tisdag 31 december 2013

Gott nytt år!


Vi firar hemma med bara vår lilla familj ikväll och det är himla fint.

Nyårslöften inför 2014

1. Träna minst 15 minuter om dagen minst flera dagar i veckan.

2. Fixa naglarna varje vecka. Inte för elegansens skull, utan för att ha filade och målade naglar är det bästa sättet jag har att inte bita på dem, vilket är själva målet, egentligen.

3. Läsa fler böcker.

4. I största allmänhet:

måndag 30 december 2013

Födelsedagen

Det är ju inte riktigt samma sak att fylla år nuförtiden. Dessutom är det rätt sempigt att fylla den 30 december, särskilt i Colombia där det är semestertider och Bogotá liknar en ödestad eftersom alla som kan reser bort.

Men nu är jag 34 i alla fall.

Bogotá-sommaren visade sig från sin bästa sida med strålande sol hela dagen, och jag fick pannkaksfrukost på sängen av mannen och barnet.

Sen hängde vi i parken på förmiddagen och på eftermiddagen på husets innergård med kaffe- och tårtpicknick.

På kvällen fick jag barnvakt i födelsedagspresent av vår granne Yuri och Oscar och jag gick ut på restaurang och åt bara vi två. Det var ingen höjdarkulinarisk upplevelse, precis, men det fina var ju lite tid för bara oss två, på lokal, med oavbrutna samtal.

Summa summarum, en himla fin 34-årsdag.

fredag 27 december 2013

Decembersvep

December.

Årets mest hektiska månad, särskilt i Colombia. Jag har knappt varit hemma en kväll veckorna innan jul. Det är julfester och novenas och allt möjligt hit och dit, och så ska allt som inte hunnits med resten av året klämmas in.

Till exempel det här har jag sysslat med i december, i ett mycket litet urval:

Luciatåg på svenska ambassaden. Lucia är nog en av mina absoluta favorithögtider, och förutom att få se luciatåg är det ju himla fint med ambassadens extra-allt svenska julbord. Prästost på hårdbröd, det vattnas i munnen vid tanken.

Julfirande med familjen. Eftersom Oscars mamma ju var bortrest på julafton firade vi "julafton" med släkten den 14:e istället. Det hade varit trevligt om det inte varit för vissa missförstånd och omständigheter som gjorde att vi kom alldeles för sent, vilket ledde till att julklappsutdelningen blev efter läggdags och en övertrött Gael mest satt och grät och vägrade öppna några paket eller bevärdiga sina nya leksaker med ens en blick. Nåja, när han väl somnat hade vi trevligt, och leksakerna gillade han dagen efter. Det gjorde dock inte hans föräldrar. Vad är det för ondskans hantlangare som tillverkar leksaker med blinkande lampor och höga enerverande ljud (typ sirener)? Det tog två dagar innan vi befann vid vansinnets brant och konfiskerade alla batterier.

Sen får fina Julia representera decembers häng med vänner. Hon var på besök i Bogotá för att spela in trailern till sin bok som kommer snart (och kollar ni in trailern när den är färdig får ni kanske se undertecknad i egen hög person, blink, blink), och kom förbi med dottern Francesca för att baka pepparkakor och dricka glögg en kväll. Supermysigt och alldeles för kort.

Innan december riktigt är slut drar vi iväg imorgon till Carmen de Apicalá över helgen för lite sol och poolbad. Är tillbaka på söndag igen. Ha det fint tills dess!

torsdag 26 december 2013

Årets julafton

Så blev det jul igen.

Oscars mamma är på kryssning i karibien och Oscars pappa jobbade natt, så vi var utan familjefirande. Det visade sig våra padrinos också vara - våra närmsta vänner och vigselförrättare. Så vi styrde upp julfirande tillsammans.

Kompisjul, alltså. Så himla fint.

Vi hade bestämt och delat upp julmiddagsmenyn i förväg och dagarna innan julafton strömmade rapporter in på navidad 2013- chatten på whatsapp från de olika hushållen om framstegen i matlagningen. På julafton träffades vi allihopa hemma hos oss när kvällen började, och dukade upp den enorma buffén. Alla hade tagit sin uppgift på största allvar och det var som vilket lyxigt julbord som helst.

Gael fick öppna sina julklappar under förrätten (bröd med olika smarriga röror, gravlax, senapssås och tunnbröd) för att han inte skulle hinna bli för trött och han sken som en sol när han slet upp pappret på klapp efter klapp. Kläder, böcker, ryggsäck, instrument, målarfärger, och så duplohinken som mormor och morfar handlade när de var här i augusti och som har väntat i flera månader i garderoben.

När Gael väl hade däckat, över en timme senare än vanliga läggdags, högg vi in på huvudrätten och körde julklappsutdelningen mellan de vuxna. Ni vet den där leken när alla bidrar med en julklapp var och sen får alla varsitt nummer - den med nummer 1 öppnar första klappen, den med nummer 2 får välja mellan en oöppnad klapp eller stjäla den öppnade, osv. Efter att ha passerat via en snygg-kitschig blå porslinshund med en växt i fick jag i slutändan två fina anteckningsböcker.


Julafton i Colombia stavas fest, inte frid, och först vid tre på morgonen packade vi ihop och alla drog hem till sitt. Då hade vi ätit tills vi nästan sprack, och trots att alla tog med sig mat hem har vi kylskåpet fullt av rester som räcker i flera dagar. Precis som det ska vara när det är jul.

Kompisjul. Helt klart ett vinnande koncept.

tisdag 10 december 2013

Borgmästarlösa Bogotá

Var ska jag börja?

Colombias politik är ett kapitel för sig. Det är svårt att tro att det är på riktigt ibland. Som just nu.

I det här fallet har vi en höger- och en vänsterflank. Högerflanken representeras av Alejandro Ordóñez, som innehar titeln Procurador. Det är en slags justitiekansler, men med i det närmaste obegränsade befogenheter att utöva kontroll och disciplinära åtgärder gentemot alla offentligt anställda. Procuraduría-myndigheten har ingen kontrollinstans, vill man överklaga ett av deras beslut är det de själva som tar ställning i om överklagandet är giltigt eller inte.

Procurador var ett ämbete som ändå gick ganska obemärkt förbi väldigt länge, utan att göra värst mycket väsen av sig. Ända tills Alejandro Ordóñez insåg den outnyttjade potentialen och kandiderade. Denna man är som en parodi på en tokkonservativ, ultrareligiös dåre. Han är inkvisitionen själv, personifierad i en man som i sin ungdom brände korrumperande böcker på bål, sedan författade ett par egna som i stora drag går ut på att kritisera den "ateistiska kommunismen" som sprider sin pest i form av mänskliga rättigheter och annat omoraliskt och framför allt antikatolskt, över världen.

Sedan han tillträdde 2009 (och blev omvald i år till fyra år till) har han genomfört ett korståg mot framför allt rätten till abort, och homosexuellas rättigheter (som till exempel äktenskap eller adoption). Han är såklart emot fredsprocessen, men har däremot sett till att frige en hel hög med militärer misstänkta i falsos positivos-skandalen. Sammanfattningsvis kan man säga såhär: Om man undrar var Ordóñez står i någon fråga är det bara att fundera över vad som är den mest vettiga och medmänskliga ståndpunkten, och sen ta det diametralt motsatta alternativet.

Det kanske verkar som om jag raljerar nu, men det är faktiskt en helt sanningsenlig beskrivning. Verkligheten är till och med värre, om vi ska vara noga.

På vänsterflanken finns Bogotás borgmästare Gustavo Petro. Om vi säger som så, jag sympatiserar en hel del mer med Petro än med Ordóñez, och hade röstat på honom om jag fått i förra valet. Han var kontroversiell redan när han valdes - en före detta gerillakrigare från den numera upplösta stadsgerillan M-19 sågs inte med blida ögon av vissa sektorer.

Under sin tid som borgmästare har han inte varit mindre omstridd. Han har gjort om bilgator i centrum till gågator, startat rehabiliteringsprogram för missbrukare och öppnat kliniker för sexuell och reproduktiv hälsa som genomför lagliga aborter utan byråkratiska brottningsmatcher.

Det hela kontroversen handlar om är sophanteringen, ännu ett av hans omstridda beslut. Han införde ett nytt sopsystem, som framför allt gynnade offentliga företag och informella återvinnare som sorterar sopor på gatan. Ett hårt slag mot de privata företag som tidigare monopoliserat verksamheten.

"Ett brott mot den fria företagsamheten", tycker el Procurador, och "ett hot mot folkhälsan", syftandes på de tre dagar runt den här tiden förra året då Bogotá befann sig i ett sopkaos i övergången mellan två system.

Sedan avsatte procurador Ordóñez helt enväldigt borgmästare Petro. Och som om det inte vore nog stängde han även av honom från alla offentliga ämbeten i 15 år framöver. "Ett livstidsstraff" som Petro själv kallade det i sitt tal igår på Bogotás Plaza de Bolivar.

Vad som kommer att hända nu verkar det inte riktigt vara någon som vet. Petro kommer att överklaga, såklart, men det är Ordóñez själv som beslutar om överklagandet är giltigt eller inte. Chansen att det skulle gå igenom känns rätt minimal, om inte Ordóñez får kalla fötter om han känner att det politiska priset att betala blir för högt. För även om Petro fått utstå hård kritik under hela sin borgmästarperiod tycker folk att el procurador nu gått för långt. De senaste dagarna har torget i centrum fyllts med protesterande människor, justitieministern har kritiserat beslutet offentligt, och många röster höjs nu överallt om att det är dags att begränsa befogenheterna för Procuraduría- myndigheten. Går överklagandet inte igenom verkar det bli nyval. Det måste ske innan kongressvalet i mars, eller efter presidentvalet i juni. Vem som egentligen styr och vad som händer tills dess är oklart.

Just nu är hela Bogotá i ett slags limbo, men de som tycker att folkvalda politiker inte ska kunna avsättas hur som helst verkar just nu höras mest i debatten. Och verkligheten överträffar som vanligt dikten i landet där precis allt verkar vara möjligt.

måndag 9 december 2013

Äta och hälsa

Myra och Alma skrev såhär i en kommentar:
Vi är 2 tjejer som jobbar med Colombia i skolan och vi undrar: Vilka tider på dygnet äter man? Hur hälsar man på varandra? Vi är tacksamma för svar.
Mycket bra frågor!

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att Colombia är stort, och framför allt väldigt heterogent, det vill säga att det är väldigt stora skillnader inom landet. Jag bor i Bogotá, så mina svar kanske stämmer framför allt när det gäller medelklassen i storstäderna, men på landsbygden kan det vara helt annorlunda.

Hur som helst. Mattiderna är ungefär samma som i Sverige, kanske lite senare, men inte så mycket. Frukost är tidigt, för många börjar jobba väldigt tidigt och har lång resväg till jobbet. Många barn måste ta skolbussen klockan sex-sju på morgonen och äta frukost innan dess. Lunch är runt 12-13 ungefär, och det är för många dagens viktigaste mål. Jag har skrivit lite om typiska colombianska luncher här och här. Middag är inte lika viktig som lunchen, och den äts kanske vid 19-tiden. Men det beror på när man kommer hem, eftersom många som sagt har långt att resa till jobbet och det är också väldigt vanligt med trafikstockningar som gör att det tar ännu längre tid.

Hälsar gör man på två olika sätt. De som man inte känner så väl, eller träffar i jobbet eller så, hälsar man genom att skaka i hand. Ens kompisar, däremot, hälsar man genom att pussa på kinden, en puss på högra kinden. Fast det är bara när tjejer hälsar på varandra, eller en tjej och en kille, som man kindpussas. Två killar tar alltid i hand, eller dunkar varandra i ryggen eller så, om de är bra kompisar. Man brukar säga ¡hola! som betyder hej, om det är en kompis, eller om det är lite mer formellt så säger man beroende på vilken tid på dagen det är buenos días (god morgon eller god förmiddag), buenas tardes (god eftermiddag), eller buenas noches (god kväll eller god natt).

Julia som bloggar på Mammas Machete berättade för ett tag sedan att på landsbygden i Colombia finns ett annat sätt att hälsa på. Om man säger hej är det för att man vill stanna och prata. Hälsar man med adiós (hej då) så är det för att man inte har tid att prata utan bara ville hälsa. Ganska fiffigt!

söndag 8 december 2013

Julbak igen

Precis som 2010, 2011 och 2012 var det dags igen, för fjärde året i rad, med svenskt julbak.

Samma koncept, nya människor, till största delen. När jag tittade på bilderna från julbaket 2010 slog det mig att inga av de som var med då bor kvar här. Jag har skrivit om det förr, det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. I alla fall när det gäller ens svenska vänner.

Men i samma takt som vissa försvinner ur ens vardag (men inte ur ens liv - Teresia, Karolina, Nina, Elisabeth, Jenny, ni saknades!) dyker ju andra fina personer upp. Vissa av dem var med idag och bakade lussekatter, pepparkakor och knäck. Och drack glögg och julmust.

Lika gott som alla år. Lika trevligt som alla år.

Velitas

Igår var det velitas. Vi blev lite överrumplade, tiden har sprungit fram på sistone och helt plötsligt är det december och julen inleds officiellt i Colombia och vi har liksom inte hunnit med. Så vi hade ingen riktig plan. Vi gick ned på innergården tillsammans med en massa grannar och tände lite ljus som blåste ut stup i kvarten. Gael blev trött och var inte alls så särskilt intresserad av ljusen, och någon stämningsfylld familjebild var omöjlig att få till:

Julia, aka Mammas Machete, skriver mycket finare på sin blogg om hennes favorithögtid. Gå in där och läs istället.

onsdag 4 december 2013

Kom och jobba med mig i Colombia

Just nu söker vi en permanent konsult på mitt jobb. Azaí är ett jättespännande ställe att jobba på, och den person vi söker kommer att ansvara för utvärderingar.

Vi söker någon som har erfarenhet av utvärderingar och uppföljning av utvecklings- och biståndsprojekt, helst både kvalitativa och kvantitativa, och som pratar flytande spanska och engelska.

All information om ansökningsprocessen finns här, sista ansökningsdag är den 15 december. Ansök och bli kollega med mig!

onsdag 27 november 2013

Colombiaturistande

Manuelita lämnade en kommentar häromdagen på ett gammalt inlägg:
Hej! Ramlade in på den här bloggen och intresserade mig för Colombia så pass att jag flyger dit för att spendera jul och nyår. Boende och resor är klara, betalda och liksom nu undrar vi såklart hur mkt pengar man ska räkna med för att klara sig under en månad? Om man liksom handlar mat och lagar men kanske unnar sig en middag eller lunch då och då? Ligger man liksom uppe på 10 lax eller kan man räkna med 3-4 pannor? Mvh, JÄTTEFÖRVIRRAD turist.
Det är en jättesvår fråga, för det beror så himla mycket på vad man gör och var man reser.

Handlar man mat och lagar det mesta själv så kommer man såklart undan mycket billigare än om man äter allt ute. Oftast. För äta ute är också relativt, det finns corrientazo-luncher för runt 5000 pesos som är ungefär 17 kronor. Men om man nu äter på en lite mer uppstyrd restaurang fast ändå inte i dyraste toppskiktet (typ Andrés Carne de Res, där kan du nog få betala några hundralappar för en lunch), som till exempel Crepes & Waffles eller Wok, så kostar det kanske runt 20-25 tusen pesos, det vill säga 70-85 kronor.

Priserna varierar också mellan olika städer. Bogotá är nog landets dyraste stad. Och Cartagena, som turist. Det vill säga, utanför turiststråken är det billigt, medan det nog inte går att hitta dyrare stad i Colombia om man håller sig inom ringmuren och gamla stan. Annars gäller tumregeln ju större stad, desto dyrare.

Att resa runt i landet är relativt billigt, det är antingen flyg (Avianca, Copa, LAN, Viva Colombia och Satena flyger inrikes) eller buss som gäller. Just i jul- och nyårstider stiger priserna rätt mycket, och det är bra att boka så fort som möjligt. De är rätt dyra redan, vi som tänkte resa bort över jul verkar bli strandsatta i Bogotá.

Att resa runt i staden är också billigt, med taxi alltså. Om man är flera personer och ska en kortare sträcka är det till och med ofta billigare än att ta bussen. Grundpriset är 3500 pesos (12 kronor), en taxiresa på 20 minuter kostar kanske 6000 pesos (20 kronor). Pratar man inte spanska kan man beställa taxi via sin smarta telefon istället.

Rent generellt är mat och dryck inte så fasligt dyrt, och mycket billigare än i Sverige. Men som sagt, det varierar väldigt mellan olika typer av ställen och olika platser i landet. Rent generellt är allt som är tjänster också billigt. Typ taxi, frisör, manikyr, hemkörning, osv. Nästan gratis. Däremot är kläder och elektronik rätt dyrt jämfört med Sverige.

Det var nog det, på ett ungefär.

lördag 23 november 2013

Ett år och nio månader

Hej Gael,

Du har hunnit bli ett år och nio månader nu. Ett ynka kvartal kvar till din tvåårsdag.

Talet har börjat komma igång på riktigt nu, och du lär dig fler och fler ord hela tiden. Än så länge använder du bara enstaka ord, och ditt ordförråd är ganska begränsat, men det känns som att språket kommer att explodera när som helst. Häromdagen sa du chao mamá (hej då mamma) - det var nog första gången jag hörde dig sätta ihop två ord till en liten mening.

Ditt ordförråd hittills består av: mamá, papá, nené (bebis/barn), chao (hej då), aló (hallå), no (nej), más (mer), allá (där), agua (vatten), gato (katt), balón (boll), tractor, carro (bil), taxi, avión (flygplan), bus (buss) och se cayó (den ramlade). Jag pratar i princip bara svenska med dig, och du förstår perfekt. Men orden du använder är bara spanska. Inte så konstigt, hela din omgivning är ju spansktalande, men lite märkligt är det ändå att mitt barn har ett annat modersmål än jag.


En ganska stor del av ditt ordförråd består av olika sorters fordon. Du älskar fordon. Ju större, desto bättre. Och de som har sirener och blinkande ljus, som utryckande ambulanser, är bäst av alla. Vi bor nära en stor väg och det kör förbi utryckningsfordon lite stup i kvarten. Hinner vi ut på balkongen för att titta när de svischar förbi är din lycka gjord.

Musik älskar du fortfarande. Och dans, du har svårt att sitta stilla när du hör en svängig låt. Du har förresten svårt att sitta stilla överhuvudtaget. Springa är bland det bästa du vet. Sitta stilla gör du endast för att läsa bok, och knappt ens då. Helst vill du gå själv hela vägen hem från förskolan, som ändå är tre kilometer, och du har ju ganska korta ben med dina totalt 81 centimeter.


Du är en klätterapa av rang. Allt som går att klättras på måste testas. Du tar dig upp i både soffan och på vardagsrumsbordet. Därifrån hoppar du gärna utan förvarning, och litar på att någon tar emot dig. Det här med riskbedömning är verkligen inte din grej och du är totalt orädd för allt. Ju högre och ju snabbare, desto bättre. När du slår dig gråter du sällan, och det går alltid fort över och så vill du försöka igen. På förskolan har du en bästis, Mateo, och några andra som du gärna leker med. Alla är både större och äldre än dig, men du hänger på så gott du kan, och vill gärna göra allt som de större barnen gör. Det går inte alltid, men du är envis och ger dig inte så lätt.


Du är glad nästan jämt, och du pussas och kramas en massa. Du ger så himla mycket kärlek.

Världens bästa barn, du är min favoritperson i hela världen.

söndag 17 november 2013

Hej vänner

Vad jag har övergivit bloggen på sistone. Jag har inte glömt er, det är bara det att det här nya jobbet inte bara innebär mer lön, utan också mer jobb. Roligt jobb, men ändå, mindre tid och energi till bloggandet.

Jag har en massa grejer jag vill skriva om, som jag kommer att skriva om.

Till exempel så har Gael hunnit bli ett år och nio månader och det är dags för ett månadsbrev, som verkar ha blivit kvartalsbrev nuförtiden, jag vill berätta vad vi har haft för oss på senaste tiden, förutom att jobba, det var längesen jag skrev om någon frukt, jag tänker mig till exempel mamoncillo och guanábana, det här med att alla har hembiträde eller städerska har kliat i inläggsfingrarna länge, Manuelita undrar över hur mycket det kostar egentligen som turist i Colombia, och så tänkte jag berätta vad ett colombiansk kök absolut inte kan vara utan.

Det kommer snart.

söndag 10 november 2013

Google och bloggen

Något av det mest fascinerande med att ha en blogg är vad folk googlar på för att hitta hit. De vanligaste googlingarna är rätt väntade - colombialiv, colombia liv, colombialiv blogg och colombia blogg är bland de vanligaste. Och så colombianska namn, colombia traditioner, och colombiansk musik. Ingrid Betancourt finns också med på listan, tack vare det här inlägget.

Men ibland dyker det upp lite mer oväntade sökningar.

Såhär kan till exempel en finca se ut om den
ligger i kaffedistriktet.
bo i en fika utanför bogota Alltså. Jag vet inte riktigt hur man gör för att bo i en fika. Däremot skulle man kunna bo på en finca utanför Bogotá. Direkt översatt är finca en gård. Den kan vara av varierande storlek, och oftast, nästan så att det ingår i definitionen, odlas det där. En del fincas tillhör stadsbor som har den som sommarstuga, och sköts om av en vaktmästare med familj som brukar bo i en stuga intill, en del tillhör de som faktiskt bor på landet. Vill man bo tillfälligt i en finca utanför Bogotá, över en helg eller så, kan man hitta en att hyra till exempel här.

köpa lägenhet i colombia Det har vi gjort. Det är inte särskilt svårt, det meckigaste är nog att föra över pengarna mellan Sverige och Colombia, men det går det också. Man kan börja att leta lägenhet att köpa till exempel här.

finns ikea i colombia Nej! Tyvärr, finns ingenstans i hela Latinamerika förutom Dominikanska Republiken. Jag har faktiskt mejlat och frågat och de har inga planer på att öppna heller. Det som mest liknar IKEA är annars Tugó. Säger kanske ganska mycket.

är det tryggt att resa till colombia Ja. Det är inte Bullerbyn. Du kanske inte bör resa till just Darien Gap, men absolut till Colombia!

vigsel i svenska kyrkan i colombia Det blir nog svårt, det finns ingen svensk kyrka i Colombia. Det går inte heller att gifta sig på svenska ambassaden i Bogotá.

Tjusigt
florgardin tyskland Ingen aning, men jag har hört ryktas att det är en ganska poppis inredningsdetalj där. Precis som i colombianska medelklasshem.

dejta en argentinare Har jag inte gjort, trots sammanlagt två år i Argentina. Men det är säkert trevligt, om man hittar rätt. Det hänger nog inte framför allt på nationaliteten.

flytta till argentina Det kan man göra. Jag har inte så mycket tips, det var så längesen jag bodde där, men svenskorna Frida Hessel och Kinga Sandén är bosatta och bloggar därifrån. Här har Kinga samlat lite tips för den som funderar på att flytta dit.

bloggar från columbia Tyvärr, har inte koll alls på några bloggar från Columbia, det ligger ju liksom på andra änden av kontinenten. Om det nu mot förmodan skulle vara landet Colombia och inte huvudstadsdistriktet eller skivbolaget Columbia som menades så kan jag tipsa om Mammas Machete, Fredsobservatörerna i Colombia och Internationell observatör på svenska, eller Mike's Bogotá Blog, Colombia Travel Blog, Talking about Colombia och Banana Skin Flip Flops (som är en blogg som jag har lite hatkärlek till) på engelska. Finns fler också, kolla länkarna här till höger.

höjden över havet när man kokar ägg Det gör skillnad. Det har mina föräldrar och jag slagit fast.

onsdag 6 november 2013

Kompisar

Det enda namnet Gael kan säga är Mateo.

Inte ens sin förskolefrökens, eller sitt eget heller för den delen.

Men när han ser sin kompis Mateo när han kommer till förskolan på morgonen ropar han mateeeoooo och så far de iväg som två yrväder och han glömmer helt bort att han har en förälder som ville säga hej då.

På lördag är det tvåårskalas hemma hos Mateo. Det är ett för alla barnen i förskolegruppen i veckan på förskolan, och så ett hemma för närmsta kompisarna på lördag.

Gael är bjuden.

Och jag blir nästan tårögd när jag tänker på att Gael har alldeles egna kompisar. Sin första bästis. Ett eget socialt liv. Det är så himla fint.

tisdag 29 oktober 2013

Stopp?

Mina kulturkrockar som svensk i Colombia är de jag oftast känner av, men ibland märker jag hur mina snart sex år i Colombia också format mig till att känna mig helt främmande inför vissa svenska fenomen.

För ett tag sedan berättade en svensk kompis hur de på hennes barns förskola får lära sig att sätta upp handen och säga stopp när det är något de inte tycker om. Sedan har jag stött på det här och där på olika bloggar och som jag förstår det är det ett rätt utbrett fenomen.

Och jag känner mest: ?!?!?!?!?

Jag fattar såklart att tanken bakom är att ge barnen verktyg att själva sätta gränser, kunna säga ifrån, och kunna göra det utan vuxnas medling.

Det är ju bra.

Men vad har hänt med att lära barnen säga ifrån på riktigt, och sätta ord på sina känslor och på varför?
"Jag vill inte."
"Jag tycker inte om när du gör sådär."
"Jag vill hellre leka vaddetnukanvara."
Varför denna brist på tilltro till barns förmåga att uttrycka sig lite mer än typ en neandertalare?

Men framför allt: Det handlar om barn, i förskoleåldern. De håller som bäst på att lära sig hur det sociala samspelet fungerar. Det är inte så himla lätt. Och jag tror inte att ett barn som gör något som ett annat barn inte tycker om nödvändigtvis alltid gör det av en illvillig lust att kränka. Inte ens oftast.

Och jag känner att hur ska ett lite tafatt barn, som försöker ta kontakt men inte riktigt vet hur man gör, lära sig det om hen får ett STOPP! och en hand uppkörd i ansiktet när hen försöker. Vad gör det med det barnets självkänsla? Jag får ont i magen av att tänka på det.

Och tiotusenkronorsfrågan: Om Gael fortfarande är i förskoleålder när vi flyttar till Sverige, finns det förskolor där man slipper den här stopp-pedagogiken?

lördag 26 oktober 2013

Bakguide för utlandssvenskar

Ikväll bakade Gael och jag kanelbullar för första gången. Första gången för Gael, alltså, jag har bakat bullar förut.

Jag kom att tänka på den där gången för längesen när jag bodde i Uppsala med min bästis och skulle överraska henne på luciamorgonen med nybakta lussekatter till frukost. Jag gick upp i ottan för att baka och hade fått för mig att testa något nytt recept, med torrjäst.

Bullarna jäste aldrig ett endaste dugg och blev som stenhårda små skorpor och vi hängde upp dem i fönstret som juldekorationer istället.

Att baka med torrjäst kräver sin speciella teknik. Efter en himla massa år i utlandet, där färsk jäst är svårlokaliserad, har jag finslipat tekniken.

Det här är tricket för att lyckas med torrjästdegen:

1. Häll upp jästen i bunken. Eftersom den i utlandet inte kommer i praktiska små påsar som motsvarar ett paket färsk jäst så får man mäta. 50 g färsk jäst (dvs ett vanligt svenskt jästpaket) motsvarar fyra teskedar torrjäst.

2. Blanda ut jästen med en matsked eller två socker (eller honung, eller sirap) och ungefär en deciliter av degvätskan. Obs, degvätskan ska vara varmare än när man bakar med färsk jäst. Den ska kännas lite varm om du doppar fingret, men inte brännas eller ryka (då bränner du ihjäl jästen och får hänga upp bullarna som fönsterdekorationer istället för att äta dem).

3. Låt den blandningen stå övertäckt i bunken i kanske tio minuter. Då börjar jästen bubbla och ha sig i vätskan och kommer liksom igång. Sen är det bara att blanda i resten av degvätskan och fixa degen som vanligt. Och bara du sett att jästen börjat bubbla där i början kommer degen jäsa hur bra som helst sedan.

Varsågoda för tips.

Ni som bor i Bogotá, här kommer några extraspecialare till er:
  • Sirap: Ska enligt säkra källor kunna bytas ut mot typ lönnsirap eller annan liknande som säljs på mataffärerna.
  • Kesella / keso: Går utmärkt att byta mot requesón, som finns i mejerikylen på alla stora mataffärer.
  • Pärlsocker: Finns inte att uppbringa på vanliga affärer, däremot säljs det till exempel på Orquídea.
  • Saffran: Nu när det snart är jul och allt. Försök få tag på saffranspulver från Sverige. Det går att köpa saffran i Bogotá på mycket välsorterade matbutiker (helst Pomona eller andra estrato 6-affärer), men oftast bara i pistiller som man får mortla själv och det ger inte alls lika gula och fina lussekatter.
  • Kardemumma: Säljs hel på påse på stora mataffärer så man får mortla själv. Vill man ha färdigmalen hittar man den säkrast på den lilla arabiska kryddbutiken som ligger på carrera 15 med calle 95.
  • Färsk jäst: Okej, det är ju inte helt omöjligt att få tag på, om man nu absolut inte vill ge sig på att baka med torrjäst. Jag handlade ett tag av en liten farbror som hade en panadería runt hörnet. Han brukade sälja en klump färsk jäst på ungefär 50 gram till mig i en servett för 200 pesos.

måndag 21 oktober 2013

Ekologiskt i Bogotá

Att köpa ekologiskt i Colombia har inte varit så lätt. De få ekologiska frukter som finns på affären är ofta plastinpackade på frigolitbricka, vilket gör att miljöpåverkan av att köpa tre färdiginpackade ekologiska äpplen känns större än att köpa vanligt odlade. Andra produkter är ofta importerade tvärs över halva jordklotet, eller så innehåller produkterna ingredienser som är ännu värre.
Vår senaste leverans från La Canasta

Men på senaste tiden har några spännande alternativ dykt upp.

Det ena är La Canastaen låda ekologiskt odlade och rättvist handlade frukter och grönsaker. Det går att beställa antingen en stor låda för 185 eller en liten för 110 kronor, som kommer hem till dörren varje onsdag.

Lite dyrt, tyckte Oscar, men jag vet inte jag. Det här var vad vi fick i onsdags i vår första låda:
250 gr lök, 500 gr tomat, 250 gr cherrytomat, 1 zucchini, 1 majskolv, 1/2 knippe salladskål, 1/2 salladshuvud, 500 gr röda bönor, 1 kg apelsiner, 300 gr citron, 1 kg potatis, 500 gr rödbetor, 250 gr mangold, 1 knippe persilja, och 6 ägg.
Allt ekologiskt, rättvist och hemkört till dörren för 110 kronor.

Man vet aldrig i förväg vad som kommer i lådan. Innehållet bestäms efter tillgång och säsong. Vilket har fördelen att man slipper fastna i gamla hjulspår med matlagningen, och tvingas hitta på något att laga av de ingredienser man fått.

Vår senaste leverans från Alhelí
Det andra är Alhelí, som också säljer ekologiskt och rättvist, på hemkörning och till helt överkomliga priser.

De tar emot beställningar fram till onsdag varje vecka och på lördag kommer det hem till porten för 14 kronor i hemkörningsavgift.

Nu har vi äntligen naturell yoghurt hemma, istället för det sötsliskiga lättflytande äckelpäcklet som säljs på affären, och utan att betala en halv förmögenhet, som den oekologiska naturella yoghurten på stormarknaden kostar.

Vi fick dessutom hem tofu (som Gael älskade*, vi fick knappt smaka något) och seitan, så nu ska det bli lite mer variation på den vegetariska maten i det här hushållet.

Det är fortfarande rätt svårt att få tag på ekologiska och rättvisa varor i vanliga affärer, men de här alternativen, alltså. De har alla fördelar, om du frågar mig. Vettiga priser, hemleverans, och man slipper dessutom stödja de stora kedjorna, som inte alltid är så schyssta, varken mot miljön eller sina anställda.

* Jag marinerade den med mexikansk grön mole. Hur gott som helst. Hett tips.

torsdag 17 oktober 2013

Aguardiente

Typisk dryck colombia var det någon som googlat sig till bloggen med.

Colombia har en jättetypisk dryck. En nationalsprit.

Aguardiente. Eller guaro, som den kallas i folkmun.

Aguardiente betyder bokstavligen "brännande vatten", ungefär som brännvin, alltså. Det är en 30-35%-ig sprit som dricks oblandad som snaps, det görs aldrig drinkar av den. Det är en aniskryddad sprit, som smakar lite åt Ouzo-hållet.

Alkohol har en central plats i Colombias kultur - det mesta firas med fest och sprit - och aguardiente har en central plats i Colombias alkoholkultur.

Precis som med rom, en annan typisk colombiansk sprit, så har varje departement (ungefär som provins) sitt eget aguardientemärke, och det är är ofta svårt att få tag på annat än den lokaltillverkade spriten, utom i Bogotá där det går att köpa de flesta stora märken.

Både aguardiente och rom säljs såväl som på flaska som på tetrapak. I festis-storlek för personlig konsumtion och i literpaket för festen. Beställer du aguardiente på hemkörning sitter det troligtvis en etikett två tredjedelar ner på flaskan, med ett streck där det står "när du kommit till den här nivån är det dags att beställa nästa flaska. Ring det här numret." Du vill ju inte bli utan aguardiente på festen.

Kan man köpa aguardiente i Sverige? har en annan person googlat sig hit på. Efter en snabb sökning på Systembolagets hemsida verkar svaret vara nej. Ni får komma hit och smaka istället!

tisdag 15 oktober 2013

En dag utanför stan

Colombia har ju som bekant inga årstider, och det är något av det jag saknar allra mest med att bo här.

Men även om det är enformigt med samma klimat precis året runt, bara lite mer eller lite mindre regn beroende på månad, så måste jag ju erkänna att det har sina fördelar också. Till exempel att man när som helst på året, så länge det är uppehållsväder, kan ha picknick.

Extra fördelaktigt är det om man dessutom råkar ha vänner med ett litet hus och världens mysigaste trädgård bara en timme utanför stan. I lördags åkte vi dit med Gael. Han var i himmelriket. Gjorde kullerbyttor i gräset, sparkade boll, körde med sin bil och bäst av allt, av hans entusiasm att döma, vattnade växterna med vattenslang.

Eftersom vi var i en alldeles lagom stor trädgård med staket runtom och utan en massa andra människor, till skillnad från till exempel en park, så kunde vi ligga i gräset och läsa tidning och prata i flera minuter i sträck utan avbrott.
Hur mysigt som helst. Och även om jag gärna sett Gael sparka löv i höst-Sverige, så är det inte fy skam att kunna göra om precis det här när som helst. Oavsett om det är november, februari, april eller juli.

måndag 14 oktober 2013

Landsbygden: Det andra Colombia

Jag skrev ju att det var två saker som slog mig under fältresorna - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.


Levnadsförhållandena på landsbygden är det andra. Oavsett krigets närvaro eller inte, så är det en helt annan värld än Bogotá. Inte bara som i skillnaderna mellan stad och landsbygd i Sverige, som i längre till affärerna och färre bussar. Utan som i att resa till ett helt annat land.

Vi besökte kaffeodlare, och det är långt ifrån de maffiga kaffegårdarna, fincas cafeteras, som man kan bo på som turist i kaffedistriktet. Det är små hus, mitt ute i ingenstans. Bokstavligen. Tänk dig att åka bil en timme, en och en halv, upp i bergen från närmsta samhälle. Sedan kliva av och gå. En motorcykel kanske kan komma en liten bit till. Men annars är det promenad som gäller, kanske 20 minuter på stigar genom skog och kaffeplantor, i kuperad terräng. (Någonstans under en sådan promenad fick jag höra "här finns massor av jättestora fågelspindlar". Inte det jag var mest sugen på att höra just då, med lång promenad kvar att gå).

För att slutligen komma fram till ett litet hus, en liten gård där mitt uppe i bergen. Utan rinnande vatten. Där mat lagas över öppen eld.


Tänk dig att handla och bära hem varorna.

Tänk dig att behöva åka till sjukhuset.

Tänk dig att vara gravid där. Barnen till de andra flesta jag pratade med hade fötts hemma. Med pappan, eller möjligtvis en självlärd barnmorska till hjälp. En äldre man jag pratade med förklarade precis hur man gör för att ta av en navelsträng - hur knuten ska knytas, hur långt från magen. Vem har sådana kunskaper i stan idag?

Det är såklart inte allas levnadsförhållanden. Colombia är enormt, landsbygden är enorm, en dryg fjärdedel av landets befolkning bor utanför tätorter. Men det är mångas levnadsförhållanden. Och det är ett helt universum ifrån mina, fast vi bor i samma land.

-----

PS Precis som de allra flesta andra stadsbor i Colombia vet jag alldeles för lite om landsbygden. En som lever på den colombianska landsbygden på riktigt och bloggar om det är Julia, på en av internets bästa bloggar, Mammas Machete. In med er och läs!

söndag 6 oktober 2013

Kriget: Det andra Colombia

De senaste veckorna har jag varit på två fältresor i södra Colombia. Vi håller på att utvärdera ett biståndsprojekt med Nationella Kaffefederationen och jag har besökt byar i Valle del Cauca och Cauca.

Det här med att vara ute på landsbygden, långt från storstaden Bogotá, är som att befinna sig i en helt annan värld. Det är främst två saker som slog mig - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.

Vi börjar med kriget.

Det är så lätt i Bogotá att glömma bort att det faktiskt pågår en väpnad konflikt i landet. Den enda konkreta vardagskontakten med konflikten är de internflyktingar som tvingats fly sina hem hals över huvud och ibland tigger pengar på bussen. Annars är det mest via nyheterna man påminns. Si och så många FARC-medlemmar dödade av armén eller vice versa, de pågående fredsförhandlingarna i La Habana.

Men de byar jag reste till är kriget närvarande på ett helt annat sätt, utan att det för den skull pågår blossande strider.

Det är inte jättesvårt att inse varför Colombia, rent topografiskt, är så lämpat för gerillakrigföring.
Större delen av landet ser ut såhär - berg och djungelvegetation.

I en av byarna i Valle del Cauca fanns två poliser. Den ena av dem sa rakt på sak:
"Vi är bara här för syns skull. För att ge sken av en institutionell närvaro. I själva verket har vi inte makt att göra någonting. Alla vet att de som egentligen bestämmer här i byn är FARC-gerillan. Vi står mest på torget hela dagarna och gör ingenting."
Det såg ut som vilken sömnig liten by på landet som helst. Ingen gerilla syntes till någonstans. De behöver inte patrullera, alla vet ändå vad som gäller. Vi utbölingar kunde bara vistas där på dagtid, klockan tre senast var vi tvungna att åka därifrån, senare än så var vägen för farlig.

När vi var i Cauca, också i gerillakontrollerade områden, dristade jag mig till att fråga mitt sällskap om gerillan. Projektsamordnarna från Kaffefederationen, alltså. Det var på kvällen, och vi var tillbaka på hotellet, som inte hade några andra gäster just då, vi satt vid poolen och tog en drink. Men ändå.
"Vad tycker egentligen befolkningen om gerillan?"
"Sådant pratar vi inte om. Vi kan känna oss väldigt förtroliga här, men man vet aldrig vem som lyssnar på andra sidan staketet. Gerillan vet med all säkerhet att vi är här, de vet var vi har varit idag, vilka vi har besökt, vilka vi har pratat med. Så det är bäst att inte prata sådant här."
 I Valle del Cauca var det liknande. Projektsamordnarna berättade att de undvek för allt i världen politiska ämnen med projektdeltagarna. Säga att de inte vet, har inte hängt med i nyheterna, om någon deltagare frågar vad de tycker om fredsförhandlingarna. "För man kan aldrig veta vem man har att göra med."

Och jag tänker att det måste vara så oerhört svårt att jobba i ett projekt som (bland annat) försöker stärka den sociala strukturen i samhället, under sådana förutsättningar. Där ingen vågar riktigt lita på någon.

När det där fredsavtalet väl blir underskrivet i La Habana är det bara början på en oerhört lång väg.

tisdag 1 oktober 2013

Jag överlevde!

Tack för alla era tips! Jag fick inte tag på Rinexin, men det gick bra ändå.

Nu ska jag dela med mig av det absolut bästa sättet att klara sig igenom en flygning med bihåleinflammation / förkylning.

Först och främst preparerade jag mig med dubbla doser av förkylningsvärktabletterna Dolex Gripa och en massa nässprej. Men det var liksom bara grundandet. Det viktigaste kommer här:

Jag sov.

En av mina främsta talanger råkar vara att sova, sömnsvårigheter är aldrig något som funnits i mitt vokabulär.

Eftersom jag stigit upp strax efter fyra för att åka till flygplatsen i svinottan var jag dessutom lägligt trött och däckade innan planet ens hunnit taxa ut. När jag vaknade till var vi redan uppe i luften och flygvärdinnorna serverade dryck. Jag tog ett glas juice och fortsatte sova (dricka vätska ska ju vara bra också), och när jag vaknade igen hade vi redan landat.

Nemas problemas.

PS Jag skulle tro att det är bra att sova med lite elegant öppen mun, för att hjälpa tryckutjämningen på vägen.

måndag 30 september 2013

Tips, tack! Flyga med bihåleinflammation?

Efter en ovanligt långdragen, om än inte så himla betungande, förkylning (ett av alla de där mutantvirusen som Gael kommer hemdragandes med från förskolan) så vaknade jag i morse med tryckande bihålor.
Känslan efter googling

Lätt bihåleinflammation, känns det som.

Grejen är den att jag har en jobbresa den här veckan. Med flyg.

Resan var idag, men någon högre makt måste ha förbarmat sig över mig, för flyget var överbokat och jag var tvungen att stanna kvar och flyga först imorgon bitti.

Efter att ha googlat "flyga med bihåleinflammation" (alldeles verkligen jättedålig idé, kolla kommentarerna här till exempel, "Det gör så jävla ont att det känns som man ska dö! Föder nästan hellre en unge till!") så känner jag lite såhär... Jag har cirka 12 timmar på mig att kurera mig så mycket jag bara kan.

Jag har inhandlat förkylningsvärktabletter och den knarkigaste nässprejen apoteket kunde uppbringa (vilket inte var mycket att hänga i julgran, så himla mesiga nässprejer de har i det här landet, alltså). Jag tänkte rensa näsan med koksaltlösning ikväll och imorgon bitti.

Men vad mer? Dricka mycket vätska? Snyta sig ofta?

Ni har fram till och med klockan 14 imorgon svensk tid att komma med era bästa tips. De belönas med evig tacksamhet. Och nej, stanna hemma är tyvärr inte ett alternativ.

1 bra låt

Jag ger er Gaels absoluta favoritlåt: Vipp-på-rumpan-affärn

söndag 29 september 2013

Leve kärleken!

Kommer ni ihåg min vän Elizabeth och hennes fru Claudia? Nu är de äntligen äkta makar även i lagens ögon.

Det var inte helt lätt, domaren de först ansökt hos i Bogotá nekade, och de fick åka 10 mil utanför Bogotá, till Gachetá, för att äntligen ingå äktenskap. Ansökan nummer två gjordes under största hemlighetsmakeri och ingen utom de närmsta visste, allt för att undvika att homofoba grupper skulle komma dit och störa, eller konservativa statliga institutioner skulle försöka sätta käppar i hjulet.

Även om de hade sin "riktiga"ceremoni, med familj och vänner, för flera månader sedan, är de nu officiellt erkända som hustrur även av den colombianska staten. Och ingen utomstående kan skilja dem åt.

De nygifta tu, Claudia och Elizabeth. Här går att läsa mer på spanska.
Äktenskapet är nu officiellt öppet för alla i Colombia, även om en massa hinder kvarstår i praktiken. Vilket heterosexuellt par måste leta med ljus och lykta efter en domare villig att viga dem, och göra det i skymundan så att inte andra statliga institutioner ska försöka förhindra äktenskapet innan det är ett faktum?

Men ändå.

Elizabeth och Claudia är lagligt gifta. Och de är garanterat inte de sista i Colombia, det här är bara början.

Länge leve kärleken!

PS Ni som har rösträtt i nationella val i Colombia - Elizabeth kommer att kandidera till senaten i valet nästa år. Bara ett tips.

2 bra filmer

Jag har varit på bio en gång sedan Gael föddes (då såg vi Batman), så jag är väl inte precis uppdaterad på filmer. När jag tänker efter kan jag knapp nämna någon film som kommit på bio det senaste ett och ett halva året (förutom Batman, då).

Men två gamla godingar:
  1. Office space
  2. Los viajes del viento

fredag 27 september 2013

3 saker jag ser fram emot

  1. Julias, aka Mammas Machetes, roman som kommer ut nästa år
  2. Säsong fyra av Game of Thrones
  3. Varje dag: Att träffa Gael och Oscar när jag kommer hem från jobbet.

onsdag 25 september 2013

5 platser jag tycker om att vara på

  1. Sommarstugan. När jag tänker på det Sverige jag vill ge till Gael, så tänker jag på mina somrar med alla kusiner i stugan. Nu har Gael en hel drös tremänningar där.
  2. Små samhällen i Colombia, långt ifrån turiststråken. Jag älskar dem, skulle aldrig kunna tänka mig att bo där permanent (tror jag). Exakt just nu, till exempel, befinner jag mig i Bugalagrande, Valle del Cauca (mer om det senare)
  3. Bogotá. Jag älskar ju den här stan.
  4. Var som helst, med min familj.
  5. På flygplatser. Känslan av att resa, att vara på väg någonstans, den är svårslagen.
Gamla Aeropuerto El Dorado i Bogotá. Nya flygplatsen som invigdes förra året ser ut som vilken internationell dussinflygplats som helst. Men den gamla. Hur u-landsfulsnygg är inte den?

måndag 23 september 2013

6 saker jag är rädd för

  1. Alla föräldrars största skräck - att något skulle hända mitt barn.
  2. Att något skulle hända Oscar och/eller mig, det vill säga att inte få finnas kvar och se Gael växa upp.
  3. Klimathotet
  4. Kärnvapenkrig
  5. Rasister
  6. Att bli gammal och ångra mig. Ångra chanser jag inte tog, ångra val jag gjorde.

7 saker jag vill göra i framtiden

  1. Flytta till Sverige. Eventuellt permanent, eventuellt inte. Men jag vill gärna testa, i alla fall. Jag har aldrig varit vuxen i Sverige, jag tog examen från universitetet och drog med en enkelbiljett till Sydamerika.
  2. Lära mig finska.
  3. Få ett lillasyskon till Gael.
  4. Resa.
  5. Jobba på RFSU.
  6. Bo i ett hus med en liten trädgård.
  7. Tänka tillbaka på mitt liv när jag blir gammal och inte ångra några av de val jag gjorde.

söndag 22 september 2013

8 bloggar jag läser

Jag läser långt fler än åtta bloggar, så här kommer en lista på åtta favoritbloggar skrivna av svenskar utomlands.

  1. Mammas Machete. Min fina vän Julia som skriver om livet i Allmänningen på den colombianska landsbygden. Samma land, men ett helt annat Colombia än det jag skriver om.
  2. Take me to the sun. Numera från Perth, Australien. Numera gift och äntligen sambo efter en halv evighets distansförhållande.
  3. Berlin ick! Johanna skriver om livet i Berlin och jag blir så himla sugen på att åka dit.
  4. Linnea i USA. Så totalt ärlig och opretentiös. Älskar.
  5. Looking for Sara. Förut från Korsika, numera från Paris.
  6. Ver America. Där skriver Frida om livet i Buenos Aires, staden jag bodde i för länge sen.
  7. Cinderalley. Direkt från San Diego, USA.
  8. Jordliv. De lever det där livet som jag tror att alla någon gång snuddar vid, i tanken, men väldigt få förverkligar. Jag vet att det inte är något för mig egentligen, i längden, det är inte min dröm, men ändå. Visst är det ändå en spännande tanke att bara sälja allt och bosätta sig i en liten stuga i en djungel någonstans, där hjärtat säger att det känns rätt?

9 saker jag tycker mindre om

Blä

  1. Abortmotståndare.
  2. Homofober.
  3. SD
  4. Alliansen. Hur kan man rösta på alliansen, det övergår mitt förstånd? Alla som överväger att rösta på något av allianspartierna borde testa att bo först i ett samhälle där såväl utbildnings- som sjukvårdssystemet är privat. Förslagsvis Colombia. Se vad nedmonteringspolitiken leder till i praktiken.
  5. Särskrivning och texter som inte skiljer på de och dem. Jag är en språkpolis, jag vet.
  6. När folk tilltalar bara mig med frågor om Gael, fast både Oscar och jag är närvarande. Exempel från verkligheten: Vi sitter och pratar, Oscar, jag och en gemensam kompis. Så vänder hon sig plötsligt till mig och säger "Annika, vad använder du för blöjor till Gael?". Det är tydligen mamma-business som inte Oscar kan svara på.
  7. Folk som är trevliga och pratar med mig enbart för att de tycker att det ger någon slags status att frottera sig med en europé.
  8. Oliver.
  9. Duscha i kallt vatten.

lördag 21 september 2013

10 saker jag tycker om

  1. Mitt barn.
  2. Min man.
  3. Långfrukost med dagstidningen
  4. Game of Thrones. Oscar och jag slukar den serien. Nu är det bara några få avsnitt kvar på tredje säsongen, HUR ska vi stå ut tills 2014 när fjärde säsongen kommer? Det är ju jättelänge kvar. Alla andra serier bleknar i jämförelse.
  5. Dansa salsa. Dansa överhuvudtaget, men allra helst salsa.
  6. Språk. Jag vill alltid lära mig fler språk. Allra helst finska.
  7. Ost. Livet är fattigare utan ost. En av de främsta anledningarna till att jag slutade vara vegan.
  8. Resa till nya platser.
  9. Resa hem.
  10. Årets första snö. Den morgonen man vaknar och det är alldeles vitt utanför fönstret, det är den bästa morgonen på hela året. Åh, vad jag saknar det.

En lista i tio delar

Nippertippa publicerade en fin liten lista för ett tag sedan, som jag sparade och tänkte att jag skulle göra någon gång.

Det var cirka hundra år sedan, och nu har den gått några varv runt internet, bland annat gjorde Linnéa den häromdagen också.

Jobbet tar det mesta av min tid just nu (det är en fas, att jobba med projekt innebär inte precis en jämn arbetsbörda) och tydligen hinner jag inte med att skriva vettiga blogginlägg just nu och då kommer ju såna här listor himla bra till hands. Det här handlar den om, jag tar en grej i taget:

  • 10 saker jag tycker om
  • 9 saker jag tycker mindre om
  • 8 bloggar jag läser
  • 7 saker jag vill göra i framtiden
  • 6 saker jag är rädd för
  • 5 platser jag tycker om att vara på
  • 4 ord som beskriver mig
  • 3 saker jag ser fram emot
  • 2 bra filmer
  • 1 bra låt

lördag 14 september 2013

Latinamerikas sämsta stad?

Häromdagen publicerades ännu en internationell rangordning, den här gången av The Economist Intelligence Unit, som väl ändå kan ses som rätt seriösa. De rangordnar årligen världens mest levnadsvänliga städer ("most liveable cities"), från en lista 140 städer världen över, enligt fem kategorier - stabilitet, sjukvård, kultur & miljö, utbildning och infrastruktur.

Varje kategori har en massa indikatorer som sätts samman och vägs mot varandra och så vidare, och så vidare.

Hur som helst. Slutresultatet är en poängsumma mellan 0 (helt outhärdligt) och 100 (idealt). Världens mest levnadsvänliga stad, Melbourne, fick 97,5 poäng. Världens sämsta, Harare, fick 38,4.

På den här listan utmärker sig Bogotá på två, ganska motsägelsefulla, sätt.


Å ena sidan toppar Bogotá listan över de städer i världen som mest har förbättrat sin levnadsvänlighet under de senaste fem åren, med god marginal till tvåan.

Å andra sidan ligger Bogotá i botten av alla latinamerikanska städer som finns med på listan. Med sina 59,6 poäng hamnar staden på plats 111 av 140. Intervallen mellan 50 och 60 poäng beskrivs som att levnadsvänligheten är väsentligen begränsad ("liveability is substantially constrained"). Även om det inte är långt till nästa intervall är inte den särskilt upplyftande heller - negativa faktorer påverkar det dagliga livet ("negative factors have an impact on day-to-day living").

Alltså, jag vet inte jag.

Visst funkar saker och ting inte alltid lika smidigt som i, säg, Sverige. Visst, det är helt oproportionerligt dyrt.

Men sämst i hela Latinamerika? Det finns ganska många andra (stor-)städer i Latinamerika som jag mycket mindre gärna skulle bo i än Bogotá. Norge har till exempel just flyttat sin ambassad från Caracas, Venezuela till Bogotá, av säkerhetsskäl. Just sayin'.


Colombia Travel Blog skrev ett inlägg till Bogotás försvar, där de går igenom punkt för punkt på indexet. Även om jag inte riktigt håller med allt - alltså att argumentera för sjukvårdssystemet, till exempel, är ju rätt verklighetsfrånvänt - så håller jag med i sak.

Jag älskar ju Bogotá. Med alla sina fel och brister. Och IEU har fel, om ni frågar mig.

måndag 9 september 2013

Alla dessa plastpåsar

En vanlig veckohandling på en vanlig supermercado i Colombia innebär kanske 20 plastkassar.

Jag skojar inte.

Vi är i minoritet, vi som försöker packa våra egna kassar på affären. Det vanligaste är att någon packar ens kassar, en kasspackare, alltså, som har det som jobb. Annars gör kassörskan det, medan de som handlat bara står och tittar på, oavsett hur lång kö det är. Att inte packa sina kassar själv är en garanti för att översvämmas av cirka en miljard kassar.

Att plastpåsarna är så många beror på två saker.

Dels på att de är så himla dåliga. De är som ett tunt prassel som knappt håller för någon vikt alls. Maxvikt 11 kilo står det på dem om man läser noga, men det är rent bedrägeri, jag har testat.

Dels för att olika sorters varor måste läggas i olika påsar. Livsmedel får inte läggas tillsammans med rengöringsmedel eller hygienprodukter. De kan förorena maten. Så låt säga att du köper ett paket maskindiskmedelstabletter, där tabletterna ligger individuellt plastinpackade i en ytterkartong, och ett paket kex, där kexen ligger plastinpackade tre-och-tre i en plastytterförpackning. Då får du två påsar.

Vi försöker ta ryggsäck med oss när vi handlar. Men andra människor, jag vet verkligen inte hur de gör. Deras hem måste fullkomligt svämma över av påsar.

Tur då att de är så himla dåliga att det behövs dubbla påsar i papperskorgen, så att de i alla fall går åt snabbare.

lördag 7 september 2013

Promenera runt i Bogotá hemifrån datorn

Nu har äntligen Google Street View kommit till Colombia! Förra veckan lanserades tjänsten på Google Earth och nu är det möjligt att promenera runt i Bogotá och flera andra colombianska städer hemifrån datorn.

Kollar ni in det sydvästra hörnet av korsningen mellan Carrera 15 och Diagonal 33 bis A kan ni se mig när jag är ute och promenerar i Teusaquillo, till exempel:


Ni som är nyfikna på hur det ser ut i Bogotá egentligen, ta er en promenad längs Carrera 7 från Plaza Simón Bolivar och norrut.

tisdag 3 september 2013

Värsta sortens begravning

Den 17 augusti föddes Gaels lilla kusin Sara. Hon skulle inte födas förrän i början på november och föddes med kejsarsnitt efter bara 26 veckors graviditet, eftersom moderkakan slutat fungera och det inte fanns någon chans för henne att överleva i livmodern.

Hennes tillstånd var mer eller mindre kritiskt hela tiden. Det kan inte vara annat för en person som väger som ett halvt mjölkpaket och är lång som en skollinjal, med organ som är långt ifrån färdigutvecklade.

I tolv dagar kämpade hon. Klarade sig igenom flera kriser och klamrade sig fast vid livet allt hon kunde. Men efter tolv dagar orkade inte hennes lilla kropp mer.

I fredags var vi på begravning. Kistan var knappt större än en skokartong.

Barn borde aldrig, aldrig någonsin få dö före sina föräldrar.

måndag 2 september 2013

Minisemester i Karibien

Lillebror var här en sväng förra veckan. Han hade en lucka på en vecka mellan två konferenser i USA* så då tittade han förbi när han ändå var i krokarna.

Lite otajmat krockade besöket med en jättetuff arbetsvecka - två projekt som skulle avslutas samtidigt - så vi hann inte ses så mycket på kvällarna, eftersom jag var tvungen att jobba sent. Men vi tog igen det hela under helgen. Då tyckte brorsan att vi skulle dra till Karibien, och i solidaritetens och den praktiska inkomstutjämningens anda** stod han för hela kalaset. Så himla fint.

Så i fredags kväll lämnade vi Gael och Oscar hemma och satte oss på planet mot Cartagena för en minisemester i Karibien. Så fantastiskt härligt. Så fantastiskt oemotståndligt att spamma instagram med skrytbilder i den här stilen:

Trots att jag närmar mig sex år i Colombia, och trots att Cartagena är en av landets främsta turistdestinationer hade jag faktiskt aldrig varit där. Det var på tiden, det finns ju en anledning till att det är ett dragplåster för turister. Otroligt pittoreskt och vackert. Fantastiskt klimat. Omringat av paradisstränder och kristallklart vatten.

Stränderna, ja. Vi hade tänkt oss att gå i stan ena dagen och åka ut till en strand andra dagen. Det går nämligen inte att bada på stränderna inne i Cartagena. De är så himla fula och dåliga, hade alla sagt. Vi bestämde oss för att gå dit ändå, på lördagseftermiddagen. Vi vågade oss till och med ned i vattnet:

Ni ser ju själva. Det är nästan så att man känner sig kränkt av att behöva vistas på en sådan oerhört anskrämlig strand.

Förvisso hade stranden utanför Cartagena som vi åkte till dagen efter kritvit sand, och kristallklart vatten, men om vi säger såhär: Folk som har vuxit upp i ett sånt här land har lite andra referensramar än en själv när det gäller vad som är en acceptabel strand och inte.

Hur som helst. Det var en himla fin helg. Både för att det var en välbehövlig paus från vardagshetsen och framför allt för att jag fick hänga med min allra bästa lillebror, bara vi två.

-----
*Lillebror har ett jättefräsigt datajobb på Spotify och blir inbjuden att hålla föredrag på olika internationella datakonferenser eftersom han är så himla smart och duktig. /Mvh stolt storasyster
** På grund av vissa löneskillnader mellan i-länder och u-länder, och mellan databranschen och rädda-världen-branschen.

onsdag 28 augusti 2013

Jordbruksstrejk

Det pågår en jordbruksstrejk i hela landet just nu. Det står ingenting i svenska tidningar, men det är förstasidesstoff i de colombianska.

Jag har inte hunnit sätta mig in i det hela tillräckligt ordentligt för att skriva om det, men det har andra gjort. Läs, det är jätteviktigt:


Det finaste med det hela är det enorma stödet för landets jordbrukare som bara växer även i de urbana delarna av landet, trots att de direkta praktiska konsekvenserna för landets stadsbor är dyrare mat och resproblem på grund av alla vägblockader. Titta, hela stora torget i centrum är kväll efter kväll fyllt av folk som stödjer strejken:


Överallt i stan går demonstrationer, och nästan varje kväll klockan sju fylls husens balkonger av folk som bankar på kastruller, och på gatorna tutar bilarna extra mycket. Jag älskar Colombia, och jag älskar Colombia extra mycket när folket säger ifrån ordentligt. Det är verkligen på tiden.

måndag 26 augusti 2013

Nya jobbet

Ni kanske undrar, hur går det egentligen på nya jobbet?

Nu har jag jobbat här i ganska precis tre veckor och ja! Det var rätt beslut. Att sluta på gamla jobbet som jag ändå tyckte så himla mycket om, så mycket att jag fick tårar i ögonen sista dagen när jag packade ner mina grejor i en kartong och sa hej då. Att kasta sig in i något helt nytt och helt annat.

Det är en utmaning varje dag. Som Emma skrev häromdagen, varje dag är det lite, lite för svårt. Och jag har en chef som litar till hundra procent på att jag är kapabel, som säger Annika, kan du ta hand om det här? och litar på att jag ror det iland, trots att jag inombords tänker "hjälp! hur ska jag göra det?" när jag nickar och säger att såklart kan jag det.

Sen gör jag det. Och det är klart att jag är kapabel.

Den kombinationen, en konstant utmaning och ett stort förtroende för mina förmågor, motiverar mig enormt. Och det är just det som gör att det känns som att det var helt rätt beslut att lämna tryggheten på gamla favoritjobbet och bara dyka rakt ut på djupt vatten. Och att det var rätt beslut att skjuta på sverigeflytten ett tag till.

Det är precis här jag borde vara precis just nu.