tisdag 16 september 2014

TV-kändis


Det tog bara några dagar efter beskedet att Ana Elisa och Verónica båda är lika mycket mammor till sina barn i lagens ögon innan landets konservativa kretsar började försöka hitta sätt att jävlas. Ett av dem stod den liberala(!) senatorn Viviane Morales för, som genast gick ut i medierna och sa att det här är ett alldeles för känsligt ämne för att några få ledamöter i konstitutionsdomstolen ska bestämma, det här måste minsann hela colombianska folket få tycka till om, i en folkomröstning.

Man baxnar av absurditeten i det hela. När vi ändå håller på kanske vi ska ta och folkomrösta om existensen av några andra grundläggande mänskliga rättigheter också? Vad sägs om rätten för svarta och vita att få gifta sig med varandra? Kanske själva rösträtten, ska kvinnor verkligen få rösta? Vad sägs om religionsfriheten? Eller nej, förresten, den har ju redan folkomröstats bort.

Så kommer det sig alltså att man år 2014 blir inbjuden till TV-debatt för att att prata om en folkomröstnings vara eller icke vara i frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Debattprogrammet fungerar ungefär som en rättegång, och jag var åklagarens, Elizabeths, vittne. På försvarssidan var en kongressledamot för konservativa partiet och hennes vittne var konservativa partiets vice ordförande. Under sändningen röstar tittarna på ena eller andra sidan och den här gången vann vi! Med en knapp marginal på 52% mot 48%, men ändå. Vi vann.

Angela Ospina, vice ordförande i konservativa partiet, Lina Barrera, kongressledamot för konservativa partiet, Silvia Corzo, programledare, Elizabeth Castillo, HBT-aktivist och ledare för organisationen lesbiska mammor, och jag.
Vill man se programmet i efterhand går det bra på programmets hemsida här (videon nere till vänster som heter 16/09/2014 VEREDICTO REFERENDO ADOPCION) de närmaste veckorna. Jag pratar mellan minut 10.42 och 24.45, med en liten paus för lottdragning i mitten (och ja, nästa debatt ska jag försöka hålla händerna i styr lite mer...)

söndag 14 september 2014

Ni 16,6%, vad har ni för ursäkt egentligen?

I Colombia blir du inskriven i röstlängden när du blir myndig och skaffar ditt ID-kort. Den adress du anger då finns kvar tills du anger en ny till valmyndigheten. Det går inte att göra när som helst, utan under vissa perioder, och flera månader innan närmsta val. Det går inte att göra via post eller internet, du måste fysiskt ta dig till ett myndighetskontor, på arbetstid.

Du måste rösta på den vallokal som tillhör din adress. I förförra presidentvalet kunde inte Oscar rösta, för han var fortfarande inskriven i vallängden på colombianska ambassaden i Buenos Aires och missade adressändringsperioden. När han insåg det några månader innan valet var det redan för sent.

Du måste rösta på valdagen. Det går inte att förtidsrösta, eller poströsta, eller rösta via ombud.

En tredjedel av landet befinner sig i hög eller extremt hög risk för våld relaterat till valet, vilket inkluderar allt från hot till mord.

Ändå röstar runt 45% av befolkningen. Colombias låga valdeltagande brukar kritiseras, men själv tycker jag att det är smått fantastiskt att så många ändå röstar, trots att det är så otroligt otillgängligt och dessutom farligt för många.

I Sverige kan du rösta i princip när som helst. Flera veckor innan valdagen, på affären, på bibliotek, lite överallt. Du kan poströsta och du kan skicka din röst via ombud. Du kan till och med ändra din röst om du förtidsröstade och sedan ångrade dig.

Kandidater till valet brukar inte mördas under valrörelsen. Väpnade grupper brukar inte bomba vägar för att förhindra människor från att ta sig till vallokalen.

Men trots det så röstar bara 83,4%. Det är ju ett högt valdeltagande om man jämför internationellt, med andra länder som inte har obligatorisk röstning.

Men ändå. När det är så himla lätt att rösta är det helt otroligt att 16,6% inte gjort det. Det handlar om över 1250000 människor som tydligen tycker att det är tillräckligt oviktigt att nazist-arvtagarna gått och blivit tredje största parti för att de ska ha idats pallra sig iväg och rösta.

Visst, några kanske har riktiga skäl till att inte rösta, typ att de ligger i koma. Men knappast över en miljon människor.

Jag tror inte på argumentet att om du inte röstar får du inte heller tycka något om politiken den närmaste mandatperioden, för jag tror inte att demokratin och det politiska deltagandet kan eller bör reduceras till en papperslapp i ett kuvert vart fjärde år. Men jag tycker att det är lite extra mycket ert fel, ni som inte röstade fast det är lättast i världen att göra det, att Sveriges riksdag har en brun skamfläck på 13% de närmaste fyra åren.

fredag 12 september 2014

Barnet och språket

Tomás och hans kompisar Annika och Pippi chillar på ett tak.
Det här med tvåspråkigheten går ju bra nästan jämt.

Häromdagen tittade Gael och jag i en Pippi-bok:
"Titta Gael, där är Pippi och där är hennes kompisar Tommy och Annika"
"No, mamá. Tommy no. Tomás."

söndag 7 september 2014

Två och ett halvt år

Hej Gael,

Du är två och ett halvt år nu. Två år och snart sju månader, för att vara exakt. Tiden går så fort.

Du blir bara roligare och roligare. Du är en liten pajas, det säger du själv också - soy un payaso - för spanska är ditt modersmål och även om du förstår när jag pratar svenska med dig så är det spanska som kommer ur din mun. Mer och mer ord kommer varje dag, och nu är det hela meningar som du sätter ihop. Du berättar om allt du ser, och du hittar på, och du är sällan tyst, är det inte prat så är det sång, och du hittar gärna på egna sångtexter till melodier du kan. Du ber också oss att hitta på sångtexter, när vi lägger dig på kvällen vill du ofta att vi ska sjunga sången Gael för dig.

Min lilla colombian
Du är en pajas, som sagt. Du älskar att göra olika miner, och du är ständigt i rörelse, och ju mer du får folk att skratta, desto bättre. Och du är faktiskt skitrolig.

Du har massor av kompisar och älskar att vara i sällskap. Leka själv är inte riktigt din grej, även om det inte heller alltid är så lätt att dela med sig av leksaker. Du vill vara med där det händer.


Du är totalt oblyg också. Ibland kan du vara lite reserverad de första fem minuterna eller så, men efter det är du bästis med nästan vem som helst. Du går gärna fram till helt okända människor på gatan för att visa upp dina nya skor, eller någon leksak du har med dig. Det är hemskt praktiskt ur barnvaktssynpunkt, du trivs med nästan alla.


Du är, och har alltid varit, väldigt bestämd när det gäller vad du vill och inte vill, och du säger ifrån. Jag gillar att du har integritet, trots din sociala öppenhet. Det är en väldigt bra kombination av egenskaper.

Älskade barn, du är den bästa människan jag vet i hela världen.

lördag 6 september 2014

Goda tider

Lite nu och då skriver jag om Cinemacinco här på bloggen, vår kompis Alejos band (han är gitarristen). Nu har de släppt en ny skiva, Buen camino, som finns att lyssna på här på Spotify (som äntligen kommit till Colombia, hurra!), eller att köpa fysiskt från deras hemsida om man bor i Colombia.

De har inte släppt någon ny video än från senaste skivan, men kolla in deras tidigare videos här: Campesino, som Alejo spelade och sjöng på vår vigsel, Ese pum pata pum, Baila cariñito (den här videon älskar jag, den är så himla mycket Colombia. I vilket annat land kan man improvisera en musikvideo och folk bara hänger på och dansar? I princip ingen av de som är med i videon var inhyrda i förväg utan dök upp under inspelningens gång), och så Dime.

Sätt igång och lyssna!

onsdag 3 september 2014

Ett strå till stacken

Idag för exakt fyra år sedan gjorde jag det här:


Några veckor senare hade vi valvaka hos en kompis, och sedan gick jag hem och grät över valresultatet resten av kvällen.

Idag röstade jag igen och jag håller tummarna så himla hårt för att det ska gå bättre den här gången. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Snälla folket, skärp er!

Ni svenskar som befinner er i Colombia och inte har röstat ännu, ni har bara två dagar kvar på er.

tisdag 2 september 2014

Nystart

Nu är augusti äntligen över.

Jag har jobbat dubbelt, med att lämna ett jobb och börja på ett annat. Det har inte varit kul. Men från och med igår är jag äntligen på heltid på mitt nygamla jobb.

Arbetsplatsen som jag lämnade för ett år sedan, för ett jobb där jag började med motivationen i topp, men som inte riktigt blev som jag tänkt mig, av en massa anledningar.

Jag hade nog varit lyckligare de senaste månaderna om jag insett tidigare att det inte var för mig. Men min inre duktiga flicka har i insisterat på att inte ge upp, inte misslyckas, att jag har ju lovat att stanna minst två år. Och visst, man bör inte bryta ett löfte. Men man bör inte heller låta ett löfte bryta ner en.

Jag har i alla fall lärt mig väldigt mycket det senaste året, framför allt om vad jag vill och vad jag inte vill.

Till slut ringde jag min gamla chef för att fråga om jag inte skulle kunna få komma tillbaka. Det fick jag, och inte bara tillbaka till samma tjänst, utan ta över hennes jobb, eftersom hon åker till USA för att läsa en masterutbildning.

Numera koordinerar jag hela genus-linjen på Dejusticia. Jag bytte alltså inte bara jobb, jag fick även en befordran och löneförhöjning.

Men framför allt är jag väldigt mycket lyckligare, och det är det viktigaste.

söndag 31 augusti 2014

Ett historiskt beslut

För nio år sedan gifte sig colombianska Ana Elisa Leiderman och Verónica Botero, i Tyskland där de bodde då. När de senare flyttade tillbaka till Colombia registrerade de samboskap hos notarien (eftersom det på den tiden fortfarande inte var lagligt med samkönade äktenskap i Colombia), och snart blev Ana Elisa gravid, via insemination, med deras dotter som föddes den 4 februari 2008.

Hon är sex och ett halvt år gammal. Hon har en lillebror sedan flera år tillbaka.

På colombianska födelsebevis, som fylls i och registreras hos notarie, finns ett avsnitt för uppgifter om mamman och ett annat för uppgifter om pappan. Notarien som Ana Elisa och Verónica registrerade sin dotters födsel hos vägrade ange Verónica som mamma tillsammans med Ana Elisa, så de ansökte om adoption.

ICBF, colombianska barnavårdsmyndigheten som är ansvarig för att godkänna adoptioner, nekade. Ana Elisa och Verónica överklagade beslutet och fick rätt både i första och andra instans, men ICBF, den konservativa skitmyndigheten*, överklagade båda gångerna och till sist hamnade ärendet hos konstitutionsdomstolen och där har det funnits i snart fem år.

I sex och ett halvt år har myndighetscolombia konspirerat för att förvägra en liten flicka, och sen även hennes lillebror, en av barns mest grundläggande rättigheter - rätten till en familj.

En riktig familj. Nu även i lagens ögon.
De har ju förstås varit en familj hela tiden i ordets alla meningar, utom den just juridiska.

Men i sex och ett halvt år har Verónica aldrig räknats officiellt i beslut angående sina barns utbildning, eller sjukvård, eftersom hon inte varit vårdnadshavare. I sex och ett halvt år har de oroat sig för att om Ana Elisa skulle dö, finns inga garantier för att barnen skulle få vara kvar hos den enda andra föräldern de känner.

Sedan i torsdags är de en riktig familj även i lagens ögon.

Konstitutionsdomstolen fick äntligen tummen ur och tog sitt förnuft till fånga och dömde till Ana Elisas och Verónicas fördel. Det var den enda juridiskt möjliga vägen (bland annat eftersom samma konstitutionsdomstol sedan länge slagit fast att samkönade familjer är precis lika mycket familjer som alla andra), men det verkar ju ha varit lite politiskt obekvämt, för samhällets konservativa falanger är stora och mäktiga, så ingen domare har riktigt velat ta tag i beslutet.

Om man ska vara kritisk, så är det faktiskt inte ett så himla fantastiskt beslut, om man lusläser. Domstolen understryker att det är ett beslut för just det här specifika fallet, och att det hur som helst endast handlar om närståendeadoption. Men ändå. Vi kanske inte behöver vara så himla kritiska just nu, för även om det finns förbättringspotential så är det ett gigantiskt kliv framåt. Och konstitutionsdomstolens domar är prejudicerande, vare sig de vill eller inte. Och framför allt, Verónica erkänns äntligen av staten som den mamma hon varit sedan sex och ett halvt år tillbaka.

Det är värt att fira.


*Jag vet att väldigt många svenska och andra familjer har ICBF att tacka för att deras familj existerar, och det är ju fantastiskt såklart, men i många avseenden så är det en konservativ skitmyndighet.

PS: Här kan man läsa lite mer på engelska: Huffington Post och Colombia Reports

onsdag 20 augusti 2014

Flyga drake

Augusti är årets blåsigaste månad och, just därför, högsäsong för drakflygning. Längs alla stora vägar trängs försäljarna med sina färgglada drakar i alla olika utföranden och storlekar. Ovanför alla öppna fält fylls himlen med drakar.

Alla colombianer jag känner har barndomsminnen från drakflygning i augusti. Numera även Gael.



lördag 2 augusti 2014

Radioskugga

Det har varit tyst ett tag här på bloggen. Det har berott på sådant där som händer i livet som inte passar sig att blogga om, i alla fall inte förrän det är officiellt i andra kanaler.

Det handlar om förändringar på jobbfronten, och jag kommer att berätta mer sen, men inte riktigt ännu.

Det kommer att bli jättebra, men först kommer en månad med överlämning på det ena och övertagning på det andra och augusti kommer mycket troligt att kvala in som en av de tuffaste jobbmånaderna någonsin. Det blir jobb, jobb, jobb.

Men sen blir det fantastiskt. Tills dess blir det nog radioskugga här på bloggen, med något litet undantag nu och då, eventuellt. Vi hörs igen på riktigt i september när jag kommit ut på andra sidan. Då ska jag ta igen förlorat bloggande.