Bloggvänskaper

Det absolut bästa de senaste drygt fem årens bloggande har gett mig är människorna. Alla de fina personer som kommit in i mitt liv, tack vare bloggen.

Som Julia när vi bodde i Colombia, eller utlandssvenskar på andra håll som Johanna i Berlin som skickade lite kärlek via hennes man piloten.

I Sverige har jag en lång lista på bloggvänner som känns som kompisar fast vi aldrig träffats annat än framför datorn. En sådan är Mirijam, och när jag var i Malmö med jobbet för ett tag sedan passade vi på att ses. Hon beskriver det redan så bra, så in och läs. Precis så, bara "hej, ska vi hänga? Okej, vi kan käka lite middag och natta barnen ihop". Som om vi känt varandra mycket längre än att aldrig någonsin ha träffats förr.

Mirijam, jag och Stefan (aka hunden med ett eget instagramkonto)

Det är kanske det mest positiva med att resa så mycket i jobbet, att få chansen att passa på att träffa alla de där människorna*. "På riktigt", det vill säga.

Jag vet inte hur länge till den här bloggen överlever, men oavsett det så hoppas jag att människorna stannar kvar i mitt liv mycket längre efter det.

-----
* Johanna, Sofia, Maria, jag vet, jag var i Göteborg för ungefär en månad sedan, och SÅKLART vill jag ses, men då hade jag inte, till skillnad från den här gången, någon ledig kväll att hänga på. Nästa gång, lovar!

En helg i Stockholm och Uppsala

Förra helgen trotsade vi förhöjt terrorhot och allt möjligt annat och åkte söderut över helgen, bara Oscar och jag.

Himla fint var det, att få tu-man-hand-tid en hel helg. Vi hann med en massa också, utan att vi haft särskilt mycket planerat sedan innan. Vi gick på Fotografiska på fredagen (å vad Där barnen sover fick mig att gråta - se den om ni har möjlighet!), och sen gick vi ut och åt. Vi efterlyste middagssällskap på Facebook sisådär halv fem på kvällen för att gå ut och äta två timmar senare, och det gick! Ibland går det att planera med colombiansk framförhållning, även i Sverige.

En annan (colombiansk) kompis svarade att "jag kan inte komma för jag fyller år idag - men kom förbi på min födelsedagsfest efter middagen!". Så det gjorde vi, och kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt.

Såhär snygga var vi på festen - på uppmaningen "gör ert bästa duckface". Vi kanske behöver öva på det litegrann.

Lördagen innehöll förmiddagskaffe hos lillebror ute i Bandhagen, och lunch med vänner hos finaste Kristina, innan vi hoppade på Uppsala-pendeln på eftermiddagen. Den enda planen vi egentligen hade haft med helgen var Bobunk.

Denna fantastiska helgdag den tredje lördagen i november som (åter)uppstod för sisådär femton år sedan efter ett avsnitt av Sabrina - Tonårshäxan. Hon trollade bort julen av misstag och när hon beklagar sig för katten Salem får hon svaret att det var precis det som hände med Bobunk.

På den vägen är det. Eftersom ingen mer än katten Salem längre mindes hur Bobunk gick till uppstod nya traditioner. De flesta kretsar kring mat, och särskilt på den tiden när Bobunk-firarna bestod av närmare 100% studenter istället för som nu femton år senare närmare 50% småbarn, kring alkohol.

Givna inslag på Bobunk är bobunkbäret (en vodkafylld vattenmelon), kattbrödet (ett kattformat bröd som bryts under sjungandet av bobunksången), falafelfrossa, en blå hink (den som blir full först och begagnar sig av hinken föräras årets bobunkt-shirt, händer dock aldrig nuförtiden), lustiga hattar och läsandet av bobunkevangeliet (dvs manuset från Sabrina-avsnittet, som kan ersättas av en visning av själva avsnittet).

Vissa traditioner har tillkommit på den tiden folk fortfarande blev fulla på Bobunk, t.ex. den att äta bobunkbäret med senap. Oscar gick in för traditionen med hull och hår:

Sov och söndagsbrunchade gjorde vi hos några vänner innan vi reste hem till ett snöklätt Umeå igen på söndag eftermiddag.

Så himla fin helg.

Överraskning på posten

Jag la upp en bild på instagram för ett tag sedan, på min lite deprimerande bokhylla. Bokhyllor är min snyggaste inredningsdetalj, alla kategorier, och en av de mindre roliga bitarna med att byta kontinent med hjälp av bara några resväskor, är att böcker väger en massa. De går inte att ta med sig kvantiteter av.

Så nu har jag en supersnygg bokhylla på väggen, och en massa tom hyllplats att fylla upp.

Häromdagen fick jag en postavi, vilket var lite märkligt, eftersom jag så vitt jag mindes inte hade beställt något. Igår hämtade jag upp paketet, som var från Jenny, och innehöll ett kort där det stod

Tänkte att ni behövde något att fylla upp hyllorna med, det såg lite tomt ut. Fimpen älskar Bamse, hoppas att det passar Gael också.

Och det här innehållet:

Jag fick nästan tårar i ögonen. Gael älskar Bamse på gränsen till osund besatthet, så det hade inte kunnat vara mer mitt i prick. Och jag har inte läst en enda av böckerna innan!

Dessutom gjorde jag i måndags den otroligt klantiga manövern att halka i badkaret och slå i axeln rätt ordentligt. Efter en halvt sömnlös natt pga ont och en nästan orörlig arm gick jag till vårdcentralen igår, och det visade vara impingement, så nu går jag på smärtstillande/antiinflammatoriska och ska vara snäll med axeln.

Jag tyckte ganska synd om mig själv igår. Bokpaketet hade inte kunnat komma med bättre tajming.

Internet och de fina människorna i mitt liv tack vare det, alltså ♥

Sista veckorna i Colombia

Jodå, snart kommer jag att skriva om hur det är att landa i Sverige efter att ha bott åtta år i sträck utomlands. Men först, kanske mest för min egen skull, en liten minnesanteckning om avskedet från Colombia.

Sista tiden var inte bara en massa byråkratiska ärenden. Det var också en massa fint häng med finfina människor.

Tänk att för bara tre veckor sedan hade vi linne i parken på babyshower. Nu är det annan klädkod som gäller.

Sista lördagen i Bogotá lekte vi i parken nästan hela dagen tillsammans med Gaels bästa bästis, Antonia, och hennes pappa. Åh, hoppas Gael hittar någon lika fin kompis som Antonia här.

Antonia och Gael

Sista lördagskvällen hade vi avskedsfest för alla vi kände. Jag har inga vettiga foton därifrån, men via mobilkameran såg det ut ungefär såhär:

Vi hade tänkt ha festen på något uteställe och bara säga åt alla som ville att komma dit. Men så råkade en kompis till oss vara vän till ägaren till utestället El Candelario och så fick vi låna uteställets övervåning. Lokal, bar, musik, vakter som bara släppte in de som stod på vår gästlista. Helt gratis. Mycket möjligt var det faktum att i princip alla vi känner var där en bidragande orsak till detta, men alltså: Roligaste festen jag varit på på väldigt länge! Sån himla bra avslutning på Colombia.

Dagen efter, allra sista dagen i landet förutom avresedagen, kom de allra bästa förbi för en sista glass i parken med Gael. Vi var sjukt bakis allihopa (förutom Gael förstås, han var pigg som en mört som vanligt) och låg mest halvt utslagna i gräset, men det var väldigt fint att ses den där sista dagen.

Sen var tiden helt plötsligt slut. Sju år i Colombia. Nu ska jag börja skriva om nästa kapitel.

Förskottsfirande

Vi tjuvstartade firandet av Gaels treårsdag igår med att, precis som förra året, ordna picknick i parken tillsammans med våra kompisar, och några av Gaels.

Trots att årets version av torrperioden har varit minst sagt opålitlig så lyckades vi pricka in en förmiddag med strålande sol (som sedan övergick i spöregn på eftermiddagen). Vi var en massa vänner och cirka ett ton picknickmat.

När solen väl lyser i Bogotá så lyser den starkt

Flera av Gaels små kompisar var med, men han hade mest ögon för en. När Antonia är med är det de två mot världen. Två små yrväder med exakt likadan personlighet, som kramar omkull varandra varje gång de ses, och som sedan aldrig är stilla tillräckligt länge för att kunna hamna skarpa på kort båda två samtidigt.

Antonia och Gael

Picknick, det enklaste och samtidigt bland det trevligaste sättet att ordna födelsedagsfirande. Och troligtvis sista gången på väldigt länge det här februaribarnet kan fira sin födelsedag så.

För övrigt tänkte jag när jag stod i duschen igår morse tio minuter innan picknicken som vi hade bjudit in till, i en park i en annan del av stan, skulle börja, att det nog hade känts som en lite stressig situation i Sverige. När vi kom till parken 40 minuter efter utsatt tid var vi först på plats. Jag förutspår en framtida kulturkrock.

Finbesök

I helgen har vi haft de här fina hemma hos oss. Julia (som bloggar på Mammas Machete) och hennes mamma som är på väg till Sverige igen efter två månader i Allmänningen.

Gael var lycklig över två nya kompisar som han kunde dra iväg till sin bilmatta, och jag var lycklig över att få träffa dessa två fina människor igen. Jag har skrivit förut om att något av det finaste med att blogga är vänskaperna som faktiskt växer fram även i verkliga livet, tack vare bloggen (och i fallet med Julia också lite tack vare att hennes Bogotábästis var administratör på restaurangen där vi gifte oss).

Kantarellpaj, vin, semlor, prat och skratt. Nu är de framme på varsin destination - Sverige och Allmäningen - och jag är kvar i Bogotá ett tag till. Nästa gång vi ses är det kanske någon helt annanstans i världen.

Nyåret 2014

Sen blev det nyår, och det blev det för oss i det lilla samhället Ciénaga, mitt emellan de karibiska kuststäderna Barranquilla och Santa Marta. Därifrån är Yuri, en av våra närmsta vänner, och vi inkvarterade oss hemma hos hennes mamma tillsammans med Santo och Virginia, som också tillhör närmsta kretsen.

Yuri, Santo och Virginia var padrinos på vårt bröllop, tillsammans med Alejo som inte var med i år - han och Yuri är inte ett par längre. Förra året firade vi julafton med dem, det här året blev det nyår.

I Colombia innebär alla högtider fest, och nyår är inget undantag. Och Karibien är verkligen inget undantag.

Festen hölls hemma hos Yuris mamma, och släkt och vänner kom förbi under kvällen. En enorm högtalare hade kopplats in ute på bakgården och volymen vridits upp till max för att överrösta alla grannarnas musik, som också hade enorma högtalare utomhus, med maxvolym.

Gael, den partyprissen, var uppe till efter ett på natten, utan en enda tillstymmelse till gråt och ägde dansgolvet, särskilt när Ras-tas-tas lät i högtalarna.

Våra padrinos, minus en, och plus en extra person

Dagen efter hängde vi på gatan utanför Yuris kusins hus, åt traditionell sancocho, drack kall öl i skuggan av träden, och barnen badade i en plastpool som ställts upp på trottoaren.

Ett härligt avslut på det gamla året och början på det nya. Välkommen, 2015, året då det händer!

Årets svenska julbak

För femte året i rad* ordnade vi svenskt julbak hemma hos oss. Som alla år, en del nya ansikten, andra som varit med tidigare. Vi bakade pepparkakor och lussekatter, kokade knäck, åt glögg och drack julmust. Och hade hur trevligt som helst.

Det här är nog en av mina absoluta favorittraditioner hemma hos oss. Det kombinerar flera av mina favoritsysselsättningar - jag älskar att ha folk hemma, jag älskar att baka, och jag älskar julen. Det är lite synd att det troligtvis blir sista året, i alla fall i den här tappningen.

Om alla våra planer går i lås  kommer vi att bo i Sverige vid den här tiden nästa år. Då får någon annan ta över julbaksarrangemanget här i Bogotá, och jag får väl styra upp julbak i Sverige istället. Det blir i alla fall lättare att få tag på ingredienserna.

-----
* Såhär såg det ut 2010, 2011, 2012 och 2013

Valvaka

Vi hade valvaka i söndags, med svenska bekantskapskretsen, precis som för fyra år sedan. Fast för fyra år sedan var det helt andra personer med. Det blir lätt så, rotationen bland vännerna, de svenska, är stor när man bor i ett annat land. Även om många stannar i flera år är det få som stannar permanent.

Vi körde på knytkalas och åt ungefär hur mycket mat som helst.

Hur som helst. Vi hade väldigt trevligt, trots valresultatet. De där 13% känns lite extra när vi alla sitter där med partners som har en annan nationalitet än oss själva, med barn som har dubbla medborgarskap och två eller tre modersmål och en hel släkt från ett land som inte är Sverige. Vi känner oss alla svenska, och ändå helt plötsligt lite mindre välkomna med våra familjer. Det är svårt att inte ta det personligt.

Önskningar som går i uppfyllelse

Kommer ni ihåg min vän Roxi? Hon som vi ordnade en pre-moderskapsfest för, för att fira att hon och hennes pojkvän bestämt sig för att försöka bli med barn.

Den där new age-fertilitetsriten som vi gjorde funkade tydligen, dock med lite fördröjning, och igår var vi på babyshower. Om två och en halv månad är lilla Sofia beräknad att komma.

Ibland går önskningar i uppfyllelse precis som man vill.

Mini-återträff

Förra helgen åkte jag ut till Sutatausa, några mil utanför Bogotá. Det var där allt började, för snart nio år sedan, det var där jag tillbringade min allra första månad i Colombia, långt innan jag visste att jag sedan skulle komma tillbaka till landet för att bosätta mig. Gifta mig, få barn, skapa en karriär.

Trots att jag nu och då träffar både Camilo och Chuvel, som var colombiansk stab på seminarielägret den där sommaren 2005, hade jag aldrig varit tillbaka till lägergården, Chuvels finca i Sutatausa sedan dess.

Men nu var Nisha, en av de kanadensiska deltagarna på lägret, i Colombia och vi bestämde oss för att åka ut och återuppleva gamla tider.

Jag, Nisha, Camilo och Chuvel nio år senare. Och så Gael som inte var med när det begav sig.

Tiden går. Huset var nog det som var sig mest likt. Men så himla fint ändå med de där lågintensiva vänskaperna som ändå håller i sig över tid och rum.

Decembersvep

December.

Årets mest hektiska månad, särskilt i Colombia. Jag har knappt varit hemma en kväll veckorna innan jul. Det är julfester och novenas och allt möjligt hit och dit, och så ska allt som inte hunnits med resten av året klämmas in.

Till exempel det här har jag sysslat med i december, i ett mycket litet urval:

Luciatåg på svenska ambassaden. Lucia är nog en av mina absoluta favorithögtider, och förutom att få se luciatåg är det ju himla fint med ambassadens extra-allt svenska julbord. Prästost på hårdbröd, det vattnas i munnen vid tanken.

Julfirande med familjen. Eftersom Oscars mamma ju var bortrest på julafton firade vi "julafton" med släkten den 14:e istället. Det hade varit trevligt om det inte varit för vissa missförstånd och omständigheter som gjorde att vi kom alldeles för sent, vilket ledde till att julklappsutdelningen blev efter läggdags och en övertrött Gael mest satt och grät och vägrade öppna några paket eller bevärdiga sina nya leksaker med ens en blick. Nåja, när han väl somnat hade vi trevligt, och leksakerna gillade han dagen efter. Det gjorde dock inte hans föräldrar. Vad är det för ondskans hantlangare som tillverkar leksaker med blinkande lampor och höga enerverande ljud (typ sirener)? Det tog två dagar innan vi befann vid vansinnets brant och konfiskerade alla batterier.

Sen får fina Julia representera decembers häng med vänner. Hon var på besök i Bogotá för att spela in trailern till sin bok som kommer snart (och kollar ni in trailern när den är färdig får ni kanske se undertecknad i egen hög person, blink, blink), och kom förbi med dottern Francesca för att baka pepparkakor och dricka glögg en kväll. Supermysigt och alldeles för kort.

Innan december riktigt är slut drar vi iväg imorgon till Carmen de Apicalá över helgen för lite sol och poolbad. Är tillbaka på söndag igen. Ha det fint tills dess!

Årets julafton

Så blev det jul igen.

Oscars mamma är på kryssning i karibien och Oscars pappa jobbade natt, så vi var utan familjefirande. Det visade sig våra padrinos också vara - våra närmsta vänner och vigselförrättare. Så vi styrde upp julfirande tillsammans.

Kompisjul, alltså. Så himla fint.

Vi hade bestämt och delat upp julmiddagsmenyn i förväg och dagarna innan julafton strömmade rapporter in på navidad 2013- chatten på whatsapp från de olika hushållen om framstegen i matlagningen. På julafton träffades vi allihopa hemma hos oss när kvällen började, och dukade upp den enorma buffén. Alla hade tagit sin uppgift på största allvar och det var som vilket lyxigt julbord som helst.

Gael fick öppna sina julklappar under förrätten (bröd med olika smarriga röror, gravlax, senapssås och tunnbröd) för att han inte skulle hinna bli för trött och han sken som en sol när han slet upp pappret på klapp efter klapp. Kläder, böcker, ryggsäck, instrument, målarfärger, och så duplohinken som mormor och morfar handlade när de var här i augusti och som har väntat i flera månader i garderoben.

När Gael väl hade däckat, över en timme senare än vanliga läggdags, högg vi in på huvudrätten och körde julklappsutdelningen mellan de vuxna. Ni vet den där leken när alla bidrar med en julklapp var och sen får alla varsitt nummer - den med nummer 1 öppnar första klappen, den med nummer 2 får välja mellan en oöppnad klapp eller stjäla den öppnade, osv. Efter att ha passerat via en snygg-kitschig blå porslinshund med en växt i fick jag i slutändan två fina anteckningsböcker.

Julafton i Colombia stavas fest, inte frid, och först vid tre på morgonen packade vi ihop och alla drog hem till sitt. Då hade vi ätit tills vi nästan sprack, och trots att alla tog med sig mat hem har vi kylskåpet fullt av rester som räcker i flera dagar. Precis som det ska vara när det är jul.

Kompisjul. Helt klart ett vinnande koncept.

Julbak igen

Precis som 2010, 2011 och 2012 var det dags igen, för fjärde året i rad, med svenskt julbak.

Samma koncept, nya människor, till största delen. När jag tittade på bilderna från julbaket 2010 slog det mig att inga av de som var med då bor kvar här. Jag har skrivit om det förr, det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. I alla fall när det gäller ens svenska vänner.

Men i samma takt som vissa försvinner ur ens vardag (men inte ur ens liv - Teresia, Karolina, Nina, Elisabeth, Jenny, ni saknades!) dyker ju andra fina personer upp. Vissa av dem var med idag och bakade lussekatter, pepparkakor och knäck. Och drack glögg och julmust.

Lika gott som alla år. Lika trevligt som alla år.

En dag utanför stan

Colombia har ju som bekant inga årstider, och det är något av det jag saknar allra mest med att bo här.

Men även om det är enformigt med samma klimat precis året runt, bara lite mer eller lite mindre regn beroende på månad, så måste jag ju erkänna att det har sina fördelar också. Till exempel att man när som helst på året, så länge det är uppehållsväder, kan ha picknick.

Extra fördelaktigt är det om man dessutom råkar ha vänner med ett litet hus och världens mysigaste trädgård bara en timme utanför stan. I lördags åkte vi dit med Gael. Han var i himmelriket. Gjorde kullerbyttor i gräset, sparkade boll, körde med sin bil och bäst av allt, av hans entusiasm att döma, vattnade växterna med vattenslang.

Eftersom vi var i en alldeles lagom stor trädgård med staket runtom och utan en massa andra människor, till skillnad från till exempel en park, så kunde vi ligga i gräset och läsa tidning och prata i flera minuter i sträck utan avbrott.

Hur mysigt som helst. Och även om jag gärna sett Gael sparka löv i höst-Sverige, så är det inte fy skam att kunna göra om precis det här när som helst. Oavsett om det är november, februari, april eller juli.

Leve kärleken!

Kommer ni ihåg min vän Elizabeth och hennes fru Claudia? Nu är de äntligen äkta makar även i lagens ögon.

Det var inte helt lätt, domaren de först ansökt hos i Bogotá nekade, och de fick åka 10 mil utanför Bogotá, till Gachetá, för att äntligen ingå äktenskap. Ansökan nummer två gjordes under största hemlighetsmakeri och ingen utom de närmsta visste, allt för att undvika att homofoba grupper skulle komma dit och störa, eller konservativa statliga institutioner skulle försöka sätta käppar i hjulet.

Även om de hade sin "riktiga"ceremoni, med familj och vänner, för flera månader sedan, är de nu officiellt erkända som hustrur även av den colombianska staten. Och ingen utomstående kan skilja dem åt.

De nygifta tu, Claudia och Elizabeth. Här går att läsa mer på spanska.

Äktenskapet är nu officiellt öppet för alla i Colombia, även om en massa hinder kvarstår i praktiken. Vilket heterosexuellt par måste leta med ljus och lykta efter en domare villig att viga dem, och göra det i skymundan så att inte andra statliga institutioner ska försöka förhindra äktenskapet innan det är ett faktum?

Men ändå.

Elizabeth och Claudia är lagligt gifta. Och de är garanterat inte de sista i Colombia, det här är bara början.

Länge leve kärleken!

PS Ni som har rösträtt i nationella val i Colombia - Elizabeth kommer att kandidera till senaten i valet nästa år. Bara ett tips.

Utekväll

Lite socialt liv hinner jag med också, trots allt annat. Igår, till exempel, gick Ulrika, Vanessa och jag ut och åt middag tillsammans på supermysiga italienska restaurangen La Monferrina i La Macarena.

Vi drack vin, åt pasta och skrattade oss igenom middagen. Precis en sån där kväll som behövs emellanåt, speciellt när vardagen mest stressas igenom på rutin.

Tyvärr fick kvällen ett lite tråkigt avslut då Oscars bror Carlos var med i en trafikolycka med sin motorcykel och jag fick skynda hem så Oscar kunde åka iväg till sjukhuset. Carlos klarade sig förhållandevis bra med tanke på att han flög huvudstupa i backen och motorcykeln flög efter och landade ovanpå honom. En axel ur led, ett brutet nyckelben, och två brutna ben i ena vaden. Idag opereras han och får skruvar i benet.

Sämst med olyckan var kanske tajmingen - bröllopet om två veckor måste med största sannolikhet skjutas upp...

Spontanhäng

Något av det jag älskar mest med Colombia är spontaniteten i vardagen. Man behöver aldrig planera något och saker händer av sig självt ändå.

Igår eftermiddag ringde min kompis Abraham som var i närheten av mitt jobb och undrade om han kunde komma förbi och hänga med Gael och mig ett tag. Vi hämtade Gael från förskolan och gick hem till oss för att snacka över en öl som sedan blev två. Medan Gael somnade kom Oscar hem och då blev ölen tre och fyra, och sen rom från Cuba.

Någonstans där instagrammade jag en bild på det hela, och våra grannar som råkade vara på en bar i närheten såg den och dök upp för att vara med på kalaset.

En vanlig fredagkväll i Colombia.

Ikväll ska vi faktiskt på en planerad fest. Vår kompis Santo fyller år och har bjudit in oss med över en veckas varsel, enkom för att hans kompisar med barn (=vi) skulle ha tid att fixa barnvakt och kunna vara med på festen. Men eftersom det är så himla jättekonstigt att bjuda in till fest med över en veckas framförhållning var han sedan tvungen att skicka ett förklaringsmejl förra lördagen till alla som trodde att festen var då - festen är inte idag, den är nästa lördag:

Det är ju mer normalt att det blir fest utan att planera mer än en dag i förväg än att bjuda in med framförhållning.

Hur som helst, nu är dagen inne och Gael ska sova över hos farmor och farfar och vi ska på fest! Med sovmorgon dagen efter! Peppen är enorm.

Syjunta

I helgen har jag haft lite syjunta hemma. En av mina finaste vänner i Sverige ska få barn i april, och jag tänkte skicka en liten present till bebisen.

När vi väntade Gael ville vi helst ha begagnat och återvunnet, och min vän är likadan (och hennes flickvän, gissar jag, även om jag inte känner henne). När det gäller kläder till bebisar är ju begagnat och återvunnet oslagbart, tygerna har hunnit mjukas upp och alla eventuella kemikalier som fanns från tillverkningen har tvättats ur för länge sedan.

Så jag ritade upp ett mönster från Gaels bästa byxor och klippte ut tyg från några gamla klädesplagg som jag inte använder längre. Det är jätteenkelt, om man har en symaskin och tycker att det är lite roligt att sy. Och att göra bebiskläder är ju bästa sättet att återvinna det som rensats ut ur garderoben. Vilka tyger som helst funkar, gärna mjuka och lite stretchiga. Såhär blev resultatet som postas till Sverige i veckan:

Vänster: Det mönstrade tyget kommer från en klänning och den röda mudden från en scarf
Mitten: Mönstrat tyg från en tunika och gröna muddar från en kjol
Höger: Mönstrat tyg från en blus och röda muddar från samma scarf som byxorna till vänster

Söndag på landet

När man får ett sånt här mejl:

Hur har ni det i regnet? Tänkte på er i helgen när solen sken och undrade för mig själv om ni skulle vara sugna på att komma till La Calera någon dag för lite brunch; pannkakor och kaffe och så kan Gael gå ut och plocka lite curuba och tomate de árbol från träden som ni kan ta med hem. 

Då är det svårt att motstå. Då är det bara att hoppa på bussen upp mot La Calera, byn som ligger runt kröken på ett berg, alldeles utanför Bogotá, men ändå på landet.

Där bor Karin och Robert med sonen Kael, som är en och en halv månad äldre än Gael*, i världens finaste hus i utkanten av byn. Utsikten från deras altan är fantastisk, de har fruktträd och örter i trädgården och höns runt knuten. Rena idyllen.

Om vi tänkte bo kvar i Colombia på längre sikt, eller flytta tillbaka i framtiden, då vill jag också bo precis sådär.

-----
* Jag vet! Vad är oddsen? Och ja, de är namngivna helt oberoende av varandra och nej, det är inte vanliga namn i Colombia heller.