måndag 28 maj 2012

De är här!

Ska skriva mer någon annan gång, men man kan ju säga såhär sammanfattningsvis: Lyckan är total.



lördag 26 maj 2012

fredag 25 maj 2012

Vad som är bättre i Colombia än i Sverige

Camilla och Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva under den här rubriken. Jag har inte flyttat till Colombia för att jag ogillar Sverige. Det finns massor som är bra med Sverige och massor som är bra med Colombia och jag tror inte att något land är bättre än något annat. Det är lätt att det bara blir massa klyschor, typ människorna är mycket öppnare och spontanare i Colombia. Kanske sant, men också grovt generaliserande.

Hur som helst. Jag har ju aldrig haft barn i Sverige, så mina jämförelser baserar sig egentligen endast på andrahandsuppgifter, men av att följa en massa bloggare som har barn i Sverige känns det ändå som att det finns något som är bättre i Colombia än i Sverige:

Det är inte så mycket måsten och så många pekpinnar och ett enda rätt sätt här. Särskilt när det gäller två grejer - amning och att lämna bort bebisen till barnvakt.

Det verkar vara en himla press när det gäller amning - man ska amma, men inte för länge och inte för kort och på rätt sätt. Man ska ge barnet närhet genom amning men man får inte amma barnet till sömns för då skämmer man bort det och det lär sig att använda bröstet som napp. Och så vidare, och så vidare.

Samma sak när det gäller barnvakt. Lämnar man ifrån sig bebisen innan sisådär sex månader är man en hemsk förälder och såväl bebisen som en själv kommer att bli emotionellt skadade av separationen. Man får absolut inte tycka att det är skönt att ha lite egen bebisfri tid ibland, men samtidigt får man inte vara med bebisen hela tiden för då skämmer man bort den. Och så vidare, och så vidare.

Jag har svårt att förstå det där. Bebisar är ju inte robotar som fungerar exakt likadant allihopa. Visserligen tycker folk en massa här också, och berättar det gärna, men det finns inte det enda rätta sättet på samma vis som jag får känslan av i Sverige.

Det ses som positivt att amma, och det förespråkas på BB, men det är ingen som tvingar på en något. Vill man eller kan man inte så är det så och man är inte sämre för det. Det räknas nästan med att man förr eller senare kommer att börja med ersättning. Vi fick till och med små förvaringsburkar för mjölkpulver i present på en babyshower.

Och i ett land där det är få förunnat att få vara betalt ledig med en bebis längre än tre månader är det såklart ingen som höjer på ögonbrynen när bebisen tas om hand av någon annan. Jag undrar hur ingen-barnvakt-innan-ettårsdagen-förespråkarna tänker? Att alla utanför Skandinavien är emotionellt störda som lämnats bort av föräldrar utan lyxig ettårig ledighet? Själv tänker jag att många istället får en fin närhet inte bara med sina föräldrar utan också med till exempel mor- eller farföräldrar.

Men visst, jag drömmer såklart också om lång och delad föräldraledighet, och tänker att ett framtida lillasyskon ska födas i Sverige, just av den anledningen. Men under tiden är jag glad att slippa pekpinnarna.

onsdag 23 maj 2012

CSN, fortsättningen

Ni kanske undrade vad som hände med det där brevet från CSN där deras detektiver snokat rätt på mig och kommit fram till att jag inte alls bor i Sverige?

Tack vare snälla föräldrar som ställde upp med ett litet lån betalade jag helt enkelt av skulden jag hade kvar i gamla systemet (på 7000-nånting kronor) och så slipper jag det i framtiden. De där papperna de ville ha som intyg på min inkomst är nämligen inte de lättaste att få tag på i ett land som Colombia. Lånen i det nya systemet beror ju inte på inkomst på samma sätt, så där slipper jag jaga papper och stämplar.

Det var nog ett mycket klokt beslut känner jag, efter att ha hört om andra vänners dunster med samma myndighet.

Det visade sig nämligen att jag inte var den enda som fått brev från CSN. Flera stycken av mina vänner här har också fått liknande krav. Och det är inte lätt att uppfylla CSNs önskningar.

De vänner som jobbar på svenska biståndsorganisationer är nämligen skattebefriade enligt beslut från Skatteverket. Det innebär att de inte betalar någon skatt alls i Sverige, och har heller inte någon inkomst registrerad hos Skatteverket. Eftersom de inte har någon inkomst registrerad hos Skatteverket existerar inte deras inkomst och då måste de ju få inkomst någon annanstans ifrån, enligt CSNs logik. Alltså måste de alla ha jobbat extra här i Colombia.

För att bevisa att de inte har haft någon sidoinkomst i Colombia måste de ha ett intyg från colombianska skatteverket på hur mycket de tjänat. Problemet är bara att man bara är deklareringsskyldig i Colombia om man tjänar över en viss, ganska hög, summa. Tjänar man under denna summa har skatteverket ingen aning om hur stor inkomst man haft eftersom arbetsgivarna inte rapporterar in den. Skatteverket utfärdar heller inga inkomstintyg eftersom de inte har några uppgifter om det.

Det är dock inte CSNs problem som kräver att man måste ha ett intyg, med stämpel på, från just colombianska skatteverket, trots intyg från svenska arbetsgivaren på hur mycket man tjänat och intyg från svenska skatteverket på beslut om skattebefrielse.

Men nej, bara uppgifter från Skatteverket räknas gällande inkomst, och att de inte går att få tag på är inget som har med saken att göra. Det är bara att langa upp dubbelt så mycket pengar som man skulle ha betalat annars (i en väns fall handlar det om 24 000 kronor, så det är ju inga småpotatis, precis), eftersom man enligt CSN måste ha haft ett hemligt colombianskt jobb trots intyg om heltidsjobb för svensk biståndsorganisation.

Och jag ska inte ens gå in på alla som fått kvarskatt för att Skattemyndigheten på något sätt missat att informera sig själv om sitt eget beslut om skattebefrielse.

Jag vidhåller fortfarande att colombiansk byråkrati är tusen gånger värre (faktiskt!), men jag måste säga att jag är rätt imponerad av svenska myndigheternas försök att komma upp i samma nivå.

tisdag 22 maj 2012

Återseende

I lördags var vi på lunch hos några vi inte träffat på länge. Min gamle pojkvän Miguel - han jag var tillsammans med när jag träffade Oscar första gången - och hans fru Ana och deras ettåring Federico har just flyttat tillbaka till Colombia igen efter att ha bott i Argentina i en massa år.

Vi var bjudna tillsammans med Jorge och Javier med respektive. Miguel delade rum med vännen Alex i en lägenhet i Buenos Aires då det begav sig. Jag hade visserligen mina grejer i min egen lägenhet, men bodde i praktiken också där. Och när Jorge och Javier blev utkastade ur sin Buenos Aires-lägenhet på grund av en galen hyresvärd flyttade de in på madrasser på golvet i Miguel och Alex rum. I flera månaders tid bodde vi i princip fem personer i ett slags improviserat hippie-kollektiv i ett rum bland madrasser och resväskor (för rummet hade dessutom bara en liten garderob och en pluttig trelådorsbyrå).

Det var tider, det. Ett annat liv, någon annanstans.

Nuförtiden är både jag och Miguel gifta och har barn, Alex har just gift sig, Jorge har just köpt lägenhet tillsammans med Paola och Javier är stabil sambo. Men det var himla fint att ses allihop igen!
Gael, jag, Oscar, Paola, Jorge, Miguel, Ana, Javier och Maira

fredag 18 maj 2012

Flytta till Sverige

Annika kommenterade på gårdagens inlägg: "Kan du inte berätta lite om era planer på Sverigeflytt? Kan Oscar svenska? Hur tänker ni om jobb? Medmeramedmera.Det vore roligt om du skrev om det här."

Visst kan jag det! Fast egentligen är det inte så mycket att berätta, för planerna är ganska lösa och kan säkert ändras. Men ungefär såhär:

Projektet jag är anställd på pågår till slutet av 2013. Tanken vi har är att då börja söka jobb i Sverige istället. Om minst en av oss får jobb flyttar vi (den andra kan vara föräldraledig för Gael så länge, även om det blir knapert eftersom vi bara skulle få minimibeloppet av föräldrapenningen).

Oscar kan inte svenska, mer än några ord och fraser och det han snappar upp allt eftersom när jag pratar med Gael. Däremot kan han engelska, till skillnad från många colombianer. Det blir inte helt lätt på den svenska arbetsmarknaden, men han är grafisk designer, vilken är en lite öppnare bransch än många andra. Och han kan fortsätta göra frilansjobb på distans med kunder här i Colombia medan han etablerar sig i Sverige.

Jag har blandade känslor inför en eventuell sverigeflytt. En svensk vän till mig som bott drygt fyra år i Colombia har just flyttat tillbaka till Sverige berättar att alla frågar henne om det inte känns skönt att vara hemma igen? Och hon känner att nej, inte speciellt. Jag förstår precis.

Dels är det inte helt självklart vad som är hemma, efter en lång tid på en plats där man skapat sig en tillvaro, en vardag, ett liv. Är inte det också hemma och är det nödvändigtvis så himla härligt att bryta upp från det?

Och samtidigt som jag skapat mig en tillvaro, en vardag, ett liv här, har alla andra gjort det i Sverige. Jag har inget sådant där. Jag har inga bostadsködagar, jag har ingen arbetslivserfarenhet alls från Sverige (förutom helg- och sommarjobb på bensinmack), jag har inga möbler. Att flytta till Sverige är att börja från noll när alla andra är etablerade. Och lämna allt jag etablerat här.

Men samtidigt, visst kan jag sakna Sverige helt enormt ibland. Och är det någon gång vi ska göra det så är det nu, när Gael fortfarande är så liten. Och jag vet av erfarenhet att man ångrar det man inte vågar, inte det man vågar. Dessutom är ingenting för evigt, och Colombia finns kvar att flytta tillbaka till sen igen om vi skulle vilja.

torsdag 17 maj 2012

Kom och jobba i Colombia

Hej alla ni som nästan dagligen googlar er hit via sökningar som jobba i Colombia, flytta till Colombia, bo i Colombia och liknande på samma tema. Här kommer ett supertips till er: Diakonia söker Regional Manager för Latinamerika, med säte i Bogotá.

Själv tycker jag att tjänsten verkar otroligt intressant, sådär så det kliar i ansökningsfingrarna och jag går in och läser beskrivningen nästan varje dag och tänker att "men ska jag ändå inte...".

Men nej, jag ska nog ändå inte. Vår tanke är att försöka oss på Sverige ett tag om två år, när projektet jag jobbar på är slut. En eventuell framtida sverigeflytt som vi redan skjutit på flera gånger. Det här jobbet skulle innebära att skjuta på flytten minst ett år till. Jag hoppas att det dyker upp sådana här intressanta jobb sen igen i framtiden.

Men alla ni andra som verkar sugna på att komma hit, ta chansen, sök!

onsdag 16 maj 2012

Jodå, jag lever

Utifall att ni skulle ha läst nyheterna - till exempel DN, SvD och SR som skriver om gårdagens bombdåd i Bogotá - och undrat över mitt välbefinnande kan jag meddela att jag, och alla jag känner, mår prima. Attentatet skedde på morgonen och jag fick inte ens reda på det förrän på eftermiddagen.

Tydligen var det ett attentat mot förre inrikesministern Fernando Londoño, som klarade sig, till skillnad från sin livvakt och chaufför. Taxichauffören jag åkte med igår spekulerade i att det kunde varit paramilitärer som Londoño haft ouppklarade affärer med. Eftersom halva före detta presidenten Uribes regering var rätt nära kompisar med paramilitärerna låter det inte som en helt osannolik teori. Polisen gick direkt ut och skyllde på FARC, som de alltid gör. Uribe passade på att kritisera nuvarande regeringen, eftersom attentatet skedde samma dag som en ny fredslagstiftning, som inte går längs Uribes stenhårda militärlinje, manglas igenom i kongressen. Andra spekulerar i att det kan vara relaterat till att igår var startskottet för frihandelsavtalet mellan USA och Colombia.

Vem vet. Vi lever och mår i alla fall.

tisdag 15 maj 2012

Tre månader

Hej Gael,

Igår blev du tre månader. Det verkar stämma det jag skrev förra månaden. Varannan månad går superfort, varannan går jättelångsamt. Den här månaden har svischat förbi igen.

Du är 58 centimeter lång nu och väger 5300 gram. Det märks på mina armmuskler, som försvann under graviditeten och nu har kommit tillbaka med råge, att du går upp i vikt. Du gillar att bli buren, nämligen.

Du är redan tre månader och spurtar iväg i utvecklingen med en massa nya tricks. Du blir starkare i nacken för varje dag, snart kan du nog hålla upp huvudet helt själv. Eller, det kan du redan, men det är liksom lite vingligt och du blir trött efter ett tag. Men det bästa tricket av alla är att du pratar! Du gör världens mest bedårande ljud som låter oooo och aammm och iuuu och när man härmar dig pratar du tillbaka och så kan vi ligga och konversera ett bra tag.


Ett annat fantastiskt trick är att du ler! Inte bara i sömnen, som du gjorde förut, utan medvetet. Du ser en i ögonen och ler stort och putar sen med munnen och säger oooo.

Du är morgonpigg som din mamma. På morgonkvisten är du på ditt allra bästa humör och konverserar allt vad du hinner. Och precis som jag är du kvällstrött. När din pappa kommer hem från jobbet på kvällen brukar du ha hunnit tröttna och är lite gnälligare än du är under dagen. Det är inte så kul för din pappa, du kan väl försöka hålla dig pigg och glad lite längre, okej?

Du har upptäckt dina händer och gillar att undersöka dem med munnen. Ibland stoppar du in fingrarna så långt att du börjar hulka och nästan kräks. Du smaskar ljudligt på händerna och ibland suger du på tummen, då blir du lugn alldeles av dig själv. Annars har bara din pappas och mina lillfingrar dugt att suga på, nappen spottar du alltid ut så fort vi försöker oss på att ge den till dig.


I helgen åkte vi till tropikerna och där! äntligen! tyckte du för första gången om att bada. Du log och såg ut att njuta i vattnet, ett tag i alla fall, tills du ledsnade på det hela. Du blir överhuvudtaget uttråkad ganska snabbt och vill byta sysselsättning, eller plats, eller håll att titta åt. Det märks att du behöver mer stimulans nuförtiden, annars protesterar du.

Sist men inte minst verkar du äntligen ha fått till några slags rutiner. Från att äta-sova-vara vaken ganska godtyckligt dygnet runt känns det som att det går att urskilja mönster, särskilt på natten. Du äter vid nio-tio på kvällen och sover till två tre på natten. Då äter du igen och sover ungefär tre timmar till. Efter att ha vaknat varannan timme natten igenom tycker jag att det är himmelskt att få sova så mycket.

Om tio dagar kommer din mormor och morfar hit.

måndag 14 maj 2012

Tropisk helg

I lördags morse tog vi vårt pick och pack (vilket var mycket, mycket mer än vi behövde, det här med att packa till bebis, alltså, vi behöver öva på det) och stuvade in oss själva och packning och bebis och svärföräldrar i bilen och drog söderut till tropikerna.

Väl framme i vår lilla stuga på Centro de Vacaciones Cafam i Melgar var det bara att klä av oss så mycket som möjligt i värmen. Å vad jag älskar att ha tropikerna på bara några ynka timmars bilavstånd.Vi gjorde inte många knop under helgen. Gael blev dåsig i värmen och sov en massa mest hela helgen.

Vi fick hyra barnvagn (åh, räddningen! Att bära runt på svettig bebis i varm bärsele hade inte varit någon hit) och drog runt med Gael (som såg ut som en liten farbror där han låg i sin solhatt och snarkade i vagnen) på promenader runt centret.

Kalla öl i solen vid poolen, Rummy-Q med svärföräldrarna på kvällen, en timmes bad i poolen bara Oscar och jag medan farmor och farfar passade Gael. Energikicken vi alla behövde.

fredag 11 maj 2012

Trevlig helg!

Ikväll packar vi för första gången bebispackning och försöker att inte missa något, noviser som vi är. I helgen åker vi tillsammans med svärföräldrarna till Melgar i tropikerna utanför Bogotá.

Gael ska få ligga naken och njuta av värmen och plaska i bassängen och hans föräldrar har tänkt sola och bada lite i poolen medan farföräldrarna rår om bebisen. På söndag är det dessutom mors dag här i Colombia, så då ska vi tydligen firas, min svärmor och jag.

Det blir nog en bra helg. Vi hörs sen!

tisdag 8 maj 2012

Apropå kulturkrockar i barnuppfostran

Förutom det här med kläderna finns det något annat jag aldrig någonsin kommer att vänja mig vid:
Bebisparfym.

Vi har en flaska som vi fick på någon av alla babyshowers. Den står i sin oöppnade kartong i badrumsskåpet och där får den förbli.

fredag 4 maj 2012

Pausfilm

Jag ligger i sängen och svettas ut feber och blogglusten ligger på ungefär 0%, så tills jag blir frisk igen bjussar jag på ett litet filmklipp vi gjorde förra helgen:

onsdag 2 maj 2012

Permanent!

Efter drygt fyra år och sex tillfälliga visum satte jag idag äntligen min fot på Migraciones för vad jag hoppas är sista gången på i alla fall väldigt, väldigt länge.

Idag blev jag nämligen, i egenskap av mor till en colombiansk medborgare, stolt innehavare av ett permanent colombianskt uppehållstillstånd.

Det innebär inte bara att jag numera slipper fajtas med byråkratin minst en gång om året för att förnya det temporära visumet (vilka dessutom kostar drygt 200 dollar styck), utan jag får även den stora äran att rösta i lokalval. Synd bara att borgmästarvalet var i slutet av förra året och inte sker igen förrän om fyra år, men ändå.

Och framför allt får jag stanna i Colombia för alltid om jag skulle vilja det. Det upphör bara om jag befinner mig utanför colombianskt territorium mer än två år i sträck, men det ska jag väl klara av att undvika, semesterresor till Colombia räknas nämligen också, så även om vi skulle flytta till Sverige i framtiden behöver jag bara kila förbi en gång vartannat år för att ha rätt att bo i landet foreverandever.

Nu blir ni inte av med mig så lätt, Colombia!

tisdag 1 maj 2012

Jag har närt en kommunist vid min barm

Jag sjunger för Gael dagarna i ända. Barnvisor som Var bor du lilla råtta, Björnen sover och Lille katt. Svenska klassiker som Blåsippan ute i backarna står, Bro bro breja och Räven raskar över isen. Ja, till och med gamla dängor som Jag vill vara din Margareta.

Men trots det digra utbudet av mer barnanpassade trudelutter är en av de sånger han verkar gilla allra bäst den här:


Glad första maj allihopa!