söndag 28 december 2014

Hälsning från Karibien

Tack för alla hurrarop och lyckönskningar till förra inlägget! Det kommer helt säkert komma en hel del mer på ämnet de närmsta månaderna. Hur flyttar man egentligen ett helt liv till en annan kontinent?

Men innan vi på allvar börjar ägna oss åt att fundera ut det så njuter vi ett tag av nuet, på den där Karibien-semestern som vi bokade för jättelänge sen. Flytten tar vi tag i nästa år när vi är tillbaka i Bogotá igen.

Vi har det himla bra just nu, och om jag lyckades ladda upp ett foto via mobilen skulle ni få se det, men ni får använda fantasin istället: trettiofem grader varmt, klarblå himmel, varmt hav, lyckligt barn, lyckliga föräldrar (eller precis just nu: sovande barn, en kall öl i fåtöljerna på balkongen i den ljumma havsbrisen).

fredag 26 december 2014

Cirkeln är sluten

När jag gick i femman kom jag hem med en lapp jag fått i skolan. Organisationen CISV sökte 11-åringar som var intresserade av att åka på ett internationellt sommarläger i en månad. Jag sökte och fick en plats.

Den där sommaren i Mellbystrand 1991, tillsammans med runt 50 andra barn från hela världen var början. Sedan dess har världen varit en del av luften jag behöver för att andas.

Det har egentligen aldrig handlat om en längtan bort, men snarare om en längtan till. Till allt det där andra som fanns att upptäcka och lära sig om i resten av världen.

Jag har rest, så mycket jag har kunnat, men framför allt har jag velat stanna på platser ett längre tag. Bli en del av dem.

När jag var sexton gick jag på High School ett år i Kanada. År 2002 satte jag för första gången min fot i Latinamerika (och sen snöade jag in på den här kontinenten). Jag bodde i Chile ett år. I Argentina i tre olika omgångar i sammanlagt två år. I januari 2008 flyttade jag till Colombia. Det är sju år sedan nu. Jag har bott i Latinamerika i hela mitt vuxna liv.

Så även om jag aldrig egentligen längtat bort utan till så hade jag omöjligt kunna stanna kvar i Umeå då, för femton år sedan när jag flyttade därifrån. Jag behövde världen.

Det är först nu som jag känner mig redo, och jag längtar ihjäl mig efter inte bara Sverige i allmänhet utan också Västerbotten i synerhet.

Nu, efter att ha bott mig världen runt skulle jag kunna bo där igen.

Cirkeln är sluten. I mars flyttar vi till mitt hem-hem.

onsdag 24 december 2014

Från oss alla till er alla...


Lucka 24: En bild som bäst beskriver din december

Största delen av december har inneburit regn, regn, regn. Trots att det borde vara torrt och soligt den här tiden på året, har det ösregnat nästan varje eftermiddag, och åskan har dundrat så det skallrar i rutorna och billarmen går igång på alla bilar som står parkerade på gatan.

Häromdagen fastnade vi mitt i ett plötsligt spöregn på vägen hem från förskolan. Vi var ganska blöta när vi väl kom hem och stod i hissen. Ganska.


Det ser för övrigt ut lite som jordens undergång när spöregnet drar in över Bogotá.

Det här är lucka tjugofyra från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

tisdag 23 december 2014

Lucka 23: En bild från ditt hem

Såhär såg det ut i vardagsrumsfönstret i eftermiddags när jag kom hem från jobbet. Halv sex på kvällen och sol. Inte en uns snö (såklart).

Vi har julgran och julstjärna i fönstret och adventsljusstake och ljusslinga på balkongen. Men trots att det här är min åttonde jul i Latinamerika är det svårt att få in den där riktiga julstämningen utan snö och kyla och eftermiddagsmörker utanför fönstret.

Julstämning på topp

Den här låten, det måste vara Colombias, ja kanske världens sämsta jullåt genom tiderna. Själva storyn är en fattig pojke som inte får några julklappar och frågar sin mamma ¿dónde están los juguetes? (var är leksakerna).

Mamman svarar att el niño (dvs niño diós, jesusbarnet, som colombianska barn önskar sina julklappar av) kanske inte såg hans önskelista. Pojken svarar att han känner sig väldigt ledsen, och att jesusbarnet nog inte tycker om honom. Då svarar mamman att ja, så är det nog(!!!). Det måste vara så att han gjort något dumt som jesusbarnet fått reda på och därför kom han inte med några julklappar i år.

Sen tröstar hon med att kom och sätt dig här så får vi be till gud ända tills nästa år, så kanske du får några julklappar då.

Och videon! Om man inte blir tillräckligt deprimerad av texten så kan man ju bli det av videon istället. Till exempel från minut 1.20 när han försöker sälja blommor på gatan och ingen vill köpa, medan en bil kör förbi med två rika barn med splitternya leksaker i baksätet:
 

Jamen, god jul, då!

måndag 22 december 2014

Lucka 22: En bild som du tycker är din finaste från i år

Det är en helt omöjlig rubrik. Dessutom fotar jag nästan bara med mobilkameran (åh vad jag önskar att jag hade en riktig kamera, en lätthanterlig systemkamera, vilka snygga foton jag skulle ta då), så några superbilder vete tusan om jag har. Jag gillar (helt objektivt) alla bilder på Gael. Till exempel den här, där han är så himla stolt över sina nya snygga leopardskor.


Det här är lucka tjugotvå från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

söndag 21 december 2014

Lucka 21: En bild på någon som du ska fira jul tillsammans med

Hade vi fått välja hade vi firat jul i år precis som förra julen, med våra närmsta vänner. Jag älskade konceptet kompisjul. Men i år är släkten hemma och då är det de som gäller, särskilt eftersom vi kanske inte firar jul i Colombia igen på några år. Så vi firar hos Oscars föräldrar, tillsammans med Oscars bror och hans familj. Det kommer att bli fint.


Det här är lucka tjugoett från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

lördag 20 december 2014

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år

När vi ändå är inne på Stilla Havs-resan så bjuder jag på den här bilden. Stilla Havskusten är Colombias bästa surfkust, så jag passade på att testa. Tänkte "jag kan ju åka snowboard, hur svårt kan det vara?". Ganska svårt, visade det sig, särskilt momentet att ställa sig upp och hålla kvar balansen på en vinglig bräda som forsar fram på en våg. Väl stående var det lite som med snowboard, faktiskt, men det var inte så lätt att komma dit. Men när jag väl lyckades: bland det roligaste jag gjort! Blev lite sugen på att säga upp mig från jobbet, sälja lägenheten och flytta till Stilla Havskusten och surfa hela dagarna.


Det här är lucka tjugo från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

fredag 19 december 2014

Lucka 19: En bild från din semester/ditt sommarlov

Jag har inte haft riktig semester på hur länge som helst. Colombias futtiga 15 semesterdagar om året tar fort slut, och när man byter jobb får man börja om på noll och så tar det ett år innan man har jobbat ihop 15 dagar att ta ut. De enda semesterdagar jag tagit ut i år var en vecka i maj för att hinna skriva färdigt min masteruppsats. Att sitta hemma framför datorn kändes inte så mycket som semester.

Men när lillebror var här åkte vi ju faktiskt över en långhelg till Colombias mesta paradis, på Stilla Havskusten. Det får räknas som semester:


Det här är lucka nitton från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

onsdag 17 december 2014

Lucka 17: En bild från i höstas som ger dig höstfeeling

Det blev ingen bild, för i Colombia existerar inte höst. Inte vår heller. Sommar och vinter existerar som ord i folks vokabulär, men inte med riktigt samma årstidsinnebörd som för människor närmare polerna än ekvatorn.

Det är sommar när det är soligt och torrt och det är vinter när det är regnigt. I Bogotá är sommarmånaderna ungefär december-februari, sen är det lite vinter mars-maj, sen är det sommar igen juni-augusti, och sen är det vinter september-november.

På ett ungefär. Men det är ingen höst eller vår däremellan.

Medellín brukar kallas la ciudad de la eterna primavera - den eviga vårens stad. Det för att året-runt-temperaturen är rätt behaglig, varken stekhett eller kallt.

Bogotá brukar kallas la nevera - kylskåpet. Det är inte precis Colombias varmaste stad, som namnet avslöjar. Men klimatet är ungefär som svensk höst, året runt. När jag tänker efter hade kanske vilken bild som helst från Bogotá passat till det här inlägget.

Det här är lucka sjutton från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

tisdag 16 december 2014

Lucka 16: En selfie/ett självporträtt du tagit i år

Det här fotot tog jag i juni i år, bildkvalitén lämnar verkligen en hel del att önska, det är för att fotot är taget med mobilens skärm-kamera. Men hur som helst, som en bonus på fotot syns min favorittatuering, den jag gjorde på impuls i Chile 2002.


Det här är lucka sexton från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

måndag 15 december 2014

lördag 13 december 2014

Lucka 13: En bild ifrån ett avgörande ögonblick i år

Mina avgörande ögonblick i år har handlat om jobb. Framför allt att jag tog steget och bytte. Den här bilden är inte precis från just det avgörande ögonblicket, men väl från den sista resan jag gjorde på det gamla jobbet. Det kändes lite fräsigt att åka runt i en ICRC-bil och lajva humanitär biståndsarbetare som jag en gång i tiden ville bli, även fast jag i verkligheten satt i ett konferensrum och pratade om organisationsutveckling hela dagen.

Det här är lucka tretton från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

fredag 12 december 2014

Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

Alla bilder från Sverige i somras. Där jag inte var.

Jag har skrivit om det förut, vad himla sämst det var att missa Historiens Bästa Svenska Sommar, och följa den på avstånd via bildbombning i sociala medier.

Mest av allt längtar jag till sommarstugan, där alla mina barndoms somrar utspelade sig, tillsammans med mina kusiner. Nu har flera av kusinerna egna barn och Gael har en massa tremänningar som tillbringar sina somrar där istället. Nästa sommar får Gael också vara med och leka.

Den här bilden är från ett födelsedagskalas i somras i stugan. Där inte jag var med.

Det här är lucka tolv från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

torsdag 11 december 2014

Lucka 11: En bild på en person du saknat i år

Två personer. Egentligen tre, men i en tidigare bloggjulkalender fick lillebror vara med, så den här gången har turen kommit till mamma och pappa.

Lätt det allra värsta med att bo utomlands är att bo så långt bort från så många personer som borde finnas i ens vardag. Och det kanske sämsta med att bilda familj med någon från en annan kontinent är att för minst halva familjen kommer det alltid att vara så, var i världen vi än bor.


Här är pappa och mamma på flygplatsen när de åkte tillbaka till Sverige igen efter deras senaste besök. Undrar ni vad det är för konstig boll mamma håller i handen? Det är min jordglob, en av de bästa födelsedagspresenter jag fått i hela mitt liv. Den som jag absolut inte vill göra mig av med vid en framtida sverigeflytt, men som inte precis är så lätt att packa i en resväska och skulle kosta multum att skicka eftersom den är så stor.

Mamma släpade den som handbagage hela vägen hem till Sverige. ♥

Precis så bra är de, mina föräldrar.

Det här är lucka elva från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

onsdag 10 december 2014

Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu

Alltså. Jag kunde inte komma på ett enda plagg så jag var tvungen att kolla i garderoben. Men nej. Jag har inget favoritplagg. Alla mina kläder är hundra år gamla och slitna och urtvättade. Jag vet aldrig vad jag ska ta på mig, för urvalet är så himla sempigt.

Jag borde köpa nya kläder, men det är först på senaste året som några klädaffärer med vettiga priser har öppnat här - Pull&Bear och Forever21. Sedan tidigare finns Zara, men det är SVINDYRT. Samma plagg kostar mycket mer på Zara i Colombia än Zara i Sverige, och kvaliteten är ju inget att hurra för.

Jag tänker att nu när vi förhoppningsvis flyttar till Sverige nästa år så ska jag skänka bort i princip alla kläder jag äger och börja på ny kula. Det skulle underlätta för projektet flytta-ett-bohag-över-Atlanten-i-några-resväskor också.

Sen ska jag köpa nya, snygga, kläder, som passar ihop. För jag har ingen som helst stil heller. Jag kan liksom inte bestämma mig för vad jag egentligen vill ha för stil och se ut, så när jag väl köper kläder köper jag ibland det ena och ibland det andra och så blir det bara ett himla hopkok.

Jag tänker ibland att jag vill se ut typ såhär:

Och sen ibland tänker jag att jag borde se lite mer proper och vuxen ut, typ såhär:

Innan jag sätter igång projekt byta ut hela garderoben ska jag ha bestämt mig. Sen ska jag gå och handla nya kläder med någon som, till skillnad från mig, har koll.

Det här är lucka tio från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

tisdag 9 december 2014

Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola

Jag hoppade över gårdagens inlägg, på temat en bild från i år som bäst beskriver din vardag, eftersom jag redan skrivit lite om vardag i lucka ett.

Mitt jobb, det nygamla jobb som jag kom tillbaka till i augusti, handlar framför allt om genusforskning. Research coordinator står det på den engelska versionen av mina visitkort. Jag jobbar på en människorätts-tankesmedja där jag håller på med genusfrågor, både genom forskning och påverkansarbete. Just nu har vi två forskningsprojekt, ett som handlar om sexuellt våld i den väpnade konflikten, och ett annat som handlar om tillgång till laglig abort i konflikten.

Jag har ett fantastiskt jobb.

Jag har ett kontor, ett eget stort skrivbord framför fönstret, och alltsom oftast är jag där och jobbar. Men vi får också jobba hemifrån hur mycket vi vill, och på dagar som denna, när regnet öser ner trots att det är december och det borde vara soligt, och jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig på en text jag skriver, då är det ganska skönt att sitta hemma i fåtöljen vid julgranen med datorn i knät.


Det här är lucka nio från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

måndag 8 december 2014

Årets svenska julbak

För femte året i rad* ordnade vi svenskt julbak hemma hos oss. Som alla år, en del nya ansikten, andra som varit med tidigare. Vi bakade pepparkakor och lussekatter, kokade knäck, åt glögg och drack julmust. Och hade hur trevligt som helst.

Det här är nog en av mina absoluta favorittraditioner hemma hos oss. Det kombinerar flera av mina favoritsysselsättningar - jag älskar att ha folk hemma, jag älskar att baka, och jag älskar julen. Det är lite synd att det troligtvis blir sista året, i alla fall i den här tappningen.

Om alla våra planer går i lås  kommer vi att bo i Sverige vid den här tiden nästa år. Då får någon annan ta över julbaksarrangemanget här i Bogotá, och jag får väl styra upp julbak i Sverige istället. Det blir i alla fall lättare att få tag på ingredienserna.


-----
* Såhär såg det ut 2010, 2011, 2012 och 2013

söndag 7 december 2014

Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om

Farfar Henry, farmor Elizabeth, Gael, morfar Rolf och mormor Inger

Det här är ett av väldigt få foton Gael någonsin kommer att ha på alla fyra far- och morföräldrar samlade. Det blir ju så när släkthalvorna bor på varsin sida om Atlanten. Därför tycker jag att det är så viktigt att den här bilden i alla fall finns, trots att den är tagen med mobilkamera och utan större bildkvalité att tala om.

Det här är lucka sju från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

lördag 6 december 2014

Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året

I juli var jag på jobbresa med mitt förra jobb, till Ituango i nordvästra Colombia. Det var än en gång ett möte med det andra Colombia, som jag skrivit om tidigare. Det Colombia där den väpnade konflikten inte märks på nyheterna på TV, eller på internflyktingarna som tigger pengar på bussen, utan som ständigt närvarande verklighet i vardagslivet.

Ituango ligger mitt i ett traditionellt FARC-fäste, och deras närvaro märks, även om de aldrig syns. Men alla vet om att de finns.

En vanlig turist, utan kunskap om regionen, skulle kanske kunna missta Ituango för ett helt vanligt fridfullt och sömnigt latinamerikanskt litet samhälle, som ligger med utsikt över bedårande vackra omgivningar mitt bland bergen. I alla fall tills hen kom till stora torget i centrum i den här lilla kommunen med runt 45 000 invånare, varav många bor på den omgivande landsbygden och inte i stadskärnan. Torget kantas av en enorm polisstation, som ser ut som ett fängelse, och kommunhuset, det gula på bilden nedan, har skyttegravar byggda av sandsäckar runt hörnen. Om några väpnade grupper skulle försöka inta stan.

Så många verkligheter som ryms i ett och samma land.
Till vänster polisstationen, till höger skyttegravarna runt kommunhuset.
Det här är lucka sex från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

fredag 5 december 2014

Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit

För två veckor sedan var jag för första och hittills enda gången i livet med på vimmelfoto i en alldeles riktig skvallertidning. Det var Colombia Diversa, Colombias motsvarighet till RFSL, som firade tioårsjubileum med specialinbjudna gäster. Där var kongressledamöter och riksåklagaren och Ana Elisa och Elizabeth och Claudia, och halva colombias progressiva politiska elit. Och så jag och några kompisar. Vi är med på bild nummer sex i det här bildspelet. Jet-set, liksom.

Min arbetskompis Nathalia, jag och min före detta kollega Paola som numera jobbar med genusfrågor på nationella fredssekretariatet

Det här är lucka fem från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

torsdag 4 december 2014

Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen

Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men alltså. Det finns nog inget detta år som slår det här, i framkallande av deppkänslor. Snälla alla, låt för allt i världen inte SD sätta agendan i extravalet! Prata om annat!


Glöm inte det här inför 22 mars 2015: Tysklands riksdag leddes in i parlamentariskt kaos 1930 vilket löstes med extraval där NSDAP lyckades komma fram på allvar genom att lova ansvarstagande för Tyskland och lite allmänt valfläsk. De flesta historiker är eniga om att det var den exakta vändpunkten där nazisterna tog över landet.

Det här är lucka fyra från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

onsdag 3 december 2014

Lucka 3: En bild på någon du älskat i år

De här två. Min alldeles egna familj.


Det här är lucka tre från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år

Under de första sex åren jag bodde i Bogotá fanns ingen svensk mat att få tag på, de enda gångerna var då svenska ambassaden hade någon mottagning, vilket brukar vara vid lucia och nationaldagen, och så den årliga nordiska julbasaren.

Men det senaste året har flera alternativ dykt upp. Först ut var Swedish Garden, som jag skrivit om tidigare. Fyra driftiga tjejer som sålde matiga svenska mackor, efterrätter och flädersaft från en trailer.

Sen har en svensk kille startat lunchrestaurangen El Sueco nära svenska ambassaden (Carrera 10 #72-32 för den som råkar befinna sig i närheten), och sedan en tid tillbaka finns också Café El Sueco (som inte har samma ägare, det förvillande lika namnet till trots), ett svenskt kafé i La Macarena (Calle 27 #4A-16).

Mina favoriter, tjejerna på Swedish Garden, har just nu ingen fast trailerplats utan dyker upp på lite olika marknader och andra tillställningar, och erbjuder catering, men medan de fortfarande fanns på sin gamla adress och jag jobbade på mitt gamla jobb i närheten blev det en hel del, hemlängtansframkallande goda, skagenmacka-luncher:

(Bilden kommer från Swedish Gardens Facebook)

Det här är lucka två från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

tisdag 2 december 2014

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma

I år har de stora omvälvande händelserna handlat framför allt om jobb. Det har jag inga foton ifrån. Men framför allt så tänker jag att det är vardagarna vi har allra mest av här i livet. Det vore tråkigt om alla minnesvärda dagar handlar om de där utöver-de-vanliga-händelserna. När de faktiskt inte är de dagarna vi fyller våra liv med.

Så här kommer en bild från en helt vanlig vardag. Det här var en fredag i juli, varje fredagseftermiddag efter hämtning på förskolan går vi till pappershandeln mittemot och så får Gael välja en glass ur deras glassbox som vi sätter oss på trappen och äter.

Just den här perioden var han besatt av sina stövlar och sin colombianska fotbollströja (det var under herr-VM) och skulle ha dem till precis allt, oavsett väder.

Vi går fortfarande till pappersaffären och äter glass varje fredagseftermiddag. Dock inte alltid i fotbollströja och stövlar.

Det är sådana dagar vi borde minnas oftare.


Minnenas julkalender från året som gått

Med röstsiffrorna 3-1 blev det årets bloggjulkalender som vann. Då kör vi igång, det här är de första tolv luckorna:

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma
Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år
Lucka 3: En bild på någon du älskat i år
Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen
Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit
Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året
Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om
Lucka 8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag
Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola
Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu
Lucka 11: En bild på en person du saknat i år
Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

-----
PS Kolla in några av mina favoritbloggar som också kör samma kalender i år: Jenny, Linnéa i USA och Fifi

måndag 1 december 2014

Bloggjulkalender i år igen?

Lite i sista minuten men jag insåg just att det är första december och julkalender-dags, och förrförra året skrev jag en bloggjulkalender, och det var ju rätt kul vill jag minnas. Så det kanske jag ska göra igen.

Men vilken?

Jag börjar imorgon, och tar igen dag ett och två då, så får ni idag på er att rösta, okej?

Rösta på så kommer lucka ett imorgon!

torsdag 27 november 2014

Nordisk julmarknad i Bogotá på söndag

Här kommer ett litet tips till alla Norden-intresserade som råkar befinna sig i Bogotá på söndag, nordisk julbasar i Old Mutuals lokaler (de som förut hette Skandia). Tid och adress på affischen nedan:


Jag har varit några gånger, och det brukar vara lite blandad kompott, vissa år finns det massor av svenskt godis att köpa, andra år nästan ingenting. Men det brukar finnas smörgåstårta i alla fall, och det finns alltid glögg och pepparkakor. Bara det är ju värt ett besök!

tisdag 25 november 2014

Förskoleteater

Gaels förskola jobbar de ju med ett tema hela året, som blir till en fantastisk teater-musikal-uppsättning som avslutning på året. Temat är oftast en bok, och i år var det Pinocchio, förra året Don Quijote. Tidigare år har de till exempel använt den colombianska nobelprisklassikern Hundra år av ensamhet. Inget litterärt verk är för avancerat, vilket jag tycker är fantastiskt.

Första helgen i november var det dags för årets föreställning. Det är en otrolig produktion, och jag kan inte låta bli att jämföra med luciatågen och sommaravslutningarna på svenska förskolor. Den här föreställningen har regissör, koreograf, scenograf, kostymör, och naturligtvis specialskriven musik på temat. Och det är en riktig scen, med fullsatt teaterlokal, och en publiksuccé varje år, såklart. Jag är otroligt imponerad, inte bara av allt arbete som ligger bakom, utan att barnen faktiskt är med och gör det de har övat in - sjunger och dansar och spelar teater.

Såhär såg årets Pinocchio-föreställning ut:


Och så här såg det ut förra året, när de satte upp Don Quijote:

söndag 23 november 2014

En helg i Santa Marta, Karibien

Förra helgen, som var långhelg här i Colombia, åkte vi med mina föräldrar till Santa Marta på Karibiska kusten. Vi åkte till ett riktigt bekvämt familjehotell där vi aldrig behövde lämna hotellområdet för något alls. Själva motsatsen till backpackingresa, skulle man kunna säga.

Sammanfattningsvis: Det var fantastiskt. Gael älskade havet. Älskade. Såhär såg det ut i bilder:


torsdag 20 november 2014

onsdag 19 november 2014

Fredsprocess på paus

Under en fantastiskt skön långhelg i Karibien (bilder kommer snart!) nåddes vi av nyheten att fredssamtalen mellan FARC-gerillan och regeringen i Havanna, som pågått i drygt två år, tillfälligt lagts på is. Anledningen är kidnappningen av en högt uppsatt general nu i helgen.

Det finns starka krafter i Colombia, inklusive militären själva, som starkt motsätter sig en fredsprocess. Att en hög militär, med tillgång till all möjligt underrättelseinformation, skulle bege sig obeväpnad och civilt klädd i sällskap med två andra obeväpnade och civilt klädda personer, till en liten by i tjottahejti mitt i ett välkänt FARC-kontrollerat territorium, verkar lite för märkligt för att vara helt trovärdigt.

Det luktar sabotage.

Jag hoppas verkligen att presidenten Santos lyckas hantera den här situationen och att fredsförhandlingarna kan återupptas så snart som möjligt, nu när ett fredsavtal faktiskt finns i sikte på riktigt. Det är en väldigt svår politisk balansgång som krävs. Han måste å ena sidan visa sig tillräckligt hård mot FARC och sätta ner foten, för att inte helt tappa respekten hos de som inte tror på fredsprocessen, men å andra sidan kan han inte låta alla framsteg som tagits hittills bara gå i stöpet. Att avsluta fredsprocessen nu vore ett oöverkomligt nederlag.

Håll tummarna för att hoppet om fred får finnas kvar. Det är trots allt fler som vill ha fred än krig.

-----
Det här har svenska tidningar skrivit:
Colombia lägger fredssamtal på is
Colombias fredssamtal stoppade
FARC bekräftar kidnappning
Fredssamtal med FARC-rebeller avbryts
Fred i Colombia stoppad efter FARC-kidnappning
Avbruten fredsprocess väcker förvåning i Colombia

torsdag 13 november 2014

13 november 1985

Idag för exakt 29 år sedan skedde en av Colombias största tragedier i modern tid. Vulkanen Nevado del Ruíz, knappt fem mil från staden Armero, hade varit aktiv under några månader och myndigheterna hade pratat om evakuering, men inga konkreta åtgärder hade tagits. Trots askregn hade de invånare som alls nåtts av någon information av myndigheter, hade fått veta att de skulle stanna inomhus och hålla sig lugna, att det inte fanns någon akut anledning till oro.

Klockan nio på kvällen fick vulkanen sitt utbrott. Snart bröts strömmen och inga radio- eller TV-apparater fungerade längre som kunde varna invånarna. Klockan halv tolv kom första lahar-vågen. Som en tsunami, men med vulkaniskt material och framför allt lera, som kom av att vulkanens hetta smält snön på bergets topp och sedan dragit med sig allt i sin väg som en lavin på väg ner för berget.

I princip hela staden försvann under leran. I mitten på bilden nedan, som är från dagarna efter katastrofen, låg Armero:

Runt 20.000 personer av Armeros ungefär 29.000 invånare dog.  Det fallet som berörde allra mest var 13-åriga Omayra Sánchez som blev fastklämd med benen bland cementblock när hennes hus rasade samman. Hon hade kallt vatten upp till hakan och kände under fötterna att hon stod på sin mosters lik. Det var omöjligt att få loss henne utan att amputera benen och den nödvändiga utrustningen för att kunna göra det, under lerigt vatten, fanns inte tillgänglig. Omayra höll ut 60 timmar, framför världens TV-kameror, där hon bland annat skickade en sista hälsning till sin familj, innan hon till slut dog, troligtvis av kallbrand eller av nedkylning.


Fotot på Omayra ovan, vann World Press Photo 1985, och är nog den mest kända bilden från hela tragedin.

Armero byggdes aldrig upp igen, och idag är platsen där Armero en gång låg lite av en spökstad. Några enstaka byggnader sticker upp, annars är det mest gräs och några platser utmärkta med "här låg kommunhuset", "här låg skolan", och en minneslund som går att besöka som turist. En ganska makaber turistdestination.

Idag har det gått 29 år. Ännu har ingen tjänsteperson eller myndighet hållits till svars för en tragedi som hade kunnat undvikas om staden hade evakuerats i tid.

tisdag 11 november 2014

Bolån i Colombia

Jag läser i svenska tidningar att Finansinspektionen föreslår att nya bostadslån måste amorteras. När jag berättar för mina colombianska vänner att i Sverige behöver du inte betala tillbaka ditt lån så länge du bor kvar i bostaden, du kan bara betala räntan tills du dör eller säljer, då tror folk inte sina öron.

I Colombia måste du amortera. Och kraven är långt strängare än det Finansinspektionen föreslår, med amorteringskrav bara på nya lån, på delen som är större än 50% av bostadens värde, och med amorteringstider på 25-50 år.

Här får du bara låna max 70% av bostadens värde, de övriga 30% måste du lägga i handpenning från egna besparingar. Den absoluta maxtiden för att betala tillbaka ett bostadslån är 15 år.

Just nu är det ett gyllende läge att låna till att köpa bostad i Colombia. Räntan är rekordlåg. Om du köper en ny bostad och redan är lånekund hos banken kan du få en så låg ränta som 10%. Det innebär att när du betalat tillbaka hela lånet efter 15 år kommer du bara att ha betalat hela summan två gånger till banken. Ett riktigt kap, i colombianska mått.

En sån lånemarknad gör det ju naturligtvis svårt för den stora massan att någonsin ha möjlighet att köpa en egen bostad. De som kan lägga 30% av en lägenhetskostnad ur egen ficka och sedan betala skyhöga månadsavgifter till banken varje månad är ju framför allt de som har familjer med kapital, och/eller väldigt välbetalda jobb.

Eller, de som kan leva på vatten och bröd i princip för att skrapa ihop pengarna som behövs. För när lånet väl är betalt kostar en lägenhet nästan ingenting. Då blir en lägenhet den bästa investering du kan göra, om du har möjlighet att hyra ut den. Hyressättningen är fri, men du får inte höja hyran mer än inflationen en gång om året när kontraktet väl är skrivet (till skillnad från till exempel Argentina).

Månadsinkomsten som en hyra ger är en framtidsförsäkring för många i ett land där inga sociala trygghetssystem fungerar som de borde, och inte många litar på att de någonsin kommer att få ut en dräglig pension (om de ens får någon). Men det är en försäkring som är långt ifrån alla förunnad, med ett banksystem som gynnar de som redan har.

onsdag 5 november 2014

Mormor och morfar på besök

Det var åtta månader sedan jag såg mamma sist, över ett år sedan Gael träffade både sin mormor och sin morfar på samma gång, men nu är det äntligen dags igen! I torsdags kom de, och de stannar en hel månad den här gången. De går all in som barnvakter och Gael har stannat hemma från förskolan de här dagarna. Alla parter verkar nöjda med det arrangemanget.
Mest ska vi bara hänga i Bogotá (det är ju femte respektive sjätte colombiaresan och det mesta har redan setts), men en helg i Karibien hinner vi med innan månaden är slut. Resten av planerna består av en intensivdos mormor-morfar-barnbarn-umgänge. Det blir ju allt eller inget när man bor på varsin sida jorden.

tisdag 28 oktober 2014

Apropå gårdagens inlägg

Såhär ser det också ut i Colombia. Julia skriver på Mammas Machete-bloggen om hennes barns grundskola, på Colombias fattiga landsbygd.

En skola där barnen har en lärare, som är sjukskriven till nästa år, vilket innebär att barnen inte har någon mer skola den här terminen. En skola som saknar tak eftersom föräldrarna(!) inte har råd att bygga ett nytt.

Jag har just lämnat Gael på sin förskola där pedagogerna är barnpsykologer, arbetsterapeuter och utbildade barnskötare, där de har musik-, bild-, dans- och teaterlärare. Där fröken tar emot med "oj då, är han lite lös i magen, då ska jag genast gå ner till köket och säga till så att han får specialmat till lunch".

Sedan läser jag Julias inlägg och tänker att det vidrigaste med Colombia (förutom våldet) är de avgrundsdjupa klyftorna mellan människorna som delar samma land.

måndag 27 oktober 2014

Hur fungerar förskola i Colombia?

För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.

Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.

Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.

Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.

En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.

Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.

Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:

Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).

Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.

Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.

Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.

Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.

Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).

På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.

lördag 25 oktober 2014

Mamoncillo

På temat exotiska frukter i Colombia* (som ni ju vet är paradiset på jorden när det gäller enorm variation av färska frukter nästan gratis) har turen kommit till mamoncillo, eller Spanish Lime som engelska Wikipedia kallar den. Den verkar inte ha något svenskt namn alls.

Den är en ganska liten frukt, som växer på träd i klasar, lite som vindruvor fast mer kvistaktigt. Mamoncillo finns sällan i affären, oftast går det istället att köpa kvistarna med frukt av försäljare längs vägarna.

Det går inte att göra så mycket med mamoncillo, för den är ganska liten och meckig att äta. Det är mycket jobb för lite frukt. Under det hårdmjuka skalet som man knäcker med fingrarna eller tänderna finns en kärna täckt med fruktkött som man får sugbita loss, för att sedan spotta ut kärnan.

Ingen frukt vi äter särskilt ofta härhemma, men någon gång emellanåt är det gott som lite snacks. Smaken påminner om rabarber, tycker jag. Fast utan det syrliga, som söta rabarber, och med helt mjuk konsistens. Med lite fantasi skulle man kunna säga att det är en lite exotisk smakversion av sommar-Sverige.

-----
* Tidigare har jag skrivit om lulo, maracuyá, zapote, pitaya, granadilla och tomate de árbol

onsdag 22 oktober 2014

Bogotá-tetris

Den här bilden har cirkulerat på Facebook de senaste dagarna och tja, den är väl rätt talande för hur trafiken i Bogotá fungerar(?). Det är alltså den här trafiken jag just tagit körkort för:

torsdag 16 oktober 2014

Paradiset vid Stilla Havet

Precis som förra gången lillebror var här, bjöd han mig på en resa. Den gången åkte vi till Cartagena på karibiska kusten, den här gången siktade vi in oss på Colombias andra kustremsa, den längs Stilla Havet.

Medan karibiska kusten har flera stora städer och hamnar och en väl utbyggd turism, hamnar Stilla Havs-kusten mycket mer i skymundan. Så pass mycket att när man pratar om la costa, kusten, i Colombia, är det alltid karibiska kusten som menas, som om det var den enda.

Colombias Stilla Havs-kust består till hälften av departamentet Chocó, det fattigaste av Colombias 34 departement där närmare 80% av befolkningen inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Den enda hamnen som finns längs hela kusten ligger i staden Buenaventura, som även är Colombias mordhuvudstad. De flesta av samhällena längs kusten i Chocó går endast att nås via båt eller flyg, det går väldigt få vägar genom regnskogsdjungeln som når ända fram till havet.

Kort sagt: Det är inte ett så lättillgängligt ställe.

Vi åkte till Nuquí, som man reser till via Chocós huvudstad Quibdó, med ett litet 15-platsers propellerplan. Det är ett kokhett (bara något kvarter från havets fläktande och det känns som en bastu), fattigt fiskesamhälle med runt 8000 invånare, och det är utgångspunkten till paradiset.
Nuquís hamn. Tre kvarter från flygplatsen. Max tio kvarter från var som helst i samhället.
Därifrån var det en knapp timmes färd med motorbåt tills vi var framme vid det här:
Så såg stranden ut alldeles nedanför hotellet vi bodde på. Vi var de enda gästerna första natten, sen fick vi sällskap av ett franskt par. Men i stort sett har man stränderna för sig själv. Vidsträckta stränder, kantade av kokospalmer innan den ogenomträngliga djungeln börjar.

Det är inte som stränderna i Karibien, som är kritvita med turkost och helt klart vatten. Stilla havet är mycket ruffigare. Större vågor, bruna stränder med stenar och klippor strösslade lite överallt. Djungel, djungel, djungel.
Hotellet, på morgonen vid ebb. Det är stor skillnad på ebb och flod.
Hotellet bestod av några hyddor och en matsal. Vi bodde i hyddan som ses längst till vänster på bilden ovan. Dörrarna har inga lås, fönstren har inga glas, från väggarna upp till taket är det helt öppet.
Lillebror ligger och läser på altanen
Hotellet har rinnande vatten (direkt från bäckarna som rinner ner mot havet från djungeln) och elektricitet, men inget annat. Ingen mobiltäckning, inget internet. Det finns inga affärer eller restauranger eller något i närheten, så i boendet ingår också maten - frukost, lunch och middag med fantastiskt god färsk fisk direkt från havet utanför knuten.
Lillebror dricker en kopp kaffe i matsalen
Mellan augusti och oktober är det valsäsong på den colombianska Stilla Havs-kusten. Knölvalarna migrerar (precis som fåglarna) och den här tiden på året passerar de förbi. En av de främsta turistattraktionerna är valspaning. De simmar förbi helt nära kusten och från en båt ser man på nära håll när de kommer upp till ytan och sprutar ut vattenstrålar ur ryggen och smäller med stjärtfenorna innan de dyker ner igen:
Dock är de inte så lätta att hinna fånga på kort
Det finns också små byar längs kusten och vi gjorde utflykter till några av dem. I en av dem paddlade vi kanot upp längs en flod till ett vattenfall där vi svalkade oss i hettan. Såhär magiskt såg det ut:

Stilla Havs-kusten, just för att Stilla Havet precis tvärtemot vad dess namn påstår inte är särskilt stilla, är också en drömdestination för surfare. En bit ifrån vårt hotell bodde en kille som hyrde ut surfbrädor och gav entimmes-lektioner för knappt 100 kronor. I ett infall av äsch vad tusan, varför inte, fick jag för mig att passa på att testa att surfa.

Att surfa är bland de roligare aktiviteterna jag provat på, någonsin. Det är rätt svårt (alltså, det gäller att ställa sig upp från liggande och stå kvar med balansen i behåll på en vinglig liten bräda som flyter fram på en våg i vattnet), men efter en del magplask lyckades jag! Flera gånger! Jag kände mig helt vansinnigt stolt över min oanade surftalang.
Det var det, ungefär. Förutom lite utflykter och surfningen så var det en hel del av det här - en bok, en hängmatta mellan två palmer, och vågskvalp mot stranden:

En gång frågade Jenny mig om vad man måste besöka om man åker till Colombia. Den gången svarade jag Amazonas (som visserligen inte heller går av för hackor). Då hade jag inte varit vid Stilla Havs-kusten ännu.