lördag 29 september 2012

Frågestund: Bogotá

Flippis undrar: Vi är en småbarnsfamilj (två tjejer på snart 4 år och 7 månader) som åker till Bogotá på torsdag. För en vistelse på tre månader. Vi spanska är mer eller mindre lika med noll. Hur klarade du dig i början? Vad gör hemmavarande småbarnsmammor dagtid? Hur känner du med säkerheten?

Välkomna hit till Bogotá! Hoppas ni har börjat komma till rätta nu.

När jag flyttade till Colombia kunde jag spanska, jag hade redan bott ett år i Chile och två år i Argentina. Jag hade dessutom varit i Colombia en fyra-fem gånger tidigare, så jag hittade någorlunda i Bogotá och hade en bekantskapskrets. Därför var det inte så svårt att klara sig. Första landet jag kom til i Sydamerika var Chile. Då kunde jag räkna till tre och säga hej. Det var så långt mina spanskakunskaper sträckte sig. Rent generellt är det ganska lätt, tycker jag, att lära sig spanska när man bor i ett land där engelskan inte är så utbredd. Man tvingas, liksom. Men har du möjlighet tycker jag absolut att du ska ta en spanskakurs! Ju snabbare du lär dig spanska desto mer kommer du att få ut av vistelsen i Colombia.

Jag vet inte riktigt vad hemmavarande småbarnsmammor gör på dagtid, själv var jag ju bara föräldraledig i drygt fyra månader. Men här kommer lite förslag:


Säkerhet har jag skrivit om tidigare här.

Johanna i Berlin säger: Jag är nyfiken på hur det ser ut i Bogotá. Vardagsbilder bara. Fasader, torg. Det du ser på väg till jobbet, typ.

Vilket bra förslag! Bilder kommer, jag lovar. Tills vidare rekommenderar jag bloggen Bogotá en Bogotá som publicerar en ny bild från Bogotá varje dag.

torsdag 27 september 2012

Håll tummarna!


Precis i detta nu befinner sig Oscar på outsourcingföretaget som sköter all visumansökningshantering nuförtiden åt svenska ambassaden här i Bogotá.

Ni kan väl hålla tummarna att han får sitt schengenvisum även denna gång?

Det vore så himla synd på vår sverigeresa till jul annars. Och på vår ekonomi också för den delen, eftersom biljetterna inte är återbetalningsbara.

måndag 24 september 2012

Frågestund: Colombia

Åsa undrar: Om du skulle berätta för en grupp svenska 6-åringar om Colombia - vad skulle du berätta då?

Colombia är ett land som ligger på andra sidan Atlanten som är ett jättestort hav. Det är ganska långt bort från Sverige. I Colombia finns det inte sommar eller vinter eller höst eller vår som i Sverige, utan istället är det samma väder hela tiden. I Bogotá som är huvudstaden är det sånt väder som det är i Sverige när det börjar bli höst, fast det är så året runt. På andra ställen i landet, till exempel vid kusten, är det jättevarmt, mycket varmare än i Sverige på sommaren till och med.

Eftersom det är så varmt på många ställen i landet växer det massor av olika frukter. En del finns i affärerna i Sverige också, som till exempel äpplen och apelsiner och bananer. En del andra kan man inte köpa i Sverige och de har namn på spanska, till exempel lulo och zapote och pitaya.

Människorna som bor i Colombia är väldigt glada och tycker om att prata och skratta mycket. De tycker också mycket om att dansa. Ofta när man firar något i Colombia, till exempel någons födelsedag eller julafton eller så, så sätter de på salsamusik och så dansar alla med varandra.

I Colombia finns det många som är väldigt rika och äger en massa mark och har en massa makt, och jättemånga som är så fattiga att de nästan inte har någonting. Det tycker många är väldigt orättvist. Därför började vissa grupper av personer kriga mot andra, för att kräva att de rikedomar som finns i landet ska fördelas mer rättvist mellan människorna. Det kriget mellan olika grupper har hållit på jättelänge. Nu har presidenten i Colombia bestämt att grupperna ska prata med varandra istället för att slåss, för att försöka komma överens och sluta kriga. Nu hoppas många i Colombia att det ska bli fred i landet äntligen. Då blir nog folk ännu gladare än de redan är.

Emma säger: Jag önskar tips om reggaetonmusik från Colombia? och Ella också: Kan du inte göra en reggaeton-playlist?

Alltså. Jag är verkligen jättedålig på reggaetón. Dessutom är jag totalt ouppdaterad eftersom jag knappt varit på ett enda uteställe på det senaste året eller så. Sorry.

Men ett reggaetónband som jag gillar (eller, de är inte så mycket reggaetón alls längre, men det var så de började) är Calle 13. Visserligen från Puerto Rico, men ändå. Och alltså, när jag lyssnar på dem nu så... inte alls reggaetón nuförtiden. Oh, well.

Den enda colombianska reaggetónartisten jag känner till är Maluma.

Emme undrar: Tips på några bra artister/band från Colombia? Hur ser sportkulturen ut i Colombia - vilken sport är "nationalsport" om du förstår hur jag menar?

Ja! Cinemacinco, Choc Quib Town och Bomba Estéreo, La-33, Systema Solar.

Nationalsporten måste nog sägas vara herrfotboll. Colombia är inte särskilt bra, har väl inte kommit till VM på ett bra tag, men passionen och entusiasmen är det verkligen inget fel på. Mer inhemska sporter, som kanske inte finns någon annanstans, är tejo och rana, som jag skrivit om här. Om man nu kan kalla de för sporter...

söndag 23 september 2012

Att fira önskningar

Vi firar alltid konkreta händelser. När någon ska gifta sig ordnar vi möhippa, när någon ska få barn har vi babyshower. Jag vill fira mina önskningar.

Roxana och hennes pojkvän har bestämt sig för att försöka bli med barn. Det ville hon fira med sina vänner och bad oss om en pre-moderskapsfest. Vi visste inte riktigt vad vi skulle hitta på, men alla andra i tjejgänget har fått sin möhippa, så naturligtvis skulle Roxy få sin fest.

Förra lördagen samlades vi - Roxy, Cata, Juli, Joanna och jag - för att dricka vin och picknicka inomhus och prata om livet. Och fira Roxys önskningar.

För moderskapstemat hade vi fått tag på en traditionell barnmorska och doula som utförde en fertilitetsrit med oss, för Roxy. Det var ungefär lika new age som man kan föreställa sig att en sådan grej är - dansa i ring ("som moder jords gudinnor"), meditation, utbyte av objekt som symboliserar fertilitet (rosmarinplanta, garn och stickor, blommor, färgkritor och lite annat), och så vidare. Men samtidigt väldigt fint. Roxana var precis lika nöjd som hon ser ut att vara på bilden.

Vi borde fira våra önskningar och drömmar lite oftare.

fredag 21 september 2012

Frågestund: Att bo utomlands - del 2

Mirijam undrar: Jag träffar ju mina föräldrar/bröder i snitt en gång om året och det är ju sjukt tradigt, men om jag ska kunna åka någon annanstans än hemhem när jag är ledig så finns det helt enkelt inte tid. Nu är det ju lite skillnad på Sverige-Colombia och Skåne-Ångermanland, men vad gör du för att dämpa saknaden efter din familj när den slår till (när saknaden slår till alltså, inte familjen)?

Åh, det där är jättesvårt. Det går i vågor, jag längtar extra mycket när det börjar närma sig att vi ska ses, eller när det händer något speciellt som jag missar – någons födelsedag, student, bröllop, begravning eller liknande. Då känns det extra mycket att jag sitter här på andra sidan jorden och inte är där.

Men alltså Skype. Det är ett av mitt livs stora kärlekar.

Kristine undrar: Hur har det gått att hålla kontakt med vänner i Sverige efter så lång tid utomlands?

Nästa jättesvåra grej. Även om vi inte ibland hörs så ofta som jag skulle önska, så känns det ändå som att vännerna finns kvar, de nära vännerna i alla fall. Här är facebook en livräddare för att hålla sig någorlunda uppdaterad på vad som händer i folks liv. Och den här bloggen, för att uppdatera dem.

När vi ses känns det "som vanligt", som att jag inte bott de senaste massor av åren på andra sidan av jorden. Men samtidigt så har ju jag ett slags foto i huvudet av hur saker och ting var när jag åkte. Jag vet ju såklart att tiden går och saker händer och förändras, men även om jag håller mig uppdaterad så var jag ju inte där i processen. Tiden går och saker händer och förändras utan mig. Och det suger ibland.

torsdag 20 september 2012

Frågestund: Att bo utomlands - del 1

Emme undrar: Finns det någonstans du vill bo utöver Colombia och Sverige? Är det stor skillnad (kulturell) på de sydamerikanska länder du bott i? Hur var det att komma till ett land och inte känna någon (när du kom till Sydamerika första gången)? Var det svårt att trivas och känna sig "hemma"?

Just för tillfället känner jag inte någon längtan att bo någon annanstans än i Colombia eller Sverige. Men man vet aldrig, jag är öppen för förslag, och skulle jag bli erbjuden ett drömjobb i något annat land så skulle jag nog kunna tänka mig att flytta nästan var som helst för ett tag. Men det är inget jag aktivt söker efter eller önskar. Brasilien skulle kännas spännande i så fall. Då skulle jag ju dessutom få chansen att äntligen lära mig portugisiska ordentligt.

Det både är och inte är stor kulturell skillnad mellan de olika länderna. Sydamerika är ju en kontinent som till ytan är mycket större än Europa, vilket bidrar till stora skillnader, men samtidigt delar länderna (förutom Brasilien) språk och en historia av att ha varit koloniserade av samma kolonialmakt, vilket såklart ger en viss kulturell gemenskap.

Men mellan de länder jag bott i (Chile, Argentina och Colombia) finns det en hel del skillnader, men det är svårt att peka ut dem utan att falla in i generaliseringar och klichéer. Maten är en skillnad. I Chile äter man mycket fisk och jättemycket avokado. Det finns massor av frukt och grönt. I Argentina går det nästan inte att få tag på avokado, frukt- och gröntutbudet är riktigt skralt och man äter mycket kött, pizza och pasta. I Colombia hör ris och olika baljväxter till basen i maten och husmanskosten består till stor del av kolhydrater. Språket är en annan skillnad, även om alla länder pratar spanska är de dialektala skillnaderna, både i uttal och ordförråd, enorma. Det är lite som att lära sig ett nytt språk vid varje flytt till ett nytt land. I Chile och Argentina dricker man vin, i Colombia rom och aguardiente. I Chile te, i Argentina mate, i Colombia kaffe. Och så vidare.

När jag kom till Sydamerika (Chile) första gången var det för att plugga en termin på en kurs i politik och mänskliga rättigheter. Då åkte jag med en kompis, så det var inte särskilt svårt, trots att jag inte pratade ett ord spanska. Senare har jag åkt på eget bevåg, men det har aldrig känts jobbigt. Mitt intryck av latinamerikaner (hej, generalisering) är att de generellt sett är otroligt öppna och vänliga, så det har aldrig varit något problem att hitta ett socialt sammanhang. Jag förälskade mig i Latinamerika direkt, så det var aldrig svårt att trivas och känna mig hemma. Annars hade jag nog inte återvänt gång på gång och slutligen flyttat hit.



Linus undrar: Hittade din blogg av en slump. Jag har fått ett erbjudande från mitt jobb att var stationerad i Cartagena i norra Colombia i 6 månader. Har en dotter som är 6 år och en dotter som är 6 månader undrar hur du tror det skulle funka att med familjen ner och bo Cartagena i 6månader och vad skall man tänka på isåfall.

Grattis till jobberbjudandet! Jag säger: Gör det! Det är bara sex månader, så även om det skulle bli dåligt på något vis så kommer tiden att flyga iväg. Fast det kommer inte att bli dåligt, det kommer att bli helt fantastiskt. Jag antar att jobbet hjälper till med visum och bostad och allt sånt praktiskt, så mitt viktigaste tips är: börja plugga spanska nu! Ju mer spanska ni kan desto mer kommer ni att få ut av vistelsen och desto lättare kommer vardagslivet att bli.

Anonym undrar: Jag drömmer om att bo och arbeta i latinamerika, med ungefär samma saker som du har arbetat med. vad har du för tips? Vad är första steget?

Mitt viktigaste tips är: Gör det! Våga! Går det åt skogen kan du alltid ångra dig och åka hem, en erfarenhet rikare. Lite mer konkreta tips har jag skrivit om här. Och specifikt om att jobba i Colombia här.

tisdag 18 september 2012

Sju månader

Hej Gael,

Nu är det närmare till din ettårsdag än dagen du föddes. Hur kan tiden gå så fort?

Du är den gladaste och lugnaste lilla bebisen som finns. Du skiner upp varje gång jag och din pappa kommer hem, och ibland ger du mig blöta pussar genom att trycka din vidöppna mun mot min kind och dregla ner den.

Du har lärt dig sitta, men du tycker att det är jättetråkigt, och så fort du lutar över åt något håll gör du inget som helst försök att hålla balansen eller ta emot dig. Istället lägger du dig snabbt till rätta på mage så fort du har vält. Jag tror att det är för att du gillar att förflytta dig, och då är det ju inget roligt alls att bara sitta på rumpan utan att ta sig någonstans. När du ligger ner, däremot, far du omkring som ett jehu. Så fort man vänder ryggen till minsta lilla stund har du plötsligt rullat iväg till andra sidan rummet.

Det är nog därför du kämpar dig blå med att försöka lära dig att krypa också. Än har du inte riktigt kommit på hur man gör, men det känns som att det kan hända vilken stund som helst. Du trycker ned ansiktet i marken och så spjärnar du upp med benen så att du står som ett upp-och-nervänt V, och emellanåt ålar du dig fram på militärvis med hjälp av underarmarna och armbågarna.


Förutom att förflytta dig hör det till dina favoritsysselsättningar att banka med och på saker. Helst med sådana som låter mycket, som din träskallra, och helst på underlag som bidrar till lite extra oväsen, som golvet (inte mattan) eller brickan till din matstol. Annat som gör ljud är också skojigt, till exempel prassliga plastpåsar eller papper, helst färgglada sådana.

Du har fått en jättefin xylofon i trä i present, men än så länge får du inte använda den på eget bevåg, för du stoppar allt som kommer i din väg i munnen, inklusive xylofonens långa pinnar som man spelar med. Istället har du börjat älska ett plastigt åbäke till leksakspiano som du fått i present av en annan vän. Det är grällt i alla regnbågens färger och spelar en massa olika melodier och rytmer och har lampor som blinkar och du ligger bankar för glatta livet på det. Vi hoppas att du ska kunna använda din mycket finare (och mindre skandalösa) träxylofon snart.


Minns du förra månaden? Min konstruktiva kritik? Det gick ju himla bra, du började ju faktiskt sova hela natten. Bara sådär. Helt plötsligt somnade du som vanligt runt halv åtta på kvällen och vaknade inte förrän fem på morgonen. Det var helt magiskt. Det höll i en vecka. Sen gick jag och din pappa ut och festade en natt och du vaknade och vi var inte där och sen dess har du vaknat en eller två gånger varje natt igen. Vi kommer inte att lämna dig i sticket, okej? Även om vi inte är där just i det ögonblicket så är du i mycket goda händer, och vi kommer alltid att komma tillbaka. Så du kan sova lugnt. Hela natten. Då säger vi så.

lördag 15 september 2012

Till exempel sånt här

Det här med att tänka mer på att flytta till Sverige efter vi fått barn... Å ena sidan handlar det om att vilja ge Gael den barndom jag hade, med sommarstuga, upptäcktsfärder på öar, bärplock i skogen, allt det där. Å andra sidan har det såklart att göra med hur otroligt mycket lättare det är att ha barn i Sverige. Det är ett land som är uppbyggt för att underlätta för barnfamiljer. Inte bara rent ekonomiskt, även om jag såklart kan drömma om barnbidrag, subventionerad barnomsorg och betalt VAB. Men också det rent praktiska.

Häromdagen var Lebys sjuk och kunde inte komma och ta hand om Gael. Oscars föräldrar, som ställer upp jättemycket för oss, kunde inte heller, för Oscars mamma behövde fixa något ganska akut med pensionen och i det här ärkebyråkratiska landet betyder det en hel dags flängande runt hela stan och köa på olika myndigheter och jaga stämplar och skriva på papper och lämna in brev och så vidare.

Så vi blev strandsatta, Oscar och jag. Eftersom jag i teorin får jobba hemifrån och Oscar inte kan det, så stannade jag hemma med Gael. Oscar åkte så tidigt han kunde till kontoret för att kunna komma hem tidigt på eftermiddagen. Såklart fick jag knappt ett enda jobbmejl ens skrivet förrän Oscar kom hem. Det är omöjligt att jobba med en sjumånadersbebis hemma. Inte heller fick jag något annat gjort hemma, stöket hopade sig och jag förstår inte för mitt liv hur Gaels barnvakter gör för att lämna över en presentabel lägenhet till oss varje dag.


Vid såna här tillfällen, då kan det hända att jag tänker, eventuellt kryddat med lite svordomar, att om vi bodde i Sverige skulle det här inte behöva vara något problem, för vi skulle fortfarande vara föräldralediga, ända tills Gael började på dagis och då skulle vi inte vara beroende av barnvakt varje dag. Det skulle vara så mycket enklare då.

torsdag 13 september 2012

Frågestund: Sverigeflytt

Egoistiska Egon undrar: När kommer ni till Sverige nästa gång? Tror du att ni kommer flytta tillbaka hit?

Vi kommer den 21 december! Tjoho!

Vår plan är att flytta till Sverige 2014. Projektet jag jobbar på slutar då, så tanken är att söka jobb i Sverige istället. Får minst en av oss jobb så flyttar vi (den andra kan ta ut föräldrapenning från Gael så länge, men förhoppningsvis får vi båda jobb, annars kommer vi att vara fattiga som kyrkråttor med miniminivån på ersättningen).

Det är inte en permanent flytt, inte än, utan vi tänker oss två år. Sen utvärderar vi och funderar över var i världen vi egentligen vill bo. Huvudsaken är att vi bestämmer oss innan Gael börjar skolan.

Linnéa i USA undrar: Hur tror du att det kommer det blir för O i Sverige? Vad tror du kommer bli det bästa och sämsta med att flytta till Sverige? och Fifi undrar: Får en fråga lite i efterhand? I så fall undrar jag hur det går med era flytta-till-Sverige-planer och vad du tycker ska bli svårast/jobbigast med att bo i Sverige?

Själva planerna går det inte så mycket med, de finns där, men det är ju länge kvar än så länge, så det händer inte så mycket mer än planer i huvudet. Om ett år eller så måste vi väl börja söka uppehållstillstånd för Oscar.

Jag har skrivit om mina tankar inför en eventuell sverigeflytt förr.

Hur det blir för honom i Sverige är en av de där grejerna som oroar mig lite. Tänk om han inte trivs alls? Tänk om kulturkrockarna blir för stora? Tänk om det leder till slitningar mellan oss? Men samtidigt känns det ändå som att han nog kommer att trivas rätt bra.

Jobb är ju ett annat orosmoln, svenska arbetsmarknaden är väl inte direkt känd för sin öppenhet gentemot personer med konstiga efternamn som inte pratar perfekt svenska. Å andra sidan är Oscar grafisk designer och det är ändå en bransch som är lite mer öppen än andra, plus att det inte krävs att han pluggar något extra i Sverige som det hade gjort om han varit typ läkare. Jätteduktig är han också, så jag hoppas att det ska räcka en bit på vägen.

Själv är jag lite rädd för kulturkrockar också. De senaste tio åren har jag bott sju i Latinamerika. Hela mitt vuxna efter-plugget-liv har jag haft här. Alla "riktiga" jobb jag haft har varit här. Jag har ingen aning om hur systemet funkar i Sverige. Vad försäkringskassan gör eller hur man anmäler sig, hur det här med arbetsförmedling och a-kassa och husläkare och bostadsbidrag och dagisköer funkar egentligen.

Sen har vi ju ett uppstyrt liv här, vi har köpt lägenhet, vi har jobb och kontaktnät. Att komma till Sverige blir som att börja om från noll när alla andra i samma ålder redan har etablerat sig. Tänk om vi får jobb i Stockholm? Hur i hela helsefyr ska vi hitta någonstans att bo då? Det känns inte så pepp att bo inneboende eller att flytta runt hela familjen mellan olika andrahandskontrakt var fjärde månad eller så.

Men samtidigt. Allt det där har jag ju gjort förr flera gånger och det har funkat kanon. Bytt land, alltså. Lärt mig ett helt nytt system. Startat ett liv. Och sedan Gael föddes tänker jag allt oftare att det här med att bo i Sverige inte är en så himla dum idé, ändå.

Anonym undrar: Hur känner din man inför att bo i Sverige?

Oscar är egentligen den som varit mest peppad på en eventuell sverigeflytt, jag är den som velat stanna kvar här. Det är ju här jag har ett otroligt spännande arbetsfält, det är här jag kan jobba politiskt med de intressantaste frågorna jag vet. När det gäller design, däremot, är Colombia ganska intetsägande och Sverige å andra sidan är väldigt framstående. Så Oscar känner att han nog skulle utvecklas professionellt mycket mer i Sverige än här.

Post-barn har jag dock mer och mer börjat känna att Sverige nog har en hel del fördelar också.

tisdag 11 september 2012

Att peka med hela munnen

På sistonde har jag kommit att tänka på ett fenomen som är väldigt colombianskt. Det är något jag inte har sett någon annanstans, faktiskt, men här är det vardagsmat. Jag påmindes om det när jag gjorde det själv häromdagen och Oscar tyckte att nu fanns det faktiskt inga gränser för min totala assimilering av colombianskhet: Jag pekade med munnen.

Det är nämligen så att colombianer, generellt sett, inte pekar med händerna. För att ta ett exempel, man kanske vill säga "Hen bor i huset därborta". Samtidigt som man säger därborta vrider man huvudet åt det håll man menar, och putar ut med läpparna i samma riktning. Alternativt kan man först avsluta meningen och sedan forma ankläppar som pekar åt önskat håll.

Det ser galet fult ut, faktiskt. Men man kan ju inte förneka att det är rätt praktiskt om man nu råkar ha händerna upptagna eller så när man pratar.

-----
PS1: Idag är det elfte september. Det datumet betyder mycket mer än bara World Trade Center.

PS2: Ibland känns det extra bra att jobba där jag jobbar. Till exempel när ens chef blir utsedd av en av landets främsta tidningar för politisk debatt och samhällsanalys, Semana, till en av de tio bästa ledarna 2012.

söndag 9 september 2012

Utekväll

Eftersom Oscar fyllde år i torsdags gick vi ut på galej igårkväll tillsammans med vänner. Gael stannade hemma med farmor och farfar som barnvakt medan hans föräldrar drog till ett av Bogotás senaste inne-uteställen, Latora 4 Brazos.

Det var första gången sedan Gael föddes, och säkert ett bra tag sedan innan dess också, som vi var ute och festade tillsammans. Det kändes nästan lite konstigt först - hur var det man gjorde nu igen - men efter ett tag kom vi in i det och hade en fantastisk utekväll tillsammans med en massa fina vänner, och kom inte hem förrän vid halv fyrasnåret på morgonkvisten. Hur många timmars sömn vi fick innan Gael tyckte att det var dags att börja dagen kan vi lämna osagt. Tillräckligt få för att känna att vi nog inte gör om det i första taget, i alla fall, men för en gång såhär var det värt det.
Kärntruppen var med såklart, våra fantastiska padrinos / vigselförrättare.

fredag 7 september 2012

Hej Sverige!

Jajemensan fattas bara, mina damer och herrar, det är numera ett faktum: den 21 december landar vi på Arlanda för tre veckor i Sverige!

Det blir två veckor i Umeå och en vecka i Stockholm och jag förväntar mig meterdjup snö, skidåkning i skogen bland snötyngda granar, gnistrande vintersol några få timmar om dagen och många, långa mörka timmar med adventsljusstakar i fönstren och sprakande brasa i öppna spisen. Astrid Lindgren-vinter, alltså.

Julknarkare som jag är har jag redan börjat drömma om risgrynsgröt och dopp i grytan och lussekatter och glögg och julmust och knäck och kanderade mandlar och pepparkakor. Och så svensk pizza. Det har inget med jul att göra, men på min lista över svensk mat jag saknar har pizzahakspizza en ohotad position i toppen.

Nu ska vi bara fixa dubbla pass till Gael, schengenvisum till Oscar och ansöka om semester båda två. Det gäller att göra saker i rätt ordning, ni vet.

torsdag 6 september 2012

Frågestund: Kärleken

Emma undrar: Hur träffade du din man? Och Linnéa undrar: Hur träffades du och O?

Den korta versionen är att vi lärde känna varandra 2007 genom gemensamma vänner när vi båda bodde i Argentina. Sen flyttade jag till Colombia och ett år senare kom han också hit. Då träffades vi igen och ljuv musik uppstod. Det var i januari 2008.

Den lite längre versionen finns här.
Han fyller för övrigt år idag
Eva undrar: Hej, hur tycker du att Oscars och din relation har påverkats sedan ni fick barn? För många är det en stor förändring då man har mindre tid för varann osv.

Hmmm. Stor förändring – både ja och nej.

Även om relationen såklart förändras så har inte förändringen varit så stor som jag trodde att den skulle bli. Jag tror att det beror på att jag hört att det skulle vara så himla ansträngande för relationen och att jag lite väntade mig något alldeles jättejobbigt, och känner lite att ”men det här var väl inte så farligt”.

Vi är ändå vi, liksom. Vår relation mellan varandra har inte förändrats nämnvärt, även om den numera får ta mindre plats, för det finns en till person som måste få plats i ekvationen. Så visst har vi mindre tid för varandra, men vi försöker ändå göra plats för oss. Vi har gått på bio en gång, vi har gått ut och ätit på tu man hand, vi försöker umgås när Gael somnat. Och visst är det så att vi såklart ibland är trötta och utmattade och mer lättirriterade än vanligt, men vi har faktiskt inte bråkat särskilt mycket mer än innan (och det är väldigt sällan).

Ta i trä.

onsdag 5 september 2012

Frågestund: Barnet

Så himla fint, hörrni, med alla frågor ni ställde! Tack för inspirationen! Nu kommer svaren, pö om pö. Jag har samlat ihop frågorna i lite olika kategorier som jag tyckte hörde ihop. Först ut – barnet.

Mamma undrar: Hur mår Gael? Jag vill veta mer om hans utveckling? Kanske jag som mormor är lite, bara lite extra intresserad av sånt.

Gael mår fint. Han har varit lite snuvig nu på sistonde, men inget livsfarligt. Här får man ju en massa medicin så fort man har en liten förkylning, så han har fått näsdroppar och lite allt möjligt förskrivet av doktorn (det var inte så att vi gick till doktorn för lite snuva, men det råkade sammanfalla med senaste månadskontrollen), som vi använder med måtta.

Han är på vippen att kunna sitta själv nu, han välter fortfarande rätt lätt om det råkar bli lite övervikt åt något håll (oftast framåt), men det känns som att det handlar om dagar innan han blir tillräckligt stark i ryggen för att hålla sig uppe.

Han älskar att äta, och äter det mesta med god aptit (när han inte blir för distraherad, vilket han ganska lätt blir nuförtiden). Vi har löst vällingfrågan genom att ge gröt på kvällen så att han ska somna mätt och belåten. Det verkar ge resultat, för hör och häpna: INATT VAKNADE HAN INTE EN ENDA GÅNG! Vill inte ropa hej osv, men man hoppas ju att det är början på en ny era, det gör man ju. Jag trodde knappt mina öron när Gael vaknade i morse och Oscar upplyste mig om att klockan var fem på morgonen.

Casa Annika undrar: Och jag undrar också hur ni ska göra med svenskan. Nu har du ju skrivit att ni har planer på att flytta till Sverige framöver, men annars, vad har ni tänk att ni kan göra för att Gael ska lära sig svenska?

Flyttar vi till Sverige känns det inte som några problem, varken med svenskan eller spanskan, eftersom Oscar och jag ju pratar spanska hemma. Kruxet är väl om vi blir kvar i Colombia.

Jag försöker vara så konsekvent jag bara kan med svenskan, men det är svårt ibland. Ofta när man pratar med en bebis kommunicerar man ju också med andra vuxna runtomkring. Till exempel om man säger ”kom så går vi och byter blöja på dig” så är det ju också delvis för att tala om för de andra varför jag går iväg med bebisen. Och de andra förstår ju inte svenska.

Men planen är väl i stort sett att försöka prata svenska konsekvent, läsa svenska böcker, resa till Sverige emellanåt, och kanske försöka umgås mer med andra svenskar här, så att han får höra språket från andra håll än bara från mig. Och hoppas att det funkar.

måndag 3 september 2012

Mina luncher

Mitt jobb ligger ju bara tio minuters promenad hemifrån, så sen jag började jobba igen efter mammaledigheten går jag hem varje dag på lunchrasten, för att amma, gosa med Gael och äta lunch.

Varje dag kommer jag hem till lunch som Lebys eller min svärmor lagar (trots viss kolhydratöverdos som jag kanske gärna kunnat vara utan). Jag kommer hem och sätter mig vid dukat bord och serverad tallrik. Och nej, att de ska laga mat åt oss är inget vi någonsin krävt, men de måste ju äta själva också och att ersätta dagens viktigaste måltid med en macka eller så är inte ett alternativ för dem, så de lagar. Och lämnar matlådor till Oscar att ta med till jobbet varje dag. Och kvällsmat till oss båda.

Visst saknar jag ibland att luncha med kollegorna, för det är på luncherna de intressantaste politiska diskussionerna äger rum, men den tiden kommer igen tids nog. Under tiden är det en otrolig lyx (för att inte tala om besparing) att slippa laga mat och att bli bjuden på lunch hemma varje dag.