Opponeringen: hela historien

Okej, såhär gick det till på opponeringen:

Först hade jag 20 minuter på mig att presentera min uppsats. Det var hur svårt som helst - drygt två års forskning och 200 sidors uppsats sammanfattat på 10 sidor, dubbelt radavstånd, arial 12*. Det kändes som att jag inte hann säga något alls om allt som uppsatsen handlar om.

Sedan var det juryns tur. Jag hade redan fått deras skriftliga omdömen sedan innan, men nu passade de på att göra lite extra kommentarer och ställa lite extra frågor.

Och så min tur igen. Det var nu nervositeten verkligen slog till, för nu hade jag inte längre mitt manus att hålla mig till, och som vanligt tänker man efteråt att "men åh, varför svarade jag inte si och så istället?". Det är inte så lätt när man sitter inför publik och svettas.

Sedan fick min handledare ordet och så var det publikens tur att ställa frågor. När jag tagit mig igenom att besvara dem fick vi alla gå ut, och kvar stannade juryn och överlade. Efter en nagelbitarlång väntan blev vi inkallade igen. Och så, inför hela publiken: mención meritoria.

Här sitter jag och försvarar mig

Om hela sanningen ska fram är det en mención meritoria condicionada. Det innebär att jag får meritoria bara jag gör lite ändringar i uppsatsen för att ta med juryns kommentarer. Men det är inga stora ändringar, mer lite finputsning och sen är det klart.

Och jag tänker vara stolt som en tupp ändå, minsann!

Dessutom, om jag får skryta lite (och det får jag ju, för det är min blogg) fick jag extra komplimanger för språket. Ganska ordaggrannt sas det ungefär såhär: "Tänk om studenterna med spanska som modersmål kunde skriva text med så bra språk."

Det, ni.

*Vilket är exakt 20 minuter. Det är ett bra mått att ha i minnet om ni någon gång måste hålla föredrag - att läsa tar två minuter per sida i Arial storlek 12, dubbelt radavstånd.