Colombia är ju inte precis ett land som underlättar ett jämställt föräldraskap. Här ses främst mamman som förälder. Pappan är en figur som finns med på ett hörn och "hjälper till". Det är snarare regel än undantag att pappan inte får vara med på förlossningen, till exempel (vilket var delvis därför vi skaffade en privat sjukförsäkring där man får ett eget rum och pappan får följa med. Stänger de ute Oscar kniper jag tills de släpper in honom).
Jag är en stenhård förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring, och hade vi bott i Sverige hade det inte rått någon tvekan om att vi hade delat föräldraledigheten rakt av. Men nu bor vi ju i Colombia, och här är det bara tolv veckors mammaledighet som gäller (pappan får 10 dagar i samband med förlossningen).
Det där ger mig lite ångest, måste jag säga. Dels att vi liksom inte kan dela på ledigheten hur gärna vi än vill och dels att den är så himla kort att man direkt hamnar i nästa fälla: vad tusan ska man ta sig till när den är slut och barnet är tre månader? Det finns tre alternativ: någon (oftast mamman) slutar jobba för att stanna hemma längre med barnet, någon annan får ta hand om barnet, eller man får sätta barnet på spädbarnsdagis.
Alternativ ett finns ju inte på kartan, dels för att vi inte skulle ha råd att leva på bara en lön och dels för att vi båda gillar att jobba med det vi jobbar med och skulle bli olyckliga och frustrerade om vi inte fick göra det. Alternativ tre känns inte heller så lockande. Gärna dagis, men någon gång efter ettårsdagen. Då återstår alternativ två, där denna någon antingen är en person man anställer (nästan alltid en kvinna, nästan alltid för jättelite pengar), eller en släkting som hjälper till gratis (nästan alltid farmor/mormor). Vilket gör att man försätter någon annan i en klassisk kvinnofälla.
Åh. Vad ska man göra?
Men det vi kan dela lika på - vakennätter, blöjbyte, matning och sånt - har vi sagt att vi i alla fall ska dela rakt av. Både för vår och barnets skull. Det tror jag att vi kommer att göra också.
----------
Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar och inlägg två om städning.
Släktingar lägger sig i för mycket :( alternativ två verkar minst sämst. Om man hade en riktig bra lön skulle man kunna spara och ta tjänstledigt båda två ett tag, men de är inte så flexibla med tjänsteledighet och sånt här tror jag :(
SvaraRaderaVi har det bar här i Sverige. Grymt bra.
SvaraRaderaMaken och jag har i alla fall aldrig behövt tjafsa om vem som ska ta nästa blöjbyte :-)
Alexandra: Jo förvisso, men det gäller ju att ha råd att anställa någon också...
SvaraRaderaÅsa: Verkligen! Jag hoppas att jag och Oscar slipper också. Inte blöjbyten, men att tjafsa.
Hej! Jag hittade hit för vi väntar på att få adoptivbarn från just Bogotá. Självklart är man ju nyfiken på det land som blir vårt "nya hemland" och här fanns ju ovärderlig information! Det skulle vara kul att kunna få lite tips på bra matställen, trevliga parker, vad man bör tänka på, något man inte får missa när vi ändå är där och lite så där. Vi kommer stanna nånstans 5-9 veckor... Det finns ju familjer som hämtat adoptvibarn där före oss men inga som bott där såpass länge som ni har...
SvaraRaderaHar du möjlighet/lust att maila mig så skulle jag bli jätteglad!
ulrica@spray.se
det är så skönt att du säger saker som är så självklara för mig! Du har åsikter som jag saknar så innerligt här i Mexiko, som ingen verkar dela med mig, inte ens de mest moderna av de mexikanska kvinnorna. Hela landet är en enda stor kvinnofälla och slutar du inte jobba då du fött barn så är du antingen en dålig mamma eller också så fattig att det berättigas på det sättet. Men oftast förväntas du säga upp dig från ditt arbete, skaffa en enorm "camioneta" (typ mini van) att skjutsa dina barn i eller åka till dina mammaträffar med andra lyxfruar. Har du lite extra pengar på banken så ska du inte bara säga upp dig, du ska dessutom skaffa en eller ett par barnflickor så att du kan "ta lite välförtjänt egen tid" och få manikyr tre gånger i veckan.
SvaraRaderaNär jag pratar om pappaledighet så skrattar man bara åt mig, som om det var en kuriositet i ett galet land uppe i norr, men inte ett alternativ att ta på allvar.
Ulrika: Jag har mejlat dig!
SvaraRaderaMatilda: Jamenvisst. Man känner ibland att man flyttat sisådär ett halvsekel tillbaka i tiden.
Jag undrar om du fortfarande känner så? att man har flyttat ett halvsekel tillbaka i tiden när man kommer till Colombia, bara för att människor där inte tänker som du. En himla obehaglig kommentar från en europé.
RaderaNej, jag känner inte att man flyttat ett halvsekel tillbaka i tiden när man kommer till Colombia, vilket jag inte heller sagt. Inte generellt. Med "ibland" syftade jag på i vissa situationer, just specifikt på synen på föräldraskap. Det är ett otroligt mamma-fokus, som om pappan (heterosexuellt föräldraskap är det enda som existerar i debatten) var en ganska onödig bifigur. Precis all reklam, allt som har med barn att göra är riktat enbart till mammor. Det känns som min bild av 50-talet.
RaderaI andra aspekter tycker jag att Colombia ligger långt framför Sverige. Men när det gäller de flesta skillnader känns de just bara som skillnader, olika sätt att hantera vissa saker på, inte nödvändigtvis trappsteg längre upp eller ner på en imaginär, likriktad utvecklingslinje.
Din bild av Sverige på 50-talet, för att i Sverige så inbillar sig mammor att de inte är särskilt speciella eller viktiga alls, trots att barnet, i de flesta fall, har legat i deras kroppar i nio månader. Tragiskt. Därmed inte sagt att pappan inte är viktig, det är han såklart, men det behöver inte betyda separation mellan barn och mamma. Men såklart, tycker man att amning är oviktigt och att en flaska och tidig förskola kan göra jobbet lika bra som en mors kropp så tänker man väl som du.
RaderaEh, nej. Det är inte så jag tänker.
Radera