lördag 18 augusti 2012

Sex månader

Hej Gael,

Du har funnits ett helt halvår nu! Så himla stor du har blivit. Så stor och fortfarande så liten.

Du har lärt dig en massa sen sist. Nu rullar du utan problem från mage till rygg. Andra hållet har du kunnat sedan länge, så nu kan du helt plötsligt förflytta dig. Livsfarligt att lämna dig på sängen, alltså. Vi har plockat bort vardagsrumsbordet och lagt ut ett stort lakan över hela mattan och där ligger du och rullar fram och tillbaka bland en massa leksaker på ditt eget personliga nöjesfält.

Apropå att förflytta dig försöker du krypa också. Du trycker ned ansiktet i golvet och lyfter rumpan i vädret och så pressar du dig fram, som en mask ungefär. Du tar dig en liten bit på det, även om det ibland går i cirklar.

Sitta, däremot, som tydligen ska vara en förutsättning för att faktiskt lära sig krypa på riktigt, är du fortfarande totalt ointresserad av. Du protesterar direkt och åmar dig när man försöker låta dig sitta lite på egen hand. Just nu verkar du aldrig vilja lära dig sitta, men vem vet, så var det med mage-till-rygg-rullandet också. Du visade inte ens minsta lilla ansats att ens försöka och sen helt plötsligt en dag rullade du som om du aldrig gjort något annat.


Du hatar fortfarande att dricka mjölk ur flaskan. Verkligen avskyr, med hela ditt väsen. Det var ju inte så praktiskt när jag började jobba, så till slut gav vi upp med att försöka tvinga i dig mjölken (som du drack just så pass mycket av att du stod ut tills jag kom hem på lunchen och efter jobbet) och började ge dig mat istället under tiden jag är på jobbet. Du älskar det! All mat. Vi har gett dig morot, ahuyama, avokado, linser, ärtor, banan, äpple, päron, allt möjligt, och du slukar alltihop. Helst vill du äta själv, du tar ett grabbtag om skeden och försöker köra in den i munnen, men du är inte så pricksäker, så oftast slutar måltiden med att du har mat i hela ansiktet.


På sistone har du upptäckt en massa nya ljud som du kan göra och du testar dem hela tiden. Det är en massa pip och skrik i olika tonlägen mest hela tiden, helst så ljudligt som möjligt, som om du vill testa också hur högt du kan låta.

Du är verkligen världens bästa bebis. Utan konkurrens. Vi har bara en önskning, ta det som konstruktiv kritik, okej? Du kan väl snälla, snälla börja sova hela natten snart? Det börjar bli lite tröttsamt att vakna två gånger om natten, särskilt nu när jag jobbar på dagarna. Jag tror att både du och jag skulle må bättre av mer sammanhängande nattsömn, win-win, du vet. Okej, då säger vi så.

Älskade, älskade barn.

11 kommentarer:

  1. Det är ju fult att vara utseendefixerad och så men hur gullig är han egentligen. För gullig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååå tack! Det tycker vi med, men vi är nog inte de mest objektiva bedömarna...

      Radera
  2. Oj så vackert du skriver till Gael.

    Kram mamma/ mormor

    SvaraRadera
  3. Så fint! Och vad härligt att han gillar mat. Han är otroligt söt, den där Gael.

    Hoppas han börjar sova hela nätterna snart (men gör bebisar det? I mina öron låter det som två vakningar per natt är LITE, men vad vet jag?!).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det tycker vi också!

      Jag tror att det där med nattsömnen är väldigt olika, en del sover hela natten igenom när de är ett halvår, en del vaknar flera gånger. Han vaknar, äter och somnar om igen rätt snabbt, så det hade nog inte varit någon större fara om vi hade varit i Sverige och jag hade haft svensk mammaledighet, men eftersom jag måste upp och jobba på morgonen är det lite jobbigt att inte någonsin sova en hel natt i sträck...

      Radera
  4. Hej bara! Det går framåt för finaste lilla Gael.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör det! I rasande fart.

      Radera
  5. Sex manader ar en trevlig alder, da borjar de fa lite personlighet och bli mer manniskor istallet for sma paket som mest skall tas om hand.

    Har en faga som du garna far svara pa om du har tid och lust; Hur ser du pa det faktum att Gael tack vare (eller pga) sitt utseende sakerligen kommer att utsattas for en hel del positiv sarbehandling. Kan tanka mig att ni redan markt av detta.
    Min son, som var blond och ljushyad fick oerhort mycket uppmarksamhet av frammande manniskor sa fort vi gick utanfor dorren. Man talade om hur vackert hans lockiga, ljusa har var och vilken tur han hade som hade fotts med ljusa ogon!
    Sjalv tycker jag att sadant har ar ratt obehagligt, for man vill ju inte att ens barn skall vaxa upp och tro sig vara nagon slags hogre staende varelse pga sin har- och hudfarg. Samtidigt kan jag, med mitt bruna skinn och morka ogon ibland tanka att min sons liv kommer bli lattare an mitt. Att han kommer slippa den diskriminering som jag har utsatts for.
    Sakerligen har du egna upplevelser av positiv sarbehandling som svensk i Latinamerika sa det skulle vara intressant att hora hur du resonerar kring detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med! Gael får jämt och ständigt kommentarer (på gatan, i hissen, på affären) av kända och okända om hur himla fina blå ögon och ljust hår han har. Visst kan man ju kommentera att en bebis är söt, men det känns som att det alltid är att han är söt på grund av / tack vare att han är ljushyad/-hårig/-ögd... Både Oscar och jag börjar bli rätt irriterade på alla sådana kommentarer.

      Jag vet inte riktigt hur man ska hantera i framtiden (när Gael själv börjar förstå vad folk säger) sånt som "å vilken tur att han fick blå ögon" men jag tar gärna emot tips, för det känns inte som något jag tycker är helt okej.

      Kram

      Radera
  6. Precis sa dar ar det. Att det nastan kanns obehaglig till slut da det ar sa tydligt att bebisen ar fin pga sin "ariskhet". Later fult att anvanda ett sadant gammalt beflackat ord men det kanns faktiskt passande i det har sammanhanget.
    Kan saga att uppmarksamheten minskar nagot i tack med att bebisen vaxer. Nar man ar bebis ar man ju i regel foremal for omvarldens uppmarksamhet enbart i egenskap av bebis och ar man dessutom blond blir man ju forstas nagonting for alla att kommentera sa snart man satter foten utan for dorren.
    Nu ar min son 4-ar men det hander fortfarande 4-5ggr i veckan att folk kommenterar hur fin han ar.
    Hemma forsoker vi bortse fran utseendebiten, hellre berommer jag for vad fint han ritar, hur bra han ar pa att rora ihop smeten nar vi star i koket istallet for att prata sa mycket om hans utseende.
    Som tur ar har han ju sin utseendemassiga motpol i mig vilket nog ar bra for det gor att han tycker att det ar fint att se ut som mamma ocksa. Hans livs karlek pa dagis ar dessutom en mork liten tjej med lockigt har som liknar mamma.

    Men jag vet inte, jag tror nog det basta ar att man sjalv som vuxen omger sig med och umgas med folk som ser ut ar olika. Pa det sattet kanns det inte konstigt eller exotiskt med folk som kommer fran andra lander eller ser annorlunda ut.

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.