tisdag 29 april 2014

Anledning 5: Heterogeniteten

Colombia är ett land med stora interna skillnader. Inte bara klassklyftor, som framför allt har vidriga konsekvenser, utan också interna kulturella skillnader av en massa anledningar. Geografin, till exempel. Klimatet påverkar livsstilen på många sätt, och det gör att en tropisk stad i Karibien inte alls är samma sak som en kylig dito uppe i Anderna.

Colombias befolkning har ursprung såväl i spanska kolonisatörer som indiansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar. Var och en med sitt kulturella arv, som bidrar till en enorm kulturell rikedom och variation, som musiken är bara ett exempel på. Därför är bambuco och mapalé båda lika representativa som traditionella colombianska danser, fast de verkar vara från två olika kontinenter.

Det fina, förutom att omväxling alltid förnöjer och att det inte går att uppleva ett enda Colombia, utan det är tusen land i ett enda, är att slippa normer.

Det finns såklart massor av normer i samhället, men även där är variationen så oändligt mycket större. Bara en sådan sak som familjebildning och barnuppfostran. Från ett utifrån-perspektiv får jag den här känslan av Sverige:
Du bör skaffa första barnet runt 30 och andra två eller tre år senare, och sen max ett barn till, för ett är för få och fyra är för många, och det är bäst att amma, inte kortare än ett halvår men absolut inte längre än ett år, och när barnen kommit är det dags att köpa hus, och barnen ska absolut inte lämnas bort till någon annan än föräldrarna under första halvåret, helst inte under första året, och dagis är bra men långa dagar är dåligt och socker och plast är döden och har du inte halkskydd i trappen är du världens mest oansvariga förälder… Och så vidare, och så vidare i all oändlighet.
Jag kvävs lite när jag tänker på one-size-fits-all-mentaliteten som jag känner inför Sverige. Visst får du vara annorlunda, men det ifrågasätts och måste försvaras. Lite du kan ju göra så, men det är inte rätt.

Jag tror att en skillnad, jämfört med Sverige, är att colombianer, i största allmänhet, inte tror att de är bäst i världen på precis allt och att deras sätt nödvändigtvis är det mest rätta sättet att göra saker på. Kanske för att det är omöjligt att leva här utan att ständigt påminnas om andra sätt. Därför går det i många fall på ett helt annat sätt att vara annorlunda än den just där rådande normen, och inte för den skull vara lite sämre än alla andra som gör "rätt".


-----
För att undvika misstolkningar, så kommer här en liten disclaimer. Det här är från en högst personlig utgångspunkt, som jag naturligtvis inser är väldigt privilegierad på många sätt. Det är mina personliga anledningar som gör att jag tycker att det är fantastiskt att bo i Colombia, för mig, och som jag inte tror skulle vara samma för alla, i alla geografiska, sociala och kulturella sammanhang. Såklart.

5 kommentarer:

  1. Har inte svenskar en kluven självbild? Å ena sidan drömmer vi om värmen och livsglädjen längre söderut. En italiensk kompis till mej som bor här får alltid höra ett förvånat "men varför bor du här (där det är så kallt och tråkigt)?". Och sen i nästa andetag kommer de förnumstiga råden. "Ja du förstår, i Sverige brukar vi göra så här..."

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag håller med om att svenskar tror att vi/de (vad säger man som utlandssvensk?) är bäst i världen! På precis allt! Bäst sjukvård, mest jämställt, mest demokratiskt med bästa politikerna, bäst miljötänk och miljövänligast, bäst på faktiskt allt! Jag har en spansk guidebok om Sverige och där står ungefär det om svenskarnas karaktär. Jag tycker att det stämmer bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker jag med! Å ena sidan bäst i världen, å andra sida ganska ängsliga om vad alla andra ska tycka, rädda för att göra "fel" etc.

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.