När jag gick i femman kom det förbi några personer på min skola och delade ut lappar. De sökte 11-åringar som ville åka på internationellt läger med organisationen CISV. Jag anmälde mig, och efter lottning blev jag en av två flickor som fick åka på barnby i Mellbystrand sommaren 1991.
CISV är kanske den enskilt viktigaste yttre faktorn som påverkat mitt liv. Många av mina vänner, erfarenheter, kunskaper kommer från de otaliga läger, projekt och styrelseuppdrag jag haft i CISV genom åren. Mitt första jobb i Colombia var som generalsekreterare för CISV Colombia.
Och om man följer hela händelsekedjan kan man faktiskt tacka de där lapputdelarna för att jag träffade Oscar.
Hade inte de delat ut lappar den där dagen hade jag kanske aldrig hittat CISV. Hade jag aldrig hittat CISV hade jag inte flera år senare åkt som stab på seminarieläger till Colombia, sommaren 2005. Hade jag aldrig åkt på läger i Colombia hade jag aldrig lärt känna min vän Camilo, som var stab tillsammans med mig. Hade jag aldrig lärt känna Camilo hade jag aldrig när jag flyttade till Argentina fått kontakt med hans kompis Alex som bodde där. Hade jag aldrig fått kontakt med Alex hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel, som delade lägenhet med Alex. Hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel hade jag aldrig följt med på den där julresan till Pinamar, där jag lärde känna Oscar.
De där personerna som delade ut lapparna kanske inte ensamma är ansvariga för allt, men det var definitivt ett avgörande möte.
Jag tycker att det där är så otroligt fascinerande, hur de små avgörandena i livet formar hela helheten. Fascinerande och läskigt :) Men vad intressant att läsa om, kan du inte berätta lite mer om vad den här organisaitonen gör?
SvaraRaderaHerregud!!! Nej, nej, tacka inte lapputdelarna, de var bara slumpens ombud. Jag inser nu att det är min förtjänst att du träffade Oscar, att ni ska gifta er och att vi är bjudna på bröllopsparty i Inger och Rolfs trädgård!!!
SvaraRaderaPå den tiden var det nämligen JAG som gjorde de där lapparna, såg till att de trycktes upp och delades ut på skolorna. Jag var dessutom den som plockade ut de barn som fick åka, en process som var en kombination av officiell lottdragning och inofficiell magkänsla.
Oj, oj, jag blir alldeles svettig när jag tänker på det... Du och Oscar. Vilket bra möte. Vilken tur att jag gjorde lapparna!
Och tänk att jag trettio år senare råkade möta din pappa i universitetets korridorer och på så sätt fick veta att du numera bodde i Bogotá, detta bara några få månader innan vi skulle resa dit och hämta våra döttrar.
Johanna: Ja, visst är det fascinerande?
SvaraRaderaCISV ska jag nog skriva mer om någon gång. Men gå in på hemsidan och läs så länge. Det är nog en organisation i din smak!
Åsa: Nej men! Det är alltså DU som spelat en avgörande nyckelroll i hela mitt livsöde!?! Jag skulle vilja påstå att den där lottningen var nog det bästa magkänslebeslut som någonsin tagits. Tänk hur det hade gått annars.
Så fint skrivet. Och visst var de där lapputdelarna ett vägskäl i ditt liv. Jag tror iofs att du mött O ändå längs vägen, med eller utan lappar. fast kanske någon annanstans istället. Vill önska en ny rubrik om den lådan fortfarande är öppen - "Att hitta hem" Kram!
SvaraRaderaEmmy: Lådan är öppen, jag skriver upp den på listan!
SvaraRadera