Ett historiskt beslut

För nio år sedan gifte sig colombianska Ana Elisa Leiderman och Verónica Botero, i Tyskland där de bodde då. När de senare flyttade tillbaka till Colombia registrerade de samboskap hos notarien (eftersom det på den tiden fortfarande inte var lagligt med samkönade äktenskap i Colombia), och snart blev Ana Elisa gravid, via insemination, med deras dotter som föddes den 4 februari 2008.

Hon är sex och ett halvt år gammal. Hon har en lillebror sedan flera år tillbaka.

På colombianska födelsebevis, som fylls i och registreras hos notarie, finns ett avsnitt för uppgifter om mamman och ett annat för uppgifter om pappan. Notarien som Ana Elisa och Verónica registrerade sin dotters födsel hos vägrade ange Verónica som mamma tillsammans med Ana Elisa, så de ansökte om adoption.

ICBF, colombianska barnavårdsmyndigheten som är ansvarig för att godkänna adoptioner, nekade. Ana Elisa och Verónica överklagade beslutet och fick rätt både i första och andra instans, men ICBF, den konservativa skitmyndigheten*, överklagade båda gångerna och till sist hamnade ärendet hos konstitutionsdomstolen och där har det funnits i snart fem år.

I sex och ett halvt år har myndighetscolombia konspirerat för att förvägra en liten flicka, och sen även hennes lillebror, en av barns mest grundläggande rättigheter - rätten till en familj.

En riktig familj. Nu även i lagens ögon.

De har ju förstås varit en familj hela tiden i ordets alla meningar, utom den just juridiska.

Men i sex och ett halvt år har Verónica aldrig räknats officiellt i beslut angående sina barns utbildning, eller sjukvård, eftersom hon inte varit vårdnadshavare. I sex och ett halvt år har de oroat sig för att om Ana Elisa skulle dö, finns inga garantier för att barnen skulle få vara kvar hos den enda andra föräldern de känner.

Sedan i torsdags är de en riktig familj även i lagens ögon.

Konstitutionsdomstolen fick äntligen tummen ur och tog sitt förnuft till fånga och dömde till Ana Elisas och Verónicas fördel. Det var den enda juridiskt möjliga vägen (bland annat eftersom samma konstitutionsdomstol sedan länge slagit fast att samkönade familjer är precis lika mycket familjer som alla andra), men det verkar ju ha varit lite politiskt obekvämt, för samhällets konservativa falanger är stora och mäktiga, så ingen domare har riktigt velat ta tag i beslutet.

Om man ska vara kritisk, så är det faktiskt inte ett så himla fantastiskt beslut, om man lusläser. Domstolen understryker att det är ett beslut för just det här specifika fallet, och att det hur som helst endast handlar om närståendeadoption. Men ändå. Vi kanske inte behöver vara så himla kritiska just nu, för även om det finns förbättringspotential så är det ett gigantiskt kliv framåt. Och konstitutionsdomstolens domar är prejudicerande, vare sig de vill eller inte. Och framför allt, Verónica erkänns äntligen av staten som den mamma hon varit sedan sex och ett halvt år tillbaka.

Det är värt att fira.


*Jag vet att väldigt många svenska och andra familjer har ICBF att tacka för att deras familj existerar, och det är ju fantastiskt såklart, men i många avseenden så är det en konservativ skitmyndighet.

PS: Här kan man läsa lite mer på engelska: Huffington Post och Colombia Reports