 |
| Inte så mycket pengar som det verkar |
Det är kanske här Oscar och jag är som minst jämställda. Inte när det gäller vem som tjänar vad, men däremot vem som administrerar vad.
Vi har alltid tjänat ungefär lika mycket - ibland har jag tjänat mer, ibland Oscar - så vi har alltid delat rakt av på det mesta. Amorteringar, räkningar och mat delar vi på tre (vi delar ju lägenhet med Andrea också).
När det gäller själva administrationen av hushållets finanser är det jag som håller i trådarna. Lite har det att göra med att till exempel lägenheten har vi köpt med hjälp av ett lån från mina föräldrar, så det blir ju liksom enklast att jag sköter hela avbetalningsbiten, men mest har det kanske att göra med att det faktiskt är jag som är bäst på sånt i vår lilla familj (Oscar skulle nog också hålla med om ni frågar honom). Och så lite att jag har ett visst kontrollbehov och lite svårt för att släppa ifrån mig ansvaret för just det.
Oscar och jag har ibland lite olika syn på det här med spara och slösa, så medan jag får ont i magen av att inte ha några besparingar tycker Oscar inte att det är något större problem att handla på avbetalning med kreditkortet. Som tur är tycker vi båda att jag ändå har mest rätt, för det mesta. Så vi har ett gemensamt sparkonto (i mitt namn) där vi sätter av pengar varje månad, och vi har ett kreditkort (i Oscars namn) som vi använder så lite det går.
Vi är inte så noga med mitt och ditt när det gäller pengar, och lånar aldrig av varandra. Har jag slut så får jag av Oscar, har han slut får han av mig. Eller så betalar den ena lite mer när den andra har det knapert i kassan. Det jämnar liksom ut sig i längden, tycker vi båda. Egentligen tycker jag att det enklaste är att helt enkelt ha ett gemensamt konto, och det kanske vi har någon gång i framtiden, men än så länge går det alldeles utmärkt som vi har det.
Oavsett att det mest bara är jag som har koll på ekonomin i huset och vet när räkningarna ska betalas och hur mycket pengar vi har på vårt sparkonto så fungerar vår uppdelning finfint för oss och gör att vi aldrig bråkar om pengar. Det känns ändå som huvudsaken.
Men åh. Skrev världens längsta kommentar som försvann. Surt.
SvaraRaderaMen okej: Ert system låter väldigt likt vårt. Vi delar också rakt av på utgifter och "lånar" inte av varandra. Från dag 1 körde vi på att den som råkade ha plånboken nära till hands betalade, typ, och det känns som att det jämnar ut sig på ett bra sätt. Man betalar ungefär varannan gång bara. Räkningar har D betalat och sen har jag fört över hälften till honom.
Här i Schweiz har vi ett gemensamt konto där vi sätter in allt vi tjänar, och två kort koppade till det. Med dem köper vi allt, och delar med andra ord inte in utgifterna i "mina/dina" köp över huvud taget. Det funkar bra!
När vi flyttar hem till Sverige igen tror jag vi kommer skaffa ett gemensamt konto där vi sätter in en lika stor summa varje månad, och som vi sedan betalar allt gemensamt med.
Kan ju finnas en poäng i att ha kvar en del av pengarna som "sina egna", inte minst för att slippa få dåligt samvete om man unnar sig lite extra nån gång (även om jag vet att D aldrig nånsin skulle misstycka) och när man vill köpa saker till varanadra. Roligare att göra det av sina egna pengar då ju.
Jag tänker mig dock att vi nog - den dagen vi har barn etc - kommer dela ekonomin rakt av, jag tror att det skulle kännas konstigt annars.
Vad du är klok! Håller med om allt, mer eller mindre.
SvaraRaderaVäldigt intressant det här, och har förstått att folk gör olika! Svårt kanske att säga vad som är rätt och fel, eftersom förutsättningarna kan se väldigt olika ut. Vi delar på allt, så vi har inget "mitt" eller "ditt", och för oss är det viktigt. Jag kan bli jätteförvånad när jag hör kollegor som "lånar" från sina män. Men som sagt så är det ju olika...
SvaraRaderaJag tycker det system jag och Katta hade var bra. Vi delade på alla räkningar för gemensamma saker, och alla matkvitton och sånt skrev vi initialer på och stoppade i en kvittoburk. Sen i slutet av månaden summerade vi ihop hur mycket var och en hade betalat och hur mycket vi var skyldiga varandra för att jämna ut.
SvaraRaderaSå både hade varsinn ekonomi och kunde prioritera som man själv ville, men allting gemensamt delade vi på. Men med rätt lite krångel (brukade ta 15 minuter per månad att summera ihop och så).
Det systemet tyckte iaf jag fungerade bra och minimerade tjafs.
Kan iofs tillägga att vi även delade räkningarna efter hur stor andel av hushållets totala inkomst man tjänade. Så om jag tjänade 60% och Katta 40% betalade jag 60% av räkningarna och hon 40%.
Freedomtravel: Precis!
SvaraRaderaLillebror: Jo, det där att dela upp proportionerligt utifrån hur mycket man tjänar tycker jag kan vara bra, om man tjänar väldigt olika. Men vi har liksom alltid tjänat ungefär lika mycket och det har varierat hela tiden också, så då känns det mindre viktigt. Vi delar ju ändå på de andra pengarna också, i praktiken, om någon behöver.
Bara en tanke:
SvaraRaderaDet är skönt att slippa bråka om pengar, men det kan väl knappast vara huvudsaken? Huvudsaken måste väl vara att det blir rättvist för båda, och i vissa fall kan det krävas konflikter för att nå dit. #märkerord
Kram Kristina
Kristina: Nej, sant, inte huvudsaken. Men skönt ändå. Och jag tänker liksom att ibland kan man dela upp ansvarsområden fast det inte är superrättvist, bara för att det funkar bäst. Men inte utan reflektion, då är det lätt att falla in i mönster bara för att.
SvaraRaderaMen alltså ja, det är lurigt det där. I det här fallet är det tror jag mest jag som gillar att ha kontroll. Oscar tycker nog att det är skönt att slippa, även om han skulle såklart kunna om det vore så, det är inte så att varken han eller jag tycker att det är mitt ansvarsområde av någon slags naturlag. Och det är alltså själva administrationen det handlar om, vi fattar såklart alla beslut tillsammans.