Förra helgen åkte jag ut till Sutatausa, några mil utanför Bogotá. Det var där allt började, för snart nio år sedan, det var där jag
tillbringade min allra första månad i Colombia, långt innan jag visste att jag sedan skulle komma tillbaka till landet för att bosätta mig. Gifta mig, få barn, skapa en karriär.
Trots att jag nu och då träffar både Camilo och Chuvel, som var colombiansk stab på
seminarielägret den där sommaren 2005, hade jag aldrig varit tillbaka till lägergården, Chuvels
finca i Sutatausa sedan dess.
Men nu var Nisha, en av de kanadensiska deltagarna på lägret, i Colombia och vi bestämde oss för att åka ut och återuppleva gamla tider.
 |
| Jag, Nisha, Camilo och Chuvel nio år senare. Och så Gael som inte var med när det begav sig. |
Tiden går. Huset var nog det som var sig mest likt. Men så himla fint ändå med de där lågintensiva vänskaperna som ändå håller i sig över tid och rum.
Å vad härligt! Ja sådana vänskaper är verkligen häftiga. Man kan ses efter flera år och det känns ändå som att det var förra onsdagen eller så. Skönt.
SvaraRaderaPrecis!
RaderaFast vi lever så himla olika liv nu från då när vi var 25 - nu är Camilo och jag gifta och har barn, och Chuvel är nyskild, och vi har alla jobb och ansvar och räkningar och allt sånt… Men ändå.
Å vad gött! Jo, tiden flyger. Annars blir jag ofta överraskad över hur vi människor fortsätter vara samma genom åren, trots allt. Det är fint. Stor kram!
SvaraRaderaDet är väldigt fint.
RaderaKram!