Anledning 7: Planeringsavsaknaden

Hand i hand med ett flexibelt synsätt på tiden går nästa fenomen som jag älskar med Colombia. Avsaknaden av planering.

Jag både älskar och avskyr att planera.

Jag älskar att drömma framtidsdrömmar, lägga upp planer för vad jag ska göra med resten av mitt liv, skriva listor på var vi ska bo och göra när vi flyttar till Sverige. Men den sortens planering är ju totalt icke bindande, och därför kan jag hänge mig totalt åt den. Att göra upp planer som innebär att schemalägga och ruta in tiden alltför mycket, däremot, drar jag mig för.

I Colombia är inte många planer skrivna i sten. Planer om fika, luncher, utekvällar som görs upp mer än, säg, en vecka i förväg har inga garantier. De måste bekräftas dagen innan, för att kolla om de fortfarande gäller. Det var källa till många förvirringar i början - där jag tog vi kan väl luncha nästa lördag på orden, vilket ingen annan gjorde.

Det fina i kråksången, när man väl lär sig tolka vilka planer som verkligen är spikade planer och vilka som mer är en av flera möjligheter, är att det får plats så väldigt mycket mer spontanitet och överraskningar i vardagen. Du behöver inte veta på måndagen vad du ska göra i helgen för att överhuvudtaget ha en chans att få hitta på något. Du behöver inte ens veta på fredagen. Eller på lördag morgon heller, för den delen.

Du kan bestämma dig för att resa bort med kompisar över helgen en halvtimme innan ni sätter er i bilen, en fest kan bli till för att några kompisar befinner sig i närheten. Och det är inte undantag. Jag älskar det.