Baksidan av att vara en internationell fastighetsmogul

Ganska snart efter att vi flyttade ihop köpte Oscar och jag den lägenhet vi sedan bodde i under alla år i Colombia. Den har vi kvar, och just nu hyr vi ut den medan vi bor i hyresrätt här i Sverige. Men tanken är att någon gång inom en ganska snar framtid sälja den och använda de pengarna till insats för att köpa ett litet hus här i Sverige.

Problemet är bara växelkursen.

Här ser ni hur det har gått med växelkursen på senaste tiden, till vänster ser ni senaste året hur den har störtdykt och till höger hur det har sett ut de senaste tio åren. Vi lyckades tajma in att köpa lägenheten när peson var som allra dyrast i förhållande till den svenska kronan. Det vill säga, för våra svenska lånade pengar fick vi historiskt sett minimalt med pesos. Idag, när vi vill sälja lägenheten, är växelkursen istället på sin allra lägsta punkt de senaste tio åren. Säljer vi den idag får vi alltså historiskt sett minimalt med svenska kronor.

Lägenheten har nästan fördubblat sitt värde i pesos sedan vi köpte den. Säljer vi den idag får vi ut i svenska kronor ungefär precis lika mycket som vi betalade för den för sex år sedan.

Jag vet att det är "låtsaspengar", för det är ju inte pengar vi har, det är ju pengar vi hade haft om om hade varit och vi förlorar ju rent krasst ingenting egentligen. Och såklart att överhuvudtaget äga en lägenhet är en lyx som långt ifrån alla har tillgång till.

Men ändå. Det hade ju varit fint om de internationella valutafluktuationerna hade varit på vår sida istället för precis tvärt om. Det hade det ju.

Mindervärdeskomplexet

En av baksidorna med att flytta hem till Sverige vid 35, när jag senast var bofast i landet som universitetsstudent, är att det är lätt att känna sig lite efter.

Alla andra har så himla uppstyrda liv nuförtiden. De har egna hus och radhus och trädgård och bil och fina möbler och dricker dyrt vin ur riktiga vinglas.

Själv ägde jag en fåtölj och en spegel. Och så en massa lådor med gamla brev och fotoalbum och dagböcker och det som rymdes i några resväskor över Atlanten. I stort sett hela resten av vårt hem har vi fått eller handlat billigt på loppis och köp- och säljsidor.

Jag gillar vår lägenhet. Den är mysig, och jag tycker att vi har fått det fint hittills. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite efter, i vår hyreslägenhet i allmännyttan med allt vårt omaka porslin. Alla andra har det, inte nödvändigtvis finare, men mer ordnat på något vis. Så som man har det när man är 35. Medan vårt hem är lite i det där uppbyggnadsstadiet, första-riktiga-jobbet-efter-examen-stadiet.

Men sen tänker jag, när jag får den där kusinen-från-landet-känslan, att jag hade säkert också haft allt det där idag om jag inte bott ett år i Chile och två år i Argentina och sju år i Colombia. Men jag skulle aldrig vilja byta ut mina tio år i Latinamerika mot alla vuxenpoäng i världen. Tids nog kommer nog jag också att ha allt det där andra. Bara lite senare än resten, men det får det vara värt.

Lucka 11: En bild på en person du saknat i år

Två personer. Egentligen tre, men i en tidigare bloggjulkalender fick lillebror vara med, så den här gången har turen kommit till mamma och pappa.

Lätt det allra värsta med att bo utomlands är att bo så långt bort från så många personer som borde finnas i ens vardag. Och det kanske sämsta med att bilda familj med någon från en annan kontinent är att för minst halva familjen kommer det alltid att vara så, var i världen vi än bor.

Här är pappa och mamma på flygplatsen när de åkte tillbaka till Sverige igen efter deras senaste besök. Undrar ni vad det är för konstig boll mamma håller i handen? Det är min jordglob, en av de bästa födelsedagspresenter jag fått i hela mitt liv. Den som jag absolut inte vill göra mig av med vid en framtida sverigeflytt, men som inte precis är så lätt att packa i en resväska och skulle kosta multum att skicka eftersom den är så stor.

Mamma släpade den som handbagage hela vägen hem till Sverige. ♥

Precis så bra är de, mina föräldrar.

Det här är lucka elva från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Nordisk julmarknad i Bogotá på söndag

Här kommer ett litet tips till alla Norden-intresserade som råkar befinna sig i Bogotá på söndag, nordisk julbasar i Old Mutuals lokaler (de som förut hette Skandia). Tid och adress på affischen nedan:

Jag har varit några gånger, och det brukar vara lite blandad kompott, vissa år finns det massor av svenskt godis att köpa, andra år nästan ingenting. Men det brukar finnas smörgåstårta i alla fall, och det finns alltid glögg och pepparkakor. Bara det är ju värt ett besök!

Valvaka

Vi hade valvaka i söndags, med svenska bekantskapskretsen, precis som för fyra år sedan. Fast för fyra år sedan var det helt andra personer med. Det blir lätt så, rotationen bland vännerna, de svenska, är stor när man bor i ett annat land. Även om många stannar i flera år är det få som stannar permanent.

Vi körde på knytkalas och åt ungefär hur mycket mat som helst.

Hur som helst. Vi hade väldigt trevligt, trots valresultatet. De där 13% känns lite extra när vi alla sitter där med partners som har en annan nationalitet än oss själva, med barn som har dubbla medborgarskap och två eller tre modersmål och en hel släkt från ett land som inte är Sverige. Vi känner oss alla svenska, och ändå helt plötsligt lite mindre välkomna med våra familjer. Det är svårt att inte ta det personligt.

Bloggvänskap

Häromdagen fick jag ett mejl från fina Johanna som skriver bloggen Berlin ick (klicka er dit och läs!) där det stod att hennes man skulle ha vägarna förbi Bogotá med utresa från Sverige, skulle jag möjligtvis vilja ha någonting därifrån?

Hipp hipp hurra! Jag beställde välling och Marabou-choklad, och idag åt jag lunch tillsammans med Johannas supertrevlige make, som dessutom hade med sig lite svenska tidningar sådär som bonus.

Just det här är något av det allra finaste med bloggandet. Relationerna som skapas, även med människor som man aldrig har träffat i verkliga livet. Lite som när man hade brevvänner som liten.

Och tänk att någon som jag aldrig träffat i verkligheten sitter där på andra sidan jorden och tänker på att just jag kanske skulle vilja ha något från Sverige. Och fixar så att det blir så. Är inte det hur fint som helst?

Tusen tack, Johanna och R för sverigeleveransen!

Värsta säsongen på året

De här månaderna, alltså. När instagram och facebook översvämmas av såna här bilder dagligen:

Bilder lånade från lite olika instagramkontakter

Det är årets värsta säsong att befinna sig på andra sidan jorden, till råga på allt i ett land utan årstider där man aldrig får uppleva hur all grönska plötsligt exploderar igen och hur nätterna bara blir ljusare och ljusare och ljusare. Och ni har en halv oändlighet av semesterdagar framför er (eller i alla fall fler än futtiga 15 om året) och ja, jag är så himla avundsjuk.

I år känns hemlängtanssäsongen lite mer än tidigare år. Kanske för att vi pratar så mycket om att flytta. Kanske för att det känns så nära. Vi var ju på väg, och sen ändrade vi oss, tillfälligt. Vid den här tiden nästa år vill jag bo i Sverige.

Tills dess påminner jag mig om anledningarna till att mitt andra hemland också är himla fantastiskt.

Men vänta ni bara, i oktober-november ska jag bombardera er med bilder på soliga badutflykter och picknickar i parken. Moahahahaha. Och nästa sommar ses vi i Sverige.

Hemlängtan

Ibland är Colombia världens vackraste och mest fantastiska land. Varenda gång jag åker längs landsvägar någonstans tar landskapet andan ur mig.

Men ibland lägger gamla klasskompisar upp sådana här bilder från hem-hemma, och det känns i magen. Att det ju är där Gael borde växa upp, det är ju det jag vill ge honom. Allra helst norr, det är där jag hör hemma.

Bilden lånad från Elins instagram

Väldigt länge skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i Umeå. Stanna kvar där, när hela världen låg för mina fötter?

Men efter att ha bott i fyra länder utanför Sverige, varav sammanlagt nio år och tre länder i Latinamerika de senaste tolv åren, känner jag att nu skulle jag kunna vara redo för Sverige. Jag var tvungen att bo mig jorden runt för att kunna ens tänka tanken.

Jag är inte samma människa som 26-åringen som så fort universitetsexamen var avklarad sålde alla saker, packade en resväska och köpte en enkelbiljett till Argentina. Det är Latinamerika som sett mig bli vuxen, min sammanlagda kvalificerade arbetslivserfarenhet är från Chile, Argentina och framför allt Colombia.

Jag gissar att ganska snart skulle jag längta ihjäl mig efter Colombia, men mer och mer känner jag att jag vill vara vuxen ett tag i Sverige också. Att en del av Gaels barndom ska få utspelas i Sverige.

Kanske skulle det inte alls funka i längden, kanske skulle längtan efter Colombia bli för stor, men snart är det dags att prova i alla fall. Inte nu på en gång, men om något år. Annars blir jag aldrig av med den där himla hemlängtan.

Det värsta med att bo utomlands

Dessa avsked.

Dessa ständiga avsked. Alla gånger på flygplatsen, att se de allra närmaste genom en glasruta, försvinna bort genom passkontrollen.

Det går inte att vänja sig. Och det blir inte lättare med tiden, snarare tvärtom.

Svensk lunch i Bogotá

Igår åt jag det här till lunch: Macka med skagenröra. Till det drack jag flädersaft och till efterrätt åt jag en semla.

I Bogotá, Colombia.

Det var så gott att jag nästan ville lyckogråta lite.

Det hela inhandlades på Bogotá Food Truck Market som finns sedan början av februari på en parkering nära stadens shoppingkvarter. En av de fem vagnarna som säljer mat där är Swedish Garden som drivs av fyra driftiga svenska och svenskcolombianska tjejer som fixar mackor som teletransporterar vem som helst raka vägen till ett kafé i valfri svensk stad.

Bogotá Food Truck Market finns kvar minst februari ut, måndag till lördag från lunchtid fram till kvällen, sen hänger det lite i luften, så skynda, skynda!

Bakguide för utlandssvenskar

Ikväll bakade Gael och jag kanelbullar för första gången. Första gången för Gael, alltså, jag har bakat bullar förut.

Jag kom att tänka på den där gången för längesen när jag bodde i Uppsala med min bästis och skulle överraska henne på luciamorgonen med nybakta lussekatter till frukost. Jag gick upp i ottan för att baka och hade fått för mig att testa något nytt recept, med torrjäst.

Bullarna jäste aldrig ett endaste dugg och blev som stenhårda små skorpor och vi hängde upp dem i fönstret som juldekorationer istället.

Att baka med torrjäst kräver sin speciella teknik. Efter en himla massa år i utlandet, där färsk jäst är svårlokaliserad, har jag finslipat tekniken.

Det här är tricket för att lyckas med torrjästdegen:

1. Häll upp jästen i bunken. Eftersom den i utlandet inte kommer i praktiska små påsar som motsvarar ett paket färsk jäst så får man mäta. 50 g färsk jäst (dvs ett vanligt svenskt jästpaket) motsvarar fyra teskedar torrjäst.

2. Blanda ut jästen med en matsked eller två socker (eller honung, eller sirap) och ungefär en deciliter av degvätskan. Obs, degvätskan ska vara varmare än när man bakar med färsk jäst. Den ska kännas lite varm om du doppar fingret, men inte brännas eller ryka (då bränner du ihjäl jästen och får hänga upp bullarna som fönsterdekorationer istället för att äta dem).

3. Låt den blandningen stå övertäckt i bunken i kanske tio minuter. Då börjar jästen bubbla och ha sig i vätskan och kommer liksom igång. Sen är det bara att blanda i resten av degvätskan och fixa degen som vanligt. Och bara du sett att jästen börjat bubbla där i början kommer degen jäsa hur bra som helst sedan.

Varsågoda för tips.

Ni som bor i Bogotá, här kommer några extraspecialare till er:

• Sirap: Ska enligt säkra källor kunna bytas ut mot typ lönnsirap eller annan liknande som säljs på mataffärerna.
• Kesella / keso: Går utmärkt att byta mot requesón, som finns i mejerikylen på alla stora mataffärer.
• Pärlsocker: Finns inte att uppbringa på vanliga affärer, däremot säljs det till exempel på Orquídea.
• Saffran: Nu när det snart är jul och allt. Försök få tag på saffranspulver från Sverige. Det går att köpa saffran i Bogotá på mycket välsorterade matbutiker (helst Pomona eller andra estrato 6-affärer), men oftast bara i pistiller som man får mortla själv och det ger inte alls lika gula och fina lussekatter.
• Kardemumma: Säljs hel på påse på stora mataffärer så man får mortla själv. Vill man ha färdigmalen hittar man den säkrast på den lilla arabiska kryddbutiken som ligger på carrera 15 med calle 95.
• Färsk jäst: Okej, det är ju inte helt omöjligt att få tag på, om man nu absolut inte vill ge sig på att baka med torrjäst. Jag handlade ett tag av en liten farbror som hade en panadería runt hörnet. Han brukade sälja en klump färsk jäst på ungefär 50 gram till mig i en servett för 200 pesos.

En dag utanför stan

Colombia har ju som bekant inga årstider, och det är något av det jag saknar allra mest med att bo här.

Men även om det är enformigt med samma klimat precis året runt, bara lite mer eller lite mindre regn beroende på månad, så måste jag ju erkänna att det har sina fördelar också. Till exempel att man när som helst på året, så länge det är uppehållsväder, kan ha picknick.

Extra fördelaktigt är det om man dessutom råkar ha vänner med ett litet hus och världens mysigaste trädgård bara en timme utanför stan. I lördags åkte vi dit med Gael. Han var i himmelriket. Gjorde kullerbyttor i gräset, sparkade boll, körde med sin bil och bäst av allt, av hans entusiasm att döma, vattnade växterna med vattenslang.

Eftersom vi var i en alldeles lagom stor trädgård med staket runtom och utan en massa andra människor, till skillnad från till exempel en park, så kunde vi ligga i gräset och läsa tidning och prata i flera minuter i sträck utan avbrott.

Hur mysigt som helst. Och även om jag gärna sett Gael sparka löv i höst-Sverige, så är det inte fy skam att kunna göra om precis det här när som helst. Oavsett om det är november, februari, april eller juli.

Inte lätt med namn på utrikiska

Då kan det hända att man till exempel får heta Annik när en journalist ringer upp för att be om expertuttalande om våld i relationer för en tidningsartikel. Ja, ja, det var ju nästan rätt i alla fall, och faktiskt bättre tycker jag än Anikka som jag annars ofta får heta i skrift.

Arvegods

Igår kom Karolina hem till mig släpandes på en hel låda arvegods. Hon flyttade tillbaka till Sverige förra hösten efter en massa år i Colombia, en flytt som var tillfällig och som sedan blev mer permanent. Så nu är hon tillbaka för att avveckla colombialivet som hon lämnade lite hipp som happ för ett tremånadersvikariat för snart ett år sedan.

Det ryms inte så mycket i två resväskor till Sverige så jag fick ta över samlat arvegods från Karolina och våra gemensamma vänner som flyttat tidigare. I den utlandssvenska kretsloppslådan fanns alla möjliga livsnödvändigheter, som till exempel en mängd svenska böcker, bull- och knäckformar, pepparkaksmått, julpynt, löste, massor av kryddor (citronpeppar, fänkål, gelatinblad, grillkrydda, osv.) och en julskiva med Christer Sjögren.

Tack Karolina, jag lovar att förvalta arvegodset väl och lämna det i goda händer den gången det blir vår tur att köpa enkelbiljett till andra sidan Atlanten.

Under tiden delar jag gärna med mig också (har till exempel en del bokdubletter). Julia, Joelle, Karin, Vanessa eller Joanna, är ni intresserade?

Det gäller att passa på innan Billström och gänget gör det omöjligt

Vad gjorde ni igårkväll då? Själva gjorde vi det här:

Låtsas-VAB

En febrig bebis och samma bebis
lite piggare, lite prickigare

Det är en slagen hjälte vi har hemma, som legat däckad hela helgen. Det visade sig vara tredagarsfebern han åkte på när han nu blev sjuk för första gången i sitt liv.

Eftersom VAB och andra fina förmåner för föräldrar är totalt icke-existerande på den colombianska arbetsmarknaden är det tur att både Oscar och jag har rätt flexibla jobb, och jag kan jobba hemifrån om jag vill (vilket jag i princip aldrig gör eftersom det är totalt omöjligt att koncentrera sig).

En är ju inte så sugen på att lämna en ynklig liten skrutt hemma och gå till jobbet när han vaknar på måndagen med över 39 graders feber för tredje dygnet i rad och på tisdagen med prickiga utslag över hela överkroppen. Så igår och halva dagen idag har jag jobbat hemifrån medan farmor och farfar passat Gael. Pussat och kramat lite extra på sjuklingen och tänkt att Sverige, alltså. Vilket himla bra land att vara förälder i, i jämförelse.

Frågestund: Att bo utomlands - del 2

Mirijam undrar: Jag träffar ju mina föräldrar/bröder i snitt en gång om året och det är ju sjukt tradigt, men om jag ska kunna åka någon annanstans än hemhem när jag är ledig så finns det helt enkelt inte tid. Nu är det ju lite skillnad på Sverige-Colombia och Skåne-Ångermanland, men vad gör du för att dämpa saknaden efter din familj när den slår till (när saknaden slår till alltså, inte familjen)?

Åh, det där är jättesvårt. Det går i vågor, jag längtar extra mycket när det börjar närma sig att vi ska ses, eller när det händer något speciellt som jag missar – någons födelsedag, student, bröllop, begravning eller liknande. Då känns det extra mycket att jag sitter här på andra sidan jorden och inte är där.

Men alltså Skype. Det är ett av mitt livs stora kärlekar.

Kristine undrar: Hur har det gått att hålla kontakt med vänner i Sverige efter så lång tid utomlands?

Nästa jättesvåra grej. Även om vi inte ibland hörs så ofta som jag skulle önska, så känns det ändå som att vännerna finns kvar, de nära vännerna i alla fall. Här är facebook en livräddare för att hålla sig någorlunda uppdaterad på vad som händer i folks liv. Och den här bloggen, för att uppdatera dem.

När vi ses känns det "som vanligt", som att jag inte bott de senaste massor av åren på andra sidan av jorden. Men samtidigt så har ju jag ett slags foto i huvudet av hur saker och ting var när jag åkte. Jag vet ju såklart att tiden går och saker händer och förändras, men även om jag håller mig uppdaterad så var jag ju inte där i processen. Tiden går och saker händer och förändras utan mig. Och det suger ibland.

Vänner som flyttar

Tillvaron förändras ju konstant, och människorna i den också, oavsett om man bor på samma plats man föddes och växte upp på, eller om man bosatt sig på andra sidan jordklotet. Men just det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. Livet som utlandssvensk är liksom mer tillfälligt, på något sätt, oavsett hur länge man hunnit bo på en plats.

Min bekantskapskrets består till största delen av colombianer, men jag har också några svenska vänner. Och det är just de andra utlänningarna som är de sköraste vänskapsrelationerna (trots att många av dem också är de allra finaste). För oavsett om det handlar om flera år, är det nästan ingen som flyttar helt permanent. En vacker dag är det dags för uppbrott och avsked.

Mina svenska vänner i Colombia är framför allt sådana som bott här länge. Som är mer eller mindre bofasta, som jag. Det är medvetet - det finns många som kommer och gör praktik en termin, eller pluggar spanska i några månader, eller reser runt, men det blir jobbigt i längden att gång på gång bygga upp en vänskap som man några månader senare måste säga hej då till.

Men nu håller kärnan på att lösas upp. Mina finaste svenska vänner, min oas av hemma-hemma här i mitt andra hemma. Theresia fick toppjobb i New York, Nina flyttade tillbaka till Sverige i maj (och letar just nu lägenhet i Stockholm från oktober), Jenny åkte för en månad sedan, andra vänner söker jobb, eller planerar flytt om något år.

Förändring är väl positivt ibland, men hjärtat vill gråta lite när vännerna som jag tycker så himla mycket om försvinner från landet allt eftersom. Precis som vi också tänker oss att vi kanske gör om ett och ett halvt år eller så.

Jag får hoppas att vi återförenas igen allihopa på andra sidan Atlanten.

Kulturkrockar i barnuppfostran, del 4: Spenat

Svenska råd:
Spenat och andra gröna bladgrönsaker får inte ges till barn under ett år, eftersom de innehåller höga halter av nitrat som kan vara farligt för små barn.

Colombianska råd:
När det är dags att börja med smakportioner, ge grönsaker, till exempel spenat. Spenat är jättenyttigt för bebisar eftersom det innehåller så mycket järn.

Kulturkrockar i barnuppfostran, del 3: Bilbarnstol

Vi var ju som sagt på resa i helgen, närmare bestämt i Garzón, Huila för att hälsa på Oscars farfar och lite annan släkt. Själva tiden i Garzón var väl trevlig, men resan. Aldrig mer på en långhelg. Aldrig mer i svärföräldrarnas bil, med svärföräldrarna.

Det tar runt tio timmar att köra till Garzón, varav ungefär åtta av dem är i tropisk värme. I en bil utan luftkonditionering. Att resa till Garzón över en långhelg innebär alltså att sitta och svettas en hel dag i bil för att tillbringa en dag där och sen sitta och svettas en hel dag i bil tillbaka. Gael var ju inte så nöjd över situationen, kan man väl sammanfatta det som.

Sedan ledde ju resan inte helt oväntat till en del kulturkrockar i barnuppfostran. Det gamla vanliga med att det är livsfarligt för barn att frysa. Ja, Garzón är tropiskt. Ja, det är runt 25-30 grader varmt. Men vinden, ni vet. "Ta på barnet en tröja, akta, det blåser, han kan bli sjuk". Ja jo, det blåste litegrann ibland. Det kändes ungefär som att fläktas av en hårtork.

Men hur som helst, resan hem var skitvarm och stackars Gael svettades där i sin bilstol och var alldeles tagen när vi äntligen kom hem vid elva på kvällen. Helt vårt fel. Vi hade ju nämligen tvingat det stackars barnet att sitta fastspänd i bilstolen hela resan. Och dessutom hade vi inte klätt på honom när vi närmat oss Bogotá och det blivit kallare klimat. Att det inte var särskilt kallt inne i bilen, att vi lagt en filt över honom och att han faktiskt var svettig när vi lyfte ur honom ur stolen hemma i lägenheten spelar ingen roll. Det var ju kallt utomhus och då måste man ha kläder på sig och nu kommer barnet minst att få lunginflammation och dö.

Ungefär följande diskussion, i sammanfattning, hade jag med svärfar i morse:

-  Jag är mycket orolig för barnet.
-  Varför då? Han mår bra.
-  Ja, men jag är väldigt upprörd på er. Att ni tog Gael till Bogotá utan att klä på honom.
-  Men vi lade ju en filt över honom, och han var till och med svettig när vi kom fram. Och han mår bra.
-  Ja nu, ja, men de konsekvenserna kommer senare.
-  Jamen, han mår faktiskt bra, han var lite tagen när vi kom fram men det var för att han säkert hade lite vätskebrist och var trött efter resan. Det är en alldeles för lång resa att göra i ett svep med en bebis.
-  Men vi reste till Garzón med Carlos när han var fem månader och det gick jättebra.
-  Ja, kanske det, men det var alldeles för varmt.
-  Jamen det är ju för att ni tvingar honom att sitta i den där stolen, ni måste ju plocka upp honom.
-  Ja, precis. Därför är resan för lång att göra i ett svep. Det är bättre att stanna längs vägen så att han får vila och svalka sig lite emellanåt, för när vi åker i bilen på landsvägen måste han sitta i stolen, det är livsfarligt annars. Krockar vi då så dör han.
-  Men det gör ingen skillnad, han kan ju dö i en krock även om han sitter i stolen.
-  Ja, om det är en svår krock, men bilbarnstolar är byggda för att skydda mot krockar och risken är mycket mindre.
-  Ja, det är ju din åsikt.
-  Men det är inte en åsikt, det är fakta.
-  Ja, du kan ju tycka så om du vill, men jag håller inte med. Ni kan inte ha honom sittande där i stolen hela resan.
-  MEN JAG KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT NI ÄR HELT JÄVLA EFTERBLIVNA NÄR DET GÄLLER TRAFIKSÄKERHET I DET HÄR LANDET!?

Nej, okej, det där sista sa jag faktiskt inte. Jag bara tänkte. Istället bet jag ihop och blinkade bort frustrationstårarna och gick till jobbet och googlade statistik över hur mycket säkrare det faktiskt är för bebisar att sitta fastspända i bilstol och skrev ut. Vi får se om sifferargumenten kan övertyga.

Ibland längtar man lite extra mycket hem.