Anledning 10: Min familj

En högst personlig anledning, men såklart den största av alla. De här två, vad vore mitt liv utan dem? Vad vore mitt Colombia utan dem?

Oavsett om vi flyttar till Sverige i framtiden och aldrig flyttar tillbaka till Colombia igen sen, så har landet en plats i mitt hjärta som ingen kan ändra på. I Colombia träffade jag mitt livs kärlek, i Colombia gifte jag mig, och i Colombia föddes mitt första barn. Det är större än mycket. Hur skulle jag inte kunna älska platsen på jorden som gett mig min familj?

Anledning 9: Gästfriheten

Näst sista anledningen, fast det finns många, många fler. Det är svårt att skriva om den utan att få det att låta som en klyscha.

Folket i Colombia är så himla härliga och öppna och gästvänliga.

Men det är ungefär precis så det är. Du är alltid välkommen till någons hem. En väns vän är din vän. En väns familj är din familj. Finns det hjärterum så finns det stjärterum omsatt i praktiken.

Man vet aldrig riktigt hur många som dyker upp på en fest. Eller ens på en middag man bjudit in kompisarna till. Deras kompisar kan mycket väl också hänga på. Och då delar man på den maten som finns. Det skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin hända att barnens kompisar skulle få vänta på rummet medan familjen åt.

När mina föräldrar hälsar på är det ett ständigt sjå med att avstyra alla möjliga inbjudningar så att inte precis varje dag är uppbokad med luncher hos alla vänner och bekantas föräldrar (som alltsom oftast inte pratar engelska, och mina föräldrar pratar inte spanska. Det är dock inget hinder för inbjudningarna). Eller varenda helg med resor till olika lantställen.

När Oscar och jag gifte oss kom både vänner och familj från Sverige på besök. Vi var sju personer i vår lilla trea. Två andra kompisar bodde hos vänner till oss, som de inte kände, men våra vänner är deras vänner, och självklart välkomna.

I Colombia är du alltid välkommen, och det älskar jag.

Anledning 8: Landskapen

Colombia måste vara ett av de absolut vackraste länderna på denna jord. Helt utan överdrift. Har man tillräckligt med tid rekommenderar jag alla gånger att resa runt i landet i bil eller buss hellre än med flyg, för att inte missa de fantastiska landskapen, som skiftar allteftersom klimatet ändras.

Det här blir ett bildinlägg med smakprov, även om det såklart är cirka tusen gånger vackrare i verkligheten.

Kaffedistriktet - Eje cafetero

Andernas högländer - Boyacá

Karibien

Slättländerna i öster - Los Llanos 

Amazonas

Anledning 7: Planeringsavsaknaden

Hand i hand med ett flexibelt synsätt på tiden går nästa fenomen som jag älskar med Colombia. Avsaknaden av planering.

Jag både älskar och avskyr att planera.

Jag älskar att drömma framtidsdrömmar, lägga upp planer för vad jag ska göra med resten av mitt liv, skriva listor på var vi ska bo och göra när vi flyttar till Sverige. Men den sortens planering är ju totalt icke bindande, och därför kan jag hänge mig totalt åt den. Att göra upp planer som innebär att schemalägga och ruta in tiden alltför mycket, däremot, drar jag mig för.

I Colombia är inte många planer skrivna i sten. Planer om fika, luncher, utekvällar som görs upp mer än, säg, en vecka i förväg har inga garantier. De måste bekräftas dagen innan, för att kolla om de fortfarande gäller. Det var källa till många förvirringar i början - där jag tog vi kan väl luncha nästa lördag på orden, vilket ingen annan gjorde.

Det fina i kråksången, när man väl lär sig tolka vilka planer som verkligen är spikade planer och vilka som mer är en av flera möjligheter, är att det får plats så väldigt mycket mer spontanitet och överraskningar i vardagen. Du behöver inte veta på måndagen vad du ska göra i helgen för att överhuvudtaget ha en chans att få hitta på något. Du behöver inte ens veta på fredagen. Eller på lördag morgon heller, för den delen.

Du kan bestämma dig för att resa bort med kompisar över helgen en halvtimme innan ni sätter er i bilen, en fest kan bli till för att några kompisar befinner sig i närheten. Och det är inte undantag. Jag älskar det.

Anledning 6: Förhållandet till tiden

Det har tagit mig många år och ganska mycket frustration innan jag lyckats lära mig att förhålla mig till Colombias, och Latinamerikas, förhållande till tiden. Och faktiskt uppskatta det.

Det är väldigt lätt att känna att folk bara är vansinnigt ineffektiva. Att saker och ting skulle bli gjorda snabbare om folk bara gjorde si eller så.

Men vem har sagt att effektiv tidsanvändning nödvändigtvis är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Effektiv tidsanvändning kan väl lika gärna vara att få ut så mycket som möjligt, och ha så trevligt som möjligt, under tiden du gör det du nu gör?

Ta att storhandla, till exempel. Visst skulle det gå snabbare om Oscar och jag delade upp inköpslistan och Oscar hämtade mjölken och jag brödet och så möts vi igen vid tvättmedelshyllan. Men det är ju bara effektivast om målet är att det ska gå så snabbt som möjligt. Om vi nu ändå ska gå och handla, så kan vi lika gärna göra det tillsammans. Det tar längre tid, men vi har ju mycket trevligare under tiden.

På samma sätt blir den konstanta oförmågan att komma i tid så mycket mer frustrerande om väntan i sig inte har något värde, utan bara den inplanerade aktiviteten. Det är ju då som väntetiden förvandlas till bortslösad tid. Bjuder du folk till lunch klockan ett så är det mycket möjligt att de första gästerna kommer vid två, och nästa kanske vid tre. Men vad gör det? Mellan ett och två kanske du hinner pyssla på lite hemma, medan du väntar, mellan två och tre så hinner du umgås med de första gästerna och när de andra kommer vid tre så kan du styra upp maten.

Det är inte ineffektivt, det är bara att förhålla sig till tiden på ett annat sätt.

Trots att nästan allt tar mycket längre tid i Colombia än i Sverige, och trots att i princip ingen någonsin kommer i tid till något, så är jag väldigt mycket mindre stressad i Colombia än i Sverige. Det är ju inte att hinna med som är det viktiga, det är att ha trevligt under tiden.

Anledning 5: Heterogeniteten

Colombia är ett land med stora interna skillnader. Inte bara klassklyftor, som framför allt har vidriga konsekvenser, utan också interna kulturella skillnader av en massa anledningar. Geografin, till exempel. Klimatet påverkar livsstilen på många sätt, och det gör att en tropisk stad i Karibien inte alls är samma sak som en kylig dito uppe i Anderna.

Colombias befolkning har ursprung såväl i spanska kolonisatörer som indiansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar. Var och en med sitt kulturella arv, som bidrar till en enorm kulturell rikedom och variation, som musiken är bara ett exempel på. Därför är bambuco och mapalé båda lika representativa som traditionella colombianska danser, fast de verkar vara från två olika kontinenter.

Det fina, förutom att omväxling alltid förnöjer och att det inte går att uppleva ett enda Colombia, utan det är tusen land i ett enda, är att slippa normer.

Det finns såklart massor av normer i samhället, men även där är variationen så oändligt mycket större. Bara en sådan sak som familjebildning och barnuppfostran. Från ett utifrån-perspektiv får jag den här känslan av Sverige:

Du bör skaffa första barnet runt 30 och andra två eller tre år senare, och sen max ett barn till, för ett är för få och fyra är för många, och det är bäst att amma, inte kortare än ett halvår men absolut inte längre än ett år, och när barnen kommit är det dags att köpa hus, och barnen ska absolut inte lämnas bort till någon annan än föräldrarna under första halvåret, helst inte under första året, och dagis är bra men långa dagar är dåligt och socker och plast är döden och har du inte halkskydd i trappen är du världens mest oansvariga förälder… Och så vidare, och så vidare i all oändlighet.

Jag kvävs lite när jag tänker på one-size-fits-all-mentaliteten som jag känner inför Sverige. Visst får du vara annorlunda, men det ifrågasätts och måste försvaras. Lite du kan ju göra så, men det är inte rätt.

Jag tror att en skillnad, jämfört med Sverige, är att colombianer, i största allmänhet, inte tror att de är bäst i världen på precis allt och att deras sätt nödvändigtvis är det mest rätta sättet att göra saker på. Kanske för att det är omöjligt att leva här utan att ständigt påminnas om andra sätt. Därför går det i många fall på ett helt annat sätt att vara annorlunda än den just där rådande normen, och inte för den skull vara lite sämre än alla andra som gör "rätt".

-----
För att undvika misstolkningar, så kommer här en liten disclaimer. Det här är från en högst personlig utgångspunkt, som jag naturligtvis inser är väldigt privilegierad på många sätt. Det är mina personliga anledningar som gör att jag tycker att det är fantastiskt att bo i Colombia, för mig, och som jag inte tror skulle vara samma för alla, i alla geografiska, sociala och kulturella sammanhang. Såklart.

Anledning 4: Klimatet

Visserligen saknar jag årstider väldigt mycket, men att bo i ett bergigt land nästan på ekvatorn har också sina fördelar.

I ekvatorn-trakterna finns inga årstider, det är istället höjdskillnaderna som bestämmer klimatet. På varje plats är det praktiskt taget samma temperatur året om, det som varierar mellan olika månader är regnmängden.

Det fiffiga med det hela är att om man råkar vara sugen på lite tropiskt klimat i, säg, december, behöver man inte lägga en månadslön och ett dygns resande på ett flyg till Thailand. Det räcker med en två-tre timmars bilresa till något samhälle utanför Bogotá som ligger på lägre höjd så är man där.

Långhelger, som det ju finns en hel del av i Colombia, tillbringas med fördel till exempel såhär, utan att det varken kostar skjortan eller tar en halv evighet att ta sig dit. Ännu en anledning att älska det här landet.

Anledning 3: Musiken

Såklart.

Ibland lyssnar jag på svensk radio på internet, och även om jag älskar pratet så ledsnar jag efter max en kvart på det elektroniska dunka-dunket. Jag vill ha riktiga instrument, och rytmer som går att (styr-)dansa till. Jag vill ha colombiansk musik.

Jag älskar salsa, både att dansa och att lyssna på. Colombianska salsa-klassiker som Rebelión med Joe Arroyo, El Preso med Fruko y sus tesos, eller Cali Pachanguero med Grupo Niche.

Salsa är inte på något sätt unikt för Colombia. Men förutom den så har Colombia mängder av egna musikgenrer, som vallenato och cumbia (och cirka en miljon andra, kolla här till exempel).

Och modern colombiansk musik är så mycket mer än Shakira och Juanes. Bomba Estereo, ChocQuibTown, Systema Solar, Sidestepper, för att bara nämna några.

Musiken är med överallt. Salsa i högtalarna på mataffären. Varenda fest slutar i att borden flyttas undan och golvet blir dansgolv. Gael har tre olika musikworkshops i veckan på dagis (stilla havs-musik med trummor och rytmer, andinsk musik med panflöjter, och så vanliga musiktimmen med sång och gitarr).

Får jag plocka russinen ur kakan ur Gaels bägge hemländer skulle jag önska att han fick växa upp med colombianska familjefester, där alla sammankomster - bröllop, julafton, nyårsafton, födelsedagsfester, till och med begravningar ibland - blir tillställningar med fest, musik och dans.

Anledning 2: Frukten

Colombia är ett fruktparadis. Det går att få tag på alla sorters frukter, året om, alltid färska (och därför smakar de också så mycket mer), och nästan gratis. Detta är troligen något av det jag skulle sakna mest vid en sverigeflytt. Vill Gael ha jordgubbar till frukost? Okej, då, vi köper lite på kvartersbutiken nere på hörnet. Inga problem.

Saft existerar inte i Colombia. Eftersom frukt finns i sådant överflöd och är så billigt så görs det i de allra flesta familjer färsk fruktjuice varje dag till maten.

Alla restauranger har också färsk juice. På gatan kan du köpa fruktsallad eller fruktbitar lite överallt.

Åker man till en finca under någon fruktsäsong så ligger ofta marken full med mango eller annan frukt som bara ruttnar eftersom det är så mycket frukt att det inte går att hinna med att plocka och äta allt.

Ni som reser till Colombia: Res inte härifrån innan ni provat åtminstone lulo, feijoa, maracuyá, guanábana, zapote, pitaya, mamoncillo, granadilla, tomate de árbol eller mangostino. Minst.

Anledning 1: Helgdagarna

Såhär på måndagen, medan ni därhemma i Sverige fortfarande njuter av påskledigheten, är jag tillbaka på jobbet, eftersom det är skärtorsdag och inte annandag påsk som är röd dag i Colombia.

Men brist på röda dagar råder det inte i det här landet, vilket är en fördel när den lagstadgade semestern bara är 15 dagar om året. Colombia är ett av de länder i världen med flest helgdagar, 18 stycken varje år. Förutom några som alltid firas på exakt datum (till exempel nationaldagen den 20 juli som i år oturligt nog infaller på en söndag) flyttas de flesta helgdagar till närmaste måndag, vilket innebär långhelg titt som tätt. Det är bara februari och september som inte har några helgdagar alls.

Visst hade det varit fint med lite längre semester, men långhelger som gör arbetsveckorna lite kortare emellanåt är inte helt fel de heller. Nu i juni, till exempel, kommer tre lediga måndagar på en månad. Det är helt okej det med.

10 dagars tacksamhet

Häromdagen fick jag ett utbrott efter att ha slösat bort halva arbetsdagen på banken, för att lösa ett problem som var deras fel från första början för att de klantat till det. Dessutom blev jag tvungen att betala pengar som grädde på moset.

Colombianska banker är inte mina favoriter till att börja med, och de hamnade inte högre i kurs efter det här. Frustrationen låg på sådana nivåer att jag började förstå vad det är för mekanismer som ligger bakom att folk bara exploderar och börjar meja ner folk på ett random bankkontor. Nästan. I alla fall på sådana nivåer att jag kände att för i helvete nu köper jag en flygbiljett och flyttar ifrån det här jävla u-landet för det går ju inte att bo i ett land med såna enormt ineffektiva och inkompetenta banker, och inte ens har de uppfunnit nummerlappssystemet så man i alla fall slipper STÅ I KÖ medan man väntar!

Hur som helst. I ungefär samma veva publicerade Linnéa i USA ett första inlägg om tio dagar av tacksamhet, och jag känner att det kanske är precis vad jag behöver nu. Inte tacksamhet, kanske, men snarare tio anledningar till att jag (trots bankerna) älskar Colombia.

10 anledningar att älska Colombia startar imorgon.