Tiden

Igårkväll var vi på fest hemma hos Theresia och Abdallah. De är två av de trevligaste människorna vi känner här, och ändå ses vi alldeles för sällan.

Det blir ju så, vardagen kommer emellan och tiden liksom bara går.

Och så helt plötsligt igår var det avskedsfest för Abdallah. Han har varit här i två år och åker hem till Egypten. Theresia stannar ett år till.

Två år har de redan hunnit vara här, och hur ofta har vi setts? Alldeles för sällan.

Bekantskapskretsen här består till största delen av colombianer, men en del svenskar (och en egyptier) som bor här mer eller mindre permanent finns också på listan, och det är just med dem som tiden som springer iväg blir allra mest påtaglig. För helt plötsligt har de varit här i flera år och det är dags att åka vidare. Och man undrar varför man inte setts oftare.

När man själv är turist, eller tillfällig, passar man på mycket mer, för tiden är begränsad, men när tiden blir längre sugs man in i vardagslunken och liksom missar hur dagarna rusar förbi.

Hade det varit nyår strax hade det kanske varit passande att ha som nyårslöfte att passa på oftare och ta vara på tiden.

I den andan kanske jag ska börja med att gå på Bogotás Museo Nacional, nationalmuseet, som vi bott nästan granne med i över två år utan att besökt en endaste gång. Det kommer alltid vardagsliv emellan.