måndag 31 augusti 2015

Typiskt svenska hem

För länge sedan skrev jag ett inlägg om typiska colombianska hem.

Såhär några månader efter sverigeflytten finns det några detaljer som har slagit mig i svenska hem, eftersom jag helt vant mig av med att se dessa i Colombia. Det här är topp-tre detaljer som återfinns i nästan varje svenskt hem - och nästan inget colombianskt:

Skoställ och hatthylla
Första skillnaden märks redan i hallen. I Colombia, som i de flesta länder utanför Norden, har man skorna på sig inomhus. Därför finns inte heller något skostställ i hallen hemma hos folk.

Men oftast inte heller någon hatthylla, eller krokar, eller något överhuvudtaget där man kan hänga av sig ytterkläderna. Inte ens i Bogotá som inte är särskilt varmt och där folk oftast använder jacka. Svenska hallar känns väldigt möblerade i jämförelse.

Klockor
Svenska hem känns som att de är fulla med klockor överallt. Väggur och små prydnadsklockor. I Colombia kan jag inte dra mig till minnes ha sett en enda klocka på väggen hemma hos någon. Eller på något kontor heller, för den delen.

Det är ju inte bara en skillnad i inredningssmak, utan reflekterar kulturen. I ett land där förhållandet till tiden är ett helt annat, och där det inte är några problem att komma klockan tre till en lunch som man var bjuden till klockan ett, blir det såklart inte lika viktigt att hålla reda på tiden precis hela tiden.

Den enda klockan vi någonsin hade i vår lägenhet i Colombia var mikrovågsugnen. Här i Sverige sitter det faktiskt en på väggen i vårt kök. Den fick jag av farmor som tyckte att vi inte kunde vara utan en.

Termometer
Inte något som alla hem har, men väldigt många. Även det blir såklart viktigare i ett land där klimatet och årstidernas skiftningar påverkar livet väldigt mycket.

När medeltemperaturen skiljer någon grad över hela året blir inte en termometer någon nödvändig pryl.

tisdag 25 augusti 2015

Hyr vår lägenhet i Bogotá!

Vår lägenhet i Bogotá är till uthyrning.

Den är på 64kvm och har parkeringsplats och förråd. Vardagsrum, kök och arbetsrum med öppen planlösning, plus två sovrum, två badrum och tvättstuga. Och det finns diskmaskin! Försök hitta en lägenhet i Colombia som har det.

Den ligger på 17 våningen med utsikt västerut över Bogotá, på Calle 32 med Carrera 13, mitt emellan la Séptima och la Caracas, med ett kvarter till Transmileniostationen Profamilia och ett kvarter till Estación Museo. Kolla in google street view här.

Hyran är på $1.500.000 och administrationen $200.000, och räkningarna är estrato 4.

Här kommer bildregn - möblerna är nuvarande hyresgästers, men lägenheten hyrs ut omöblerad:

Köket

Vardagsrummet
Matrummet / arbetsrummet
Stora sovrummet
Det mindre sovrummet
Utsikten från balkongen
Slå till! Jag kan mejla fler bilder, jag har även bloggat en del bilder tidigare på den tiden vi bodde i lägenheten, här:

måndag 24 augusti 2015

Hagamannen och paramilitärerna

Det kändes inte som så speciellt bra tajming att flytta tillbaka till Umeå ganska exakt samtidigt som Hagamannen, Sveriges kanske mest kände (och våldsammaste) serievåldtäktsman, släpptes ur fängelset. Släpptes trots att han tidigare nekats permission, trots att kriminalvården tror att han är farligare nu än när han sattes i fängelse.

Jag måste erkänna att min primitiva sida kände viss skadeglädje när nyheten om att han misshandlats kom ut. Lite rätt åt honom-känsla. Och när polisen ganska tydligt markerar att de inte tänker lägga ner mycket krut på att leta gärningsmännen när de till tidningen säger att "Vi har inte jobbat med det här under natten, för det har vi inte resurser till, men vi fortsätter i dag i konkurrens med annat som hänt."

Men min tänkande sida, känner att det här med privat rättsskipning är en väldigt farlig väg att gå. Visst är det mycket som säkert skulle kunna förbättras med rättssystemet, men det uppnås inte genom att ta rättvisan i egna händer.

Privat rättsskipning, eller lynchningar, är vanligt i Colombia. Precis som, gissar jag, i många andra länder där rättssystemet - såväl polisen som domstolarna - inte kan eller vill göra sitt jobb ordentligt. Rån är vanligt, och det är extremt sällan som polisen gör något åt saken. I princip bara om rånaren blir tagen på bar gärning, och även då släpps de oftast nästa dag. Det vet ju alla, så därför bemödar sig många inte ens att ta omvägen om polisen utan drar ihop en mobb som attackerar rånaren direkt. Oftast klarar rånarna sig undan med blåmärken, ibland klarar de sig inte alls, som 16-åringen som blev ihjälslagen av en lynchmobb i Bogotá i februari i år.

Förutom det totalt oproportionerliga och godtyckliga i straffen när allmänheten tar rättsskipningen i sina egna händer, och den uppenbara risken för att ta fel person, så kan hela mekanismen också infogas i en väldigt obehaglig logik. För det är en sak att en av Sveriges kanske mest avskydda män blir nedslagen en mörk augustinatt. Men det sänker tröskeln för att göra något liknande igen. Och igen. Och att ta saken i egna händer för att staten inte gör det den ska, för att försvara privat egendom eller sig själv eller nära och kära mot ett indirekt hot, det är exakt samma logik som ligger bakom en av världens vidrigaste och våldsammaste privata arméer, Colombias paramilitärer. Vi vill inte gå den vägen.

söndag 16 augusti 2015

Mindervärdeskomplexet

En av baksidorna med att flytta hem till Sverige vid 35, när jag senast var bofast i landet som universitetsstudent, är att det är lätt att känna sig lite efter.

Alla andra har så himla uppstyrda liv nuförtiden. De har egna hus och radhus och trädgård och bil och fina möbler och dricker dyrt vin ur riktiga vinglas.

Själv ägde jag en fåtölj och en spegel. Och så en massa lådor med gamla brev och fotoalbum och dagböcker och det som rymdes i några resväskor över Atlanten. I stort sett hela resten av vårt hem har vi fått eller handlat billigt på loppis och köp- och säljsidor.

Jag gillar vår lägenhet. Den är mysig, och jag tycker att vi har fått det fint hittills. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite efter, i vår hyreslägenhet i allmännyttan med allt vårt omaka porslin. Alla andra har det, inte nödvändigtvis finare, men mer ordnat på något vis. Så som man har det när man är 35. Medan vårt hem är lite i det där uppbyggnadsstadiet, första-riktiga-jobbet-efter-examen-stadiet.

Men sen tänker jag, när jag får den där kusinen-från-landet-känslan, att jag hade säkert också haft allt det där idag om jag inte bott ett år i Chile och två år i Argentina och sju år i Colombia. Men jag skulle aldrig vilja byta ut mina tio år i Latinamerika mot alla vuxenpoäng i världen. Tids nog kommer nog jag också att ha allt det där andra. Bara lite senare än resten, men det får det vara värt.

torsdag 13 augusti 2015

La tierra del olvido

Carlos Vives, en av Colombias mest folkkäre artister (som spelar vallenato med popstuk), har just släppt en remake av en av sina gamla låtar, i samarbete med Colombias officiella turistmarknadsföring.

Den är fantastisk. Den är så himla mycket Colombia, den rosaskimrande och bedövande vackra biten av landet.

Och den har de stora namnen från olika genrer och delar av landet. Reggaeton-artisten Maluma, tropipop-sångerskan Fanny Lu, popsångaren Fonseca, joropo-artisten Cholo Valderrama, gruppen Herencia de Timbiquí som blandar traditionell musik från Stilla Havskusten med moderna toner, gruppen el Coral Group som spelar traditionell musik från Colombias karibiska öar, och så en av de största, Andrea Echeverri, frontfigur från Colombias mest kända rockband, Aterciopelados.

Se den! Och längta lite till Colombia:

(PS. Originalvideon från 1995, som inte precis hade samma produktionsbudget som versionen 20 år senare, finns här)

måndag 10 augusti 2015

Valentina och Santiago vs Elsa och Lucas

Colombias största dagstidning El Tiempo publicerade nyligen listor på de vanligaste namnen för colombianska bebisar. En av de vanligaste googlingarna till den här bloggen är faktiskt colombianska namn, så här kommer facit. Mellan 2000 och 2014 var det här de vanligaste namnen som registrerades i Colombia:

Topp-10 flicknamn, enkelnamn:
  1. Valentina
  2. Mariana
  3. Isabella
  4. Daniela
  5. Valeria 
  6. Sofia
  7. Natalia
  8. Gabriela
  9. Juliana
  10. Manuela
Topp-10 pojknamn, enkelnamn:
    1. Santiago
    2. Sebastián
    3. Samuel
    4. Alejandro
    5. Nicolás
    6. Daniel
    7. Mateo
    8. Alexander
    9. Emmanuel
    10. Jerónimo
    Lika vanligt som enkelnamn är också dubbelnamn, och jag vet inte riktigt hur de skiljer rent statistiskt mellan dubbel- och enkelnamnen, eftersom de ändå skrivs separat utan bindesstreck. Kanske de som vanligtvis används som dubbelnamn? I alla fall, de vanligaste dubbelnamnen är dessa:

    Topp-10 flicknamn, dubbelnamn:
    1. María José
    2. Luisa Fernanda
    3. María Camila
    4. María Fernanda
    5. María Alejandra
    6. Laura Sofía
    7. Paula Andrea
    8. Ana María
    9. Laura Valentina
    10. Ana Sofía
    Topp-10 pojknamn, dubbelnamn:
    1. Juan David
    2. Andrés Felipe
    3. Juan Sebastián
    4. Miguel Ángel
    5. Juan José
    6. Juan Camilo
    7. Juan Pablo
    8. Juan Esteban
    9. Juan Diego
    10. Jesús David
    Alexander är det enda namn som finns med på topplistan både i Colombia och i Sverige.

    Gael, föga förvånande, toppar ingen lista någonstans. I Sverige delar han namn med 58 personer. I Colombia vet jag inte hur många Gael de är, men han har inte särskilt många tocayos där heller.

    I Colombia finns ju ingen myndighet som sätter stopp, utan du kan få heta lite vad som helst, men vill du smälta in i mängden, satsa på nästan vilket dubbelnamn som helst med María eller Juan, eller om du är mer lagd åt enkelnamnshållet så är det Valentina och Santiago som är Colombias motsvarigheter till Sveriges Elsa och Lucas.

    tisdag 4 augusti 2015

    Semestern 2015

    Här kommer en bildkavalkad från sommarstugan. Dagarna med mina kusiner och deras barn, Gaels tremänningar. En repris av mina barndomssomrar.

    Lille kaptenen ville mest åka snabbare! snabbare!

    Tremänningarna på väg ner till bryggan för att fånga spigg.

    I sommarstugan finns alltså nuförtiden sammanlagt åtta tremänningar från fyra års ålder och nedåt. Vi lyckades aldrig samla dem alla åtta på bild samtidigt. Det här är bästa försöket, men Folke saknas. Och det var omöjligt att få alla att samtidigt le, titta in i kameran och inte ha händerna framför sitt eget eller någon annans ansikte. Som det brukar vara.
    Sju av åtta tremänningar: Gael, Malte, Bo, Solveig, Moa, Tage och Melker

    Vi köpte gemensamt en studsmatta till hela tremänningshögen. Största sorten. Det var lätt sommarens bästa investering.

    Det är ju såhär man vill minnas sommaren. Och de dagarna fanns ju också...

    ...men egentligen är ju den här bilden mer representativ för vädret sommaren 2015. Tur att vi hade det så himla bra ändå.

    torsdag 30 juli 2015

    Kulturkrockar i barnuppfostran: BB-besök

    En av mina bästa colombianska kompisar ringde mig för ett tag sedan och berättade att hon är gravid. Hon bor i ett annat land och kommer att föda barnet där, och jag kunde inte låta bli att fråga - kommer hennes föräldrar till förlossningen?

    Det var vad alla frågade mig, och det är vad som förväntas.

    Och ja, hennes föräldrar skulle naturligtvis komma. Lite innan beräknat förlossningsdatum och stanna några veckor.

    Annika berättade nyligen om sin förlossning i Spanien där svärföräldrarna redan hunnit hålla, mata och byta blöja innan hon fick chans att vara med sitt barn. Och då med svärföräldrarna runt sängen som publik resten av de där första timmarna som ny familj.

    Illustrativ bild hittat någonstans på internet
    Det här var verkligen min största skräck inför förlossningen. För i Colombia, precis som i Spanien, och Bolivia (och stora delar av Latinamerika skulle jag gissa), är besök i princip så fort britsen rullar ut från förlossningssalen det vanliga.

    Jag visste ju det, och jag såg framför mig hur den där intima stunden att verkligen få titta på och hålla vårt barn första gången, skulle delas med en massa släkt som också skulle titta och peta och hålla. Eller att komma utmattad från en förlossning och känna att man måste vara någon slags trevlig värd och underhålla besökarna?

    Tanken på det var så himla jobbig att jag aldrig riktigt hann oroa mig för förlossningen. Jag oroade mig bara för att få besök på BB.

    Så jag införde helt ensidigt totalt besöksförbud på BB. Och sa till Oscar att "det är dina föräldrar, du får ta snacket med dem, och det är bättre att du gör det innan, för det blir så himla dålig stämning om du måste mota bort dem i dörren, för ingen (hör du det, ingen!!!) kommer över tröskeln till vårt rum".

    Jag var inte så resonlig alls på den punkten. Oscar var desto mer resonlig och sa typ "okej, det är du som föder barn, du bestämmer", och pratade med sina föräldrar, som accepterade och respekterade.

    Jag undrar ibland vad sjukhuspersonalen trodde om oss. För inne i alla andra rum liknade det släktträff, och utanför alla andra rum stod enorma blombuketter med gratulationskort och nallar. Vårt rum var alldeles kalt, och de enda som besökte oss var sjukhuspersonalen.

    Det var SÅ HIMLA SKÖNT.


    -----
    PS Den första tiden hemma med nyfödd bebis är förresten en historia för sig, den biten förtjänar ett eget inlägg senare.

    måndag 27 juli 2015

    Att kunna andas

    Semesterns sista vecka började idag. Allt och inget har hänt de senaste veckorna.

    I stan och i sommarstugan, inga stora planer.

    Inga stora utom den här: Oscar kom.

    Efter en hel vår av att aldrig varit riktigt, riktigt glad, och emellanåt velat ge upp helt, bestämde sig mamma för att investera sin skatteåterbäring i en flygbiljett, för att vi åtminstone skulle få några semesterveckor tillsammans mitt i väntan som aldrig verkar ta slut.
    Lyckan i att en vacker dag bli väckt av en pappa som man inte sett de senaste fyra månaderna.
    Det är så mycket jag vill skriva om det. Men det måste vänta ett tag till.

    Sammanfattningsvis: som att kunna andas igen.

    onsdag 15 juli 2015

    Bloggens femårsdag

    Jag bryter bloggpausen bara en kortis för ett årligt återkommande inlägg. Bloggen fyller nämligen fem år idag!

    Det kan jag ju inte missa, det har jag ju skrivit om varje år - 2014, 2013, 2012, 2011 - ända sedan bloggens allra första inlägg den 15 juli 2010.

    Totalt 834 inlägg har det blivit sedan dess, med ganska ojämna mellanrum.

    De genom tiderna tio absolut mest lästa inläggen av dem är de här:

    • Darién Gap och äventyrslustan - om Jan Braunish som försvann på sin vandring mellan Colombia och Panamá genom Sydamerikas farligaste träskdjungel. Hans kropp återfanns nyligen, ganska precis två år efter hans försvinnande.
    • Hur är vädret i Colombia? - klimatet i ett land utan årstider. Åh vad det känns typiskt svenskt att det här är det inlägget som flest googlar sig till.
    • Att vara ensam förälder - ledtråd: det är inte så lätt.
    • Major mindfuck - den psykiska tortyren av att inte veta något, inte kunna göra något annat än att vänta på obestämd tid och känna att ens tillvaro helt ligger i händerna på Migrationsverket.
    • Den oändliga historien - om den här evighetskarusellen som en väntan på uppehållstillstånd är.
    • Cirkeln är sluten - inlägget som släppte bomben: vi flyttar till Sverige!
    • Hemlängtan - om min saknad efter Sverige, och Västerbotten, efter en massa år på andra sidan jorden.
    • Plötsligt händer det - när vi fick ett mejl från Migrationsverket att nu kunde intervju äntligen bokas. Ett steg framåt på den evighetslånga vägen mot uppehållstillstånd.
    • Paradiset vid Stilla Havet - den fantastiska resan till Nuquí som min lillebror och jag gjorde. Kanske mitt favoritresmål i Colombia.
    • Morbror Erik är här - min lillebror kom på besök.

    Och länkkärlek, från de här andra bloggarna hittar folk hit oftast:
    • Dobre Futro - Maria som skriver rakt och osminkat om småbarnsvardagen i Göteborg
    • Mirijam - Småbarnsvardag här också, men i Skåne. Denna kvinna är även upphovsmakare till mitt favoritklipp på internet, alla kategorier, titta här.
    • Linnéa i USA - som gifte sig med sin american dream och nu bor de i Colorado och har just fått en extremt gullig liten bebis.
    • Den där om Jenny - egentligen är det hennes gamla blogg som ligger kvar på topplistan, men hon har ju flyttat till en ny här.

    Jag kan inte lova att det blir fem år till, men ett tag till tänkte jag fortsätta i alla fall! Hoppas ni vill följa med, jag gillar att ha er här!