Skräpväder

Jag säger som Elisabeth:
Bogotá ditt skräp, jag älskar dig men sluta regna någon gång!

Alltså verkligen, det här regnandet. Inte okej. Det ständiga frysandet inomhus. Man blir less.

Jag drömmer om dagen då uppsatsen är inlämnad. Det är inte länge kvar nu. Och efter det är det inte länge kvar tills vi drar iväg med vännerna över helgen till solen och den tropiska värmen som är bara några timmars bilresa bort från det här kallhålet där de en gång i tiden beslöt sig för att anlägga huvudstad. I mitten av april ska jag ligga vid den här poolen och göra absolut ingenting annat än att njuta av att jag äntligen är uppsatsfri:

Det ska bli hur skönt som helst. In your face, Bogotáregn!

Men ja, sen när man går runt och gormar som mest över det eviga regnandet och kylan, och över att man bor i ett jäkla u-land där de inte ens kan bygga ordentliga hus med till exempel tvåglasfönster, fönsterlister och riktiga ventilationssystem istället för ett galler rakt ut i utomhusluften, ja då kanske man promenerar längs gatan och möter en man som går barfota och bara har en uppklippt sopsäck som skydd mot regnet. Och så kommer man att tänka på alla de människor i den här stan som inte har ordentliga hus på riktigt. Som inte kan välja att inte gå ut när regnet öser ner. Som inte har ett tjockt duntäcke för att inte frysa på natten. Och som definitivt inte kan åka iväg över helgen till värme och poolbad.

Och ja, i jämförelse så lider jag nog inte så mycket ändå. Fast det vore trevligt om det ville sluta regna hela tiden. För allas skull.