyndigheten.
Om du har mottagit flera likadana mail om bokning så betyder det att ni är flera i samma ansökan som behöver besöka utlandsmyndigheten tillsammans. Det är då viktigt att ni försöker hålla ihop bokningstiderna vid bokning när ni bokar genom att använda de unika länkarna i varje mail. Adresser och telefonnummer till svenska ambassader och konsulat finner du på: www.swedenabroad.com
Kontakta utlandsmyndigheten inom 14 dagar.
Migrationsverket
www.migrationsverket.se
Detta e-postmeddelande går inte att besvara. Om du har frågor eller funderingar kan du besöka Migrationsverket hemsida.
 Den torra myndighetssvenskan kan vara det finaste jag har läst på flera månader.

Den tredje juni har Oscar fått tid på ambassaden för sin intervju.

Tänk om vi kan köpa flygbiljetter snart. Tänk om vi äntligen, äntligen får ett datum att förhålla oss till. Tänk om vi får fira midsommar ihop. Tänk om vi snart kan lägga champagnen på kylning.

onsdag 13 maj 2015

Förskolestart, igen

Det händer saker här, jag hinner bara inte skriva om det. Eller orkar inte. För såhär ser mina dagar ut: stiga upp tidigt, fixa frukost, gå till jobbet, komma hem från jobbet och hämta Gael hos mina föräldrar, fixa lite mat, umgås lite med Gael, lägga honom.

När han väl har somnat, om jag inte somnar själv på kuppen, vilket jag gör ungefär varannan kväll, så försöker jag ta itu med det mest akuta, typ packa upp någon låda eller betala hemförsäkring eller svara på något mejl. Att-göra-listan hopar sig och det känns som att jag aldrig kommer ikapp. Men det gör jag väl, tids nog, men bloggandet verkar ju uppenbarligen bli lidande.
Den alldeles egna lilla lådan

Gael har i alla fall börjat förskola från och med maj. Han fick plats på vårt förstahandsval, ett jättefint ställe med vad som verkar vara fantastisk personal, två kvarter ifrån nya lägenheten.

Så nu är det inskolning igen, vilket känns lite märkligt när han ju har gått på förskola utan uppehåll, sedan strax före sin ettårsdag, förutom de två senaste månaderna i Sverige.

Och jag kan inte låta bli att jämföra lite. När Gael började förskolan i Colombia var inskolningen tre dagar. Första dagen fick vi vara med två timmar på morgonen, sedan fick vi gå till jobbet och lämna honom där resten av dagen. Andra dagen en timme, tredje dagen en halvtimme och sedan var det klart.

Här håller inskolningen på ännu. Hela första veckan var det två timmar om dagen, den här veckan har han fått stanna i dryga tre timmar. Två timmar och sen gå hem, alltså. Nästa vecka får han börja på riktigt. Tur att mamma och pappa finns, som har skött hela inskolningsprocessen, jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars, ensamförsörjare av hushållet, med nytt jobb och visserligen innestående föräldraledighet men noll SGI.

För svenska barn som bara har varit hemma med sina föräldrar hela sitt första levnadsår eller två är det kanske viktigt med en långsam och försiktig inskolningsprocess. För Gael som blivit omhändertagen av andra på dagarna sedan fyra och en halv månads ålder och vars normala vardag de senaste två åren har varit att vara på förskolan hela dagarna, tror jag att det är mest lite konstigt att han måste gå hem när alla andra barnen får vara kvar.

Men hur som helst, på måndag börjar han på riktigt, och jag tror att han kommer att trivas som fisken i vattnet.

tisdag 28 april 2015

Hur mycket saknar jag Colombia just nu?

Vill jag hoppa på nästa plan tillbaka? Bara för att hämta hit Oscar 
Det undrade Anna i en kommentar till förra inlägget.

Jag tror inte att jag har landat riktigt ännu.

Jag är ju här och jag har börjat jobba och jag är folkbokförd i Sverige igen och jag har precis fått min första utbetalning av barnbidraget och på måndag börjar Gael på förskolan.

Men det är ändå lite overkligt. Jag tror att jag inte landar förrän vi bor i vår egna lägenhet. Varje gång jag rest till Sverige på besök har jag bott hemma hos mamma och pappa när vi varit i Umeå, och det känns lite som att det är ännu ett i raden, som att vi är på semester. Fast vi ju inte alls är det, och hjärnan borde ju fatta pga allt ovan.

I helgen flyttar vi äntligen in i lägenheten. Då kanske jag landar mentalt och fattar att vi bor här nu.

Eller så landar jag först när Oscar kommer. När vi har en vardag tillsammans, i vårt nya hem, här.

Så som svar på frågan: Inte särskilt, faktiskt. Men det är nog framför allt för att hjärnan inte riktigt har kopplat att jag inte är här på Sverige-semester utan att jag bor här nu. Jag tror inte att saknaden kommer förrän det sjunker in på riktigt.

---
Uppdatering: Jag pratar om landet, i största allmänhet. Människorna, fina vännerna, saknar jag som attan såklart.

fredag 24 april 2015

Colombia-kroppsminnet

När man bott länge på en plats sätter det sig i kroppen. Det är som att hjärnan programmeras för att göra vissa associationer.

Till exempel de där tidiga morgnarna när jag steg upp i ottan för att skriva på min masteruppsats innan solen gick upp och det var dags att göra mig i ordning för jobbet. Oavsett månad på året så tänkte kroppen vinter. För en uppväxt i norra norden har programmerat hjärnan till att associera mörkt när man stiger upp med vintermånaderna.

På samma sätt har sju år i Colombia satt sina spår.

Häromdagen blåste det ordentligt, och någon flög med drake på fotbollsplanen bakom huset, och genast tänkte kroppen augusti.

Vid länder som ligger vid ekvatorn måste solen ta sin rutt över himlen så himla mycket snabbare för att hinna hela vägen från horisonten, till zenit, och tillbaka till horisonten igen. Därför går solnedgångar på tio minuter. Det går verkligen blixtsnabbt från att man tänker att oj, nu börjar det kanske snart bli mörkt, tills att det är bäcksvart ute. Det har kroppen också vant sig vid, och det är en argumentation mellan förnuft och känsla (den där "oj nu börjar solen gå ned, nu måste vi skynda oss så vi hinner hem innan det blir mörkt"-känslan, fast hemvägen bara består av att hoppa över staketet som skiljer trädgården från lekparken) varje kväll ute med Gael här i de oändliga solnedgångarnas land.

Solnedgång i Karibien. Blinkar du så missar du den.
Jag tycker att det är lite fint ändå, att kroppen minns, att Colombia programmerat en liten del av min hjärna.

tisdag 21 april 2015

Mina klippor


Mamma och pappa.

De är barnvakter när jag är på jobbet, de ger mig mat och husrum, de fixar ihop husgeråd och inredning till lägenheten, de avlastar hela tiden och de peppar när jag sitter och gråter för att väntan och och ovissheten ibland känns hopplös.

Utan dem hade jag kanske suttit på ett plan tillbaka till Colombia vid det här laget. Eller, det hade jag väl inte, men tillvaron hade i alla fall varit ganska mycket jobbigare.

Klipporna i mitt liv just nu.

fredag 17 april 2015

Mellan hopp och förtvivlan

Nehej.

Hon sa ju det, handläggaren som tog emot min förtursansökan, att "det är i princip bara gravida och de som är på väg att fylla 18 innan beslutet tas som får förtur", men ändå. Det är ändå svårt att inte hoppas.

Men sen, idag, ett peppigt mejl från en vän i ett annat land - också gift med barn - som väntar på uppehållstillstånd:
"Hej! Jag vill bara komma med lite goda nyheter. Vi skickade in vår uppehållstillståndsansökan i slutet av november och nu har X fått kallelse till ambassaden för intervju idag. Så förhoppningsvis hör Oscar något snart, snart!"
Vi hoppas, misströstar, griper efter halmstrån. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

lördag 11 april 2015

Gael och språket

Emma kommenterade på förra inlägget:

Jag är lite nyfiken, hur går det för Gael med språket? Att han förstår har du ju skrivit tidigare, men har han börjat prata mer svenska nu? Tanken flög liksom i mig när jag såg bilden på honom och det andra barnet!

Språket, ja. Vårt mål har ju sedan start varit tvåspråkighet, så därför har Oscar alltid pratat spanska och jag alltid svenska. Men i Colombia har ju övriga omgivningen varit uteslutande spanskspråkig, så även om Gael har förstått svenska nästan lika bra som spanska så hade han ju aldrig riktigt pratat svenska tidigare. Han svarade alltid mina svenska tilltal på spanska.

Sedan kom vi till Sverige, och en helt svensktalande omgivning, och dessutom utan familjens spansktalande representant. Så nu har jag bytt språk. Nu pratar jag konsekvent spanska med Gael istället, så att han inte ska tappa spanskan. I alla fall tills Oscar kommer, sen får vi se hur vi gör.

Och svenskan, då? Ja, den går framåt. Barn har ju överlevnadsinstinkt och han har ju fattat att för att göra sig förstådd måste han prata svenska. När han väl insåg det, efter lite frustration de första dagarna eller veckorna med mormor och morfar så började svenskan bubbla upp, och den kommer mer och mer. Även om han sagt enstaka ord hade han aldrig tidigare sagt en mening på svenska. De börjar komma nu så smått. Men mycket mer när jag inte är med, när jag är i närheten är det bekvämare att använda spanskan (och låta mig översätta), så jag får inte höra så mycket av hans svenska.

Han behärskar ju spanskan mycket mer fortfarande, såklart, men jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han kan formulera lika komplexa meningar på svenska som på spanska. I påsk med tremänningarna gick det till lite såhär: "Mamma, jag vill leka med hennes boll" - "Okej, fråga henne om du får låna bollen, men du får fråga på svenska, annars förstår hon inte" - "Mmmm... mummelmummel... boll... mummelmummel... ja, okej?".

Han vet ju att en mening är längre än "boll, ja, okej?", men han behärskar inte riktigt alla de där småorden för att göra den komplett, så när han inte kan lägger han till lite diffust mummel för att få den att låta längre.

Det hörs också ännu att spanska är hans förstaspråk. Han uttalar det inte "bulle" utan "bole", han säger "eskogen" och "eskräp" (på spanska börjar aldrig ett ord med s och en till konsonant, då kommer ett E framför - Spanien blir España, Stockholm blir Estocolmo, osv), han säger "ej" istället för "hej" eftersom H är stumt på spanska, och han blandar ihop B och V som uttalas likadant på spanska. Han kan säga "ska vi leka i stegen" när han menar trappen, för spanskans escalera betyder ju både trapp och stege, och han vill göra upp eld i skorstenen, för chimenea är både skorsten och öppen spis.

Språkbegränsningarna gör att livet kanske just nu känns lite extra frustrerande för honom (förutom det faktum att hela livet har vänts upp och ner), och det tar sig ju uttryck i lite mer ilska och utbrott än vanligt.

Han, som vanligtvis är väldigt social, känns också lite hämmad ibland tillsammans med andra barn. Han föredrar att leka en-och-en och tyr sig gärna just nu till lite lugnare och lite yngre barn. När han är tillsammans med barn i grupp i samma ålder eller större så känner han sig nog lite osäker när de pratar och stojar och han inte riktigt kan vara med på samma villkor.

Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart.

tisdag 7 april 2015

Påsken 2015

Det var nio år sedan jag firade påsk i Sverige senast. De tre gånger jag reste till Sverige under de åtta åren utomlands var det antingen på sommaren eller till jul.

Senaste påsken i stugan med släkten hade jag dreads och pluggade i Uppsala. Sedan dess har persongalleriet utökats med inte mindre än åtta personer yngre än fyra år, Gael inräknad.

Men det mesta var sig ändå likt. För mig, alltså, för Gael var allt och alla nytt, som det är för det mesta i hans liv nuförtiden. Det var pulka och snowracer och lek på isen och upptäcktsfärder i skogen och en hel del av senaste favoritaktiviteten - kasta snöbollar och isblock i vattenpölar så det plaskar.

Min vintergarderob från tidigt 2000-tal är ju helt klart i behov av viss uppdatering.
Vattenfärg går finfint att måla med på isen också.
Pimpla
Utforska skogen med tremänningen Solveig.

Och de traditionella påsktävlingarna som hållits varje påsk sedan 2004. I år var det jag som fick mitt namn inskrivet på vandringspokalen.

Det var en finfin påsk. Precis en sådan jag saknat och längtat efter. Hade bara Oscar varit här så hade den kanske varit perfekt.