torsdag 8 juni 2017

Livet som händer

Tack för alla förslag och all pepp! Jag ska ta itu med dem alldeles snart. Nu, hade jag tänkt, men livet kom emellan. Livet som inte alltid blir som man har tänkt att det ska bli.

Den här nyheten skulle inte berättas såhär på bloggen. Det var meningen att det skulle vara en helt annan nyhet att berätta, men allt går inte att styra över. Ibland blir saker i livet inte alltid som man har tänkt sig.

Gael skulle ha blivit storebror i december, men nu kommer han inte att bli det längre.

 Efter tredje dagen med blödningar åkte jag in till sjukhus i lördags och läkaren konstaterade att det visserligen fanns en hinnsäck som motsvarade 12 veckors graviditet, men inget foster som fortsatt växa efter graviditetens första veckor. Ett så kallat uteblivet missfall, när kroppen inte själv stött ut. Jag blev inlagd, fick mediciner och till slut sövd och skrapad.

Inte alls det vi hade tänkt oss.

Samtidigt är det så att ungefär en av sex graviditeter slutar i missfall, de allra flesta innan utgången av graviditetens första 12 veckor. Det är naturens egna urvalsprocess och oftast inget som går att påverka. Men det pratas inte mycket om det, och det är så lätt för många att känna att det beror på dem, att de har något fel eller har gjort något fel.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är min absoluta hjärtefråga och det är min fasta övertygelse att vi måste prata mer om allt som har med detta att göra, det fina och det fula. Det är med den övertygelsen vi har berättat för världen om både graviditeten med Gael och denna, innan vi är på den trygga sidan av den magiska 12-veckorsgränsen. För att vi måste kunna prata även om när det inte blir som det var tänkt.

Livet går vidare och vi hoppas på fler chanser men det känns som en stor sorg ändå. Men jag är övertygad om att det för många är en sorg som känns lättare att bära med vetskapen om att man inte är ensam.

19 kommentarer:

  1. Åååh, så tråkigt! Så ledsen jag blir för er skull!

    SvaraRadera
  2. Åh. Så tråkig nyhet, men som du skriver så viktigt att prata om. Skickar en massa <3 <3 <3 till er. Kram

    SvaraRadera
  3. Sa trakigt, massa tankar till er. Vad fint att du skriver om detta. Vecka 12 har blivit sa magisk for manga, jag kan nastan tycka det ar markligt. Jag berattade jattetidigt om min graviditet, men var nastan tvungen till det eftersom jag madde sa fruktansvart illa. A andra sidan, om jag fatt ett missfall till (hade ett tidigare) sa hade jag behovt stod och trost, sa for mig var det naturligt att vara mer open tidigt. Det ar saklart olika for alla.

    SvaraRadera
  4. Många många kramar, igen <3!

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Hejj, så tråkigt att läsa om men väldigt fint att du berättar om det!

    SvaraRadera
  7. Så tråkigt att höra, jag förstår att det inte alls var vad ni hade tänkt er. Man hoppas ju att allt ska gå bra även om det är väldigt vanligt med missfall. Starkt av dig att berätta, och viktigt. Vi har precis börjat berätta för våra närmaste att vi har svårt att få ett syskon till vårt barn, tidigare har vi försökt svara lite hurtigt då vi fått frågan om syskon (typ "visst vill vi ha syskon, någon gång framöver..."), det känns jobbigt men ändå viktigt att berätta.

    SvaraRadera
  8. Men så tråkigt! Kramar

    SvaraRadera
  9. Beklagar sorgen, för det vet jag att det är, hur normalt och naturligt och vanligt det än är.

    SvaraRadera
  10. Ånej vad sorgligt. Kram till dig och er!

    SvaraRadera
  11. Tack för att du skriver om det här.

    SvaraRadera
  12. Åh, vad tråkigt! Beklagar sorgen. Det verkar som om du blivit väl omhändertagen av vården i alla fall. Själv fick jag mot min vilja gå och vänta på att det skulle komma ut, bita ihop på jobbet och låtsas som ingenting under tiden (var inte så modig att jag vågade berätta där). Vi fick ett betydligt större åldersglapp mellan barnen än vi hoppats, men till slut kom ju den ljuvligaste av lillebröder och åldersglappet visade sig vara alldeles lagom. Kram, och tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  13. Vad fint du skriver om detta sorgliga Annika! Jag kan inte förstå hur det känns, men det måste vara en stor tomhet och ledsamhet. Vi ses! kram

    SvaraRadera
  14. Mucho animo y mucha fuerza ❤

    SvaraRadera
  15. Åh vad tråkigt, beklagar sorgen��

    SvaraRadera
  16. Hej på er,
    Jag heter Esteban och bodde fem år i Sverige, just nu är jag bosatt i Bogotá och söker efter några svenska kompisar som befinner sig här... har saknat ganska mycket det svenska kulturen och det är därför jag skriver här.
    Hoppas någon kan hjälpa mig. Kram till alla

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.