torsdag 30 juni 2011

Nu kommer alla!

Ikväll landar mamma, pappa, lillebror och Kristina i Bogotá. Imorgon landar Vanna.

Hurra för den!

tisdag 28 juni 2011

Colombialiv proudly presents...

...uppsatsen!

Från och med nu finns den till allmän beskådan och nedladdning här:
El aborto en Colombia - Cambios legales y transformaciones sociales

En nätt lunta på lite drygt tvåhundra sidor akademisk spanska, precis lagom hängmatteläsning till semestern, eller hur?

Såhär lever jag om 10 år

Johanna har önskat rubriken.

För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa att jag tio år senare skulle bo i Colombia med fast jobb, blivande colombiansk make och bostadsrätt. På samma sätt har jag ingen aning om vart livet kan ha tagit mig om tio år.

Men om jag ska försöka mig på en kvalificerad gissning bor vi nog antingen i Sverige eller i Colombia. Oavsett så hoppas jag att vi bor i ett litet hus med en trädgård där vi odlar frukter och grönsaker och bär.

Vi har två barn (eller tre, om jag lyckas övertyga Oscar, men minst två i alla fall).

Jag jobbar med något spännande. Antagligen har jag lämnat akademin och forskningen bakom mig och jobbar med något mer handgripligt, som har en mer direkt inverkan på samhället. Jag vet inte riktigt vad det skulle kunna vara, men så länge jag känner att jag drar mitt lilla strå till stacken för en bättre värld är jag nöjd. Och det får gärna innefatta ungdomar och sexuella och reproduktiva rättigheter.

Oscar har ett eget designföretag som det går bra för, och han jobbar med en massa spännande uppdrag, mest för olika organisationer från det civila samhället. Förutom design jobbar han även extra ibland som lärare på designutbildningar på universitetet och frilansfotograferar.

Sen vet jag nog inte så mycket mer, och det kan också bli något helt annat, men så länge vi båda är lyckliga så är jag nöjd.

måndag 27 juni 2011

Colombias senaste världsarv: Kaffedistriktet

Hade det varit en topp tre-lista Jenny bett om, hade nog Colombias kaffedistrikt kommit på andraplats efter Amazonas, som en plats man måste besöka när man åker till Colombia.

Jag tycker att det är det absolut vackraste landskapet Colombia har att erbjuda, med böljande gröna kullar med kaffeodlingar så långt ögat når. Det tar andan ur en, och kommer inte alls till sin rätt på foto:
Här står jag och hänger bland kaffeplantorna
Nu har även FN kommit fram till samma sak, och Colombias kaffedistrikt har just blivit upptaget på UNESCOs världsarvslista*, både odlingarna och byarna, som Salento:
Om ni åker till Colombia, ta vägen förbi kaffedistriktet. Ni kommer inte att ångra er!


*Sedan tidigare har Colombia sex världsarv: Cartagenas gamla hamn och stadsmurar, nationalparken Los Katíos, Santa Cruz de Mompox historiska centrum, arkeologiska parken Tierradentro, arkeologiska parken San Agustín och Malpelos flora och fauna.

söndag 26 juni 2011

Bogotá pride 2011

Bogotávädret visade sig för en gångs skull från sin bästa sida och tusentals människor drog ut på gator och torg för att kräva samma rättigheter för alla. En fantastisk dag.
Marschen gick längs en av Bogotás huvudavenyer, Carrera Séptima
Ända fram till centrumtorget, Plaza Bolívar.

lördag 25 juni 2011

Första gästerna har anlänt

Finfint bokpaket
Första bröllopsgästerna från Sverige kom igår, eller snarare idag för planet var försenat och landade först klockan ett på morgonen.

Det var Sara och hennes pojkvän som kom, och åkte. Idag tog de nämligen planet till Cartagena för att tillbringa två veckor i Karibien innan de kommer tillbaka till Bogotá dagen innan bröllopet.

Med sig hade de svensk choklad, prinsessan och prinsen i form av kylskåpsmagnet och ett helt underbart bokpaket med böcker på både svenska och engelska så att Oscar också kan läsa. Precis vad jag hade önskat mig utan att ha gjort det uttryckligen.

Vi hann med en liten promenad in till centrum och en kopp colombianskt kaffe innan det var dags att återvända till flygplatsen igen.

Med gäster på plats i landet känns det verkligen att bröllopet är runt hörnet, idag är det exakt två veckor kvar! Jag undrar om nerverna ska börja sätta in snart.

Det här har varit de jobbigaste kulturkrockarna sen jag flyttade till Sydamerika

Ella Brodin har önskat rubriken.

Det jobbigaste har varit ojämlikheten, på alla plan. Det mesta går att vänja sig vid, men just det är svårt.

De sociala ojämlikheterna som gör att vissa måste tigga på gatorna medan andra bara går förbi i sina kostymer. Och jag vet, ojämlikheterna finns överallt, men det är så påtagligt just här, på världens mest ojämlika kontinent, i världens fjärde och Latinamerikas mest ojämlika land.

Att veta att dörrvakterna i vårt hus tjänar hälften i månadslön av vad vi betalar i amortering på lägenheten varje månad, att deras barn aldrig någonsin kommer att gå i samma skola som våra barn, att jag har otroliga privilegier bara för att jag är vit, kommer från Europa och har studerat på ett europeiskt universitet.

För ojämlikheterna har färgskala också. Är du afrocolombian är risken att du är fattigare än resten av befolkningen, har sämre utbildning och sämre hälsa påtaglig, statistiskt sett.

Och naturligtvis går ojämlikheterna också utefter könsgränserna. Är du kvinna är risken att du utsätts för våld i hemmet långt större, du tjänar mycket mindre än motsvarande man, du ses som ett objekt som kan visslas och ropas efter på gatan och du har inte rätt att bestämma över din egen kropp och reproduktion.

Som sagt, jag säger inte att det är väsenskilt från Sverige eller andra länder, men gradskillnaden är enorm.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna vänja mig vid det. Eller om jag vill.

fredag 24 juni 2011

Midsommar

Midsommar 1991. Med vad som verkar vara
en blomsterhatt snarare än krans.
Midsommarafton förra året firade jag på äkta utlandssvenskt manér genom att dansa kring midsommarstången i mörkret vid halv åtta på kvällen på mottagning på svenska ambassadens residens.

I år är det ingen mottagning så vitt jag vet. Men jag hade hur som helst inte kunnat gå, för ikväll bär det nämligen av till flygplatsen för att möta upp de första två bröllopsgästerna från Sverige - vännen Sara och hennes pojkvän.

De landar vid tio på kvällen och redan imorgon eftermiddag åker de iväg till Karibien för lite sol- och badsemester tills de kommer tillbaka till Bogotá dagen innan bröllopet.

Vi fick en flaska Akvavit av Anna när hon var och hälsade på för någon vecka sedan, om de inte är för trötta efter resan kanske det blir en midsommarnubbe i alla fall.

Hoppas ni därhemma hur som helst firar ordentligt, glad midsommar på er alla!

torsdag 23 juni 2011

Första möhippan

Igårkväll ordnade tre vänner en möhippa för mig. Det var en fantastisk kväll som inleddes med en timmes bastubad. Jag har nog inte bastat sedan jag var hemma i Sverige sist och igår upptäckte jag hur mycket jag saknat det.

Efter bastun åkte vi hem till Dafna för att bli ompysslade. De hade nämligen hyrt in en person som kom och gav oss alla manikyr och mig pedikyr dessutom. Allt det ackompanjerat av gott vin och god plockmat.

Som grädde på moset fick jag presenter! Mycket fina, mest inriktade på själva bröllopsnatten skulle man kunna säga.

Det var en fantastisk kväll, precis vad jag hade önskat om jag fått välja själv.

Nu väntar den stora möhippan som är nästa fredag, samtidigt som Oscars svensexa, vi ska tydligen sammanstråla senare på kvällen på ett salsaställe. Det blir spännande att se vad de hittar på till den, men ni kan väl alla hålla tummarna med mig att jag slipper Colombias vanligaste möhippa-/svensexaingrediens, en strippa?

måndag 20 juni 2011

Dagen B närmar sig med stormsteg

Idag lämnade vi in alla våra bröllopspapper till notarie och om en vecka, under förutsättning att ingen kommer med någon invändning under tiden giftemålet är utlyst, kan vi bekräfta bröllopsdatum. Vi kommer att registrera giftemålet dagen innan själva bröllopet, eftersom det var stört omöjligt att hitta en notarie som var ledig just den lördagen så vi kunde göra det på morgonen samma dag, och vi inte orkade med att jaga runt hos fler notariekontor.

De flesta detaljer verkar börja falla på plats nu, även om vissa saker fortfarande saknas, som till exempel både min klänning och Oscars kostym som vi beställt från H&M och borde kommit hem till mamma och pappa förra veckan.

Nästan alla inbjudningskort är utdelade, ganska många har bekräftat, och det mesta är ordnat med stället vi gifter oss på.

I fredags åt vi middag tillsammans med våra padrinos som också ska vara våra symboliska vigselförrättare och försökte styra upp någon slags vigselceremoni-plan. Man kan väl säga att vi eventuellt har ett utkast till plan.

Snart ska jag boka tid hos frisören (sist jag var där tyckte han att det var så himla lång tid kvar att det inte var lönt), och på onsdag har jag den första av vad jag tror blir två möhippor.

Dagen B närmar sig med stormsteg, men med colombianska mått är det fortfarande långt kvar. Det är ju tur det.

lördag 18 juni 2011

Fotboll

Apropå populärkultur.

Plötsligt dånade det som åska utanför fönstret. Det visade sig vara Comandos Azules, fotbollslaget Millonarios hejarklack som promenerade förbi:


Vart de var på väg vet jag inte riktigt, men på eftermiddagen spelas finalmatchen i motsvarande Colombias allsvenska, mellan Bogotá-laget Equidad och Medellín-laget Nacional, fast i Medellín. Millonarios förlorade i kvartsfinalen, men nu hejar deras fans på Equidad, vad som helst för att inte rivaliserande staden ska vinna.

Ja, den här lilla paraden är bara pepp innan de ens har börjat spela. Det tog säkert 20 minuter innan alla gått förbi, och längst bak gick en hel bataljon med kravallpoliser, och två pansarbeklädda vattenkanoner. Och ja, det är alltså inte ens deras lag som ska spela.

Colombia har inte några fotbollslag som är något att hänga i julgranen enligt internationella standarder, och landet har inte lyckats komma till VM sedan colombianska fotbollens glansdagar under 80- och 90-talen då knarkmaffian sponsrade lagen och kunde köpa in vilka spelare som helst.

Men det biter inte på entusiasmen hos supportrarna, som ni ser. Colombia älskar fotboll.

----------

Uppdatering: Equidad förlorade.

Populärkultur i Colombia

Saralingon har önskat rubriken.

Jag tänkte berätta om tre populärkulturella fenomen i Colombia - tejo, rana och chivas rumberas.
Tejo

Tejo kan sägas vara Colombias nationalsport och består av fyra viktiga element: runda, platta stenar, lera, smällare och öl.

En tejo-lokal består av flera avlånga spelplaner, avskilda med nät. I ena änden av spelplanen finns en trälåda med lera som lutar diagonalt och har mechas (ett slags platta triangelformade smällare) utlagda i ett speciellt mönster. Spelet går ut på att kasta en rund, platt sten, som väger runt två kilo, mot smällarna för att få dem att explodera (med tinnitusframkallande volym). Beroende på vilken smällare som exploderar får laget ett visst antal poäng.

Rana
Och ölen? Ingen sport utan öl. Oftast ingår en back öl i priset för spelplanen, och drickandet är minst lika viktigt som spelandet.

Rana, som betyder groda, är mer ett spel än en sport, och finns på de flesta mer traditionella barer.

Spelet går ut på att kasta metallringar och försöka träffa hålen och få så många poäng som möjligt. Allra mest poäng ger det att träffa mittengrodans mun.

Eftersom rana framför allt är ett barspel är även här öl en viktig ingrediens i spelandet.

Chiva rumbera

En chiva är traditionellt en typisk buss som användes framför allt på landsbygden för att transportera såväl människor som gods och livsmedel. Den är oftast väldigt färgglatt målad och har varken fönster eller ordentliga dörrar.

Nuförtiden har bussarna fått ett nytt användningsområde i städerna - som chivas rumberas, dvs festbussar.

Särskilt vanligt är det att se chivas rumberas i december, festmånaden framför alla andra i Colombia.

För en mindre slant hyr man en chiva rumbera och får en fest på hjul, komplett med DJ som spelar reggaeton på högsta volym och så åker man runt i stan i några timmar, dricker sprit, dansar loss på bussen och ropar åt alla som man åker förbi.

Lite samma stämning som på ett studentflak, skulle man kunna säga.

fredag 17 juni 2011

Om man åker till Colombia måste man besöka...

Den där Jenny har önskat rubriken.
Såklart är det mästerfotografen Oscar som står för bilden
Colombia är ett fantastiskt land och har hur mycket som helst att erbjuda. Men Amazonas står ut i mängden som alldeles extra speciellt.

Man kommer bara till Colombianska Amazonas med flyg till Leticia, inga vägar når dit. Flygresan tar lite drygt två timmar från Bogotá, men det är som att komma till en helt annan värld.

Amazonas är omöjligt att sammanfatta, men det är till exempel det här:
Klicka för större bild
  1. Enorma träd. Fantastisk natur som omger allt och växer så det knakar över, under, omkring dig.
  2. Världens största flod. Imponerande, respektingivande, enorm.
  3. Djur. Papegojor, apor, enorma insekter. Och där i flodens djup lurar pirayor, kajmaner, anakondor och boaormar. På ytan hoppar rosa delfiner.
  4. Äventyr. Man kan till exempel åka till Parque Natural Amacayacu och fira sig i ett rep 30 meter upp till trädkronorna.
  5. Båtar. All kommunikation är vattenburen, och vanligaste båtarna är dessa urgröpta stockar utan köldjup som kräver både mod och mycket gott balanssinne för att åka med. Men det är värt det, en båttur på amazonasfloden är en helt unik upplevelse.

torsdag 16 juni 2011

Ny artikel

Ny opinionsartikel i veckomagasinet Semana.

Den här gången slår jag på stort och föreslår att samhället borde ifrågasätta hela den binära könsuppdelningen och tanken att genus nödvändigtvis hör ihop med biologiskt kön. Det blir intressant att se vilka rättshaverister till internettroll det förslaget drar till sig bland kommentarerna.

onsdag 15 juni 2011

Ett avgörande möte

Åsa har önskat rubriken.

När jag gick i femman kom det förbi några personer på min skola och delade ut lappar. De sökte 11-åringar som ville åka på internationellt läger med organisationen CISV. Jag anmälde mig, och efter lottning blev jag en av två flickor som fick åka på barnby i Mellbystrand sommaren 1991.

CISV är kanske den enskilt viktigaste yttre faktorn som påverkat mitt liv. Många av mina vänner, erfarenheter, kunskaper kommer från de otaliga läger, projekt och styrelseuppdrag jag haft i CISV genom åren. Mitt första jobb i Colombia var som generalsekreterare för CISV Colombia.

Och om man följer hela händelsekedjan kan man faktiskt tacka de där lapputdelarna för att jag träffade Oscar.

Hade inte de delat ut lappar den där dagen hade jag kanske aldrig hittat CISV. Hade jag aldrig hittat CISV hade jag inte flera år senare åkt som stabseminarieläger till Colombia, sommaren 2005. Hade jag aldrig åkt på läger i Colombia hade jag aldrig lärt känna min vän Camilo, som var stab tillsammans med mig. Hade jag aldrig lärt känna Camilo hade jag aldrig när jag flyttade till Argentina fått kontakt med hans kompis Alex som bodde där. Hade jag aldrig fått kontakt med Alex hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel, som delade lägenhet med Alex. Hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel hade jag aldrig följt med på den där julresan till Pinamar, där jag lärde känna Oscar.

De där personerna som delade ut lapparna kanske inte ensamma är ansvariga för allt, men det var definitivt ett avgörande möte.

Första gången jag träffade Oscar

Egoistiska Egon har önskat rubriken.

Det var julen 2007 och jag bodde i Argentina. På den tiden var jag tillsammans med Miguel, min dåvarande colombianske pojkvän.

Mina föräldrar och min lillebror hade kommit för att hälsa på. Samtidigt kom ett gäng vänner till Miguel från Colombia. Vi åkte allihopa - jag, min familj, Miguel och hans vänner - för att fira jul i Pinamar på kusten. Några av Miguels kompisar hade en vän som redan bodde i Argentina, Oscar. Han följde också med på resan.

Jag gillade honom, tyckte att han var trevlig, men jag var kär i Miguel och tänkte inte på andra alls. Mina föräldrar tyckte bäst om Oscar av alla i hela gänget.

I januari 2008 flyttade jag till Colombia för att börja min masterutbildning, i april träffade Miguel en annan där i Argentina och det tog slut mellan oss. I december, ett år efter Pinamar, berättade en gemensam vän att Oscar skulle flytta tillbaka till Colombia igen.

Tills dess hade han bara varit en av de där vännerna man har på Facebook, de där man någon gång lärt känna men sedan inte pratat med igen. Jag bestämde mig för att återuppta kontakten.

Den 29 januari 2009 gick vi på bio och sedan tog vi en, två, tre öl på ett ställe i närheten.

Resten är historia.
Enda bilden jag har på oss båda från Pinamar

tisdag 14 juni 2011

Önska rubriker!

Det här får man om man
bildgooglar "rubrik" med
en spansk webbläsare.

Jag har sett en rolig grej på bloggar lite här och var* på sistone. Såhär går det till:

Ni skriver en rubrik (eller flera) i kommentarsfältet, och jag skriver ett inlägg till rubriken.

Okej? Klart som korvspad?

Sådär, dags att önska så sätter jag igång att skriva!


*Till exempel Den där om Jenny, Liftarens guide till mig, Egoistiska Egon, Linnéa i USA och Duktiga Tjejen.

måndag 13 juni 2011

Aktivism på jobbet

Nu är det dags när som helst för konstitutionsdomstolen att uttala sig om alla vuxna människor i det här landet ska få ha samma rätt att ingå äktenskap - matrimonio igualitario.

Det är processen som ni kanske minns att mitt jobb varit med och drivit.

Det pågår för fullt en kampanj för ett positivt domstolsuttalande, och som en del i den får de som vill skicka in videoklipp. Vi gjorde såklart ett på jobbet häromdagen:


Vill ni också så får ni (helst på spanska)!

söndag 12 juni 2011

Cholao

Klicka för större bild

Idag var det finare väder än förrförra söndagen, och vi kunde ta vår ciclovía-promenad till Parque Nacional för att inhandla vår traditionsenliga söndags-cholao.

Cholao är en sliskig historia.

Den består av skrapad is, en söt röd sås (av det slaget man får på glass ibland) och en massa olika fruktsorter i hackat format. Ovanpå hela härligheten hälls rikligt med söt kondenserad mjölk och milo-pulver (Colombias motsvarighet till O'boy).

Avnjuts med fördel på lämplig parkbänk med utsikt över söndagens övriga parkbesökare.

torsdag 9 juni 2011

Opponeringen: hela historien

Okej, såhär gick det till på opponeringen:

Först hade jag 20 minuter på mig att presentera min uppsats. Det var hur svårt som helst - drygt två års forskning och 200 sidors uppsats sammanfattat på 10 sidor, dubbelt radavstånd, arial 12*. Det kändes som att jag inte hann säga något alls om allt som uppsatsen handlar om.

Sedan var det juryns tur. Jag hade redan fått deras skriftliga omdömen sedan innan, men nu passade de på att göra lite extra kommentarer och ställa lite extra frågor.

Och så min tur igen. Det var nu nervositeten verkligen slog till, för nu hade jag inte längre mitt manus att hålla mig till, och som vanligt tänker man efteråt att "men åh, varför svarade jag inte si och så istället?". Det är inte så lätt när man sitter inför publik och svettas.

Sedan fick min handledare ordet och så var det publikens tur att ställa frågor. När jag tagit mig igenom att besvara dem fick vi alla gå ut, och kvar stannade juryn och överlade. Efter en nagelbitarlång väntan blev vi inkallade igen. Och så, inför hela publiken: mención meritoria.
Här sitter jag och försvarar mig
Om hela sanningen ska fram är det en mención meritoria condicionada. Det innebär att jag får meritoria bara jag gör lite ändringar i uppsatsen för att ta med juryns kommentarer. Men det är inga stora ändringar, mer lite finputsning och sen är det klart.

Och jag tänker vara stolt som en tupp ändå, minsann!

Dessutom, om jag får skryta lite (och det får jag ju, för det är min blogg) fick jag extra komplimanger för språket. Ganska ordaggrannt sas det ungefär såhär: "Tänk om studenterna med spanska som modersmål kunde skriva text med så bra språk."

Det, ni.

*Vilket är exakt 20 minuter. Det är ett bra mått att ha i minnet om ni någon gång måste hålla föredrag - att läsa tar två minuter per sida i Arial storlek 12, dubbelt radavstånd.

onsdag 8 juni 2011

Tesis meritoria

Jajemen! Så är det, min uppsats är inte bara godkänd, utan även godkänd med mención meritoria, vilket är ungefär förtjänstfull omnämning. En extra utmärkelse, alltså.

Imorgon berättar jag mer detaljer, ville bara ge er lite förhandsinformation.

HURRA!

Ingenting

Det är vad jag har åstadkommit på jobbet idag.

Anledningen är att idag, snart, om mindre än två timmar, smäller det. Jag ska opponera på min uppsats. Innan dagen är slut kan jag kalla mig Magister en Estudios de Género. Det har inte varit så lätt att få något vettigt gjort annat än att läsa igenom presentationen ännu en gång, och ännu en gång till. Snart kan jag den utantill.

Istället för att jobba har jag surfat lite på H&M-shopen och beställde en ny bröllopsklänning. Jag hade ju en sedan tidigare, men sen för någon vecka senare fick jag syn på en ny klänning som jag föll pladask för. Tyvärr var den slut på webbshopen, och jag skickade min supersnälla familj och vänner runt H&Ms butiker i halva Sverige, men ingenstans stod den att finna i rätt färg och storlek. Hur som helst, efter den missen spontanköpte jag nu en helt annan. Vilken det är tror jag får vara hemligt tills jag publicerar foton från bröllopet.

Sedan har jag tittat på Anthony Bourdains program från Colombia. Han är ju lite dryg emellanåt, och det är lite väl "hej och hå, Colombia var jättedåligt förut men nu är allt perfekt och det finns inget våld eller hemskheter här" (vilket man ju verkligen kan ifrågasätta). Men kan man förbise det är det ett väldigt intressant program. Har du 45 minuter över och vill veta lite mer om colombiansk matkultur är de här klippen väl använd tid.

Del 1:


Del 2:


Del 3:

Nej, när opponeringen väl är över återkommer jag med ett lite mer sammanhängande blogginlägg. Tills dess kan ni väl hålla tummarna riktigt hårt för mig?

måndag 6 juni 2011

Dagens u-landsproblem

Bild lånad från Mikes Bogota Blog, såhär ser det ut
kvarteret bortanför oss.
Ett kvarter från vårt hus har den tillfälligt avsatte borgmästaren dragit igång ett av sina miljarders byggprojekt.

Just det här projektet som säkert kommer att pågå i en halv evighet innan det är klart ska bli transmilenios första underjordiska station.

Bygget sker på Avenida Séptima, som är en av de viktigaste vägarna i staden. Och nu till u-landsproblemet: Det finns inga ritningar över vilka ledningar som går under vägen. Därför sker hela utgrävningen lite på måfå.

Men viktiga ledningar blir ju såklart söndergrävda ändå. I lördags till exempel kom det plötsligt inget mer vatten i kranen. Då hade visst en viktig vattenledning råkat grävas av. Nu har vi vatten igen, men inget varmvatten, för när varmvattentankarna tömdes helt så pajade visst termostaten.

Med sedvanlig colombiansk tidsprecision ska vi få tillbaka varmvattnet "imorgon, kanske". Tills dess duschar jag med hjälp av uppvärmt vatten i en hink och Oscar som vattenhällare, som vi gjort förr.

Det påstås att allteftersom de gräver igen vägen igen ska de göra ritningar över vad som finns därunder. Det vore ju hemskt praktiskt.

fredag 3 juni 2011

Jag, skjutjärnsjournalisten

Jag tar en liten paus i pausandet för att upplysa om att jag fått publicera en artikel i en av Colombias största dagstidningar, El Espectador.

Den handlar såklart om min hjärtefråga abort, närmare bestämt vad som hänt de senaste fem åren sedan abort blev lagligt i vissa undantagsfall. Artikeln finns här.

onsdag 1 juni 2011

Jag återkommer

Jag tar en liten bloggpaus den här veckan.

Jag har nämligen fått mycket trevligt besök av min gamla bekanta från Uppsala, Anna Ardin, som lite oväntat fick hoppa på en kongressresa till Colombia i sista stunden och nu befinner sig i Bogotá ett par dagar.

För övrigt ägnar jag mig åt att förbereda opponeringen (som för övrigt blivit flyttad till onsdag istället för tisdag, det skulle väl inte vara Colombia om det första satta datumet och tiden var det slutgiltiga), tenta två små distanskurser i projektledning och organisation (som jag av någon anledning fick för mig att läsa som om jag inte hade nog för mig redan), jobba, och oroa mig för mina bröllopspapper som skulle komma fram med rekommenderad post i måndags men som inte kommit ännu.

Så som sagt, jag tar en liten bloggpaus den här veckan. Som pausunderhållning kan ni titta på vackra foton från Colombia här. Vi hörs snart igen!