För mig bär det emot något alldeles enormt, på alla plan. Jag kommer inte överens med tanken på att ha en främmande människa som går omkring och plockar i våra saker, och jag kan verkligen inte tänka mig att anställa någon utan värdiga anställningsvillkor, vilket innebär sjukförsäkring, pension och semester, förutom lönen.
Och då blir det helt plötsligt inte så billigt längre. För de allra flesta som har hemhjälp betalar en hundralapp i handen och sen är det inte mer med det. Usch och fy, säger jag. Tycker man att samhället är orättvist och behöver förändras måste man faktiskt börja med sig själv, och inte bidra till att cementera de där ojämlikheterna som man säger sig vara emot.
Det håller Oscar också med om, även om man kanske kan säga att det är jag som är mer orubblig i hemhjälpsfrågan.
Hur som helst, så vi är alltså bland undantagen i vår bekantskapskrets som städar vår lägenhet alldeles själva. Det gör vi genom att vi inser att det gått alldeles för länge sedan sist vi hade storstädning och så tar vi itu med det hela alla tre, och städar på tills hemmet är skinande rent igen. Vi har inga speciella sysslor utan gör allt som behövs tills det är klart. Vi har ganska samma toleranströskel och vi tycker att det är ungefär lika jättetråkigt både Oscar och jag, och därför blir det mer sällan än vad som kanske skulle behövas. Men när vi väl gör det så gör vi det ordentligt. Och tillsammans, alltid.
----------
Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar.
Jag har faktiskt flera vänner som har städhjälp. Själv tycker jag att det allra tråkigaste med städningen är det där plocket med saker och kläder som man måste göra innan man över huvud taget kan ta fram trasan och dammsugaren. Det är också plocket som tar tid. Och även om man har städhjälp måste man ju göra det förberedande plocket själv. Då tycker jag att det är lika lätt att göra resten själv också. Förutom att tvätta fönster - den tjänsten har jag faktiskt lust att köpa.
SvaraRaderaMen precis.
SvaraRadera