fredag 30 november 2012

Jättedyra Bogotá

För ett tag sedan publicerade tidningen Semana en artikel med titeln ¡Bogotá está carísima! (=Bogotá är jättedyrt!). Den handlade om hur priserna på bara några år skjutit i höjden på nästan allt här i stan. Enligt det internationella levnadskostnadsindexet har Bogotá krupit tio platser upp på bara ett år (och hela 161 platser av totalt 214 de senaste tio åren) och ligger på nummer 53 av världens städer, och som femte dyraste stad i Latinamerika*.

Att Bogotá är dyrt märks. Visserligen är det mesta billigare än i Sverige, särskilt sånt som har med tjänster att göra, för arbetskraft är billigt. Att gå till frisören, åka taxi eller få hemmet städat kostar en spottstyver i jämförelse. Andra saker är dyrare, särskilt internationella märken av kläder och möbler. Samma Zara-tröja kostar nästan dubbelt så mycket i en butik i Bogotá som i Stockholm.

Kommer man till Bogotá med en svensk lön, eller som anställd på någon internationell organisation som alla betalar fantasilöner kommer man att leva gott. Det är billigare i Bogotá än i Stockholm (som ligger på plats 46 jämfört med Bogotás 53, så skillnaden är inte enorm).

Problemet är när man lever på en colombiansk lön. För medan priserna är lite, lite lägre i Bogotá, är lönerna mycket, mycket lägre.

Den här sidan ger en rätt bra prisjämförelse. Nyckelordet där är "local purchasing power". Lönen räcker mycket längre i Stockholm än i Bogotá.

Som om det inte vore nog med att det vanliga är rätt dyrt, med rätt låg lön, så tillkommer en massa kostnader som man inte har i Sverige på samma sätt. Varje månad betalar vi barnskötare (vilket är billigt i jämförelse med dagis som kommer att kosta 2300 kronor i månaden plus 3300 i årsavgift - för att inte tala om vad skola sen kostar, minst 3700 kronor i månaden plus terminsavgiften), varje månad betalar vi en massa i privat sjukförsäkring.

Varje månad hamnar vi på noll på kontot.

En god levnadsstandard i Bogotá kräver en jättelön. Det är ännu en anledning för oss att sikta på sverigeflytt nästa år.

* Efter Sao Paulo, Rio de Janeiro, Brasilia och Caracas.

onsdag 28 november 2012

Nu börjar det likna något

Jag har följt väderleksrapporterna med viss oro. Det ska ju vara en riktig Astrid Lindgren-jul när vi kommer hem i år, ju!

Inte bara för min skull (men det också), utan även för Gael och kanske framför allt för Oscar som ju närmare resan kommer frågar saker som om det låter när det snöar, hur snö känns och hur det egentligen känns när det är riktigt, riktigt kallt. Det går ju inte att bjuda honom på barmark, hur skulle det se ut. Vi ska ju åka skidor.


Nu bör det bara fortsätta i den här stilen fram till jul, okej?

tisdag 27 november 2012

Bloggjulkalender

I december tänkte jag att det skulle sitta fint med en liten julkalender. En lucka varje dag fram till julafton. Vi börjar på lördag!
  1. Berätta om dig själv.
  2. Berätta om staden som du bor i.
  3. Berätta om din bästa vän.
  4. Berätta om en person som du beundrar.
  5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
  6. Berätta om bloggarna du läser.
  7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
  8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
  9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
  10. Berätta om vad som finns i din väska.
  11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
  12. Berätta om någon som du saknar.
  13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
  14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
  15. Berätta om en av dina favoritböcker.
  16. Berätta om hur du var när du var liten.
  17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
  18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
  19. Berätta om en vän som bor långt bort.
  20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
  21. Berätta om någon som du älskar.
  22. Berätta om något som du är beroende av.
  23. Berätta om ditt bästa julminne.
  24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

måndag 26 november 2012

Let the julknarkande begin


Och idag startade sr.se sina julkanaler Bjällerklang och Klassisk jul.

Från och med nu börjar jag officiellt julknarka.

Helgen som gick

Ibland muttrar vi på helgerna, över att det regnar, över att vi inte har någon bil så vi kan åka ut ur stan, över lite allt möjligt.

Ibland blir helgerna istället hur bra som helst. Som den här, till exempel.

I lördags kväll kom ett gäng kompisar hem till oss för att spela RISK, aka ett av världens bästa brädspel. Jag fick dyngstryk båda omgångarna, men tröstar mig med otur i spel, tur i kärlek.

I söndags morse vaknade Bogotá till ett sällsynt vackert väder. Klarblå himmel, strålande sol. Och vi vaknade till ett sms från några vänner som undrade om vi ville hänga med på picknick i Parque Simón Bolivar.

Det ville vi såklart:

När vi kom hem tyckte grannarna att vi skulle komma över på ett glas vin på deras balkong. Balkongen som har den här utsikten:


Vi var inte hemma förrän solen gått ner över Monserrate. Gael somnade som en stock och vi pustade ut i soffan och tänkte att helgerna borde vara såhär lite oftare.

lördag 24 november 2012

Ska det inte finnas några fördelar med det här tråkklimatet längre eller?

Julia skriver på sin blogg Mammas Machete att det roligaste med att bo där de bor är alla lustiga kryp de stöter på. Just nu har de till exempel en vit groda som sovit i tre dagar på deras toavägg.

Jag skulle väl vilja påstå att en av de bästa aspekterna med att bo i den icke-tropiska delen av detta tropiska land är just avsaknaden av såna där kryp. Jag har dem gärna på behörigt avstånd.

Men jag vet inte om det är global uppvärmning eller frukttransporter från andra klimatzoner i landet eller vad, men den här dök upp i min kompis trapp häromdagen:


I trappen inomhus, alltså. Här i Bogotá. Då hade jag nog föredragit en groda på toaväggen.

fredag 23 november 2012

Hektiska dagar

Det är mycket nu. Det blir lätt så när man jobbar med projekt och slutet av året närmar sig med stormsteg och det blir dags att visa upp för finansiärerna att man gjort allt det där som utlovats. Massor av dokument ska skrivas färdigt innan det är dags för julledighet.

Samtidigt har jag den här veckan tagit på mig lite extrauppdrag, roliga sådana, men som ändå kräver en massa extra tid, den där tiden på kvällarna efter att Gael har somnat, då har jag suttit framför datorn och läst och tänkt och förberett powerpointpresentationer.

I lördags var jag inbjuden av universitetet att vara opponent på ett uppsatsprojekt på mastern i genusvetenskap.* Tänk att allt slit med uppsatsen var värt det. Nu är det jag som sitter där på andra sidan. Den som läser och konstruktivt kritiserar studenters projekt. Och sätter betyg!

I tisdags var jag inbjuden av statliga Folkombudsmannen (i Colombia finns nämligen bara en ombudsmannamyndighet, med flera olika departement för olika frågor) till en utbildning de har för sina funktionärer i genus- och mänskliga rättighetsperspektiv. Jag höll en föreläsning och diskussionsworkshop om "stereotyper och könsdiskriminering".

I onsdags var det dags att föreläsa igen, den här gången om feminismens historia och aktuella juridiska debatter om kvinnors rättigheter för juriststudenter som läser en kurs i mänskliga rättigheter.

Hur som helst. Hektiskt, men jätteroligt. Det här med att utbilda, alltså. Åh, vad jag tycker om det. I framtiden skulle jag nog önska ett jobb som innehåller mer av den biten. Forska, som jag gör nu, är också roligt, men jag vill nog inte fortsätta att bara vara forskare. Lite utbildande, lite forskande, lite kommunikation. Och ja, vi skulle kanske kunna slå till på lite administration också. Det är vad jag vill göra när jag blir stor. Inom genusfrågor, helst sexuella och reproduktiva rättigheter. Någon som har ett jobb att erbjuda?

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt forskningen, bara, tills julsemestern börjar, så att de där dokumenten blir klara någon gång.

-----
* I Colombia måste man först presentera ett uppsatsprojekt - en slags forskningsplan - som måste opponeras på och bli godkänd innan man får sätta igång och skriva masteruppsatsen.

måndag 19 november 2012

19 november

Datumet till ära bjuder jag på en trudelutt av en av Colombias störste artister, Carlos Vives: låten 19 de noviembre:


(Och nej, det är inget speciellt datum för Colombia, låten handlar om rent personliga händelser)

fredag 16 november 2012

I-landsproblem i u-land

Innan jag skriver det här inlägget skulle jag vilja försäkra er alla om att jag är oerhört tacksam över att få komma hem och serveras lagad lunch varje dag och jag är mycket medveten om att allt som står i resten av det här inlägget är ett klassiskt exempel på lyxproblem.

Okej?

Det här "problemet" handlar om basen i den colombianska husmanskosten, själva kärningrediensen i all mat: ris. Lika otänkbart som det är för en köttälskare att föreställa sig en komplett vegetarisk måltid, lika omöjligt är det för en genomsnittlig colombiansk husmor att utelämna riset.

Alla måltider innehåller ris. Oavsett om de också innehåller pasta, eller potatis, eller yuca, eller kokbanan (eller en kombination av dessa).

Vad är problemet? kanske ni undrar.

Jo, det ska jag tala om för er: Jag är så in i bängen trött på ris! Alltså, jag äter ris varje dag. VARJE DAG.

Men samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska gå till väga för att slippa på ett snyggt sätt. Jag vill inte säga rakt ut att "sluta laga ris vareviga dag, det är ju så himla enformigt att jag storknar". Det kanske inte faller i så god jord, det är ju som att säga att all mat jag hittills fått har varit tråkig.* Dessutom skulle det vara ungefär som den där damen som beställde, av en kompis till mig när hon jobbade på restaurang, en "omelett utan ägg". En lunch utan ris är ju som sagt nästan otänkbar.

På sistone har jag i alla fall börjat bojkotta riset på kvällen, och äter det andra som finns i matlådorna, så blir det åtminstone bara en måltid om dagen med ris. Oscar, som fötts upp på ris och är immun mot risuttråkning, får äta det istället.

När vi handlade senast risvägrade jag. Min plan är att om det inte finns något ris hemma så måste de ju helt enkelt laga något annat. (Det är inte mycket jag begär - pasta, potatis, vad som helst annat går bra). Men planen gick i stöpet när Oscars mamma ringde på söndagkvällen för att kolla vad vi hade för matvaror hemma att laga av och tog med sig ett paket ris eftersom vi inte hade något. Det har räckt till alla luncher hela den här veckan.

Nu håller jag tummarna för att planen lyckas bättre nästa vecka. Det blir nämligen inget ris i kundvagnen den här helgen heller.


*Dessutom vill jag inte ställa krav, jag är som sagt väl medveten om att det är världens lyx att få lagad mat varje dag, och min filosofi är trots allt att vara tacksam för den mat jag får, som är den mat de tycker om och de vill laga. Mer än så tycker jag inte att jag kan begära.

onsdag 14 november 2012

Nio månader

Hej Gael,

Idag fyller du nio månader. Nu har du funnits lika länge på utsidan som på insidan. Eller, lite längre på utsidan redan, för du föddes ju faktiskt några veckor tidigt.

Det går så fort nu, vi hinner nästan inte med. Sedan sist har du hunnit med att premiärvara sjuk, lärt dig krypa, lärt dig att ställa dig upp, lärt dig sätta dig, lärt dig att säga stavelser och fått tänder. Vi tar dem en efter en:

Den där livskrisen du hade förra månaden, minns du? Det var kanske lite livskris, men mest av allt var det nog sjukdom. Sen du fick komma hem från dina första dagar i livet på sjukhuset har du varit frisk som en nötkärna. Men din nionde livsmånad slog du på stort och fick tredagarsfeber, komplett med förkylning i en vecka, 40 graders feber tre dagar i sträck och sen utslag över hela kroppen. Inte så kul för dig, precis.


Så fort du blev frisk igen tog du tag i det här med att lära dig krypa. Från att ha stått på alla fyra och gungat fram och tillbaka begav du dig plötsligt iväg framåt. Cirka en sekund senare började du ställa dig upp. Du tar tag i allt som finns i närheten i någorlunda lämplig höjd - stolar, bord, hyllor, byxben - och så drar du dig upp. Sen står du där och vinglar och vet inte riktigt hur du ska komma ner igen. Ibland släpper du helt enkelt taget, så det gäller att vara beredd för att ta emot dig.

Häromdagen när du kröp omkring lade du in backen och vips hade du satt dig på rumpan. Nu sätter du dig lite här och var, lite nu och då. Som om du aldrig gjort något annat. Det är så med allt du lär dig. Från att inte kunna alls knäcker du plötsligt koden till hur det är man gör och sen från en sekund till en annan är det som om det vore den självklaraste saken i världen. Som om du alltid kunnat.


Vi har undrat ett tag när du ska börja säga dina första stavelser. Hittills har det varit vokaler av olika slag och i olika tonläge som du koncentrerat dig på. Men så i helgen sade du plötsligt ba. Sedan dess kryper du runt och låter ba-ba-ba-ba mest hela dagarna. Folk undrar ofta vilket språk ditt första riktiga ord kommer att vara på. Jag tror att det kommer att bli mamma eller pappa och det låter ju ungefär likadant på både spanska och svenska. Men det dröjer nog ännu, din hjärna ska ju bearbeta och lära sig att förstå två språk först, så det får ta den tid det tar.

Sist men inte minst är tänderna till slut på väg upp. De är inte framme riktigt ännu, men nu har tandköttet spruckit och det går att känna något hårt med fingret. Det är nog två tänder på väg på samma gång. Som tur är verkar det inte göra ont utan mest klia.


Du är så aktiv, så social, så viljestark. Du vill inte vara stilla en sekund och protesterar om man försöker få dig att sitta stilla i ens knä mer än en sekund eller två. Det går heller inte att få dig att ligga stilla på rygg den tid det tar att byta blöja. Jag har blivit expert på att sätta på dig en ny blöja när du ligger på mage, eller kryper, eller står upp, eller allt på samma gång. Du protesterar vilt så fort det är något du inte gillar, till exempel om blir fråntagen en leksak, eller om du får sitta för länge i din matstol. Du ler mot de flesta och du låter dig bäras runt av alla som vill. Jag älskar att du är social, du gillar folk och folk gillar dig. Alla som råkar komma för nära med ansiktet får också blöta kindpussar, där du trycker din öppna mun mot ens kind och dreglar lite. Eller mycket.

Det skojigaste du vet just nu är att klättra, stå upp, kasta/banka saker i golvet, när din pappa och jag gör roliga ljud och grimaser, eskimåpussar, bli buren högt upp i luften (och sedan låtsastappad) och att skrämma bebisen och mamman i spegeln.

Livet med dig blir bara roligare och roligare för varje dag. Du är världens bästa bebis.

söndag 11 november 2012

Vad jag ser på vägen till jobbet

Johanna i Berlin undrade för ett tag sedan: Jag är nyfiken på hur det ser ut i Bogotá. Vardagsbilder bara. Fasader, torg. Det du ser på väg till jobbet, typ.

Jag fattar att hon kanske inte menade det riktigt så bokstavligt, men här kommer en liten bildserie om det jag ser på väg till jobbet i helt vanliga kvarter någonstans i Bogotá (det går att klicka på bilderna för att se dem större):

Trafiken! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om trafiken. Den är alla bogotábors huvudvärk, oavsett om man har egen bil, åker taxi, kollektivt eller promenerar.
  1. Det här är Transmilenio, Bogotás hybrid mellan buss och tunnelbana. Det är bussar, men de går enligt fasta linjer och stannar på speciella stationer.
  2. Sen finns det vanliga bussar också. De stannar var som helst där man sträcker ut handen.
  3. Fortfarande kan man se häst och vagn emellanåt på gatorna. De som kör åker runt och samlar skrot och återvinningsmaterial, som de sedan säljer vidare till återvinningsföretag.
  4. Alla trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som rekommendationer. När det håller på att slå om till rött gasar man hellre än bromsar, oavsett om det är trafikstockning framför. Vilket innebär att scener som i bild 4 här ovan snarare är regel än undantag - bilar som fastnat mitt i korsningen, medan de från de andra hållen som fått grönt ljus försöker ta sig fram.


  1. Det görs vägunderhåll lite nu och då (även om det är svårt att tro när man ser vissa gator som liknar schweizerostar). Det mesta görs manuellt. Arbetskraften är så billig att det är mer ekonomiskt att betala människor än maskiner, för att göra arbetet. Därför ser man till exempel personer som sopar gatorna, för hand.
  2. I nyare bostadsområden, till exempel där vi bor, är elledningarna oftast nedgrävda. Men i lite äldre områden är det såna här kråkbon som är det vanliga. Bogotá ligger ju mitt på en jordspricka (den som går längs hela Amerikas västkust) och när jag går förbi alla de där elstolparna brukar jag tänka att det känns nästan som en större risk att dö av elchock från nedfallande elledningar än i husras om det blir en jordbävning.
  3. Sen jag började gå ut med barnvagn har jag lagt märke till trottoarerna på ett helt annat sätt, och tänker stackars alla människor i rullstol. Med barnvagnen går det ju någorlunda att manövrera runt alla hål och över alla kanter som dyker upp från ingenstans, men i rullstol måste det vara en mardröm.

Över 50% av alla som arbetar i Colombia gör det i den informella sektorn. Därför ser man alla möjliga försäljare runt om på gatorna:
  1. Den här killen säljer färska kokosbitar för 3,50:- styck. Man kan även köpa olika sorters kokoskakor. Jag brukar äta en kokosbit till efterrätt om jag stöter på honom på väg tillbaka till jobbet efter lunchen.
  2. Dessa stånd finns överallt. De säljer godis och chips och cigarretter (styckvis) och mobilsamtal.
  3. Den här farbrorn jobbar i gathörnet vid mitt jobb. Det finns inga parkeringsautomater på gatorna, istället finns det informella parkeringsvakter som för några mynt från de som parkerar håller koll på bilarna.

Mitt jobb ligger i området La Soledad. Det är ett av Bogotás äldre områden och det finns fortfarande kvar en massa fina tegelhus i gammal engelsk stil som gör att det känns mysigt trots att det inte är långt från stadens bullriga centrum.

Bergen! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om bergen. Andernas bergsmassiv som utgör Bogotás östra gräns från norr till söder. Tappar man bort sig kan man alltid hitta riktningen genom att se var bergen är någonstans. De gröna bergstopparna som ser ut som kullar är i själva verket mer än dubbelt så höga som Kebenekajse. Vyn över bergen, var man än är i staden, är nog något att det, rent visuellt, som jag kommer att sakna mest med Bogotá om vi flyttar härifrån.
Det här fotot har jätteduktige fotografen Alfonso Jaramillo tagit.

tisdag 6 november 2012

Amerika är inte USA

För ett tag sedan spelade vi Trivial Pursuit med några vänner och då uppstod en diskussion om hur många världsdelar det finns. Sju, hävdade jag - Europa, Asien, Afrika, Oceaninen, Nordamerika, Sydamerika och Antarktis. Fem, hävdade alla colombianer - Europa, Asien, Afrika, Oceanien och Amerika. De menade att det var helt absurt att dela upp Nord- och Sydamerika i två olika världsdelar, det är ju en och samma amerikanska kontinent.

Nej, DN. Däremot USA.
På spanska är det mycket sällan någon som säger americano om en person från USA (och när det händer är det oftast just en person från USA som direktöversätter american).

Det kan kanske tyckas vara hårklyveri för vissa, men för många är det ett viktigt anspråk att inte låta USA lägga beslag på epitetet Amerika och amerikan. För en kontinent vars länder bara varit självständiga i runt 200 år och som kallats "USAs bakgård" är det viktigt att inte bli bestulna på den delen av sin identitet, av just USA.

Att kalla USA för Amerika och att mena en person från USA med ordet amerikan är lika befängt som att till exempel Tyskland skulle heta Europeiska Förbundsrepubliken och att man därför skulle mena en tysk, men inte en spanjor, med ordet europé.

På spanska finns ordet estadounidense för en person från USA, och på engelska US-American. På svenska finns ingen vettig motsvarighet, men jag undviker så gott det går att använda amerikan i den snävare betydelsen.

Jag bor också i Amerika. Och här har vi inget presidentval idag.

måndag 5 november 2012

Jämställdheten efter barnet

Efter inspiration från en massa givande diskussioner i en facebookgrupp som Fiat startade tänkte jag ta itu med det där inlägget som jag lovade för ett tag sedan. Det här med att vara feminist och mamma, det här med att leva jämställt som föräldrar.

Vi försöker, och det går rätt bra för oss, tror jag, efter förutsättningarna. Men förutsättningarna är rätt sempiga.

För det första det här med mammaledigheten. I Colombia finns inte föräldraledighet, bara mammaledighet. Den är jättekort, men framför allt är den bara för mamman. Den erfarenheten har gjort mig till en ännu större förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring än jag redan var. För det är inte bara det här med att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och förlegade könsroller cementeras och så vidare. Att vara mammaledig ger också ett sånt himla försprång med barnet. Det är klart att om jag är hemma hela dagarna med barnet och Oscar bara träffar Gael en stund varje morgon och kväll och på helgerna så får ju jag mycket mera träning. Vilket innebär att jag lär mig mycket mer om vad han gillar och inte gillar och vilket sätt som funkar bäst att göra det ena eller det andra och vad den där typen av skrik egentligen betyder. Och det är ett försprång som Oscar inte kan ta igen för han får aldrig chansen att vara pappaledig. Och sen används det till att underblåsa någon slags myt om en naturlig modersinstinkt som gör att kvinnor är så himla mycket bättre lämpade på att ta hand om barn än vad män är. Klart som tusan att de blir det när de får träning 24 timmar om dygnet till skillnad från männen (plus att de indoktrinerats med dockor sedan barnsben...).

Jag biter mig i tungan hela tiden och försöker att ha inställningen övning ger färdighet och det finns inte bara ett rätt sätt och vägrar bli den där som vet bäst och alltid ska tala om för sin man hur han borde göra med barnet.

För det andra våra jobb. Mitt kontor ligger tio minuters promenad hemifrån. För Oscar tar det drygt en timme att ta sig hem genom Bogotás rusningstrafik. Det gör ju att även om vi slutar samtidigt så är jag hemma långt innan honom. Även om Oscar åker tidigare på morgonen och jag stannar och väntar in barnvakten så är jag ofta på kontoret innan honom. Dessutom delammar jag fortfarande och eftersom det är så nära går jag hem varje lunch och ammar. Det innebär inte bara att jag får mycket mer vardagstid med Gael utan även att det är jag som tar nästan alla barnvaktsöverlämningar och har mest vardagskontakt (=får mest information) med barnvakterna.

För det tredje hatar Gael nappflaskan. Han kan dricka juice eller vatten ur den, men inte mjök eller sånt som liknar mjölk. Tanken var ju att dela på nattmatningarna när jag börjat jobba igen, men det har inte gått överhuvudtaget. Han vill bara amma, inget på flaska.

För det fjärde är det det här med projektledandet, som säkert lite har att göra med punkt två. Även om vi delar lika så gott det går på det som funkar att dela lika på så är det oftast jag som har koll på sånt som vilken mat som finns till Gael och när det är dags att vaccineras och hur många blöjor som finns kvar i paketet. Det är ju en klassisk kvinnoroll, men på samma gång ligger det nog i min personlighet - jag har större kontrollbehov - och delvis har det nog med kulturella skillnader att göra. Det colombianska samhället som Oscar är uppväxt i präglas av en ta-dagen-som-den-kommer-attityd med noll framförhållning, medan det svenska samhälle jag är uppväxt i bygger på att allt ska planeras och organiseras i förväg.

Så jag tycker att jämställdheten i vardagen inte är lika enkel nuförtiden, men samtidigt oändligt mycket viktigare, för nu handlar det också om det exempel Gael kommer att växa upp med. Och jag tror att vi är på god väg, trots allt.

fredag 2 november 2012

Byråkrati, Colombian style

Jag bytte mobilnummer för ett tag sedan, och igår tog jag mig till banken för att ändra numret i deras register. Jag hade redan försökt via telefon och internet men nej, man måste inställa sig personligen på ett bankkontor för att åstadkomma detta.

Sagt och gjort. Jag gick till banken och ställde mig i kö och när jag kom fram till kassan legitimerade jag mig och talade om att jag har ett nytt mobilnummer så det vore fint om de kunde uppdatera det i sina register.

Okej, sa kassörskan och räckte fram en blankett på två sidor. Var så god och fyll i den här och lämna in den tillsammans med en förstorad kopia på ditt ID-kort.

Men kan du inte bara skriva in mitt nya nummer i systemet? Nej, det går inte. Nehej, men kan du ta en kopia på mitt ID-kort, då? Nej, det gick inte heller, trots att kassörskan hade en kopieringsapparat precis bakom sig.

En kvarts arbetsdag senare, efter att ha letat upp ett kopieringsställe och sedan fyllt i blanketten, inklusive mina inkomstuppgifter, namn, adress och telefonnummer till en personlig referens, mitt fingeravtryck och underskrift, finns nu i alla fall mitt mobilnummer i bankens register. Lätt som en plätt, nästan.

-----
PS Jag skulle egentligen inte brytt mig om att ändra numret i deras register om det inte vore för att jag behöver registrera mobilabonnemanget på autogiro. För att den registreringen ska godkännas ringer banken och kontrollerar, och det kan de inte göra om de inte har mitt nummer. Tills det är gjort måste jag alltså betala räkningen på bankkontor varje månad, och det är om möjligt ännu mer själsdödande än det här.