Såhär har det varit att dejta sydamerikanska killar

Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här rubriken. Det är lite som att säga hur det är att dejta europeiska killar. Jag tror att det är rätt stor skillnad mellan att dejta en italienare och en svensk. Eller mellan en svensk och en annan svensk.

Precis samma sak i Sydamerika.

Jag har haft lite historier hit och dit under mina snart sju år i Sydamerika, en del lite långvarigare och seriösare än andra. Jag vet inte om det finns någon gemensam nämnare mellan alla, men ungefär såhär har det varit:

I Chile var jag tillsammans med en tatuerare i nästan ett år. Han var spännande men visade sig vara rätt dum i huvudet. Oh well, det var i alla fall lärorikt.

Sen dejtade jag lite här och var i Argentina och Colombia och latinamerikaner i Sverige under åren, men inget särskilt långsiktigt.

Jag har faktiskt väldigt sällan dejtat argentinare, trots sammanlagt två år i landet. Jag vet inte, det är nog själva raggningskulturen i Buenos Aires som jag helt enkelt inte pallar. Det är verkligen neandertal-stuk, typ klubba ner och dra hem i håret. Inte min grej.

Sista året i Argentina var jag tillsammans med en colombian. Jag var kär, tänkte framtid och allt, men så blev det inte. Det tog slut rätt turbulent efter ett år och det var nog lika bra. Han var till exempel abortmotståndare och det kan ju vem som helst som vet någonting om mig räkna ut med lilltån att det aldrig hade funkat i längden. Hur som helst, jag gillar honom och vi kommer bra överens. Han är gift nu med någon som passar honom mycket bättre och de har en liten son. Och tack vare vänner jag har via honom lärde jag känna Oscar.

Till slut kom Oscar in i mitt liv. För att stanna. Han är den bästa person jag vet, den finaste jag känner, den människa jag vill vakna bredvid resten av mitt liv och den jag vill gå hand i hand med när vi är pensionärer.