Den oändliga historien

Jag skrev till Migrationsverket igen, för femtioelfte gången.

Den här gången för att höra om vårt ärende har någon handläggare, som går att fråga om vad som händer angående beslutet. För många jag känner har beslutet gått väldigt fort efter intervjun, så jag har nästan vågat hoppas på ett ljus i slutet av tunneln, nu när det steget är avklarat.

Igår fick jag det här mejlsvaret:

Vi har fått tillbaka ärendet från ambassaden med utredningen bifogad. Nu ligger ärendet återigen i den elektroniska kön. När ärendet hamnar högst upp i kön och därmed är det äldsta ärendet och på tur så kommer första bästa handläggare att plocka upp ärendet och bestämma vad som behöver göras. Är ärendet helt klart så fattas beslut, saknas något skickas till exempel en begäran om en komplettering ut.

Jag trodde att vi redan hade en handläggare, den som tittade på vår ansökan och skickade den till ambassaden. Men det var kanske någon slags assistent, inte en beslutshandläggare. Så vi fortsätter i kön. Den där kön som känns oändligt lång, och snart är det semestertider.

Och tiden går och en pappa och ett barn är på två olika kontinenter. Ibland känns det lite hopplöst.