tisdag 24 mars 2015

Om de fjorton månaderna

Eftersom alla kommentarer till förra inlägget, både på bloggen och på Facebook, handlar om det orimliga i att Oscar är där och Gael och jag är här i en halv evighet, tänkte jag skriva lite mer (eftersom jag har googlat mig blå och mejlbombat min supersnälla migrationsexpert-kompis).

Den omedelbara anledningen till att det beräknas ta över ett år, är att antalet asylsökande är många fler än beräknat (framför allt pga kriget i Syrien), och eftersom asylärenden prioriteras hamnar de andra, såsom vårt, på hög. Men också för att Migrationsverket verkar ha världens mest ineffektiva processer. Framför allt därför, känns det som.
Men ert ärende är ju så lätt, det borde ju gå snabbare?
Ja, man kan ju tycka att det inte borde vara några konstigheter överhuvudtaget när de väl tittar på det. Problemet är att de inte tittar på det överhuvudtaget ännu. Det funkar nämligen såhär, att alla ansökningar om samma typ av uppehållstillstånd (i det här fallet som anhörig) hamnar i en och samma kö. Sedan tilldelas de en handläggare allteftersom någon blir ledig, i den ordning ansökningarna kom in.

Det är inte förrän ärendet har tilldelats en handläggare som någon faktiskt tittar på ansökningen och inser att det är världens självklaraste ärende. Vilket är helt absurt. Eftersom vi har varit gifta i snart fyra år, och äktenskapet finns registrerat i svensk folkbokföring lika länge, är det ju redan en svensk myndighet (i det här fallet Skatteverket) som har verifierat att vårt äktenskap är giltigt. Dessutom står både Oscar och jag som vårdnadshavare för Gael i folkbokföringen. Både äktenskap och delad vårdnad för gemensamma barn är ju sådant som ska bevilja uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (inte bara kan utan ska).

Då kan man ju tycka såhär: Om underlaget för att bevilja ett uppehållstillstånd redan finns i svensk folkbokföring borde det ju ske helt automatiskt. Men nej, det måste ändå stå i kö bland alla andra ärenden för att tilldelas handläggare. Vilket ger extremt långa väntetider för självklara ärenden, och också gör att det tar omänskligt länge för ärenden som kräver att en handläggare verifierar dokument eller vad de nu gör, eftersom en massa handläggartid går åt till att kolla sådant som skulle kunna bockas av helt automatiskt mot folkbokföringen.
Men ni har ju barn, de måste ju ta hänsyn till det?
Enligt lagen, ja, i praktiken nej. Det går att ansöka om förtur om man har särskilda skäl. Det gjorde jag första veckan i Sverige, men bara det tar flera veckor att besluta om, så vi har inte fått något besked ännu. Men personen som registrerade min förtursansökan ingav inte särskilt mycket hopp - i princip bara gravida och personer som är på väg att fylla 18 innan beslutet är taget får förtur.
Men ni får tjata och trycka på så att de tar tag i ert ärende snart!
 Ja. Det gör jag. Men det tjänar inte särskilt mycket till så länge inte ärendet har tilldelats en handläggare, eftersom det bara sitter i en kö som tickar fram i turordning och ingen ens öppnar filen innan det är vår tur. Den turordningen verkar vara helt automatiserad, till skillnad från beviljandet av superenkla ärenden.

När man väl får en handläggare är det möjligt att bli ett riktigt pain in the ass (och tro mig, det kommer jag att bli, jag kommer att tjata hål i huvudet på handläggaren tills vår ansökan är beviljad), och då kan det hjälpa att tjata, de vill ofta bli av med lätta ärenden så snabbt som möjligt. Men tills dess får man sådana här standardsvar av Migrationsverket: "Det är i nuläget ingen handläggare som arbetar på er ansökan och en beslutsfattande handläggare tillsätts vanligen sent i processen. Vi ber därmed om ert tålamod i väntan på mer information från oss." Sent i processen, alltså. Den som tar ungefärliga fjorton månader.
Men kan det verkligen ta 14 månader, tar de inte i för säkerhets skull?
Det är den beräknade väntetid Migrationsverket anger just nu på sin hemsida (och som de svarar på mina femtioelva mejl), och enligt de själva beräknas den såhär: "Den väntetid vi redovisar är när minst 90 procent av kunderna har fått svar." Det kan ju gå snabbare. Det kan också ta längre tid.
Men kan inte Oscar komma till Sverige medan han väntar på svar?
Han måste vara i Colombia (eller, inte i Sverige i alla fall) när beslutet tas, annars blir det avslag.  Och han måste göra intervjun på svenska ambassaden i Bogotá. Han får komma hit som turist under tiden, men han får stanna i max tre månader och han får inte jobba. Det skulle ju gå, men det skulle kosta. En extra flygbiljett tur och retur och inkomstförlusten. Plus det rent praktiska som vad som skulle hända med rummet han hyr i Bogotá och jobbet, i Colombia har man ju bara 15 dagars semester om året och tjänstledighet är inget som existerar. Kommer han hit och stannar maxtiden som turist, var ska han bo och vad ska han leva av när han åker tillbaka till Colombia igen för att vänta flera månader till?
Kan han inte söka från Sverige istället?
Det får man i undantagsfall. Men de undantagen baseras dels på anknytning, till exempel ett barn som man har vårdnaden om som bor i Sverige (så där klassificerar vi ju lätt), men dels på skälighet - att det inte är skäligt att kräva att personen ska ansöka från sitt hemland istället (för att det är krig, eller personen riskerar förföljelse, eller det inte finns någon svensk ambassad varken i landet eller i grannländerna). Där faller det.

---

Så ligger det till. Inte så himla hoppfullt, faktiskt, och maktlösheten och frustrationen är enorm över  att veta att det blir ja. När någon väl tittar en sekund på vår ansökan så blir det helt säkert ja. Bara att ingen kommer att göra det på flera månader.

Det förtar en del av glädjen och peppen över att komma till Sverige, för det var ju inte såhär det skulle bli.

söndag 22 mars 2015

I Sverige

Det har varit svårt att skriva om ankomsten. Både av rent praktiska skäl, jag har inte hunnit, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.

Hur känns det? frågar precis alla, och jag vet inte riktigt. Det är en himla känslostorm och det känns både upp och ner och jag har nog inte hunnit sätta mig ner och andas och känna efter riktigt ännu.

Jag har ju inte kommit hit ensam, jag har kommit hit med en treåring som har lämnat allt han hittills känt till i livet för att komma till en plats där allt är nytt, där han inte pratar språket och där jag är hans enda fasta punkt i tillvaron och den enda som förstår vad han säger. Det är inte konstigt att han just nu är som ett plåster på mig. Men det är krävande, både i tid och energi.

Vi landade för knappt två veckor sedan. Jag har hunnit börja jobba, fixat en massa med byråkratin runt att invandra till Sverige (tusen gånger enklare än i Colombia, men ändå), och organisera det som vi ska ta med till nya lägenheten när vi flyttar in i maj.

Det är fantastiskt att vara i Sverige. Att äta ostkrokar och pizzeria-pizza, att gå på H&M och cykla överallt. Det är fantastiskt att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången.


Men samtidigt finns det där som dämpar all glädje och som gör att ingenting är så fantastiskt som det borde vara.

Gael och jag är här. Oscar är på andra sidan ett världshav och går miste om att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången. Vår lilla familj är inte hel. Det är så otroligt mycket tyngre än jag trodde att det skulle vara. Fjorton månader är helt otänkbart, då ger jag nog upp och åker tillbaka.

söndag 15 mars 2015

Sista veckorna i Colombia

Jodå, snart kommer jag att skriva om hur det är att landa i Sverige efter att ha bott åtta år i sträck utomlands. Men först, kanske mest för min egen skull, en liten minnesanteckning om avskedet från Colombia.

Sista tiden var inte bara en massa byråkratiska ärenden. Det var också en massa fint häng med finfina människor.
Tänk att för bara tre veckor sedan hade vi linne i parken på babyshower. Nu är det annan klädkod som gäller.
Sista lördagen i Bogotá lekte vi i parken nästan hela dagen tillsammans med Gaels bästa bästis, Antonia, och hennes pappa. Åh, hoppas Gael hittar någon lika fin kompis som Antonia här.
Antonia och Gael
Sista lördagskvällen hade vi avskedsfest för alla vi kände. Jag har inga vettiga foton därifrån, men via mobilkameran såg det ut ungefär såhär:
Vi hade tänkt ha festen på något uteställe och bara säga åt alla som ville att komma dit. Men så råkade en kompis till oss vara vän till ägaren till utestället El Candelario och så fick vi låna uteställets övervåning. Lokal, bar, musik, vakter som bara släppte in de som stod på vår gästlista. Helt gratis. Mycket möjligt var det faktum att i princip alla vi känner var där en bidragande orsak till detta, men alltså: Roligaste festen jag varit på på väldigt länge! Sån himla bra avslutning på Colombia.

Dagen efter, allra sista dagen i landet förutom avresedagen, kom de allra bästa förbi för en sista glass i parken med Gael. Vi var sjukt bakis allihopa (förutom Gael förstås, han var pigg som en mört som vanligt) och låg mest halvt utslagna i gräset, men det var väldigt fint att ses den där sista dagen.

Sen var tiden helt plötsligt slut. Sju år i Colombia. Nu ska jag börja skriva om nästa kapitel.

torsdag 12 mars 2015

Flyga med treåring - facit

Hörrni allihopa, tack tack tack för alla era kommentarer och tips och lyckönskningar, både här och på Facebook.

Jag kunde inte packa så mycket mer, eftersom jag redan maxat vikten på de checkade väskorna och handbagagen var långt över gränsen om någon skulle ha vägt dem. Min ryggsäck vägde säkert 15 kilo och var fylld med grejs, inte sånt som behövdes under flygresan, men som vi ville ha med i flytten, och sedan hade jag kameraväskan separat. Sedan hade vi en liten kabinväska på fyra hjul där vi hade flygresegrejerna. Den väskan bestämde Gael var hans och han styrde omkring på den på alla flygplatser under alla våra tre mellanlandningar. Mycket praktiskt för mig.
På väg till migrationskontrollen i Bogotá. Resan har börjat!
Sammanfattningsvis gick det över förväntan. Jag har banne mig närt en liten ängel vid min barm. Det här är inte ens en överdrift: Kanske två gråtattacker på max några minuter vardera totalt under hela resan (som, om ni minns, var totalt 27 timmar lång, inklusive fyra flygresor och tre mellanlandningar).

Visst, energinivåerna var minst sagt på upphällningen under vår sista, fem timmar långa, mellanlandning på Arlanda, men jag körde han-får-vad-han-vill-taktiken där och köpte leksaksflygplan på pressbyrån och pommes frites till middag och det höll hela vägen.
Leksaksflygplanet som räddade humöret hela vägen till Umeå
Största missödet var kanske att under första flygningen fick jag kiss (inte mitt eget) på ena tröjärmen när Gael sov ovanpå mig, och Anonym hade ju tipsat om ombyteskläder, och jag hade med mig ombytesbyxor (om det skulle ske en olycka när Gael satt i knät på mig, vilket kändes som det troligaste scenariot), men inte ombyteströja. Så sen fick jag gå runt och lukta gammalt kiss om vänsterarmen resten av resan. Jag var väl överhuvudtaget inte den fräschaste versionen av mig själv när vi väl landade i Umeå, om vi säger så.

Inga bärselar (vi äger ingen och jag misstänker att Gael skulle avsky att bli runtburen i en sådan - han gillar inte att sitta fast) och inga vagnar, fast jag erbjöd honom att åka på Arlanda men nej, det är för bebisar. Det enda han ville åka var bagagevagnen, annars ville han gå själv och styra runt sin egen handbagageväska på varenda mellanlandning.
Såhär kan man också åka på väskvagnen
Lekrummet som en annan Anonym tipsade om på Madrids flygplats var helt fantastiskt! Verkligen räddningen för vargtimmarna mellan midnatt och sex på morgonen (colombiansk tid) som vi tillbringade där. Där finns ju till och med ett lugnt och tyst rum med spjälsängar där Gael hann sova i två timmar efter han tillslut lekt sig dödstrött.
Leklandet på Madrids flygplats!
Mina bästa tips: Långa mellanlandningar så att man kan låta barnet styra runt en egen väska i sin egen takt och så att man hinner stanna och titta på spännande grejer mellan terminalerna. Och mellanlanda om möjligt i Madrid. Så himla fantastiskt lekland!

Nu är vi i Umeå, och Gael har sovit med leksaksflygplanet varje natt sedan vi kom fram. Uppdatering om hur det går kommer snart. Gael sammanfattar det hela med snön är kall, isen är hal och mormor och morfars hus är stort.

söndag 8 mars 2015

Flyga med treåring

Imorgon lyfter planet till Sverige!

Eftersom vi inte hört ett knyst om Oscars uppehållstillstånd ännu reser jag själv med Gael. Förutom att den situationen suger i största allmänhet känns det ju också lite... utmanande... att flyga själv över Atlanten med en treåring som aldrig sitter still.

Såhär ser vår resa ut: Planet Bogotá-Madrid går klockan 14.30 (till skillnad från typ alla andra flyg Bogotá-Europa som är nattflyg). Gael kommer alltså inte att sova särskilt mycket på resan. Vi landar i Madrid klockan midnatt, colombiansk tid. Sen har vi en sex timmars väntan på flygplatsen, mellan midnatt och sex på morgonen, colombiansk tid. Viktigaste sovtimmarna ska vi alltså tillbringa med att gå genom passkontroller och stå i incheckningsköer. Sen har vi TRE flygresor till. Madrid - München, München-Stockholm, och till sist Stockholm-Umeå. Vi landar nästan vid midnatt svensk tid på tisdagen, 27 timmar efter vi lyfter från Bogotá.

Det här ska jag alltså göra själv med en spritt-i-benen-treåring.

Jag har såklart laddat upp med en massa Peppa Pig på iPaden, inhandlat en massa nya pixiböcker och har med mig sockerfria snacks. Förra gången vi reste till Sverige med Gael fick jag en massa supertips, men då var han tio månader.

Så att... kom med era bästa tips! Hur får man en evighetslång flygresa med alldeles för många mellanlandningar med en treåring att gå så smidigt som möjligt?

fredag 6 mars 2015

Check, check, check!

Är det något jag aldrig kunnat vänja mig vid här så är det byråkratin. Den ineffektiva, själsdödande byråkratin så fort minsta lilla ärende ska uträttas.

Det kanske går att tycka att det är lite pittoreskt (eller nåt) precis i början, men när det är ens vardag är det så otroligt energislukande.

Ineffektiva processer som kräver fysisk närvaro, banker som tar betalt för allt och ger noll service, evighetslånga dunster med elbolag, jättekrångliga processer för minsta lilla enkla grej, helt obegripliga bestämmelser utan syfte, och så vidare.

Jag blir galen. Ganska ofta.

Den här sista veckan i Colombia har jag ägnat åt byråkrati. Jag har: sagt upp telefonabonnemangen, fixat en fullmakt, hämtat ut arbetslöshetspengarna, fört över en hutlös summa pengar till Sverige med värdelös växelkurs, avslutat alla mina bankkonton (även känt som den lyckligaste dagen i mitt liv), sagt upp sjukförsäkringen, skickat en kartong grejer till Sverige (o ja, även det har sina byråkratiska finesser), och sålt bilen.

Allt har naturligtvis tagit mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra och det mesta har varit krångligare, men nu är varenda grej på listan struken.

Puh. Vilket himla sätt att ta avsked av det här landet.

torsdag 5 mars 2015

Tre år

Gael,

Det var snart en månad sedan du fyllde tre, men flytten till Sverige kom i vägen för det här brevet och filmen.

Flytten, ja. Jag tror inte riktigt att du förstår vad den innebär. Hur skulle du kunna det, det ligger ju utanför alla referensramar som du känner till? Vi pratar med dig om den, såklart, berättar att snart ska vi åka i ett flygplan till Sverige, där mormor och morfar bor, och vi ska också bo där och inte bo i Colombia längre. Du har sagt hej då till förskolan och kompisarna där, och du har sagt hej då till lägenheten och vet att alla saker är nedpackade i resväskor. Men ändå. Skulle man fråga dig vad det viktigaste med flytten är skulle du nog svara att det är att vi ska åka i ett flygplan som är rött och som heter Avianca.

Ditt språk har exploderat, och du pratar i fullständiga och rätt komplexa meningar. Bara på spanska. Du har aldrig sagt en mening på svenska, även om du använder enstaka ord. Men du förstår i princip allt jag säger till dig, så svenskan finns där, någonstans. Den dyker nog upp framöver så fort du inser att alla runtomkring dig pratar svenska.

Du är ett aktivt barn, det har du alltid varit. Du kan inte sitta stilla, din kropp kräver rörelse och aktivitet hela tiden. Därför har du en otroligt bra motorisk förmåga. Du klättrar, hoppar och springer och tappar aldrig balansen. Inte ens på din balanscykel där du tar sats och sen rullar fram med fötterna i luften.

Du är social och gillar människor i allmänhet, men du vill helst ta initiativet själv. När folk blir för närgångna och hoppar på dig för att hälsa med glada utrop så fort de ser dig blir du avogt inställd och tvärvägrar. Jag gillar din integritet.

Du gillar böcker och vi läser flera stycken varje kväll. Men på dagtid föredrar du all sorts aktivitet som är fysisk. Springa, klättra, spela fotboll, cykla eller köra fort, fort med dina leksaksbilar. Stillasittande lekar, som att rita eller lägga pussel har du inte riktigt fastnat för ännu.

Du är en mycket bestämd person som vet vad du vill, men du accepterar också argument. Det är okej att du inte får som du vill, så länge du får veta varför. Oftast, i alla fall.

Älskade barn, tänk att du funnits med oss i tre år redan. Nu börjar vårt nya äventyr tillsammans, hoppas att du ska trivas i Sverige.



-----
Vi har gjort ett videokollage varje år. Här finns år ett och år två.

onsdag 4 mars 2015

Hur det känns

Åh! Om du fick säga i procent hur mycket det är peppigt/sorgligt, vad skulle fördelningen bli då?
Så undrade Mirijam till söndagens inlägg, och de flesta frågar i kommentarerna hur det känns. Nu när flytten är så nära förestående.

Helt ärligt så har det varit typ 99% peppigt / 1% sorgligt mest hela tiden. Det har ju inte kommit plötsligt, det här med att flytta till Sverige. Vi var ju på väg redan för två år sedan, sen kom jag tvåa till drömjobbet jag sökt, och samtidigt blev vi båda erbjudna jobb här i Colombia och vi bestämde oss för att skjuta flytten på framtiden. Inte ställa in, men vänta lite till. Det blev nästan två år till, och det är ju två års bearbetning till av tanken. Och ytterligare två års ackumulerad hemlängtan. Jag älskar Colombia. Jag hade inte velat tillbringa de senaste sju åren i mitt liv någon annanstans. Men just nu känner jag mig ganska färdig.

Jag har mest funderat på ankomsten till Sverige, inte så mycket avfärden från Colombia. Så därför har det varit mest pepp och väldigt lite sorg. Men den senaste tiden har just avfärdsbiten blivit så påtaglig, och jag har gråtit såklart. Inte för att det känns fel, utan mer för att det blir en känslostorm, oavsett hur rätt beslutet känns.

Men jag tänker att den verkliga saknaden, den kommer nog när Colombia inte är hemma längre, utan ett resmål en svindyr flygbiljett och nästan ett dygns resa bort.

söndag 1 mars 2015

Avslut efter avslut

Nu börjar avsluten på riktigt. I fredags var det sista dagen på jobbet, mitt älskade jobb, där jag var i tre och ett halvt år, innan jag bytte, för att sedan efter ett år komma tillbaka igen.
Mitt skrivbord det senaste halvåret. Tomt och urstädat.
Sedan ägnade vi helgen åt att flytta ut ur lägenheten. I lördags kom alla som köpt möbler förbi och hämtade dem. Och sakta tömdes lägenheten.
Nedmonterad säng och madrasser och sängbord som väntar på att bli upphämtade.
Sedan packade vi. Och rensade. Och slängde. Och packade. I en halv evighet. Vi trodde att vi skulle bli färdiga, men det blev vi inte. Det tar lång tid att reducera en hel lägenhet till tre resväskor. Idag åkte vi tillbaka till lägenheten igen och fortsatte. Nu är äntligen lägenheten tom och allt vi har är sålt, skänkt, slängt eller nerpackat i resväskorna.
Allt vi har nuförtiden. Nästan.
Vi flyttar med tre resväskor och tre handbagage. Plus en väska vi skickade med Julias mamma när hon åkte tillbaka till Sverige i januari. Plus lite som vi skickat med mina föräldrar varje gång de rest tillbaka till Sverige. Plus ett paket vi ska skicka på posten med Gaels cykel och lite annat. Men ändå. Det är ganska lite för att ha haft ett helt bohag.

Imorgon börjar nedräkningen. Sista hela måndagen i Colombia. Sista veckan. Den ska jag ägna åt luncher och fikor och all byråkrati det innebär att säga upp ett liv i ett land.

söndag 22 februari 2015

40 år

Idag firar de här två snyggingarna 40 år som gifta:

Grattis pappa och mamma på er rubinbröllopsdag!