Borgmästarlösa Bogotá

Var ska jag börja?

Colombias politik är ett kapitel för sig. Det är svårt att tro att det är på riktigt ibland. Som just nu.

I det här fallet har vi en höger- och en vänsterflank. Högerflanken representeras av Alejandro Ordóñez, som innehar titeln Procurador. Det är en slags justitiekansler, men med i det närmaste obegränsade befogenheter att utöva kontroll och disciplinära åtgärder gentemot alla offentligt anställda. Procuraduría-myndigheten har ingen kontrollinstans, vill man överklaga ett av deras beslut är det de själva som tar ställning i om överklagandet är giltigt eller inte.

Procurador var ett ämbete som ändå gick ganska obemärkt förbi väldigt länge, utan att göra värst mycket väsen av sig. Ända tills Alejandro Ordóñez insåg den outnyttjade potentialen och kandiderade. Denna man är som en parodi på en tokkonservativ, ultrareligiös dåre. Han är inkvisitionen själv, personifierad i en man som i sin ungdom brände korrumperande böcker på bål, sedan författade ett par egna som i stora drag går ut på att kritisera den "ateistiska kommunismen" som sprider sin pest i form av mänskliga rättigheter och annat omoraliskt och framför allt antikatolskt, över världen.

Sedan han tillträdde 2009 (och blev omvald i år till fyra år till) har han genomfört ett korståg mot framför allt rätten till abort, och homosexuellas rättigheter (som till exempel äktenskap eller adoption). Han är såklart emot fredsprocessen, men har däremot sett till att frige en hel hög med militärer misstänkta i falsos positivos-skandalen. Sammanfattningsvis kan man säga såhär: Om man undrar var Ordóñez står i någon fråga är det bara att fundera över vad som är den mest vettiga och medmänskliga ståndpunkten, och sen ta det diametralt motsatta alternativet.

Det kanske verkar som om jag raljerar nu, men det är faktiskt en helt sanningsenlig beskrivning. Verkligheten är till och med värre, om vi ska vara noga.

På vänsterflanken finns Bogotás borgmästare Gustavo Petro. Om vi säger som så, jag sympatiserar en hel del mer med Petro än med Ordóñez, och hade röstat på honom om jag fått i förra valet. Han var kontroversiell redan när han valdes - en före detta gerillakrigare från den numera upplösta stadsgerillan M-19 sågs inte med blida ögon av vissa sektorer.

Under sin tid som borgmästare har han inte varit mindre omstridd. Han har gjort om bilgator i centrum till gågator, startat rehabiliteringsprogram för missbrukare och öppnat kliniker för sexuell och reproduktiv hälsa som genomför lagliga aborter utan byråkratiska brottningsmatcher.

Det hela kontroversen handlar om är sophanteringen, ännu ett av hans omstridda beslut. Han införde ett nytt sopsystem, som framför allt gynnade offentliga företag och informella återvinnare som sorterar sopor på gatan. Ett hårt slag mot de privata företag som tidigare monopoliserat verksamheten.

"Ett brott mot den fria företagsamheten", tycker el Procurador, och "ett hot mot folkhälsan", syftandes på de tre dagar runt den här tiden förra året då Bogotá befann sig i ett sopkaos i övergången mellan två system.

Sedan avsatte procurador Ordóñez helt enväldigt borgmästare Petro. Och som om det inte vore nog stängde han även av honom från alla offentliga ämbeten i 15 år framöver. "Ett livstidsstraff" som Petro själv kallade det i sitt tal igår på Bogotás Plaza de Bolivar.

Vad som kommer att hända nu verkar det inte riktigt vara någon som vet. Petro kommer att överklaga, såklart, men det är Ordóñez själv som beslutar om överklagandet är giltigt eller inte. Chansen att det skulle gå igenom känns rätt minimal, om inte Ordóñez får kalla fötter om han känner att det politiska priset att betala blir för högt. För även om Petro fått utstå hård kritik under hela sin borgmästarperiod tycker folk att el procurador nu gått för långt. De senaste dagarna har torget i centrum fyllts med protesterande människor, justitieministern har kritiserat beslutet offentligt, och många röster höjs nu överallt om att det är dags att begränsa befogenheterna för Procuraduría- myndigheten. Går överklagandet inte igenom verkar det bli nyval. Det måste ske innan kongressvalet i mars, eller efter presidentvalet i juni. Vem som egentligen styr och vad som händer tills dess är oklart.

Just nu är hela Bogotá i ett slags limbo, men de som tycker att folkvalda politiker inte ska kunna avsättas hur som helst verkar just nu höras mest i debatten. Och verkligheten överträffar som vanligt dikten i landet där precis allt verkar vara möjligt.