Livet som händer

Tack för alla förslag och all pepp! Jag ska ta itu med dem alldeles snart. Nu, hade jag tänkt, men livet kom emellan. Livet som inte alltid blir som man har tänkt att det ska bli.

Den här nyheten skulle inte berättas såhär på bloggen. Det var meningen att det skulle vara en helt annan nyhet att berätta, men allt går inte att styra över. Ibland blir saker i livet inte alltid som man har tänkt sig.

Gael skulle ha blivit storebror i december, men nu kommer han inte att bli det längre.

 Efter tredje dagen med blödningar åkte jag in till sjukhus i lördags och läkaren konstaterade att det visserligen fanns en hinnsäck som motsvarade 12 veckors graviditet, men inget foster som fortsatt växa efter graviditetens första veckor. Ett så kallat uteblivet missfall, när kroppen inte själv stött ut. Jag blev inlagd, fick mediciner och till slut sövd och skrapad.

Inte alls det vi hade tänkt oss.

Samtidigt är det så att ungefär en av sex graviditeter slutar i missfall, de allra flesta innan utgången av graviditetens första 12 veckor. Det är naturens egna urvalsprocess och oftast inget som går att påverka. Men det pratas inte mycket om det, och det är så lätt för många att känna att det beror på dem, att de har något fel eller har gjort något fel.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är min absoluta hjärtefråga och det är min fasta övertygelse att vi måste prata mer om allt som har med detta att göra, det fina och det fula. Det är med den övertygelsen vi har berättat för världen om både graviditeten med Gael och denna, innan vi är på den trygga sidan av den magiska 12-veckorsgränsen. För att vi måste kunna prata även om när det inte blir som det var tänkt.

Livet går vidare och vi hoppas på fler chanser men det känns som en stor sorg ändå. Men jag är övertygad om att det för många är en sorg som känns lättare att bära med vetskapen om att man inte är ensam.