Tillvaron förändras ju konstant, och människorna i den också, oavsett om man bor på samma plats man föddes och växte upp på, eller om man bosatt sig på andra sidan jordklotet. Men just det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. Livet som utlandssvensk är liksom mer tillfälligt, på något sätt, oavsett hur länge man hunnit bo på en plats.
Min bekantskapskrets består till största delen av colombianer, men jag har också några svenska vänner. Och det är just de andra utlänningarna som är de sköraste vänskapsrelationerna (trots att många av dem också är de allra finaste). För oavsett om det handlar om flera år, är det nästan ingen som flyttar helt permanent. En vacker dag är det dags för uppbrott och avsked.
Mina svenska vänner i Colombia är framför allt sådana som bott här länge. Som är mer eller mindre bofasta, som jag. Det är medvetet - det finns många som kommer och gör praktik en termin, eller pluggar spanska i några månader, eller reser runt, men det blir jobbigt i längden att gång på gång bygga upp en vänskap som man några månader senare måste säga hej då till.
Men nu håller kärnan på att lösas upp. Mina finaste svenska vänner, min oas av hemma-hemma här i mitt andra hemma. Theresia fick toppjobb i New York, Nina flyttade tillbaka till Sverige i maj (och letar just nu lägenhet i Stockholm från oktober), Jenny åkte för en månad sedan, andra vänner söker jobb, eller planerar flytt om något år.
Förändring är väl positivt ibland, men hjärtat vill gråta lite när vännerna som jag tycker så himla mycket om försvinner från landet allt eftersom. Precis som vi också tänker oss att vi kanske gör om ett och ett halvt år eller så.
Jag får hoppas att vi återförenas igen allihopa på andra sidan Atlanten.
Åh, vad sorgligt! Kan tänka mig hur skört det måste vara när en vet att ens vänner mer eller mindre är på väg.
SvaraRaderaJa, verkligen.
RaderaJag känner igen det precis! Här är också alla tillfälligt bofasta. Ibland på mingelfester diskuterar man när folk anlände hit, för att tre minuter senare diskutera när de ska åka hem eller till nästa ställe. Jobbigt! Men när de viktiga åker, då känns det mer än annars.
SvaraRaderaPrecis! Jag undviker för det mesta mingelfester, lite därför...
RaderaJag känner igen mig! Fast jag har blivit lite mer nufokuserad på senare år. Att jag liksom struntar mer i vad som händer sen och satsar på att njuta och ha kul med de människor jag har lust att umgås med för tillfället - oavsett om de ska vara här kort eller länge. Men jag förstår absolut vad du menar, det är skitjobbigt när de man så gärna vill ha i närheten sticker.
SvaraRaderaDet är nog helt rätt strategi!
RaderaFörstår att det är jobbigt :( Och sen gör ni samma sak! Kluvet...
SvaraRaderaJa, kluvet, minst sagt!
RaderaAnnan utlandssvensk här med samma problem. Är sa trött pa att bry mig om folk som sedan flytttar till världs ände sa nuförtiden gör jag inga ansträngningar för att skaffa nya vänner om jag inte ser nagon framtid i det. Det är ju slutligen främst min förlust, men efter sex ar i en kappsäck och med manga bästis-för-tre-manader-vänskaper i bagaget orkar jag inte mer. Plus att alla barndomsvänner flyttat fran min norrländska hemstad pga av brist pa jobb. Inget känns riktigt som hemma längre da de personer som man brydde sig mest om inte längre finns där, trots att man känner varenda gatsten utan och innan.
SvaraRaderaIbland blir man bra ensam där ute i världen.
Jag förstår precis hur du känner!
Radera