måndag 4 april 2016

Påsken 2016

Årets påsk var precis som förra årets upplaga, men den här gången var äntligen Oscar med. Sådana familjetraditioner som jag längtat efter att få dela med honom.

För många verkar påsk vara sol och vår, men för mig är det slutspurten på vintern. Isen var perfekt i år (det gick till och med att köra bil på den), och Gael åkte skridskor (de har en skridskobana precis bredvid förskolan och där har de tränat hela vintern), skidor och framför allt slängkälken ute på isen. Uteaktiviteter framför allt, lite varvat med böcker, sällskapsspel och pyssel med tremänningarna. Såhär, ungefär:

Sedan fick vi långväga oväntat besök! När jag bodde i Argentina senast, 2007, bodde jag tillsammans med Sol. Hon hörde av sig för några månader sedan och sa "hej, jag ska resa runt i Europa mellan mars och maj, kan jag komma och hälsa på dig någon gång då?". Ja, sa jag, du är jättevälkommen till Umeå, kom när du vill, och sedan hade jag inte så stora förhoppningar att hon faktiskt skulle dyka upp. Umeå är ju inte precis runt hörnet bara för att man är "i Europa".

Men så hörde hon av sig på långfredagen och sa att hon var på väg till Sverige - kunde hon dyka upp imorgon? Till slut blev det nattåget norrut och jag hämtade upp henne i ottan (svinottan pga tidsomställningen) på påskdagen. Ingen långväga besökare utan att de får prova alla vintersporter, så här har vi Sol, i sällskap med Oscar, på längdskidor:
Två latinamerikaner på vinteräventyr

Sol stannade i några dagar och nu har hon dragit vidare på sin europaturné. Så himla fint att ha vänner runt hela världen, som kan dyka upp med nästan inget varsel efter att vi inte setts på nio år, och så är det ändå som om vi sågs alldeles nyss.
Såhär såg vi ut när det begav sig, jag och Sol tillsammans med vänner i Buenos Aires 2007.

En fin påsk var det.

onsdag 16 mars 2016

Den sista stora pusselbiten

Knappt fyra månader tog det, från att Oscar började söka jobb, tills att han erbjöds en heltidsanställning på en av Umeås digitala byråer. Knappt fyra månader med jul- och nyårshelgerna mitt i. Det verkar som att det var ett större hinder att vi bor i Umeå än att svenskan inte sitter helt felfritt ännu.

I måndags började han på nya jobbet.

Det känns så himla skönt. Även för mig, som såklart har oroat mig för svenska arbetsmarknaden och känt ett uns av ansvar - vi hade ju inte hamnat här om det inte varit för mig.

Framför allt känns det så himla skönt att det faktiskt går. Jag vet att Oscar har en massa till sin fördel, som att han pratar engelska och att han jobbar i en väldigt internationell bransch där språket inte är det avgörande. Och det är såklart inte samma sak att komma till Sverige utan kontaktnät och ingångar, som att komma hit med en hel svensk familj och bekantskapskrets i bagaget. Men själva jobbet, det fick han helt och hållet på egna meriter.

Och såhär: Det är ett riktigt jobb, med riktiga anställningsvillkor och riktig lön. Däremot kostar det inte lika mycket för arbetsgivaren, eftersom det är ett nystartsjobb.

Nystartsjobb är en av två* huvudsakliga stödinsatser som finns för att hjälpa nyanlända invandrare in på arbetsmarknaden (den andra är instegsjobb som också kräver att personen läser på SFI samtidigt).

Det här är viktigt att veta, att det redan finns fungerande stödinsatser som gör det lättare och attraktivare för arbetsgivare att anställa nyanlända personer (och nej, de är inte byråkratiska och krångliga, det gick på en timme ungefär att fixa det).

Den stora skillnaden mellan dessa, existerande och fungerande program, och de idiotiska förslag om "sänkta ingångslöner" som vissa allianspartier och andra debattörer försöker propagera för allt oftare, är att de program som finns idag innebär att personen får samma villkor som alla andra och en kollektivavtalsenlig lön och samtidigt kostar det inte lika mycket för arbetsgivaren. Det är det enda rimliga, inte någon statligt sanktionerad löneapartheid.

Hur som helst, nu är den sista stora pusselbiten på plats.


-----
* Det finns lite andra också, som riktar sig mer till specifika yrkesgrupper eller som finns på specifika platser och inte generellt över hela landet, till exempel Korta Vägen.

Lästips: Sluta LJUG om jobb för nyanlända

lördag 12 mars 2016

Ett år

Hej då på Aeropuerto Internacional El Dorado
I onsdags för ett år sedan tog Gael och jag avsked av Colombia på Aeropuerto Internacional El Dorado i Bogotá och klev på planet som skulle ta oss till Sverige. Fyra flygresor och 27 timmar senare, i torsdags för precis ett år sedan, landade vi.

Mitt första hela år i Sverige på kanske ett decennium. Gaels första någonsin.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det, det känns som igår och det känns som en evighet sedan.

Det var så mycket som hände på en gång, vi landade på en onsdagsnatt, jag började jobba måndagen efter, så var det fix med lägenhet och förskoleplats och det ensamstående föräldraskapet och den eviga ovissheten och väntan som åt upp mig. Jag kastades rakt in i ett nytt liv och hann aldrig riktigt stanna upp och landa och känna efter.

Men nu är Oscar också äntligen här och hela familjen är tillsammans. Gael pratar mer svenska än spanska nu och Colombia verkar vara mer ett abstrakt begrepp för honom. Jag känner mig hemma samtidigt bjuder vardagen fortfarande på kulturkrockar ibland.

2015 var ett så himla tufft år. Så jobbigt på så många sätt, men nu börjar de allra viktigaste pusselbitarna falla på plats och det här med att ha flyttat till Sverige känns helt rätt, för oss alla. Här blir vi kvar ett tag till.

lördag 5 mars 2016

Sådant jag saknat: IKEA

I Colombia är möbler och kläder dyrt. Andrahandsmarknaden för möbler är minimal och billiga möbler är plastiga och fula. Det är svårt att få till ett snyggt hem på liten budget - och det ligger inte heller så högt i prioritet hos många. Delvis på grund av att utrymmet för lyxkonsumtion som att följa senaste inredningstrenderna är litet hos majoriteten, och delvis tror jag också på grund av att mycket av det sociala livet inte sker i hemmet.

Gå husesyn är ett så himla svenskt koncept som jag har återupptäckt det senaste året. Det gör man inte i Colombia. Man umgås i vardagsrummet eller liknande och går inte och kikar in i övriga rum hemma hos folk.

Hur som helst, jag saknade i alla fall under åren i Colombia någonstans att hitta fina saker till hemmet utan att lägga en månadslön på en möbel. Något som IKEA, som finns över hela världen förutom i Afrika och Latinamerika.

Sedan flyttade vi till Sverige och en av de städer utan IKEA-varuhus. Närmaste har funnits i Sundsvall, 27 mil söderut. För mig har IKEA alltså alltid varit ett exotiskt och spännande utflyktsmål, som jag saknade mer som koncept i Colombia, inte för att jag någonsin har haft som vana att svänga förbi närmaste varuhus för att handla ditten och datten till hemmet.
Jag och Gael på väg in till Umeås nya IKEA

Men förra helgen slog IKEA Umeå äntligen upp sina portar. Om man får tro lokalmedia var det ungefär det största som hänt staden sedan dess grundande 1622. Det var som i den här artikeln: IKEA öppnade i Umeå. Alla tappade konceptet.
"Umeå är ett typexempel på en stad som likt en olyckligt kär med tveksam social kompetens gör allt för att uppvakta en lite för häftig person."
Vi var såklart där. Vi trängdes tillsammans med stadens övriga befolkning och det tog halva evigheter i alla köer, men nu kan vi bjuda en massa folk på middag och alla får äta på likadana tallrikar.

torsdag 3 mars 2016

Hyr en lägenhet i Bogotá i sommar!

Min kompis Yuri (som var madrina när vi gifte oss) hyr ut sin lägenhet i supermysiga området La Macarena i Bogotá.

Lägenheten är en tvåa som uthyres möblerad mellan 1 maj och 30 juni för 400 USD/månad. Intresserad eller vill veta mer? Mejla yuraima.acevedom[a]gmail.com

Här kommer lite suddiga / mörka bilder (lägenheten är väldigt mycket mysigare i verkliga livet, men stajlade lägenhetsbilder har inte riktigt slagit igenom i Colombia):
Vardagsrummet
Köket
Lite svårt att se något alls på bilden, men det är vardagsrummet sett från andra hållet, mot köket.
Sovrummet

söndag 21 februari 2016

Även tystnaden har ett slut

En gång för jättelänge sedan efterlyste jag önskerubriker från bloggläsarna. Ett av rubrikförslagen jag fick då, till ett inlägg jag aldrig skrev, var "Ingrid Betancourts bok: såhär tycker jag och såhär tycker alla colombianer".

Nu, snart fem år efter den där rubrikönskningen, har jag äntligen läst boken.

Det är alltså tegelstenen Även tystnaden har ett slut på drygt 600 sidor, om och av före detta presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av FARC-gerillan under sin valkampanj och befriades spektakulärt av colombianska armén sex år senare.

Det är en otroligt spännande och intressant historia, även om man inte har någon speciell relation i övrig till Colombia. Sex år som fånge i mitten av ingenstans någonstans i Amazonas djungel, är ju en vidrig livserfarenhet men tacksamt för litteratur.

Men jag hade ändå svårt för boken. Den är visserligen välskriven, men ändå för lång, och språket (eller är det översättningen? Jag tror ändå att det är hennes språk) är lite högtravande. Men framför allt har jag så svårt för henne som person. Hela boken kändes som ett enda långt försvarstal, hon kändes inte sympatisk överhuvudtaget, utan mest som att hon såg sig själv som lite bättre än alla andra, alltid försökte framställa sig själv som moraliskt lite högre stående.

Jag vet inte, kanske ville hon rentvå sig själv efter att ha gjort sig själv till avskydd av den colombianska allmänheten efter att ha tänkt stämma staten för kidnappningen - trots att hon ångrade sig innan hon faktiskt hann göra något rent juridiskt. Det var droppen, efter att hon inte var särskilt populär sedan innan.

Så även om boken är ett intressant tidsdokument över ett viktigt stycke nutidshistoria så hade den kunnat vara så mycket intressantare psykologiskt också. Vad händer med människor som befinner sig i en sådan extrem situation? Det känns som att hon vill göra den ansatsen i boken, men det blir mycket "de andra gjorde si och så, men jag höll mig över det". Sådant som att hon överhuvudtaget inte nämner att hon var gift när hon kidnappades förrän på sidan 300-någonting. Hon väljer naturligtvis vad hon vill skriva om, men det känns lite märkligt när hon samtidigt framställer det som att hon verkligen gräver djupt i sina innersta känslor och rannsakar sig själv.

Skulle jag rekommendera boken? Absolut! Särskilt till Colombia-intresserade. Jag är inte odelat positivt inställd till Ingrid, men boken är intressant och läsvärd.

Det var mitt svar på frågan i önskerubriken. Men vad alla colombianer tycker? Det kan inte jag svara på.

söndag 14 februari 2016

Födelsedagshelg

Ett helt år sedan sist och hela fyra år sedan världens finaste lilla människa kom till världen. I Umeå i februari går det inte att ha någon knytis-picknick i parken, och kalas på förskolan är inte heller något alternativ här, så i år fick Gael för första gången ett eget kompiskalas.

Peppen har varit enorm, sedan vi promenerade runt i områden och lade inbjudningskort i kompisarnas brevlådor för två veckor sedan har han räknat ner på sin kalender varje morgon.

Igår var det äntligen dags.

Tio inbjudna kompisar och föräldrar dök upp i områdets kvarterslokal och sedan följde två timmars sjöslag. Fika och tårta såklart, paketöppning, "sätta knorren på grisen" men i versionen "sätta dunderhonungen i Bamses hand", och en klassisk fiskdamm, såklart. Fiskdammen hade vi uppdaterat med lite skoj-fångster, som ett gammalt bananskal, en tom toarulle, en diskborste, en socka, och lite annat smått och gott som de fiskade upp innan de fångade sin riktiga fångst, dvs godispåsen. Det var mycket populärt.

Ingen slog sig (hårt), ingen fick ett totalt sammanbrott, alla verkade gå hem glada och nöjda, så det måste väl vara ett helt okej betyg. Att hyra kvarterslokal var ett genidrag, även om jag ska komma ihåg till nästa år att släpa dit mattor och gardiner och andra ljuddämpande tyger. Vilken akustik det blir med elva 4-5-åringar som springer omkring i ett öppet tyglöst utrymme med högt i tak.

Paketöppning. Bland annat fick han genipresenten pruttkudde (vars ljud jag demonstrerade precis när fotot togs). Vilken total succé, det var kö till pruttkudden resten av kalaset. Varsågoda för tips till alla som ska på kalas med 4-5-åringar!
Idag som var riktiga födelsedagen tog vi det lite lugnare hemma. Tårta och presenter på sängen, och så önskelunch (pizza) med mormor och morfar och eftermiddagsfika med min kusin med familj.

Det var en ganska trött nybliven 4-åring som somnade extra tidigt ikväll, och jag hoppas verkligen att den där lätt förhöjda kroppstemperaturen vid läggning bara beror på ren utmattning efter all anspänning och inte att det femte levnadsåret kommer att inledas med februariförkylning.

fredag 29 januari 2016

Vardagslyx på jobbet

Jag skulle bli världens sämsta fackrepresentant. Jag är nämligen bland de mest tacksamma arbetstagarna en svensk arbetsgivare kan hitta just nu. Efter ett sju år med colombianska anställningsvillkor känns allt med att jobba i Sverige som ren lyx.

Om jag jobbar längre någon dag får jag tillgodoräkna mig den tiden i flextid sen! Restidsersättning och traktamente på jobbresorna! Friskvårdsbidrag! Sex veckors semester! VAB! Föräldraledighet i evigheters evighet!

Sånt där som många verkar se som helt självklart tar jag små glädjeskutt av varje gång jag inser att Oj! Har jag rätt till det här OCKSÅ!?

Senast i raden på min lista över den extrema lyxen med att jobba i Sverige är mitt nya skrivbord på kontoret. Jag minns när jag en gång för några år sedan var på svenska ambassaden i Colombia och för första gången såg höj- och sänkbara skrivbord. De hade importerat dem från Sverige, jag har aldrig sett (eller hört talas om heller för den delen) några sådana på någon annan colombiansk arbetsplats. En vacker dag kanske jag också får ha ett jobb med ett sådant skrivbord, tänkte jag. Nu har det blivit en vacker dag och det känns så himla lyxigt.

Här står jag numera och jobbar på dagarna. Like a boss.

tisdag 19 januari 2016

Baksidan av att vara en internationell fastighetsmogul

Ganska snart efter att vi flyttade ihop köpte Oscar och jag den lägenhet vi sedan bodde i under alla år i Colombia. Den har vi kvar, och just nu hyr vi ut den medan vi bor i hyresrätt här i Sverige. Men tanken är att någon gång inom en ganska snar framtid sälja den och använda de pengarna till insats för att köpa ett litet hus här i Sverige.

Problemet är bara växelkursen.

Här ser ni hur det har gått med växelkursen på senaste tiden, till vänster ser ni senaste året hur den har störtdykt och till höger hur det har sett ut de senaste tio åren. Vi lyckades tajma in att köpa lägenheten när peson var som allra dyrast i förhållande till den svenska kronan. Det vill säga, för våra svenska lånade pengar fick vi historiskt sett minimalt med pesos. Idag, när vi vill sälja lägenheten, är växelkursen istället på sin allra lägsta punkt de senaste tio åren. Säljer vi den idag får vi alltså historiskt sett minimalt med svenska kronor.

Lägenheten har nästan fördubblat sitt värde i pesos sedan vi köpte den. Säljer vi den idag får vi ut i svenska kronor ungefär precis lika mycket som vi betalade för den för sex år sedan.


Jag vet att det är "låtsaspengar", för det är ju inte pengar vi har, det är ju pengar vi hade haft om om hade varit och vi förlorar ju rent krasst ingenting egentligen. Och såklart att överhuvudtaget äga en lägenhet är en lyx som långt ifrån alla har tillgång till.

Men ändå. Det hade ju varit fint om de internationella valutafluktuationerna hade varit på vår sida istället för precis tvärt om. Det hade det ju.

söndag 10 januari 2016

Jullovet 2015-2016

Imorgon är vardagen med jobb och förskola tillbaka igen och det känns välkommet efter ett tre veckor långt jullov.

När förskolan frågade där i slutet av november vilka dagar vi skulle vara lediga under jullovet, så kryssade vi i allihopa, utan att tänka efter särskilt mycket. Jag tror att jag bara antog att förskolan skulle vara stängd då, som den var i Colombia i tre veckor över jul.

Det är klart att den inte är stängd, folk jobbar ju, det är klart att de måste ha barnomsorg, vad skulle de annars göra? har jag fått höra sen. Tja, det förstås. Jag tänkte nog inte riktigt på det, vad gjorde vi i Colombia? Var lediga några dagar, och pusslade ihop barnpassning med hjälp av Flor och Gaels farmor och farfar, så gott vi kunde.

Jag har inte riktigt kommit in helt i det svenska tänket ännu, att bara förutsätta att det är klart att förskolan är öppen, för barnomsorg är ju en rättighet. Inte riktigt det jag har varit van vid som förälder hittills.

Hur som helst, så vi hade ett tre veckor långt jullov* ihop hela familjen.

Första veckan var vi sjuka, och sedan, tja, har vi mest ägnat oss åt att göra ingenting. Träffat tremänningarna litegrann, varit på badhuset en dag, lekt i snön de dagar det har varit snö och inte alldeles för himla svinkallt för att överhuvudtaget vistas ute någon längre tid, och lekt lite med grannflickan. Men allra mest lufsat runt i pyjamas härhemma halva (eller hela dagen) och mest inte gjort så mycket alls.

Det har varit mysigt, men det räcker nu. Nästa år blir det nog inte tre veckor, i alla fall inte utan planer, bil, skid- och skridskoutrustning och/eller särskilt mycket pengar alls att röra oss med. Tack för den här gången, jullovet, välkommen tillbaka imorgon, vardagen!
En dag åkte vi i en isbacke vid en förskola i närheten.

-----
En av de få fördelarna med att föräldraledigheten i Colombia var så kort är att vi nu har en massa innestående dagar att pytsa ut lite här och där när vi vill, så det funkar att vara ledig tre veckor över julen utan att bränna nästan all semester.