onsdag 30 november 2011

Jul i Colombia

Åsa kommenterade att:
Kom just att tänka på ditt intressanta inlägg om julkrubbor i fjol. berätta mer om de colombianska jultraditionerna!

Det ska jag ta och göra. Tills vidare återvinner jag några inlägg från förra året om julen i Colombia (klicka på de fetstilta länkarna för att komma till inläggen).

Julen börjar officiellt med velitas den sjunde december. Då tänder man ljus, men som med ganska många högtider i Colombia är det till stor del en ursäkt för att ha fest, dricka sprit och dansa salsa. Riktiga nedräkningen inför jul börjar sen den sextonde december, då det hålls novenas varje dag fram till julafton. Man ber böner och sjunger sånger om Jesus och Maria, men igen, som med ganska många högtider i Colombia är det till stor del en ursäkt för att ha fest, dricka sprit och dansa salsa (ja, varje dag fram till julafton, nio dagar i rad).

Sen är det julafton.

Men även om julen börjar först den sjunde december börjar peppandet långt innan. Affärerna börjar sälja julgrejer i oktober, och många pyntar julgranen i mitten av november. Julpynt i Colombia består av orimliga mängder ljusslingor, helst med lampor i olika färger som blinkar, och varför inte spelar julmusik med toner som låter som en mobilringsignal från 90-talet. Och krubbor. Julkrubbor är snudd på viktigare än själva julgranen.

Men som sagt. Mer om jul i Colombia kommer framöver!

tisdag 29 november 2011

Colombia. Med O.

På förekommen anledning (google-sökningarna hit till bloggen) och för att stilla min inre språkpolis som sparkar bakut vid varje åsyn av detta, tar vi det här en gång för alla:

Columbia är ett universitet i USA, ett skivbolag och ett federalt distrikt i USA. Till exempel.

Colombia är ett land i nordvästra Sydamerika. Där bland annat jag bor.

Colombia. Landet stavas med O. Inte U.

Okej, då säger vi så.

måndag 28 november 2011

Ese pum pata pum

Cinemacinco, som jag brukar göra reklam för lite nu och då (och inte bara för att det är vår granne tillika en av våra närmsta vänner som är gitarrist i bandet, utan framför allt för att de är riktigt riktigt bra), har just haft premiär av sin nyaste musikvideo (den tredje i ordningen efter Perro callejero och Campesino). Den här gången är det låten Ese pum pata pums tur och precis som alltid är det riktigt bra:


Ese pum pata pum är lika fantastisk som deras andra låtar, även om Campesino såklart är den som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom vår padrino/bandets gitarrist Alejo spelade och sjöng den på vår vigsel.

Men seså! Klick klick för att lyssna på låten och kolla in den proffsiga videon!

-----
Cinemacinco har jag skrivit om tidigare här, här och här.

söndag 27 november 2011

Första advent i Bogotá

Regnet strilar ner utanför fönstret och hjälper inte direkt till att höja julstämningen. I brist på snö och med en sol som går upp klockan sex på morgonen och ner klockan sex på kvällen precis som hela resten av året har jag gjort mitt bästa för att julfixa lägenheten för att få in den rätta känslan istället.

En julgran (i plast, men det är faktiskt varken ekonomiskt eller ekologiskt försvarbart att köpa en av de där riktiga granarna som är direktimporterade från Kanada och säljs i Bogotás snobbigaste kvarter), en adventsljusstake, nejlikedekorerade apelsiner, ljusslingor på balkongen och en adventsstjärna som visserligen får hänga på väggen för tillfället.

Såklart kastrullen med glögg ständigt på spisen och så lussekatterna jag bakade häromdagen.

Sveriges radios julkanaler Klassisk jul och Bjällerklang på datorn.

Jag ides inte ta mig till den årliga skandinaviska julmarknaden idag på andra sidan stan, men jag tycker att det går rätt bra med julstämningen ändå, som ni ser.

fredag 25 november 2011

Jultjuvstart

Jag kunde inte hålla mig längre. Dessutom var jag ju tvungen att prova ut lussekattsreceptet inför det officiella julbaket så jag visste att det funkade. Nu har vi ett lussekattsberg i frysen.

Det är lite meckigt att vara utlandssvensk och julknarkare, men det går. Såhär funkar det enligt min erfarenhet i Colombia:

Lussekatter
Vart och vartannat lussekattsrecept nuförtiden innehåller ju Kesella, som tydligen ska göra dem mycket saftigare. Eller så är det en reklamkupp från Arla. Hur som helst är Kesella Arlas produktnamn på kvarg vilket på spanska ungefär motsvarar requesón. Vilket köpes på välsorterade supermercados.

Det andra krånglet är saffran. Det kostar skjortan och finns bara på snobbiga supermercados, typ Pomona. Och det finns bara i pistill-form, så man måste mortla. Det blir inte lika bra i lussekatterna som saffranspulver, så helst ska man vara förutseende och se till att importera från Sverige.

Jäst finns både i torr- och färskvarianten. Färsk jäst finns på vissa bagerier och på ostaffärer(!). Ibland säljs det i block, typ som smör. Då får man dela upp i småbitar och frysa in. På vanliga supermercados hittar man torrjäst, fast inte i kylen utan på burk i bakhyllan. Trixet med torrjäst är att blanda ut den med ungefär en matsked socker och en deciliter av degvätskan och låta den "komma igång" i tio minuter eller så innan man blandar resten. Degvätskan ska vara lite varmare än när man bakar med färsk jäst.

Glögg
Har varit mitt stora dilemma i år. Vanligtvis gör jag den på vin, men eftersom det är en myt att det går att koka bort alkoholen var jag tvungen att hitta någon värdig ersättare. Inte det lättaste i ett land som varken har alkoholfritt vin eller svartvinbärssaft att tillgå. Men efter noggrann utprovning är detta vinnarreceptet: en del druvjuice och två delar kranbärsjuice. Och så alla kryddor, såklart. De har jag inga mått på, men på ett ungefär är det: Ganska mycket kanelstänger och nejlikor, lite mindre hela kardemummafrön (finns på Surtifruver) och ännu mindre ingefära. Plus socker om det är vinglögg. Ju längre det får stå och sjuda och dra desto bättre.

Pepparkakor
Här har jag varit förutseende nog att importera deg från Sverige. Men vill man så går det säkert, det här verkar vara ett bra recept. Dock finns det vissa problem, som ickeexistensen (så vitt jag vet) av baksirap i Colombia. Och var tusan man får tag på bikarbonat, men det finns säkert på något otippat ställe, typ apoteket.

Knäck
Här snackar vi riktig överkurs som kräver sverigeimport, skulle jag vilja påstå. Problem ett: en av två huvudingredienser är sirap som ju inte finns här (i alla fall likadan sirap som i Sverige, inte går det väl att göra knäck på sån där rinnig pannkakssirap?). Problem två: det finns visserligen knäckformar, men de är gjorda i obehandlat papper, vilket gör att knäcken helt kletas fast. Bäst att köpa knäckformar i Sverige.

-----

Eller, om man tycker att det är alldeles för meckigt alltihop kan man istället besöka nordiska julmarknaden i Bogotá nu på söndag den 27e från klockan 12 och framåt och köpa färdig glögg, pepparkakor och lussekatter. Den håller till i Skandias lokaler på Avenida 19 med calle 113 ungefär.

torsdag 24 november 2011

Dagen vi fick veta

Idag är det på pricken 100 dar kvar tills filuren är tänkt att dyka upp och jag tänkte berätta om hur det gick till den där dagen vi fick se två streck på stickan.

Det var den 26 juni och Oscar var inte hemma. Han hade åkt iväg på grillfest med vänner utanför Bogotá och skulle komma tillbaka på eftermiddagen, men jag hade stannat eftersom första bröllopsgästerna från Sverige kommit.

Egentligen kände jag det på mig redan innan. Vi hade försökt i några månader och jag hade hunnit googla alla tidiga graviditetssymptom som finns. Ett av dem stämde på pricken och var det som gjorde att jag redan var nästan helt säker.

Men jag kissade på stickan i alla fall. Och fick se de två strecken. Och tänkte att ja, det visste jag ju redan.

Sedan gick jag ut och demonstrerade. Tänkte att Filuren, det här är för din skull. För att du ska få växa upp i en värld där du får älska vem du vill utan några pappskallar som fått för sig att viss sorts kärlek är lite bättre än annan.

På eftermiddagen ringde jag Oscar ungefär femtielva gånger. Var är du? Är du framme snart? Hur länge är det kvar tills du kommer hem? Sådär som jag aldrig någonsin gör vanligtvis.

Men nu var det ju inte vanligtvis just den här dagen.

När Oscar äntligen kom hem efter en halv evighet fick han en liten presentpåse. Först fattade han inte vad det var som låg i den. Han tittade på stickan i några sekunder innan det sjönk in. Då började han gråta. Och skratta. Och gråta ännu mer.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så glad för ett sånt här besked, sa han mellan tårarna.

Sen ringde han sina föräldrar och jag ringde mina. Klockan var ett på natten i Sverige då.

Så började vår resa mot filuren. Hundra dagar kvar.

tisdag 22 november 2011

Frilansande

Oscar och jag har precis gjort vårt första jobb ihop, till nästa nummer av SATS magasin. Jag har skrivit och Oscar fotat alla bilder.

Det är en artikel som handlar om Bogotás ciclovía, som jag skrivit om förut här på bloggen.

Tyvärr finns inte tidningen online så vitt jag vet, men har ni vägarna förbi ett SATS-gym eller så kan ni ju hålla utkik.

Hur som helst, det var ett bra samarbete, hoppas det blir fler frilansjobb i framtiden.

måndag 21 november 2011

Mina föräldrar, alltså

I kommentarerna till det här inlägget (om hur folk blir bestörta och tänker att jag kommer att måsta klara allt helt själv när barnet föds när jag talar om för dem att min mamma inte kommer att komma lagom till förlossningen för att hjälpa mig, detta trots att jag bor ihop med barnets mycket kompetente far) hittar man både mamma och pappa.

Först skriver mamma:
Men hur tänkte du nu? Inte kan väl Oscar hjälpa dig!
Det är nog bäst att jag tar tjänstledigt i 3 månader, bokar biljett och kommer till er.
Kram mamma
Sen lägger pappa till:
Det är nog bäst att jag följer med Inger. Jag menar att jag och Oskar kan ju gå och ta en öl medan ni sköter barnet.
Pappa
Mina föräldrar, alltså. De är två sköna typer med sinne för ironisk humor.

söndag 20 november 2011

Pizzakväll med wii

Det var alldeles för längesen vi sågs med våra padrinos från bröllopet, så igårkväll gjorde vi slag i saken och styrde upp en kväll med pizzabakning och wii.


Santo, alias Pizza-Mussolini, hävdade sina italienska rötter (samt brist på danskunskaper) och chefade över pizzatillverkningen i köket medan vi andra underhöll oss med det bästa spelet som finns till wii: The Michael Jackson Experience.


Klockan hann bli tre på morgonen innan vi satt i taxin hem med pizzafulla magar och värkande muskler efter all MJ-dans och lite wii sports resort på det (utmana mig i kajak om ni vågar), men mätta och nöjda.

torsdag 17 november 2011

Mycket vanlig konversation nuförtiden

 - Din mamma kommer väl när barnet föds?
(Framtida morfar antas däremot inte vara lika intresserad av sitt barnbarn)
- Nja, mina föräldrar kommer nog och hälsar på när barnet är 2-3 månader.
- Men! Vem ska då hjälpa dig med allt i början?

Jag vet inte det jag, men här kommer ett helt GALET och lite spexigt förslag sådär:

Barnets far.

onsdag 16 november 2011

måndag 14 november 2011

Maracuyá

Av alla de fantastiska frukter* som finns i Colombia har jag för tillfället helt snöat in på maracuyá, det vill säga passionsfrukt. Men inte den lilla russinliknande varianten som finns i Sverige, utan den större, gula sorten.

Denna den vanligaste passionsfrukten som säljs i Colombia är som ett stort äpple till storleken och har ett mycket syrligare fruktkött än den mindre skrynkelvarianten.

Vanligtvis serveras den i juiceform, men jag gillar att äta den direkt som den är, med lite socker på (som sagt, väldigt syrlig).

Jag har alltså helt fastnat för maracuyá på sistone (har ätit två hittills idag och skulle kunna ta mig en tredje om det inte innebar att jag i så fall skulle vara tvungen att gå till affären) och när jag läser lite på det allvetande internet får jag veta att frukten är rik på såväl kalcium som järn. Precis det man behöver extra av som gravid.

Även i juiceform är maracuyá fantastiskt god, men nu ska ni få ett dundertips: Gör juice på hälften maracuyá och hälften lulo. Godare juice existerar inte på denna jord.


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulotomate de árbol och zapote.

lördag 12 november 2011

Ska du föda i Sverige?

Det är frågan jag får lite titt som tätt nuförtiden. Den ställs av såväl colombianer som svenskar, men av olika anledningar.

Colombianer för att de tänker att på så vis får barnet automatiskt svenskt medborgarskap vilket är ungefär en miljon gånger bättre än colombianskt med tanke på rörelsefrihet i världen. Svenskar för att de har en illusion om att Sverige är bäst på det mesta och att det naturligtvis måste vara mycket bättre och säkrare att föda barn i Sverige än i Colombia.

Svaret är hur som helst nej. Av flera anledningar:

1. Jag bor i Colombia. Det innebär att jag har colombiansk sjukförsäkring, jag går på alla kontroller här, hela min journal är på spanska och finns på sjukhuset där jag ska föda barn. I närvaro av en gynekolog som gjort alla kontroller under hela graviditeten och känner mig och Oscar.
Skulle jag föda i Sverige skulle jag skriva in mig strax innan förlossningen i ett sjukvårdssystem som jag inte vet hur det fungerar och komma till en förlossningsavdelning jag inte känner till, med okända människor som heller inte vet något om min graviditet.

2. Jag har ett jobb. Man får visserligen flyga med en normal graviditet fram till två veckor innan beräknad förlossning (om jag nu skulle vilja utsätta mig för det), men hur som helst skulle det innebära att ta ut innestående semester innan resan istället för att använda den till att förlänga min 14 veckors mammaledighet. Och jag är hellre ledig med filuren utanför magen än inuti.
Dessutom skulle jag sen behöva flyga tillbaka tvärs över jorden med en rätt nyfödd bebis.

3. Filurens pappa bor och jobbar i Colombia. Även han skulle behöva ta ut flera veckors obetald semester (eftersom han frilansar) för att åka till Sverige för att vara med på förlossningen. En förlossning som skulle ske på ett språk han inte förstår.

4. Det är skitdyrt. Flygbiljett för två vuxna tur- och retur plus en bebis retur kostar massor av pengar som vi inte har, särskilt med tanke på inkomstbortfallet resan skulle innebära.

5. Svenskt medborgarskap fixar vi på ambassaden.

Så nej.
Jag kan inte se någon som helst rationell eller vettig anledning till att lägga miljontals pesos och flera veckor av dyrbar ledighet med bebis på att flyga höggravid till andra sidan jorden för att föda i ett för oss båda helt obekant sjukvårdssystem och sedan tillbaka med en nyföding. Filuren kommer att födas i Colombia.

fredag 11 november 2011

Såhär har det varit att dejta sydamerikanska killar

Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här rubriken. Det är lite som att säga hur det är att dejta europeiska killar. Jag tror att det är rätt stor skillnad mellan att dejta en italienare och en svensk. Eller mellan en svensk och en annan svensk.

Precis samma sak i Sydamerika.

Jag har haft lite historier hit och dit under mina snart sju år i Sydamerika, en del lite långvarigare och seriösare än andra. Jag vet inte om det finns någon gemensam nämnare mellan alla, men ungefär såhär har det varit:

I Chile var jag tillsammans med en tatuerare i nästan ett år. Han var spännande men visade sig vara rätt dum i huvudet. Oh well, det var i alla fall lärorikt.

Sen dejtade jag lite här och var i Argentina och Colombia och latinamerikaner i Sverige under åren, men inget särskilt långsiktigt.

Jag har faktiskt väldigt sällan dejtat argentinare, trots sammanlagt två år i landet. Jag vet inte, det är nog själva raggningskulturen i Buenos Aires som jag helt enkelt inte pallar. Det är verkligen neandertal-stuk, typ klubba ner och dra hem i håret. Inte min grej.

Sista året i Argentina var jag tillsammans med en colombian. Jag var kär, tänkte framtid och allt, men så blev det inte. Det tog slut rätt turbulent efter ett år och det var nog lika bra. Han var till exempel abortmotståndare och det kan ju vem som helst som vet någonting om mig räkna ut med lilltån att det aldrig hade funkat i längden. Hur som helst, jag gillar honom och vi kommer bra överens. Han är gift nu med någon som passar honom mycket bättre och de har en liten son. Och tack vare vänner jag har via honom lärde jag känna Oscar.

Till slut kom Oscar in i mitt liv. För att stanna. Han är den bästa person jag vet, den finaste jag känner, den människa jag vill vakna bredvid resten av mitt liv och den jag vill gå hand i hand med när vi är pensionärer.

torsdag 10 november 2011

Onsdagkväll i Karibien


En vanlig onsdagkväll i november kan man till exempel vara på jobbresa i Barranquilla, Karibien.

Då kan man till exempel sitta i 25 graders värme på en uteservering och äta pizza med pesto och soltorkade tomater och dricka iskall jordgubbsjuice.

Det hade varit trevligare med sällskap, men det duger i krig.

onsdag 9 november 2011

Frågesport

Jenny har förärat mig med en sån där bloggutmaning som cirkulerar runt just nu. Den går i princip ut på att svara på några frågor och skicka vidare till andra favoritbloggare.

Då kör vi.

Varför började du blogga?
Den här bloggen började jag eftersom jag kände att Resedagboken inte riktigt var rätt forum längre. Jag hade skrivit resedagbok under några av mina vistelser i Sydamerika för att hålla kontakten med vänner och familj hemma, men nu var jag inte på resa längre så det var dags för något annat. Plus att jag gillar bloggformatet väldigt mycket.

Vilka bloggar följer du?
Massor. De som finns här till höger hör till mina favoriter (även om vissa under "andra latinamerikabloggar" inte egentligen är sådana som jag följer men som jag har mest för att tipsa om, eftersom många hittar hit när de söker latinamerikarelaterad information). Mest gillar jag vardagsbloggar och en del politiska, och jag har aldrig följt en modeblogg i hela mitt liv.

Favoritfilm?
Jag har ingen. Eller snarare, jag har massor. Vill man se en film från Colombia som för en gångs skull inte handlar om konflikten och våldet och knarket rekommenderar jag starkt Los viajes del viento. Går säkert att hitta på internet.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Många.
Brasilien verkar fantastiskt. Där skulle jag vilja stanna ett tag och lära mig portugisiska ordentligt när jag ändå håller på.
Mellanöstern, de flesta länder. Det är en otroligt fascinerande region som jag vet alldeles för lite om.
När jag gick i gymnasiet reste jag till Tanzania och snöade helt in på Afrika, tänkte att jag skulle lära mig swahili och bosätta mig ett tag i något östafrikanskt land nära ekvatorn, fast sen hamnade jag ju i Sydamerika istället. Men jag skulle gärna resa tillbaka.

Och naturligtvis Sverige. Jag drömmer ständigt om att resa till Sverige.

Mina fem bloggrosor går till:
Några av mina favoriter som inte redan fått den här.

Mammas Machete aka Julia Svanberg som skriver en helt fantastisk blogg om livet i Allmänningen på Colombias landsbygd. Har ni inte redan hittat dit, gör det nu!

Linnéa i USA som träffade stora kärleken och tog sitt pick och pack och drog till stora landet i norr. Hon skriver befriande opretentiöst om livet som (o)frivillig utlandssvensk.

Being Sofie som flyttade till andra sidan jorden för kärlekens skull. Nu bygger hon upp livet hon lämnat bakom sig i Sverige igen efter att kärleken tagit slut.

Duktiga Tjejen som just skrivit färdigt en bok baserad på sina år i Karibien.

Anydaynow som äntligen, äntligen slipper distansförhållande med sin J. I samma land, på samma plats, tillslut.

tisdag 8 november 2011

Att resa bort och missa världsnyheter

Tre dagar hann vi vara borta, utan internet eller värst mycket kontakt med omvärlden. Då smäller militären till och bombar ihjäl FARC-gerillans högste höns, Alfonso Cano.

Vi hann skymta det på en löpsedel, och se ett extrainsatt tal av presidenten till nationen på TV, men inte så mycket mer. Ackompanjerat av närbilder på Canos lik.

Det känns alltid märkligt när något stort händer som man bara missar. För att alias Alfonso Cano dött är stora nyheter i Colombia. Så stora som de kan bli. De innebär såklart inte på något vis att det är över för FARC, flera nya ledare står på kö för att ta över posten. Under tiden jag bott i Colombia har minst tre av gerillans allra högsta skikt dött i militäroperationer - först alias Raúl Reyes, sen alias Mono Jojoy och nu alias Alfonso Cano.

Regeringen gör såklart allt de kan för att maximisera effekterna av Canos död för att försöka skapa splittring i FARCs led och har redan gått ut i medierna med att det var tack vare medlemmar ur Canos innersta krets som avslöjade koordinaterna för hans tillhåll som det var möjligt att precisionsbomba ihjäl honom. Dessa kollaboratörer utlovas nu både beskydd och en skyhög summa pengar. Om det är sant eller inte har jag ingen aning om.

Jag vet bara att det hände stora grejer i Colombia medan jag hängde i tropikerna och att det är rätt mycket obehagligt firande över en människas död i alla colombianska massmedier just nu, en människa som borde ställts till svars för sina dåd istället för att ha bombats till döds i ett anonymt djungelläger.

DN1, DN2, SvD1, SvD2

måndag 7 november 2011

En helg i Garzón, Huila

Lite hipp som happ sådär på fredagseftermiddagen fick Oscar och jag för oss att dra en sväng till Garzón där hans farfar bor. Vi fick tag på en buss och tio timmar senare, på lördagsmorgonen var vi framme hos släkten i tropikerna.

Här kommer helgen i några bilder, sen ska jag sova:
På lördagen gick vi på marknad. Lite som att vara ett djur på zoo, ungefär. Det kommer inte så många gringas till Garzón, och ännu färre hittar till marknaden.
Oscar fotade, som vanligt.
På marknaden kunde man bland annat köpa färskpressad sockerrörsjuice. Lite som att dricka flytande socker, dvs inte så gott. Bakom mig skymtar svärmor.
Det var soligt och tropiskt varmt mest hela tiden, även om det inte verkar så på bilden. Jag premiärbadade med magen.
Sen lärde vi Oscars kusin att åka rullskridskor. Hon var eventuellt Garzóns nöjdaste tjej efter det.

torsdag 3 november 2011

Mythbusters, tandläkar-edition

Efter att idag lagat mitt första hål någonsin i en tand (tydligen kan man få hål i tänderna när man är gravid, tydligen kan precis vad som helst hända när man är gravid och det är heeeelt normalt och precis allt beror på just graviditeten) känner jag mig härmed auktoriserad att avliva några myter om det här med tandlagning. Myter som jag i och för sig inte vet om de är särskilt allmänt spridda eller om det bara är grejer jag fått för mig efter att ha hört tandläkarhistorier och sedan fabricerat ihop lite idéer i mitt huvud.

Hur som helst.

1. Borren. Eftersom det heter borr har jag alltid tänkt mig just... en borr. En rätt smal och liten, såklart, men ändå en borr. Men det är det ju inte, inte en sån där lång spiral i alla fall utan det är ju mer som en liten pigg med en rund grej längst ut. Mer som en jättepluttig slip.

2. Borrljudet. Det ska ju tydligen vara helt fruktansvärt. Men alltså, det låter ju mest som en ganska tystlåten liten maskin. Typ eltandborste.

3. Smärtan. Jag hade fått för mig att det gör ont att laga tänder. Och okej, särskilt behagligt är det ju inte, men det gör ju inte direkt ont. Det är ju mer att det ilar rätt obehagligt i tänderna.

4. Bedövningssprutan. Först började hon utan bedövning och jag kände ingenting och hann tänka att det där var väl inget, vilka mesar som tar bedövning. Sen ilade det till i tanden, och jag fick en halv spruta och sen ilade det ännu mer och jag fick en halv spruta till. Sen var halva munnen bortdomnad och jag kände inget alls. Hur som helst, själva sprutan hade jag fått för mig skulle vara jätteläskig, men på riktigt kändes den ju knappt.

Jag är nästan lite besviken över att allt var så himla lätt. Jag som gått och tänkt att nu får jag chansen att höja min smärttröskel litegrann. Icke, då.

Summa summarum: Det här med att laga hål i tänderna, inte så farligt alls, faktiskt. Varsågod för information.


PS Oscar säger att jag ska vänta tills jag måste rotfylla, då kommer jag inte att vara så morsk, längre. Vi får väl se.

tisdag 1 november 2011

Historien om Bello

Den kanske bästa historien från söndagens val är nog den om Bello, förorten till Colombias näst största stad Medellín.

Bello hade en enda borgmästarkandidat i valet, konservativa partiets Germán Londoño. Denne Londoño råkar för övrigt vara nära vän med Bellos före dette borgmästare och senare kongressledamot, Óscar Suarez Mira, som numera sitter bakom lås och bom efter att det visat sig att han haft nära band till parmilitärerna och använt dessa som utpressningshjälp för att få röster.

Hur som helst. Eftersom det inte fanns några andra kandidater i valet trodde Londoño på en paradseger. Det var klappat och klart.

Det tyckte däremot inte Bellos invånare.

När rösträkningen var färdig på söndagskvällen stod det klart att för första gången någonsin i Colombias historia var det blankrösterna som vunnit.

Valet måste nu göras om inom en månad, och Londoño får inte längre ställa upp.

Demokratin verkar ha kommit till Bello.