torsdag 30 oktober 2014

Den här människan, alltså


Den finaste jag vet i hela världen.

tisdag 28 oktober 2014

Apropå gårdagens inlägg

Såhär ser det också ut i Colombia. Julia skriver på Mammas Machete-bloggen om hennes barns grundskola, på Colombias fattiga landsbygd.

En skola där barnen har en lärare, som är sjukskriven till nästa år, vilket innebär att barnen inte har någon mer skola den här terminen. En skola som saknar tak eftersom föräldrarna(!) inte har råd att bygga ett nytt.

Jag har just lämnat Gael på sin förskola där pedagogerna är barnpsykologer, arbetsterapeuter och utbildade barnskötare, där de har musik-, bild-, dans- och teaterlärare. Där fröken tar emot med "oj då, är han lite lös i magen, då ska jag genast gå ner till köket och säga till så att han får specialmat till lunch".

Sedan läser jag Julias inlägg och tänker att det vidrigaste med Colombia (förutom våldet) är de avgrundsdjupa klyftorna mellan människorna som delar samma land.

måndag 27 oktober 2014

Hur fungerar förskola i Colombia?

För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.

Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.

Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.

Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.

En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.

Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.

Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:

Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).

Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.

Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.

Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.

Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.

Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).

På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.

lördag 25 oktober 2014

Mamoncillo

På temat exotiska frukter i Colombia* (som ni ju vet är paradiset på jorden när det gäller enorm variation av färska frukter nästan gratis) har turen kommit till mamoncillo, eller Spanish Lime som engelska Wikipedia kallar den. Den verkar inte ha något svenskt namn alls.

Den är en ganska liten frukt, som växer på träd i klasar, lite som vindruvor fast mer kvistaktigt. Mamoncillo finns sällan i affären, oftast går det istället att köpa kvistarna med frukt av försäljare längs vägarna.

Det går inte att göra så mycket med mamoncillo, för den är ganska liten och meckig att äta. Det är mycket jobb för lite frukt. Under det hårdmjuka skalet som man knäcker med fingrarna eller tänderna finns en kärna täckt med fruktkött som man får sugbita loss, för att sedan spotta ut kärnan.

Ingen frukt vi äter särskilt ofta härhemma, men någon gång emellanåt är det gott som lite snacks. Smaken påminner om rabarber, tycker jag. Fast utan det syrliga, som söta rabarber, och med helt mjuk konsistens. Med lite fantasi skulle man kunna säga att det är en lite exotisk smakversion av sommar-Sverige.

-----
* Tidigare har jag skrivit om lulo, maracuyá, zapote, pitaya, granadilla och tomate de árbol

onsdag 22 oktober 2014

Bogotá-tetris

Den här bilden har cirkulerat på Facebook de senaste dagarna och tja, den är väl rätt talande för hur trafiken i Bogotá fungerar(?). Det är alltså den här trafiken jag just tagit körkort för:

torsdag 16 oktober 2014

Paradiset vid Stilla Havet

Precis som förra gången lillebror var här, bjöd han mig på en resa. Den gången åkte vi till Cartagena på karibiska kusten, den här gången siktade vi in oss på Colombias andra kustremsa, den längs Stilla Havet.

Medan karibiska kusten har flera stora städer och hamnar och en väl utbyggd turism, hamnar Stilla Havs-kusten mycket mer i skymundan. Så pass mycket att när man pratar om la costa, kusten, i Colombia, är det alltid karibiska kusten som menas, som om det var den enda.

Colombias Stilla Havs-kust består till hälften av departamentet Chocó, det fattigaste av Colombias 34 departement där närmare 80% av befolkningen inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Den enda hamnen som finns längs hela kusten ligger i staden Buenaventura, som även är Colombias mordhuvudstad. De flesta av samhällena längs kusten i Chocó går endast att nås via båt eller flyg, det går väldigt få vägar genom regnskogsdjungeln som når ända fram till havet.

Kort sagt: Det är inte ett så lättillgängligt ställe.

Vi åkte till Nuquí, som man reser till via Chocós huvudstad Quibdó, med ett litet 15-platsers propellerplan. Det är ett kokhett (bara något kvarter från havets fläktande och det känns som en bastu), fattigt fiskesamhälle med runt 8000 invånare, och det är utgångspunkten till paradiset.
Nuquís hamn. Tre kvarter från flygplatsen. Max tio kvarter från var som helst i samhället.
Därifrån var det en knapp timmes färd med motorbåt tills vi var framme vid det här:
Så såg stranden ut alldeles nedanför hotellet vi bodde på. Vi var de enda gästerna första natten, sen fick vi sällskap av ett franskt par. Men i stort sett har man stränderna för sig själv. Vidsträckta stränder, kantade av kokospalmer innan den ogenomträngliga djungeln börjar.

Det är inte som stränderna i Karibien, som är kritvita med turkost och helt klart vatten. Stilla havet är mycket ruffigare. Större vågor, bruna stränder med stenar och klippor strösslade lite överallt. Djungel, djungel, djungel.
Hotellet, på morgonen vid ebb. Det är stor skillnad på ebb och flod.
Hotellet bestod av några hyddor och en matsal. Vi bodde i hyddan som ses längst till vänster på bilden ovan. Dörrarna har inga lås, fönstren har inga glas, från väggarna upp till taket är det helt öppet.
Lillebror ligger och läser på altanen
Hotellet har rinnande vatten (direkt från bäckarna som rinner ner mot havet från djungeln) och elektricitet, men inget annat. Ingen mobiltäckning, inget internet. Det finns inga affärer eller restauranger eller något i närheten, så i boendet ingår också maten - frukost, lunch och middag med fantastiskt god färsk fisk direkt från havet utanför knuten.
Lillebror dricker en kopp kaffe i matsalen
Mellan augusti och oktober är det valsäsong på den colombianska Stilla Havs-kusten. Knölvalarna migrerar (precis som fåglarna) och den här tiden på året passerar de förbi. En av de främsta turistattraktionerna är valspaning. De simmar förbi helt nära kusten och från en båt ser man på nära håll när de kommer upp till ytan och sprutar ut vattenstrålar ur ryggen och smäller med stjärtfenorna innan de dyker ner igen:
Dock är de inte så lätta att hinna fånga på kort
Det finns också små byar längs kusten och vi gjorde utflykter till några av dem. I en av dem paddlade vi kanot upp längs en flod till ett vattenfall där vi svalkade oss i hettan. Såhär magiskt såg det ut:

Stilla Havs-kusten, just för att Stilla Havet precis tvärtemot vad dess namn påstår inte är särskilt stilla, är också en drömdestination för surfare. En bit ifrån vårt hotell bodde en kille som hyrde ut surfbrädor och gav entimmes-lektioner för knappt 100 kronor. I ett infall av äsch vad tusan, varför inte, fick jag för mig att passa på att testa att surfa.

Att surfa är bland de roligare aktiviteterna jag provat på, någonsin. Det är rätt svårt (alltså, det gäller att ställa sig upp från liggande och stå kvar med balansen i behåll på en vinglig liten bräda som flyter fram på en våg i vattnet), men efter en del magplask lyckades jag! Flera gånger! Jag kände mig helt vansinnigt stolt över min oanade surftalang.
Det var det, ungefär. Förutom lite utflykter och surfningen så var det en hel del av det här - en bok, en hängmatta mellan två palmer, och vågskvalp mot stranden:

En gång frågade Jenny mig om vad man måste besöka om man åker till Colombia. Den gången svarade jag Amazonas (som visserligen inte heller går av för hackor). Då hade jag inte varit vid Stilla Havs-kusten ännu.

måndag 29 september 2014

Morbror Erik är här

Hörrni, det här har jag ju glömt att berätta, men i torsdags kväll landade min lillebror i Bogotá. Han var inbjuden talare på en fräsig datakonferens i USA, eftersom han är värsta datasnillet som jobbar på Spotify. Och när han ändå var i krokarna, det vill säga på den här sidan Atlanten, passade han på att titta förbi.

Det är så himla fint att han är här. Plus att det är så himla fint att Morbrorerik är den första Gael frågar efter när han vaknar på morgonen.

onsdag 24 september 2014

Gör-det-själv leksakskök

I Colombia finns två sorters leksaker. Å ena sidan de ekonomiskt överkomliga som utan undantag är gjorda i plast, och nästan utan undantag är ganska fula. Å andra sidan de fina träleksakerna som kostar en halv förmögenhet.

Leksakskök är inget undantag från den regeln. Vill man inte lägga en månadslön* på ett kök är man förpassad till anskrämliga rosa plaståbäken.

Så jag bestämde mig för att göra ett eget, med hjälp av ett gammalt nattduksbord som jag fick köpa billigt av en kompis:
Plattorna är gjorda av fomi, en slags skumplast liknande tunt liggunderlag. Ugnsluckan är svart kontaktplast som jag klistrade på och handtaget ett vanligt garderobshandtag. Rattarna är trälock till små glasburkar som jag hittade i en pysselaffär. Köksgeråden är helt vanliga sådana i minsta storleken (här säljs stekpannor att steka ett ägg i).
I och med det här har jag med allra största sannolikhet slagit personligt rekord i händighet.

-----
*En minimilön i alla fall. På riktigt.

måndag 22 september 2014

Feministiska organisationer i Colombia

Lite nu och då får jag mejl från folk som vill göra praktik / skriva MFS-uppsats i Colombia, inom genusfrågor på någon organisation, och undrar vilka organisationer det finns och hur de ska göra för att komma i kontakt med dem.

På förekommen anledning, här kommer en lista över feministiska organisationer i Colombia. Fast kanske framför allt i Bogotá, för det är här jag bor och jobbar och har mest koll, men även för att det är här de flesta organisationerna finns, eftersom maktens främsta institutioner är samlade här, och vill man jobba med påverkansarbete är det lättast här.

Ganska grovt generaliserat kan man säga att kvinnoorganisationer* i Colombia jobbar med två frågor. Antingen (våld mot kvinnor i) konflikten eller sexuella och reproduktiva rättigheter, eller båda. Det är extremt få som jobbar med till exempel jämställdhet på arbetsmarknaden eller i politiken. Jag känner inte till någon som jobbar exklusivt med det, faktiskt, möjligen undantaget fackens kvinnoförbund.

Organisationer som jobbar (främst) med väpnade konfliken
Sisma Mujer som erbjuder praktikplatser här
Casa de la Mujer
Humanas
Alianza Iniciativa Mujeres Colombianas por la Paz (IMP)
Ruta Pacífica de las Mujeres

Organisationer som jobbar (främst) med sexuella och reproduktiva rättigheter
La Mesa por la Vida y la Salud de las Mujeres
Women's Link Worldwide som erbjuder praktik för jurister här
Centro de Derechos Reproductivos
Católicas por el Derecho a Decidir
Oriéntame
Profamilia
Fundación Si Mujer (i Cali)

Andra organisationer med genusinriktning
Red Nacional de Mujeres
Colombia Diversa (som jobbar med HBT-frågor)
UNFPA Colombia
UN Women Colombia
Escuela de Estudios de Género Universidad Nacional

Okej, jag har hittat en organisation som verkar intressant, hur gör jag för att söka praktikplats / få kontakt?
Först och främst är det A och O att kunna spanska. Särskilt när det gäller organisationer i civilsamhället, är det ofta väldigt få som kan engelska. Kan du bara lite spanska och har turen att lyckas få en praktikplats i alla fall är risken stor att du får ägna tiden åt att översätta dokument till engelska.

Sen är framförhållning inte riktigt ett ord som existerar i det colombianska vokabuläret. Det är ingen idé att skicka ett mejl nu och skriva "hej, jag kommer till Colombia i januari och skulle gärna vilja intervjua dig för min uppsats". Om man ens får något svar, så kommer det troligtvis att vara "okej, hör av dig när du är här så bestämmer vi träff". Is i magen. Praktikplatser går att ordna med lite mer framförhållning (max tre månader, om det inte är FN vi snackar om), men det går säkert också bra med mycket mindre tidsmarginal än så.

Om du söker praktikplats (eller jobb) och vill skicka ditt CV, tänk på att colombianska CVn inleds med en perfil profesional, alltså en kort paragraf som beskriver lite om vem du är, rent professionellt. Typ statsvetare med bred erfarenhet från civilsamhället. Har lätt att anpassa mig till olika sammanhang och pratar flytande engelska. Fast lite mer utförligt då, förstås. Detta för att ansökningar oftast inte innehåller något ansökningsbrev.

I de här gamla inläggen från september 2011, mars 2012 och mars 2013 har jag skrivit lite allmänna tips om att söka jobb i Colombia.

Slutligen har jag en lista på personer jag brukar vidarebefordra lediga tjänster till (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden som oftast gäller). Vill du kan jag lägga till dig på listan, skriv din mejladress i kommentarsfältet i så fall. OBS nästan allt är på spanska (såklart) och i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet gör bäst i att fortsätta leta någon annanstans.

-----
* Det är så de själva ofta kallar sig, organizaciones de mujeres, även om de också kallar sig feministiska

lördag 20 september 2014

Valvaka

Vi hade valvaka i söndags, med svenska bekantskapskretsen, precis som för fyra år sedan. Fast för fyra år sedan var det helt andra personer med. Det blir lätt så, rotationen bland vännerna, de svenska, är stor när man bor i ett annat land. Även om många stannar i flera år är det få som stannar permanent.
Vi körde på knytkalas och åt ungefär hur mycket mat som helst.
Hur som helst. Vi hade väldigt trevligt, trots valresultatet. De där 13% känns lite extra när vi alla sitter där med partners som har en annan nationalitet än oss själva, med barn som har dubbla medborgarskap och två eller tre modersmål och en hel släkt från ett land som inte är Sverige. Vi känner oss alla svenska, och ändå helt plötsligt lite mindre välkomna med våra familjer. Det är svårt att inte ta det personligt.