fredagen den 11:e april 2014

Nästa milstolpe

Igår var vi på föräldramöte på Gaels förskola. Vi var en liten grupp, föräldrar till de som är redo för nästa milstolpe på vägen från bebis till barn, som var där för att informeras hur processen kommer att gå till och hur vi bör agera och hantera olika situationer.

Efter påsklovet är det nämligen slut med blöjor.

Här fixar förskolan hela processen, i samarbete med föräldrarna, såklart, men det är de som styr upp det hela.

Första dagen efter påsklovet har de en liten ritual, som en slut-med-blöjor-fest, där de sjunger och dansar och barnen själva får kasta sina blöjor och ta på sig sina nya underkläder.

Sen är det radikalt blöjslut som gäller. Inga fler blöjor på dagtid (med undantag för diarré), bara på natten. Därför måste vi också skicka med åtta ombyten kläder om dagen till förskolan, utifall att. Det vi sparar in på blöjor lär vi spendera på tvätt den närmaste tiden...

Jag gillar hur förskolan hanterar det hela här, men hur funkar blöjavvänjningen i Sverige?

måndagen den 7:e april 2014

Bloggkärlek

Jag går runt och tänker alltsom oftast att den här bloggen har blivit lite tråkig på senaste tiden. Jag har massor att skriva om och ingen tid att göra det på för att jobbetpluggetfamiljenlivet tar all tid.

Ännu mer i sådana stunder är det så fint att få sådana mejl som jag fått hela två stycken av på senaste veckan. Jag tar mig friheten att kopiera bara några utdrag:
Hej! 
Jag hittade precis din blogg, och jag måste säga att jag blev helt besatt av den. Sitter och läser den här medans jag är på jobbet, den är otroligt intressant och du påminner så mycket om mig själv.Jag måste bara säga att jag tycker det är otroligt spännande att läsa om ditt liv därborta, och hur du lever dina drömmar utan vara rädd.
----- 
Hej! 
Efter minst två år av att följa din blogg, utan att någonsin kommentera något kände jag att det var dags att skriva några rader.Jag älskar verkligen din blogg, den är så otroligt spännande på alla dess vis. Tänkte att jag redan skulle kontaktat dig när jag var i Bogota för att fira jul 201X men ja det blev helt enkelt inte så.
Fina ni, som säkert känner igen er, det var mejl som inte hade kunnat komma lägligare, just när jag känner mig som allra tråkigast kommer ni med fortsättningspepp!

Och jag tänker att jag också borde bli bättre på att visa uppskattning, det kostar ju så lite och betyder så mycket.

Så här kommer lite bloggkärlek (ett litet urval av alla favoriter) i bästa pay it forward-anda:

  • Mammas Machete - Finfina Julia som jag tipsar om stup i kvarten. Hon skriver Colombias bästa blogg, har nyss gett ut en bok som är kanske dagens mest läsvärda bok om Colombia, och är dessutom bland de finaste och ödmjukaste och trevligaste människor som finns.
  • Fiat - Hon skriver de vassaste sågningarna av de som förtjänar att sågas, till exempel sådana inom sjukvården som verkligen borde känna till PCO-S men inte gör det, och verkar vara en så himla bra person i största allmänhet. Flyttar vi till Stockholm ska vi bli kompisar (okej?).
  • Johanna - Min internetkompis sedan långt innan vi hade bloggar. En av Sveriges bästa journalister med en av Sveriges roligaste bloggar och jag väntar med spänning på att hon äntligen ska bestämma sig för en reportageresa till Colombia.
  • Jenny - En av de allra första bloggarna jag började läsa, och som jag inte missar ett inlägg ifrån. Som blandar stort och smått och alltid skriver från hjärtat och aldrig någonsin blir tråkig.
  • Maria - Som alltid skriver rakt och totalt ärligt och opretentiöst om livet, och som dessutom skriver de smartaste mejlen till de mest idiotiska företagen.
  • Nippertippa - Med den ömtåliga själen, som längtar så himla mycket efter Kärleken, den med stort K. Av de människor jag aldrig träffat personligen är nog Nippertippa den som jag ägnat mest tankemöda åt att fundera över vem jag skulle presentera henne för om jag fick chansen. Något med snällt och varsamt hjärta, som också letar.
  • Fifi - Som eventuellt hade inspirerat mig till att bli vegan igen om jag hade bott i Sverige. Men som i alla fall peppat mig till 15 minuter om dan-träning och är bloggvärldens smartaste livscoach.
  • Johanna i Berlin - Också utlandssvensk, också småbarnsmamma. Även om det är en helt annan del av världen så finns det mycket att känna igen sig i. Och hon får mig att vilja åka till Berlin omedelbums varje gång hon publicerar ett foto på bloggen.
  • Bella - Hon lämnade Spanien efter flera år för att flytta tillbaka till Sverige och jag suger i mig allt hon skriver om att komma tillbaka, om mångkulturalitet, om tvåspråkighet, om lekgruppen hon startat för föräldrar med spansk-svenskspråkiga barn.
-----
PS Jag ska såklart svara på era mejl också. Det kommer.

onsdagen den 2:e april 2014

Natalia Ponce de León och de 926 andra

Förutom världsrekord i mord på fackföreningsledare och en andraplats (efter dåvarande Sudan) i antal internflyktingar har Colombia ännu en föga smickrande statistisk topplacering.

Colombia är det land i världen där det sker flest syraattacker.

1,84 per en miljon kvinnor jämfört med Bangladesh 1,77 och Pakistans 0,96.

Den första kända attacken i Colombia skedde 1997 och sedan 2004 har 927 personer attackerats med syra, varav drygt 60% är kvinnor.
Natalia Ponce de León, nummer 927 i en dyster statistik

Senaste siffran i statistiken är 33-åriga Natalia Ponce de León. I fredags kväll gick hon ut för att möta en person som ringt på i receptionen och frågat efter henne. När hon var någon meter från staketet kastade personen svavelsyra mot henne och sprang därifrån.

Natalia genomgick idag en andra operation för att rädda det som räddas kan av hennes ansikte och andra kroppsdelar. Hon har andra och tredje gradens frätskador över 37% av sin kropp.

Gärningsmannen, som fortfarande är på fri fot, är tydligen en man som Natalia tidigare nekat till att inleda en relation med.

Det är mönstret för de flesta kända attacker. Hämndbegär och svartsjuka, ofta med patriarkala förtecken, även om det också finns fall där såväl motiv som gärningsman förblivit okänd.

Först förra året kom en lag som särskiljer syraattacker från andra typer av misshandel eller vållande av personskada. Om attacken ger bestående men blir fängelsestraffet mellan 6 och 10,5 år (jämfört med minimumtiden 2,5 år för vållande av bestående skador på annat sätt).

Men fortfarande finns ingen förordning som reglerar lagen, som också föreskriver striktare kontroller för hur syror får säljas, och därför går de fortfarande att få tag på hur lätt som helst. Just svavelsyra är inte särskilt lättillgängligt, men de vanligare salpetersyra och saltsyra säljs över disk i fyralitershinkar för strax över 30 kronor.

Det brutala och skoningslöst oåterkalleliga i den här typen av våld gör ont i hjärtat. Colombia har mer än en sorts fredsprocess att ta itu med.

---
För den som vill läsa mer rekommenderar jag den här artikeln i tidningen Fokus och den här artikeln på engelska.

måndagen den 31:e mars 2014

Monas-feber

Idag är en stor dag i Colombia. Från och med idag börjar nämligen el album de Panini säljas i av auktoriserade återförsäljare runtom i landet.

Herrfotbolls-VM-albumet, alltså.

Sedan gäller det att fylla det med 640 samlarbilder, monas, på spelare ur de olika lagen.

I år är det extra stort i Colombia, eftersom landet egna spelare är med för första gången sedan 1998.

Alla* samlar på monas. Helgens samtalsämne var hur och när det skulle bytas, och vilka strategier som egentligen är bäst. Är det värt det att köpa lådan med 500 monas i, hur många dubbletter finns i den? Bästa taktiken när det gäller enkelpaketen med 5 monas var i är att köpa dem på så geografiskt utspridda olika ställen i stan som möjligt, de skickas tydligen serier till de olika återförsäljningsställena.

Min facebook-feed har redan börjat fyllas av byteshandel och delade google docs där alla kan fylla i vilka de har och vilka de saknar, och det finns såklart en app, enkom till för att hålla reda på sitt Panini-album.

Det är lite fascinerande, ändå. Och jag gillar hela retro-grejen med att hålla på att byta samlarbilder med varandra. Men personligen tror jag nog att jag lägger mina pengar på något annat istället.

-----
*Sanning med modifikation. Det är såklart långtifrån alla i det här landet som har de 13 kronor som albumet kostar, eller de pengar som krävs för att köpa tillräckligt många paket á 4 kronor, med 5 monas i, för att få ihop till de totalt 640 bilderna.

söndagen den 30:e mars 2014

Mini-återträff

Förra helgen åkte jag ut till Sutatausa, några mil utanför Bogotá. Det var där allt började, för snart nio år sedan, det var där jag tillbringade min allra första månad i Colombia, långt innan jag visste att jag sedan skulle komma tillbaka till landet för att bosätta mig. Gifta mig, få barn, skapa en karriär.

Trots att jag nu och då träffar både Camilo och Chuvel, som var colombiansk stab på seminarielägret den där sommaren 2005, hade jag aldrig varit tillbaka till lägergården, Chuvels finca i Sutatausa sedan dess.

Men nu var Nisha, en av de kanadensiska deltagarna på lägret, i Colombia och vi bestämde oss för att åka ut och återuppleva gamla tider.
Jag, Nisha, Camilo och Chuvel nio år senare. Och så Gael som inte var med när det begav sig.
Tiden går. Huset var nog det som var sig mest likt. Men så himla fint ändå med de där lågintensiva vänskaperna som ändå håller i sig över tid och rum.

lördagen den 22:e mars 2014

Hemlängtan

Ibland är Colombia världens vackraste och mest fantastiska land. Varenda gång jag åker längs landsvägar någonstans tar landskapet andan ur mig.

Men ibland lägger gamla klasskompisar upp sådana här bilder från hem-hemma, och det känns i magen. Att det ju är där Gael borde växa upp, det är ju det jag vill ge honom. Allra helst norr, det är där jag hör hemma.
Bilden lånad från Elins instagram
Väldigt länge skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i Umeå. Stanna kvar där, när hela världen låg för mina fötter?

Men efter att ha bott i fyra länder utanför Sverige, varav sammanlagt nio år och tre länder i Latinamerika de senaste tolv åren, känner jag att nu skulle jag kunna vara redo för Sverige. Jag var tvungen att bo mig jorden runt för att kunna ens tänka tanken.

Jag är inte samma människa som 26-åringen som så fort universitetsexamen var avklarad sålde alla saker, packade en resväska och köpte en enkelbiljett till Argentina. Det är Latinamerika som sett mig bli vuxen, min sammanlagda kvalificerade arbetslivserfarenhet är från Chile, Argentina och framför allt Colombia.

Jag gissar att ganska snart skulle jag längta ihjäl mig efter Colombia, men mer och mer känner jag att jag vill vara vuxen ett tag i Sverige också. Att en del av Gaels barndom ska få utspelas i Sverige.

Kanske skulle det inte alls funka i längden, kanske skulle längtan efter Colombia bli för stor, men snart är det dags att prova i alla fall. Inte nu på en gång, men om något år. Annars blir jag aldrig av med den där himla hemlängtan.

söndagen den 16:e mars 2014

Två år

Hej Gael,

du har blivit två år redan.

Du är världens roligaste. Sitter aldrig stilla, aldrig, aldrig. Du har till exempel inte börjat använda pottan ännu, för du sitter inte still tillräckligt länge för att det ska hinna hamna där. Allt som kan klättras på ska klättras på, ramlar du ner reser du dig upp och försöker igen. Du är totalt orädd för allt och ett komplett kamikaze-barn. Överhuvudtaget är du väldigt fysisk och grovmotoriken är perfekt.

Oblyg och social är du också, du gillar de allra flesta, även om du helst inte vill att folk ska pussa och krama och lyfta dig för mycket. Du vill ha lite personligt utrymme, och få göra saker på egen hand. Försvarar din självständighet med de medel som krävs, för du vet precis vad du vill och vad du inte vill och du säger ifrån.

Du är glad nästan jämt. Du älskar musik och att bada. Vatten är ditt element och simlektionerna som du börjat med i år var bland det bästa vi gjort. Du har inga hämningar i bassängen heller, kastar dig glatt i från kanten och hamnar du under vattnet gör det ingenting alls.

Du spelar alla instrument du kan komma över, du dansar gärna, och på senaste tiden har du börjat sjunga alltmer, estrellita dónde estás och byssan lull går du och trallar på härhemma för jämnan. Språket har exploderat på sistone och du kan göra dig förstådd verbalt alltmer. Det är mest spanska, men svenskan dyker upp här och var, och du förstår båda språken utan större skillnad. Tänka att vi snart kommer att kunna prata med varandra!

Älskade barn, tack för att du varit hos oss i två år redan:

 

PS Vi gjorde ett videokollage från Gaels första år också, det finns här.

onsdagen den 12:e mars 2014

Visumfri europaturism?

För de flesta colombianer är en sista minuten-resa till något spännande land en omöjlighet. Inte bara av ekonomiska skäl. Även de som har ett pass och en inkomst som räcker för att resa kan inte ta en spontantripp bara sådär.

För att resa nästan var som helst förutom grannländerna (Venezuela ej inräknat, sist jag kollade) krävs nämligen visum.

Som colombian får du inte komma in i Europa, inte ens för att mellanlanda (eller USA heller för den delen), utan att först ha fyllt i formulär med frågor om jobb och inkomst och information om familjemedlemmar, och varför du egentligen tänkt resa till Europa och hur länge och var ska du bo någonstans? Pass och anställningsbevis och kontoutdrag från de tre senaste månaderna måste lämnas in och avgift betalas.

Har du tur så får du efter det ynnesten att besöka Europa. Samma sak för USA, och Storbritannien som inte är med i Schengen utan har sitt egna visum.

Men de senaste åren har det ryktas om att Europa ska ta bort kravet på schengenvisum för colombianska turister.

I februari i år röstade Europaparlamentet för att avskaffa turistvisumkravet för medborgare från Colombia och Peru. Sen ska det förhandlas fram bilaterala överenskommelser, och lite annat. Minst ett år till kan det tydligen ta innan colombianer får resa till Europa med bara passet i hand.

Ibland känns visumfri europaturism för colombianer lite som det berömda p-pillret för män.

Snart, nu är det verkligen på gång. Genombrottet är nära, det kommer att bli verklighet vilken dag som helst, nu.

tisdagen den 11:e mars 2014

Dubbel publicering

Det här är långt ifrån lika häftigt som Julia som skrivit en roman, men tidigare var jag ju forskarassistent på tankesmedjan Dejusticia, och nu börjar de sista dokumenten jag jobbade med där komma ut i publicerad form. I dagarna har till exempel de här två policydokumenten om abortfrågan, där jag står som författare, kommit ut:

Att se sitt namn på omslaget till en publikation, det är lite speciellt ändå.

Sen har jag fått ett fint specialomnämnande i tacket till det här dokumentet som är resultatet av ett forskningsprojekt jag hann påbörja men inte avsluta innan jag bytte jobb.

Tre publikationer till är på gång - två policydokument om könsdiskriminering på arbetsmarknaden och en hel bok(!) på samma ämne, men sen är det slut på författandet. För ett tag, i alla fall.

söndagen den 9:e mars 2014

Eftervalsdepression

Det var kongressval i Colombia idag.

Ingen annan dag blir det tydligare att jag lever i en bubbla. Jag umgås med vettiga människor, vi diskuterar politik och folk är insatta och åsiktsröstar och tänker.

Det ger hopp om framtiden för det här landet.

Sen kommer valdagen och valvakan och allt luft går ur. Varifrån kommer alla de här människorna som röstar på dessa extremhögerpartier? Det är som när Alliansen vann valet i Sverige fast varje gång och cirka tusen gånger värre.

Med fyra femtedelar av rösterna räknade ligger Centro Democrático i topp. Partiet startades inför valet av expresidenten Uribe, den mest fascistiske president Colombia haft på länge, efter att ha gått skilda vägar med nuvarande presidenten Santos, som var Uribes kandidat till att efterträda posten, men som sedan gick sin egen politiska väg, vilket inte sågs med blida ögon. Till presidentvalet i maj har Uribe en ny kandidat som han hoppas lyckas hålla i hårda tyglar den här gången.

Tvåa kommer Partido de la U, som är nuvarande presidenten Santos parti, expresidenten Uribes exparti.

På tredje plats Partido Conservador. Konservativa partiet, alltså, med Gerlein som toppkandidat till senaten, som är cirka hundra år gammal och motsätter sig samkönade äktenskap eftersom såna där homosexuella håller på med exkrementalt sex.

En dag som denna passar inget videoklipp bättre än denna colombianska klassiker: