Efter uppehållstillståndet

Det är inte så att pang bom dagen efter beskedet från Migrationsverket kommit är man en del av svenska samhället, ens på papperet. Det är en hel del fix o trix med diverse myndigheter innan man än helt inne. Till exempel sånt här:

UT-kortet: Det är först av allt. Det är själva beviset på uppehållstillståndet och tog lite drygt en vecka att få från Migrationsverket eftersom Oscar redan befann sig i Sverige. Annars kan det ta längre tid.

Det är först med UT-kortet i handen som man kan ansöka om personnummer hos Skatteverket, vilket måste göras genom ett personligt besök. Det är överhuvudtaget ganska mycket personliga besök hos olika myndigheter såhär i början, jag som pratat vitt och brett om att i princip all myndighetskontakt i Sverige går att sköta över internet.

Hos Skatteverket får man även ansöka om ID-kort, när väl personnumret kommit, vilket skulle ta 2-8 veckor men gick på knappt två. ID-kortet har tagit lite längre tid, vilket är lite problematiskt, eftersom det behövs för att hämta ut nya svenska bankkortet (vilket det inte duger med vilken legitimation som helst för att hämta ut, till exempel ett colombianskt pass).

Bankkonto är också ett viktigt steg. Eftersom vi öppnade ett gemensamt bankkonto och jag har heltidslön var det inga problem, men det är tydligen inte så enkelt annars. Bankerna verkar nämligen vilja ha en fast inkomst till kontot för att ens öppna ett. Inte så lätt när man är helt ny i landet, och att ha ett bankkonto är ett viktigt steg, inte så mycket för kontot i sig som för att det är via ett sådant man kan skaffa bank-ID. Som i sin tur är nästan helt oumbärligt.

Andra saker man inte får skaffa bara sådär när man inte har en egen inkomst och ingen kredithistoria är telefonabonnemang. Du måste vara skriven i Sverige minst 8 månader innan du får skaffa telefonabonnemang, innan dess är det bara kontantkort som gäller.

Sedan har vi Försäkringskassan. Visserligen har man i princip rätt till socialförsäkringssystemet som folkbokförd, men första gången man ansöker om något måste det utredas om man bor eller arbetar i Sverige, vilket görs via en fyra sidor lång frågeblankett. Handläggningen tar tid och är kö till. Oscar är inte officiellt inne i rullarna ännu.

Och svenskan. Hur SFI går till vet vi ännu inte så mycket om. Det är nämligen kö till att få en plats, så Oscar har inte börjat ännu, och det är rätt oklart när han kan få göra det. Han har i alla fall gjort ett inträdesprov och hamnat i nivå 3C vilket tydligen är näst högst. Under tiden pluggar han på egen hand med hjälp av Duolingo, Learning Swedish och Medspråk. I den här takten kanske han bara kan tenta av SFI när han väl får plats.

Två månader efter uppehållstillståndet, och några bitar av checklistan avklarade, ganska många andra kvar.

Ett tack för informationen

Migrationsverkets information är allt annat än utförlig och pålitlig. Den beräknade handläggningstiden är så allmänt hållen att det inte går att utläsa något som helst kring vad det faktiskt innebär för ens individuella situation ur den. Inte heller de personer som svarar i telefon på Migrationsverket kan eller vågar ge någon slags uppskattning kring när ett beslut kan tänkas komma. Upp till 18 månader som jag har fått höra flera gånger på telefon är inget att förhålla sig till när det kan ta sex månader, eller tolv, eller som i vårt fall runt nio.

Men trots att jag har en hel del... konstruktiva förslag... kring Migrationsverkets handläggningsprocesser och information, som myndighet, så måste jag ändå säga att jag har blivit väl behandlad av de personer som jag varit i kontakt med via deras officiella kanaler. De kan eller får visserligen inte ge någon vettig information som man kan ha någon som helst användning av, men de har varit mänskliga. De har varit vänliga när jag har ringt och gråtit i luren.

Men jag skulle också särskilt vilja tacka de handläggare på Migrationsverket som privatpersoner har gett mig stöd och råd, både i anonyma kommentarer här på bloggen och via mejl och telefon. Ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam. Utan er hade vi till exempel aldrig vetat att vi hade kunnat fortsätta processen inifrån eftersom vi har ett gemensamt barn, och utan det så hade vi kanske fortfarande suttit på varsin sida av Atlanten och väntat på besked.

Eftersom informationen från Migrationsverket är så knapphändig och allmänt hållen att den i princip är värdelös, finns det andra källor. Det finns en enormt lång tråd på Familjeliv, och en lika lång tråd på Flashback, och en Facebook-grupp som heter I väntan på familjen, för alla som väntar på samma typ av uppehållstillstånd som vårt. Framför allt finns det där en person som har gjort det enorma arbetet att sammanställa alla ärenden från dessa olika källor i ett excel-ark som räknar ut genomsnitt för handläggningstider och olika hållpunkter i processen, och sannolikt beslutsdatum baserat på de andra ärendena. Det dokumentet finns här, och ger den absolut bästa uppfattningen kring när man kan tänkas få ett beslut i just ens individuella ärende. Vilket jättejobb (som Migrationsverket borde kunna åstadkomma istället för en privatperson).

Till alla som gett stöd, information och råd längs vägen säger jag som Gustavo Cerati i några av den latinamerikanska musikhistoriens mest bevingade ord:

Vägen till uppehållstillståndet

Tvåhundrasextiosex dagar.

Så länge väntade vi sedan vi den 23 december 2014 skickade in ansökan om uppehållstillstånd, tills att det ÄNTLIGEN stod beslut fattat på Migrationsverkets hemsida.

Migrationsverket har fattat ett beslut om bifall eller avslag i din ansökan

står det och sedan får man vänta på det fysiska brevet på posten för att få reda på själva beslutet. Bifall. Permanent uppehållstillstånd.

Här kommer den långa versionen av vår väg till uppehållstillståndet.

23 december 2014: Vi skickade in vår ansökan och började vänta.

9 mars 2015: Gael och jag satte oss på planet mot Sverige och lämnade Oscar kvar i Colombia.

17 april 2015: Jag hade, så fort vi landat i Sverige, ansökt om förtur hos Migrationsverket. Den ansökan avslogs. Ett treåring som var utan sin pappa, och skulle vara så under oöverskådligt lång tid till var inte ett tillräckligt skäl.

14 maj 2015: Migrationsverket skickade ett mejl där de på byråkratsvenska talade om för oss att det var dags för Oscar att kontakta ambassaden för att boka intervju.

3 juni 2015: Oscar blev intervjuad på svenska ambassaden i Bogotá och väntan fortsatte.

Vi väntade och väntade. Ibland ville jag ge upp. Framför allt för ovissheten, som var det värsta av allt. Att inte veta när, inte ens på ett ungefär. Ska vi ha det såhär tills nästa vecka? Hösten? Julen? Nästa år?

4 juli 2015: Oscar kom. Han reste till Sverige på ett turistvisum som han hade sedan tidigare. Då hade vi varit ifrån varandra, och framför allt hade ett treårigt barn varit separerat från sin pappa, i fyra månader, det vill säga i nästan 10% av sitt liv.

Och NU kommer vi till den delen av historien som jag inte har berättat om redan här på bloggen.

Vi bestämde oss nämligen för att det var helt ohållbart att Oscar skulle åka tillbaka till Colombia igen på obestämd tid när hans turistvisum gick ut i slutet av juli.

20 juli 2015: Vi gick till Migrationsverket i Umeå för att meddela att vi avsåg fortsätta vår ansökningsprocess inifrån landet, eftersom vi är makar och har ett gemensamt barn i Sverige, som vi har delad vårdnad om, vilket innebär en stark anknytning till Sverige. På byråkratspråk. Det vill säga att Oscar stannar i Sverige under handläggningen av ansökan.

Sedan dess stannade han alltså kvar, i en slags limbo, eftersom han fortfarande inte hade något uppehållstillstånd och alltså inte något personnummer och därför inte kunnat varken söka jobb eller börja läsa svenska på SFI.

Men vi har fått vara tillsammans.

4 september 2015: Vi hade ytterligare en intervju, den här gången intervjuades vi båda två och var för sig. Även om det, som jag förstår det, är en ren standardprocedur för att dubbelkolla att man faktiskt bor ihop i Sverige när man har en så kallad inifrån-ansökan, så kändes det helt ärligt rätt ovärdigt och förnedrande. Det här och hela processen. Känslan av att vår familj inte riktigt duger, och måste nagelfaras lite extra för att få en okej-stämpel av myndigheterna.

Hur som helst.

Hela tiden det eviga ärenden handläggs i tur och ordning, när det är er tur får ni besked och det går inte att säga något datum för när beslut kommer att fattas.

14 september 2015: En vacker dag stod det helt plötsligt "beslut fattat" när jag som så många gånger tidigare slentriansökte på vårt ärendenummer på Migrationsverkets hemsida.

Tvåhundrasextiosex dagar senare kan vårt nya liv börja på riktigt.

266 dagar senare

Att kunna andas

Semesterns sista vecka började idag. Allt och inget har hänt de senaste veckorna.

I stan och i sommarstugan, inga stora planer.

Inga stora utom den här: Oscar kom.

Efter en hel vår av att aldrig varit riktigt, riktigt glad, och emellanåt velat ge upp helt, bestämde sig mamma för att investera sin skatteåterbäring i en flygbiljett, för att vi åtminstone skulle få några semesterveckor tillsammans mitt i väntan som aldrig verkar ta slut.

Lyckan i att en vacker dag bli väckt av en pappa som man inte sett de senaste fyra månaderna.

Det är så mycket jag vill skriva om det. Men det måste vänta ett tag till.

Sammanfattningsvis: som att kunna andas igen.

Major mindfuck

"Just att inte ha ett datum, ovissheten...major mind fuck. Vi la in min mans ansökan den 1:a Augusti 2014 (!!)...intervju den 2:a februari 2015 och väntar fortfarande."

Det är precis det som Anonym skriver till förra inlägget. En tidsram hade varit så otroligt mycket lättare att förhålla sig till. Tre månader, sex månader. Det hade varit länge och jobbigt, men då hade vi kunnat ställa in oss på det. Om någon hade kunnat säga "i juli får ni ett beslut".

Men ingen säger något. "Allt från några dagar till några månader, det kan ta upp till ett och ett halvt år". Det är ju helt orimligt att leva så.

Jag fattar inte att det inte går att ge något besked, när det ändå är en elektronisk kö, där alla ärenden helt automatiskt delas ut till handläggare i turordning. Och allt de säger är att "ni kan följa ert ärende på hemsidan". Men det som står där är det här:

Det säger absolut ingenting. Hur svårt kan det vara, när allt ändå är digitaliserat, att ha lite mer detaljerad information under "i väntan på beslut". Typ ansökan mottagen - komplettering begärd - intervju genomförd - väntan på handläggare, plats X i kön, beräknad väntetid för att tilldelas handläggare ca X.

För den väntetid man har att förhålla sig till nu är den här: 

Som för övrigt inte stämmer och på telefon är det "mer än nio månader" som anges.

Vilken mängd tid och arbetskraft till att faktiskt handlägga som de skulle kunna frigöra på Migrationsverket om de la ut lite vettigare information på sin hemsida, så att de slapp svara på miljoner desperata mejl och telefonsamtal från andra som mig.

Som ringer för att det är det enda halmstrået som finns i den psykiska tortyren det är att inte veta.

För det känns som psykisk tortyr. Ovissheten. Maktlösheten att gå och vänta på ett beslut som vi vet
kommer att bli ett ja, bara utan att ha en rimlig aning om när. Frustrationen och sorgen över att behöva vara separerade under tiden.

Migrationsverket har fått mig att gråta mig till sömns så många nätter nu.

Och då har vi ändå tak över huvudet, trygghet, jobb, mat på bordet. Och vi kommer att få vara tillsammans igen även om vägen dit känns som en evighet av psykisk tortyr.

Jag tänker på krönikan som Somar Al Naher skrev med anledning av nationaldagen och medborgarskapsceremonierna. Om vad flera års ovisshet gjorde med henne och hennes familj. En ovisshet som jag bara kan tänka mig hur otroligt mycket vidrigare den måste ha varit, då den inte som för oss handlade om "hur lång tid tar det innan vi får ett ja", utan "kommer vi att få stanna överhuvudtaget eller kommer hela vår familj att skickas tillbaka till krig och död".

Att en talman i Sveriges Riksdag går ut och säger att "jag tycker att du kan visa lite tacksamhet" visar på att han inte har någon som helst insikt i vad en sån här process innebär och hur den långsamt äter upp en inifrån. Förutom det otroligt obehagliga förstås att han uppenbarligen tycker att det finns två kategorier medborgare - de som ska tacka och de som ska tackas och att de som klarat sig igenom processen står i evig tacksamhetsskuld till staten.

För Somar säger att inbjudan till medborgarskapsceremonin, efter att ha gått igenom en helvetesprocess för att söka asyl, kändes som ett hån. "Att söka asyl var allt annat än en dans på rosor. Ska det uppmärksammas kanske en ursäkt hade suttit bättre än en ceremoni.".

Jag fattar inte varför folk blev så upprörda över hennes krönika. Har folk ingen förmåga till empati eller att sätta sig in i andra människors situation överhuvudtaget? Jag, som bara väntar på ett ja, min familjs fysiska överlevnad ligger inte i händerna på Migrationsverket, får ångest bara av att tänka på Migrationsverket.

Somar var snarare otroligt diplomatisk och tillbakahållen i sin kritik.

En sån dag

Vi hade en massa bra anledningar till att flytta till Sverige. En massa objektiva fördelar med att bo i Sverige som småbarnsfamilj jämfört med i Colombia.

Men när ingenting händer, och det enda Migrationsverket säger är att "den enda tid ni har att förhålla er till är den som står på hemsidan, över nio månader. Det kan ta upp till ett och ett halvt år, vi har fortfarande ansökningar från 2013" då känns det som att de där anledningarna och objektiva fördelarna inte spelar någon roll.

Då känner jag bara för att skita i alltihop och åka tillbaka till Colombia.

Där får vi i alla fall vara tillsammans, och det är värt mer än vilka andra argument och fördelar som helst.

Den oändliga historien

Jag skrev till Migrationsverket igen, för femtioelfte gången.

Den här gången för att höra om vårt ärende har någon handläggare, som går att fråga om vad som händer angående beslutet. För många jag känner har beslutet gått väldigt fort efter intervjun, så jag har nästan vågat hoppas på ett ljus i slutet av tunneln, nu när det steget är avklarat.

Igår fick jag det här mejlsvaret:

Vi har fått tillbaka ärendet från ambassaden med utredningen bifogad. Nu ligger ärendet återigen i den elektroniska kön. När ärendet hamnar högst upp i kön och därmed är det äldsta ärendet och på tur så kommer första bästa handläggare att plocka upp ärendet och bestämma vad som behöver göras. Är ärendet helt klart så fattas beslut, saknas något skickas till exempel en begäran om en komplettering ut.

Jag trodde att vi redan hade en handläggare, den som tittade på vår ansökan och skickade den till ambassaden. Men det var kanske någon slags assistent, inte en beslutshandläggare. Så vi fortsätter i kön. Den där kön som känns oändligt lång, och snart är det semestertider.

Och tiden går och en pappa och ett barn är på två olika kontinenter. Ibland känns det lite hopplöst.

Ett steg på vägen

Igår hade Oscar sin intervju på svenska ambassaden i Bogotá. Ännu ett steg avklarat i ansökningsprocessen, som funkar såhär:

ansökan -> (eventuell komplettering) -> intervju -> beslut -> UT-kort

Frågorna var mest rutinfrågor; när gifte vi oss (9 juli 2011), vad jobbar Annika med, vad ska ni göra i Sverige? Bevis (foton, hyreskontrakt med bådas namn, utdrag ur folkbokföringen, lite sånt) på att vi bott ihop i minst två år och har ett seriöst förhållande lämnades in.

Nu får vi vänta igen. Som vanligt utan någon slags rimlig tidsrymd att förhålla sig till - "beslutet kan ta mellan några dagar och tre månader" (jahapp, hur ska vi planera då?).

Jag hoppas på det tidigare, för sen, när beslutet väl är taget, tar det 2-3 veckor innan UT-kortet, som han sedan måste visa upp när han reser in i Schengen, landar på ambassaden i Bogotá. I så fall kommer han i sommar!

Åh, tänk om vi får sommaren ihop.

Plötsligt händer det

Sedan en vacker dag dyker ett mejl upp i Oscars inkorg. Ett sådant som har Message from Swedish Migration Board/Meddelande från Migrationsverket i ämnesraden och skapar en klump i magen av hopp blandat med skräck innan man öppnar för att läsa.

Med anledning av din ansökan om arbetstillstånd eller uppehållstillstånd hos Migrationsverket.

Du behöver nu kontakta en svensk utlandsmyndighet för att boka en tid för ett besök. Om du har medsökande som ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med dig ska de följa med till utlandsmyndigheten. Om du redan befinner dig i Sverige med tillstånd men dina medsökande är kvar i hemlandet, så är det endast dina medsökande som ska besöka utlandsmyndigheten.

Om du har mottagit flera likadana mail om bokning så betyder det att ni är flera i samma ansökan som behöver besöka utlandsmyndigheten tillsammans. Det är då viktigt att ni försöker hålla ihop bokningstiderna vid bokning när ni bokar genom att använda de unika länkarna i varje mail. Adresser och telefonnummer till svenska ambassader och konsulat finner du på: www.swedenabroad.com

Kontakta utlandsmyndigheten inom 14 dagar.

Migrationsverket
www.migrationsverket.se

Detta e-postmeddelande går inte att besvara. Om du har frågor eller funderingar kan du besöka Migrationsverket hemsida.

 Den torra myndighetssvenskan kan vara det finaste jag har läst på flera månader.

Den tredje juni har Oscar fått tid på ambassaden för sin intervju.

Tänk om vi kan köpa flygbiljetter snart. Tänk om vi äntligen, äntligen får ett datum att förhålla oss till. Tänk om vi får fira midsommar ihop. Tänk om vi snart kan lägga champagnen på kylning.

Mellan hopp och förtvivlan

Nehej.

Hon sa ju det, handläggaren som tog emot min förtursansökan, att "det är i princip bara gravida och de som är på väg att fylla 18 innan beslutet tas som får förtur", men ändå. Det är ändå svårt att inte hoppas.

Men sen, idag, ett peppigt mejl från en vän i ett annat land - också gift med barn - som väntar på uppehållstillstånd:

"Hej! Jag vill bara komma med lite goda nyheter. Vi skickade in vår uppehållstillståndsansökan i slutet av november och nu har X fått kallelse till ambassaden för intervju idag. Så förhoppningsvis hör Oscar något snart, snart!"

Vi hoppas, misströstar, griper efter halmstrån. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Om de fjorton månaderna

Eftersom alla kommentarer till förra inlägget, både på bloggen och på Facebook, handlar om det orimliga i att Oscar är där och Gael och jag är här i en halv evighet, tänkte jag skriva lite mer (eftersom jag har googlat mig blå och mejlbombat min supersnälla migrationsexpert-kompis).

Den omedelbara anledningen till att det beräknas ta över ett år, är att antalet asylsökande är många fler än beräknat (framför allt pga kriget i Syrien), och eftersom asylärenden prioriteras hamnar de andra, såsom vårt, på hög. Men också för att Migrationsverket verkar ha världens mest ineffektiva processer. Framför allt därför, känns det som.

Men ert ärende är ju så lätt, det borde ju gå snabbare?

Ja, man kan ju tycka att det inte borde vara några konstigheter överhuvudtaget när de väl tittar på det. Problemet är att de inte tittar på det överhuvudtaget ännu. Det funkar nämligen såhär, att alla ansökningar om samma typ av uppehållstillstånd (i det här fallet som anhörig) hamnar i en och samma kö. Sedan tilldelas de en handläggare allteftersom någon blir ledig, i den ordning ansökningarna kom in.

Det är inte förrän ärendet har tilldelats en handläggare som någon faktiskt tittar på ansökningen och inser att det är världens självklaraste ärende. Vilket är helt absurt. Eftersom vi har varit gifta i snart fyra år, och äktenskapet finns registrerat i svensk folkbokföring lika länge, är det ju redan en svensk myndighet (i det här fallet Skatteverket) som har verifierat att vårt äktenskap är giltigt. Dessutom står både Oscar och jag som vårdnadshavare för Gael i folkbokföringen. Både äktenskap och delad vårdnad för gemensamma barn är ju sådant som ska bevilja uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (inte bara kan utan ska).

Då kan man ju tycka såhär: Om underlaget för att bevilja ett uppehållstillstånd redan finns i svensk folkbokföring borde det ju ske helt automatiskt. Men nej, det måste ändå stå i kö bland alla andra ärenden för att tilldelas handläggare. Vilket ger extremt långa väntetider för självklara ärenden, och också gör att det tar omänskligt länge för ärenden som kräver att en handläggare verifierar dokument eller vad de nu gör, eftersom en massa handläggartid går åt till att kolla sådant som skulle kunna bockas av helt automatiskt mot folkbokföringen.

Men ni har ju barn, de måste ju ta hänsyn till det?

Enligt lagen, ja, i praktiken nej. Det går att ansöka om förtur om man har särskilda skäl. Det gjorde jag första veckan i Sverige, men bara det tar flera veckor att besluta om, så vi har inte fått något besked ännu. Men personen som registrerade min förtursansökan ingav inte särskilt mycket hopp - i princip bara gravida och personer som är på väg att fylla 18 innan beslutet är taget får förtur.

Men ni får tjata och trycka på så att de tar tag i ert ärende snart!

 Ja. Det gör jag. Men det tjänar inte särskilt mycket till så länge inte ärendet har tilldelats en handläggare, eftersom det bara sitter i en kö som tickar fram i turordning och ingen ens öppnar filen innan det är vår tur. Den turordningen verkar vara helt automatiserad, till skillnad från beviljandet av superenkla ärenden.

När man väl får en handläggare är det möjligt att bli ett riktigt pain in the ass (och tro mig, det kommer jag att bli, jag kommer att tjata hål i huvudet på handläggaren tills vår ansökan är beviljad), och då kan det hjälpa att tjata, de vill ofta bli av med lätta ärenden så snabbt som möjligt. Men tills dess får man sådana här standardsvar av Migrationsverket: "Det är i nuläget ingen handläggare som arbetar på er ansökan och en beslutsfattande handläggare tillsätts vanligen sent i processen. Vi ber därmed om ert tålamod i väntan på mer information från oss." Sent i processen, alltså. Den som tar ungefärliga fjorton månader.

Men kan det verkligen ta 14 månader, tar de inte i för säkerhets skull?

Det är den beräknade väntetid Migrationsverket anger just nu på sin hemsida (och som de svarar på mina femtioelva mejl), och enligt de själva beräknas den såhär: "Den väntetid vi redovisar är när minst 90 procent av kunderna har fått svar." Det kan ju gå snabbare. Det kan också ta längre tid.

Men kan inte Oscar komma till Sverige medan han väntar på svar?

Han måste vara i Colombia (eller, inte i Sverige i alla fall) när beslutet tas, annars blir det avslag.  Och han måste göra intervjun på svenska ambassaden i Bogotá. Han får komma hit som turist under tiden, men han får stanna i max tre månader och han får inte jobba. Det skulle ju gå, men det skulle kosta. En extra flygbiljett tur och retur och inkomstförlusten. Plus det rent praktiska som vad som skulle hända med rummet han hyr i Bogotá och jobbet, i Colombia har man ju bara 15 dagars semester om året och tjänstledighet är inget som existerar. Kommer han hit och stannar maxtiden som turist, var ska han bo och vad ska han leva av när han åker tillbaka till Colombia igen för att vänta flera månader till?

Kan han inte söka från Sverige istället?

Det får man i undantagsfall. Men de undantagen baseras dels på anknytning, till exempel ett barn som man har vårdnaden om som bor i Sverige (så där klassificerar vi ju lätt), men dels på skälighet - att det inte är skäligt att kräva att personen ska ansöka från sitt hemland istället (för att det är krig, eller personen riskerar förföljelse, eller det inte finns någon svensk ambassad varken i landet eller i grannländerna). Där faller det.

---

Så ligger det till. Inte så himla hoppfullt, faktiskt, och maktlösheten och frustrationen är enorm över  att veta att det blir ja. När någon väl tittar en sekund på vår ansökan så blir det helt säkert ja. Bara att ingen kommer att göra det på flera månader.

Det förtar en del av glädjen och peppen över att komma till Sverige, för det var ju inte såhär det skulle bli.

I Sverige

Det har varit svårt att skriva om ankomsten. Både av rent praktiska skäl, jag har inte hunnit, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.

Hur känns det? frågar precis alla, och jag vet inte riktigt. Det är en himla känslostorm och det känns både upp och ner och jag har nog inte hunnit sätta mig ner och andas och känna efter riktigt ännu.

Jag har ju inte kommit hit ensam, jag har kommit hit med en treåring som har lämnat allt han hittills känt till i livet för att komma till en plats där allt är nytt, där han inte pratar språket och där jag är hans enda fasta punkt i tillvaron och den enda som förstår vad han säger. Det är inte konstigt att han just nu är som ett plåster på mig. Men det är krävande, både i tid och energi.

Vi landade för knappt två veckor sedan. Jag har hunnit börja jobba, fixat en massa med byråkratin runt att invandra till Sverige (tusen gånger enklare än i Colombia, men ändå), och organisera det som vi ska ta med till nya lägenheten när vi flyttar in i maj.

Det är fantastiskt att vara i Sverige. Att äta ostkrokar och pizzeria-pizza, att gå på H&M och cykla överallt. Det är fantastiskt att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången.

Men samtidigt finns det där som dämpar all glädje och som gör att ingenting är så fantastiskt som det borde vara.

Gael och jag är här. Oscar är på andra sidan ett världshav och går miste om att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången. Vår lilla familj är inte hel. Det är så otroligt mycket tyngre än jag trodde att det skulle vara. Fjorton månader är helt otänkbart, då ger jag nog upp och åker tillbaka.

Största orosmolnet just nu

Migrationsverket har registerat er mans ansökan 2014-12-23 och ett beslut i ärendet har ännu inte fattats.

Väntetiden för en ansökan som denna uppskattas just nu till cirka 14 månader. Det är omöjligt att ge exakta väntetider när det gäller handläggning. I vissa fall kan en ansökan ta längre tid än vad vi angett på vår hemsida. Det kan bero på att Migrationsverket behöver mer information, för att fatta beslut. I sådana fall kommer handläggaren som har hand om ärendet ta kontakt med den som har ansökt eller anhörig i Sverige.

Fjorton månader. FJORTON.

Enligt en liten informell undersökning bland vänner i ungefär samma situation verkar det snarare ha tagit runt 3-4 månader, och med tanke på frågorna i ansökningsformuläret ("har ni någon gång bott ihop?" "hur ofta har ni kontakt med varandra?" "har ni någon gång träffat varandra i verkligheten?") så känns ju inte vårt fall som så värst misstänkt och går förhoppningsvis snabbt.

Men det finns också andra fall som "vi skickade in vår ansökan i september förra året och har fortfarande inte blivit kallade till intervju".

Och där 3-4 månaderna var senast förra året, väntetiderna verkar bara bli längre och längre, och det tar nog tid innan de där 1000 personerna Migrationsverket nyanställer i år märks i väntetiderna.

Jag vet ju såklart att allt beror på ett extremt ökat söktryck på grund av framför allt kriget i Syrien, och naturligtvis trumfar humanitär kris familjeanknytning och ska ha prioritet. Det är klart som korvspad.

Och jag vet också att vi ändå har en rätt privilegierad situation. Jag landar i Umeå där mina föräldrar finns till hands och kan hjälpa till medan jag är själv med Gael, och om det drar ut på tiden kan vi nog spara/låna ihop till en biljett och Oscar har ett tvåårigt Schengen-turistvisum så han kan komma och hälsa på. Vi sitter inte i sjön, särskilt inte jämfört med många andra.

Men ändå. Gael och jag reser till Sverige den 9 mars. Det vore skönt att kunna tänka under sömnlösa nätter att "jag hoppas att vi hinner fira påsk ihop i år", och inte "jag hoppas att vi hinner fira jul ihop i år".

Just nu avskyr jag lite extra mycket den här befängda idén att några godtyckliga streck på en karta ska bestämma vilka människor som får leva tillsammans var någonstans i världen.