söndag 24 juli 2011

I Sverige

Vi är i Sverige! Oscar blev insläppt utan problem i Schengen och vi landade sent igårnatt på Arlanda. Jag kunde inte hålla mig utan började gråta när vi såg skylten med Arlanda Airport (så går det när man får utlopp för två och ett halvt års ackumulerad hemlängtan).

Första svenska sommardagen på fem år för min del och första någonsin för Oscars inleddes med klassiskt svenskt sommarregn och molnig himmel, men framåt kvällen lättade det upp och vi cyklade iväg med hämtpizza, Trocadero och Norrlands guld till en brygga vid Umeälven och åt middag i kvällssolen.

Imorgon åker vi ut till sommarstugan och radioskuggan i några dar, men jag lovar att åtekomma senare med uppdateringar om vår svenska smekmånad.

onsdag 20 juli 2011

Colombias nationaldag

Idag fyller Colombia 201 år som självständigt land. Förra året, som var 200-årsdagen, firades med buller och bång över hela landet. I år gissar jag att det väl blir det sedvanliga flaggviftandet, militärparaderna och gratiskonserterna.

Jag är inte så mycket för det här med nationalism, men jag tänkte ändå bjuda på en klassisk trudelutt med lite vackert bildspel från Colombia:

tisdag 19 juli 2011

Gravid med Colombias mödravård

Igår gjorde vi det första ultraljudet. Sju veckor och fyra dagar är lilla ärtan just nu, den mäter 11 millimeter och har ett hjärta som pickar på med 136 slag i minuten.

Förutom ultraljud har jag gjort alla upptänkliga blod- och urinprover och även fått träffa en dietist som har mätt och vägt mig och kollat muskelmassa och fettprocent och vad jag äter och på fredag får jag min personliga dietplan på vad jag ska äta under graviditeten för att gå upp precis lagom mycket i vikt och få i mig all näring som behövs.

Varje månad ska jag gå på kontroll hos gynekologen och minst var tredje månad (eller oftare om jag vill) ska jag göra ultraljud. Samma gynekolog som är med under hela graviditeten är den som sedan är med på förlossningen.

Jag känner mig otroligt omhändertagen och påpassad och lugn.

Baksidan av det hela är såklart att det är en priviligierad situation vi befinner oss i, som har råd med privat sjukförsäkring där allt detta ingår. Colombias sjukvårdssystem är, som mycket annat i landet, extremt ojämlikt. Mödradödligheten är dubbelt så hög i den allmänna sjukvården som i den privata och även om det totalt sett "bara" är 3% av alla gravida kvinnor som inte får någon mödravård alls, är det 24% av kvinnorna som inte har någon utbildning som befinner sig i denna situation.

Och som jag sagt förr, det skär i hjärtat att betala en privat sjukförsäkring. Det går emot precis alla principer jag står för och försvarar. Men det känns också nödvändigt, tyvärr, för det är så systemet funkar. För jo, man kan få okej vård utan, men okej känns inte tillräckligt. Jag kände mig inte överhuvudtaget lockad av en framtida barnfödsel i en sal tillsammans med sisådär 20 andra pågående förlossningar, där Oscar får sitta och vänta i korridoren. För ska pappan få vara med på förlossningen måste man ha ett eget rum, och det får man bara via den privata sjukförsäkringen. För att inte tala om alla kontroller som ändå känns rätt tryggt att få.

lördag 16 juli 2011

Bröllopet: Bröllopsnatten

Nej, jag tänker inte avslöja några intima detaljer, jag tänkte bara visa ett litet fotocollage från det lyxigaste hotellet jag någonsin varit på. Av mitt jobb fick vi nämligen bröllopsnatten på ett av Bogotás lyxigaste hotell i present.

Vi blev hämtade av chaufför efter festen och kom till bröllopssviten, där en enorm bukett rosor låg på sängen, öppna spisen var tänd, champagnen på kylning och ostbrickan serverad. Helt underbart.
Dagen efter fick vi lyxig hotellfrukost serverad på sängen, och precis när vi ätit upp ringde receptionen för att undra vilken tid vi ville ha våra helkroppsmassage som redan var betalade för.

Ungefär vid femtiden på eftermiddagen, då vi fått våra massage och ätit lunchen som också ingick, bestämde vi oss för att vi var nyfikna på att öppna presenterna som väntade på oss hemma och åkte hem igen. Det var ett fantastiskt hotelldygn.

De här råden kan jag ge till andra svenskar som vill flytta till Sydamerika

Ella Brodin har önskat rubriken.

Först och främst beror det på vad man menar med flytta. Att åka och bo i Sydamerika ett halvår eller ett år är en helt annan sak än att stanna kvar på obestämd tid, kanske för all framtid.
Men hur som helst, det här är mina råd:

1. Lär dig spanska (eller portugisiska om det är Brasilien du siktar på). Ska man bo i ett land blir precis allt - fixa bostad, fixa jobb, fatta hur samhället funkar, träffa vänner - så himla mycket lättare om man kan språket. Det går ju såklart att få typ telemarketing-jobb på engelska, men du kommer aldrig bli en del av samhället så länge du inte pratar spanska.

2. Testa först. Man behöver inte bestämma sig på en gång för att flytta. Man kan åka ett par månader, testa hur det känns, lära sig hur saker och ting funkar, åka tillbaka, osv. Jag till exempel åkte först ett halvår till Chile (som förlängdes till ett år), sen åkte jag tillbaka till Sverige, sedan till Argentina i fyra månader för att skriva uppsats på mfs-stipendium, sen tillbaka till Argentina ett år senare för att göra praktik, sen tillbaka till Argentina när jag väl tagit examen och sen till sist till Colombia för att börja läsa min master.

3. Ha ett sparkapital. Man får troligtvis inte ett jobb med en gång, och när man väl får ett jobb är det med största sannorlikhet inte särskilt välbetalt. Det kostar dessutom extra mycket pengar i början om man ska fixa lägenhet, kanske köpa lite grejer till den, osv. Därför är det bra att ha lite pengar att klara sig på ett tag innan man kommit på fötter ordentligt.

4. Plugga något. Ett bra sätt att få stanna lite längre i ett land är att plugga, på studentvisum. I vissa länder kan man stanna hur länge som helst på turistvisum, förvisso, men i andra länder, som Colombia får man bara stanna max 6 månader per kalenderår.
Det är dessutom en bra väg att lära känna folk och få lite kontakter. I Latinamerika i mycket större utsträckning än i Sverige är det bara kontakter som gäller om du vill få ett bra jobb.
Oftast får man inte jobba lagligt när man har studentvisum, så de jobb som gäller är mest lite mer informella sådana (vilka det finns gott om i Sydamerika), till exempel på bar/restaurang, vandrarhem eller som engelskalärare. Jag hade till exempel studentvisum när jag först kom till Colombia. Sen fick jag ett "riktigt" jobb och då skaffade jag arbetsvisum istället.

5. Våga! Egentligen är det viktigaste rådet av alla att bara våga. Resten löser sig med tiden. Och om det inte gör det, tja... vad gör det? Då har du i alla fall försökt och blivit många erfarenheter rikare.

fredag 15 juli 2011

Bröllopet: Festen

Eftersom vi har många vänner vi gärna ville fira vårt bröllop tillsammans med och budgeten inte riktigt tillät hur stora utsvävningar som helst så bjöd vi de allra närmsta till vigseln och middagen och resten fick komma när festen drog igång.

Så fort middagen var avklarad stökades borden undan och gjorde plats för dansgolv på altanen och festgästerna började trilla in. Så fort Oscar och jag dragit igång vår första salsa fylldes dansgolvet och festen var ett faktum.
Jag försöker med blandad framgång lära pappa dansa salsa.
Roligt hade vi i alla fall.
Ville man ta en paus från dansgolvet kunde man hänga i trädgården som på kvällen och natten lystes upp av rislampor i träden och facklor.
Och sen ge sig in på dansgolvet igen, som underhölls under några timmar av ett son cubano-band och resten av tiden av vår fantastiske vän tillika DJ, Kontra.
Festen, som höll igång fram till midnatt, blev en perfekt avslutning på en helt perfekt dag.
Fotot taget av vår fotograf Alfonso Jaramillo

Bloggen fyller 1 år

Idag är det på pricken ett år sedan jag skrev första inlägget i den här bloggen.

Det firar vi med en virtuell tårta.

Tack till alla som har följt med och läst och kommenterat under det här året, hoppas ni vill stanna kvar i fortsättningen också!

torsdag 14 juli 2011

Bröllopet: Middagen

Efter vigseln och kramar och lyckönskningar i trädgården var det dags för gästerna att slå sig ned vid det u-formade bordet på altanen för att äta lunchmiddagen.
Det är min lillebror som syns närmast i bild.
Maten bestod av en fantastisk trerättersmåltid tillagad av den franskaste kocken av dem alla (komplett med svart basker på sned och ett förkläde med fransk flagga). Till förrätt fick vi osttallrik till vegetarianerna och fransk charkuteritallrik till köttätarna och champagne att skåla med.
Det är alkoholfri cider i mitt glas, såklart.
Till huvudrätt blev det antingen en grillad köttbit eller en vegetarisk tallrik, och efterrätten, för den som fortfarande hade plats kvar i magen, var en helt underbar cheesecake.

Under middagen höll mamma ett fantastiskt tal som fick nästan alla gäster att både skratta och gråta. Hon höll det på svenska och Vanna hjälpte till att översätta till spanska.
I Colombia brukar det inte hållas särskilt många tal på bröllop, eller inga alls, rättare sagt, men mamma inspirerade och helt plötsligt blev det talstafett och alla ville improvisera tal, på svenska, spanska eller engelska.
Här är det Oscars bror Carlos som håller ett tal.
Något av det allra finaste på bröllopet var alla dessa vackra ord från några av våra närmaste och käraste vänner och familjemedlemmar. De gick rakt in och la sig som bomull runt hjärtat.
Nygift och lycklig

onsdag 13 juli 2011

Bröllopet: Vigseln

Så blev det äntligen lördagen den 9 juli 2011. När jag tittade ut genom fönstret vid sextiden på morgonen - eftersom nervositeten gjorde det omöjligt att sova längre än så - möttes jag av en stålgrå himmel med regntunga moln och våta gator. Inte drömscenariot, precis, särskilt med tanke på att vigseln och festen skulle vara utomhus i en trädgård.

Men som tur är så är det enda konstanta med Bogotás väder att det är ombytligt, så några timmar senare började molntäcket spricka upp och solen titta fram.

På inbjudan stod det klockan tolv, en tid då jag fortfarande satt kvar hos frisören och fick vad som kändes som hårnålar instuckna rakt i skalpen för att fästa brudkronan - den som morfar gjorde i silver 1966 och som mamma hade när hon gifte sig 1975. Som tur är börjar sällan något på utsatt tid i Colombia, så inte heller bröllop. Så sisådär en och en halv timme efter utsatt tid skred vi äntligen ut på gångbron, medan alla gäster stod utspridda i trädgården:
I Colombia går vanligtvis alltid bruden in med sin pappa för att bli överlämnad till den blivande maken som står och väntar, men eftersom 1) jag är svensk, 2) den traditionen har en otroligt obehaglig patriarkal symbolik, och 3) vi struntade i de flesta traditioner på vårt bröllop, så tågade vi in tillsammans.
Vigseln hölls av våra padrinos, som var och en sa några ord, blandat på spanska och på engelska. Alejo sjöng dessutom sången Campesino.
Under vigseln fick vi också sällskap av Kristina och Diego som spelade och sjöng Somebody.
Efter att ringarna var utbytta och Yuri förklarat oss man och hustru avslöjade vi den stora nyheten, till hurrarop och applåder och sedan tågade vi ned i trädgården till väntande kramar och lyckönskningar.
Det blev en fantastisk vigsel, rolig, känslosam och väldigt personlig. Precis som vi ville ha det.


PS Om någon undrar: Nej, en sådan vigsel är inte juridiskt giltig i Colombia, den juridiska biten avklarade vi dagen innan hos notarie, men det här är den vigsel som vi räknar som vår riktiga.

måndag 11 juli 2011

Bröllopet: Soundtracket

I lördags gifte vi oss. Allt var perfekt - vädret, platsen, människorna som var där, maten, musiken, precis allt. Underbart och väldigt personligt.

Jag samlar intryck och sorterar bilder för att berätta mer till veckan, under tiden kan ni få soundtracket till vårt bröllop:

1. Ingångslåten
Till den här trudelutten gick vi in:


2. Under vigseln (1)
Vår vän och padrino Alejo, tillika gitarrist i bandet Cinemacinco spelade och sjöng den här låten:

3. Under vigseln (2)
Sedan sjöng min svenska vän Kristina och Oscars vän Diego spelade gitarr:

4. Utgångslåt
När vigseln var över gick vi ut till den här:

5. Valsen
Vi dansade ingen bröllopsvals, men den första låten vi dansade till var den här salsan:

torsdag 7 juli 2011

Villa de Leyva

Över helgen, som var långhelg, drog vi iväg till Villa de Leyva med hela gänget som kom förra veckan. Det blev en mjukstart på colombiavistelsen för besökarna och en välbehövlig paus från bröllopsbestyr och storstadsstress för mig.

Vi hade tänkt hyra bil och köra de fyra timmar det tar att åka till Villa de Leyva från Bogotá, men efter att det visade sig att det kostade hälften så mycket att hyra bil med privatchaufför som att hyra bil och köra själv fick det bli det förra alternativet.

Så med vår chaufför Don Ricardos hjälp tog vi oss dit och runt, till exempel till det gamla 1600-talsklostret Ecce Homo och till byn Ráquira där det mesta i hantverksväg går att hitta:

Men nu är vi tillbaka i Bogotá och nu, gott folk, är det bara några få små dagar kvar till bröllopet så nu gäller det att lägga de sista bitarna på plats. Ingen rast, ingen ro längre.

onsdag 6 juli 2011

Andra möhippan

I fredags blev jag möhippad för andra gången, den här gången av mina madrinas Yuri och Virginia. Vi inledde kvällen på Te encantaré, en restaurang som är specialiserad på afrodisiak mat, och på tillställningar som till exempel möhippor (som i Colombia alltid har ett mer eller mindre erotiskt tema).


Efter mat och dryck (inklusive snoppformad chokladtårta) och diverse aktiviteter såsom presentutdelning (sexiga underkläder, sexleksaker och annat) och frågespel med "sexiga" frågor var det dags att bryta upp och en mindre skara drog oss hem till Virginia och Santo. Där hade Oscars svensexa efterfest efter sin biljardkväll, så vi slog ihop båda festerna och fortsatte till tre på morgonen.

Därmed har det så kallade singellivet fått ordentligt avsked.

lördag 2 juli 2011

Trevlig helg!

Nu drar vi - mamma, pappa, lillebror, Vanna, Kristina och jag - till Villa de Leyva över helgen.

När vi är tillbaka på måndag kväll utlovas bildkavalkad från såväl resan som gårdagskvällens officiella möhippa och svensexa.

Trevlig helg!