tisdag 25 november 2014

Förskoleteater

Gaels förskola jobbar de ju med ett tema hela året, som blir till en fantastisk teater-musikal-uppsättning som avslutning på året. Temat är oftast en bok, och i år var det Pinocchio, förra året Don Quijote. Tidigare år har de till exempel använt den colombianska nobelprisklassikern Hundra år av ensamhet. Inget litterärt verk är för avancerat, vilket jag tycker är fantastiskt.

Första helgen i november var det dags för årets föreställning. Det är en otrolig produktion, och jag kan inte låta bli att jämföra med luciatågen och sommaravslutningarna på svenska förskolor. Den här föreställningen har regissör, koreograf, scenograf, kostymör, och naturligtvis specialskriven musik på temat. Och det är en riktig scen, med fullsatt teaterlokal, och en publiksuccé varje år, såklart. Jag är otroligt imponerad, inte bara av allt arbete som ligger bakom, utan att barnen faktiskt är med och gör det de har övat in - sjunger och dansar och spelar teater.

Såhär såg årets Pinocchio-föreställning ut:


Och så här såg det ut förra året, när de satte upp Don Quijote:

söndag 23 november 2014

En helg i Santa Marta, Karibien

Förra helgen, som var långhelg här i Colombia, åkte vi med mina föräldrar till Santa Marta på Karibiska kusten. Vi åkte till ett riktigt bekvämt familjehotell där vi aldrig behövde lämna hotellområdet för något alls. Själva motsatsen till backpackingresa, skulle man kunna säga.

Sammanfattningsvis: Det var fantastiskt. Gael älskade havet. Älskade. Såhär såg det ut i bilder:


torsdag 20 november 2014

onsdag 19 november 2014

Fredsprocess på paus

Under en fantastiskt skön långhelg i Karibien (bilder kommer snart!) nåddes vi av nyheten att fredssamtalen mellan FARC-gerillan och regeringen i Havanna, som pågått i drygt två år, tillfälligt lagts på is. Anledningen är kidnappningen av en högt uppsatt general nu i helgen.

Det finns starka krafter i Colombia, inklusive militären själva, som starkt motsätter sig en fredsprocess. Att en hög militär, med tillgång till all möjligt underrättelseinformation, skulle bege sig obeväpnad och civilt klädd i sällskap med två andra obeväpnade och civilt klädda personer, till en liten by i tjottahejti mitt i ett välkänt FARC-kontrollerat territorium, verkar lite för märkligt för att vara helt trovärdigt.

Det luktar sabotage.

Jag hoppas verkligen att presidenten Santos lyckas hantera den här situationen och att fredsförhandlingarna kan återupptas så snart som möjligt, nu när ett fredsavtal faktiskt finns i sikte på riktigt. Det är en väldigt svår politisk balansgång som krävs. Han måste å ena sidan visa sig tillräckligt hård mot FARC och sätta ner foten, för att inte helt tappa respekten hos de som inte tror på fredsprocessen, men å andra sidan kan han inte låta alla framsteg som tagits hittills bara gå i stöpet. Att avsluta fredsprocessen nu vore ett oöverkomligt nederlag.

Håll tummarna för att hoppet om fred får finnas kvar. Det är trots allt fler som vill ha fred än krig.

-----
Det här har svenska tidningar skrivit:
Colombia lägger fredssamtal på is
Colombias fredssamtal stoppade
FARC bekräftar kidnappning
Fredssamtal med FARC-rebeller avbryts
Fred i Colombia stoppad efter FARC-kidnappning
Avbruten fredsprocess väcker förvåning i Colombia

torsdag 13 november 2014

13 november 1985

Idag för exakt 29 år sedan skedde en av Colombias största tragedier i modern tid. Vulkanen Nevado del Ruíz, knappt fem mil från staden Armero, hade varit aktiv under några månader och myndigheterna hade pratat om evakuering, men inga konkreta åtgärder hade tagits. Trots askregn hade de invånare som alls nåtts av någon information av myndigheter, hade fått veta att de skulle stanna inomhus och hålla sig lugna, att det inte fanns någon akut anledning till oro.

Klockan nio på kvällen fick vulkanen sitt utbrott. Snart bröts strömmen och inga radio- eller TV-apparater fungerade längre som kunde varna invånarna. Klockan halv tolv kom första lahar-vågen. Som en tsunami, men med vulkaniskt material och framför allt lera, som kom av att vulkanens hetta smält snön på bergets topp och sedan dragit med sig allt i sin väg som en lavin på väg ner för berget.

I princip hela staden försvann under leran. I mitten på bilden nedan, som är från dagarna efter katastrofen, låg Armero:

Runt 20.000 personer av Armeros ungefär 29.000 invånare dog.  Det fallet som berörde allra mest var 13-åriga Omayra Sánchez som blev fastklämd med benen bland cementblock när hennes hus rasade samman. Hon hade kallt vatten upp till hakan och kände under fötterna att hon stod på sin mosters lik. Det var omöjligt att få loss henne utan att amputera benen och den nödvändiga utrustningen för att kunna göra det, under lerigt vatten, fanns inte tillgänglig. Omayra höll ut 60 timmar, framför världens TV-kameror, där hon bland annat skickade en sista hälsning till sin familj, innan hon till slut dog, troligtvis av kallbrand eller av nedkylning.


Fotot på Omayra ovan, vann World Press Photo 1985, och är nog den mest kända bilden från hela tragedin.

Armero byggdes aldrig upp igen, och idag är platsen där Armero en gång låg lite av en spökstad. Några enstaka byggnader sticker upp, annars är det mest gräs och några platser utmärkta med "här låg kommunhuset", "här låg skolan", och en minneslund som går att besöka som turist. En ganska makaber turistdestination.

Idag har det gått 29 år. Ännu har ingen tjänsteperson eller myndighet hållits till svars för en tragedi som hade kunnat undvikas om staden hade evakuerats i tid.

tisdag 11 november 2014

Bolån i Colombia

Jag läser i svenska tidningar att Finansinspektionen föreslår att nya bostadslån måste amorteras. När jag berättar för mina colombianska vänner att i Sverige behöver du inte betala tillbaka ditt lån så länge du bor kvar i bostaden, du kan bara betala räntan tills du dör eller säljer, då tror folk inte sina öron.

I Colombia måste du amortera. Och kraven är långt strängare än det Finansinspektionen föreslår, med amorteringskrav bara på nya lån, på delen som är större än 50% av bostadens värde, och med amorteringstider på 25-50 år.

Här får du bara låna max 70% av bostadens värde, de övriga 30% måste du lägga i handpenning från egna besparingar. Den absoluta maxtiden för att betala tillbaka ett bostadslån är 15 år.

Just nu är det ett gyllende läge att låna till att köpa bostad i Colombia. Räntan är rekordlåg. Om du köper en ny bostad och redan är lånekund hos banken kan du få en så låg ränta som 10%. Det innebär att när du betalat tillbaka hela lånet efter 15 år kommer du bara att ha betalat hela summan två gånger till banken. Ett riktigt kap, i colombianska mått.

En sån lånemarknad gör det ju naturligtvis svårt för den stora massan att någonsin ha möjlighet att köpa en egen bostad. De som kan lägga 30% av en lägenhetskostnad ur egen ficka och sedan betala skyhöga månadsavgifter till banken varje månad är ju framför allt de som har familjer med kapital, och/eller väldigt välbetalda jobb.

Eller, de som kan leva på vatten och bröd i princip för att skrapa ihop pengarna som behövs. För när lånet väl är betalt kostar en lägenhet nästan ingenting. Då blir en lägenhet den bästa investering du kan göra, om du har möjlighet att hyra ut den. Hyressättningen är fri, men du får inte höja hyran mer än inflationen en gång om året när kontraktet väl är skrivet (till skillnad från till exempel Argentina).

Månadsinkomsten som en hyra ger är en framtidsförsäkring för många i ett land där inga sociala trygghetssystem fungerar som de borde, och inte många litar på att de någonsin kommer att få ut en dräglig pension (om de ens får någon). Men det är en försäkring som är långt ifrån alla förunnad, med ett banksystem som gynnar de som redan har.

onsdag 5 november 2014

Mormor och morfar på besök

Det var åtta månader sedan jag såg mamma sist, över ett år sedan Gael träffade både sin mormor och sin morfar på samma gång, men nu är det äntligen dags igen! I torsdags kom de, och de stannar en hel månad den här gången. De går all in som barnvakter och Gael har stannat hemma från förskolan de här dagarna. Alla parter verkar nöjda med det arrangemanget.
Mest ska vi bara hänga i Bogotá (det är ju femte respektive sjätte colombiaresan och det mesta har redan setts), men en helg i Karibien hinner vi med innan månaden är slut. Resten av planerna består av en intensivdos mormor-morfar-barnbarn-umgänge. Det blir ju allt eller inget när man bor på varsin sida jorden.

tisdag 28 oktober 2014

Apropå gårdagens inlägg

Såhär ser det också ut i Colombia. Julia skriver på Mammas Machete-bloggen om hennes barns grundskola, på Colombias fattiga landsbygd.

En skola där barnen har en lärare, som är sjukskriven till nästa år, vilket innebär att barnen inte har någon mer skola den här terminen. En skola som saknar tak eftersom föräldrarna(!) inte har råd att bygga ett nytt.

Jag har just lämnat Gael på sin förskola där pedagogerna är barnpsykologer, arbetsterapeuter och utbildade barnskötare, där de har musik-, bild-, dans- och teaterlärare. Där fröken tar emot med "oj då, är han lite lös i magen, då ska jag genast gå ner till köket och säga till så att han får specialmat till lunch".

Sedan läser jag Julias inlägg och tänker att det vidrigaste med Colombia (förutom våldet) är de avgrundsdjupa klyftorna mellan människorna som delar samma land.

måndag 27 oktober 2014

Hur fungerar förskola i Colombia?

För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.

Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.

Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.

Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.

En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.

Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.

Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:

Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).

Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.

Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.

Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.

Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.

Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).

På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.