Anledning 6: Förhållandet till tiden

Det har tagit mig många år och ganska mycket frustration innan jag lyckats lära mig att förhålla mig till Colombias, och Latinamerikas, förhållande till tiden. Och faktiskt uppskatta det.

Det är väldigt lätt att känna att folk bara är vansinnigt ineffektiva. Att saker och ting skulle bli gjorda snabbare om folk bara gjorde si eller så.

Men vem har sagt att effektiv tidsanvändning nödvändigtvis är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Effektiv tidsanvändning kan väl lika gärna vara att få ut så mycket som möjligt, och ha så trevligt som möjligt, under tiden du gör det du nu gör?

Ta att storhandla, till exempel. Visst skulle det gå snabbare om Oscar och jag delade upp inköpslistan och Oscar hämtade mjölken och jag brödet och så möts vi igen vid tvättmedelshyllan. Men det är ju bara effektivast om målet är att det ska gå så snabbt som möjligt. Om vi nu ändå ska gå och handla, så kan vi lika gärna göra det tillsammans. Det tar längre tid, men vi har ju mycket trevligare under tiden.

På samma sätt blir den konstanta oförmågan att komma i tid så mycket mer frustrerande om väntan i sig inte har något värde, utan bara den inplanerade aktiviteten. Det är ju då som väntetiden förvandlas till bortslösad tid. Bjuder du folk till lunch klockan ett så är det mycket möjligt att de första gästerna kommer vid två, och nästa kanske vid tre. Men vad gör det? Mellan ett och två kanske du hinner pyssla på lite hemma, medan du väntar, mellan två och tre så hinner du umgås med de första gästerna och när de andra kommer vid tre så kan du styra upp maten.

Det är inte ineffektivt, det är bara att förhålla sig till tiden på ett annat sätt.

Trots att nästan allt tar mycket längre tid i Colombia än i Sverige, och trots att i princip ingen någonsin kommer i tid till något, så är jag väldigt mycket mindre stressad i Colombia än i Sverige. Det är ju inte att hinna med som är det viktiga, det är att ha trevligt under tiden.