måndag 31 januari 2011

Hemma hos-reportage, del 7


Vårt kök ligger precis till höger när man kommer in i lägenheten. Till skillnad från många andra colombianska kök som brukar vara instängda och avskärmade är vårt helt öppet.

Precis som det borde vara, om du frågar mig.

Vi har inget köksbord, så antingen äter vi på vardagsrumsbordet, eller så äter vi på bardisken som avskärmar köket från vardagsrummet.

Dörren bredvid kylskåpet går in till ett liten skrubb där vi har tvättmaskin och städgrejor. Här finns ingen allmän tvättstuga i huset, utan man får köpa tvättmaskin eller lämna in tvätten till tvätteri, vilket blir rätt dyrt i längden.

Tvättmaskinen tar man sedan med sig när man flyttar, precis som kylskåpet. Det är inget som ingår i lägenheter, vare sig man hyr eller köper. Spis ingår däremot, och vi har till och med ugn. Elugn. Det är jag mycket nöjd över, för de gasugnar som är väldigt vanliga här är stört omöjliga att baka ordentligt bröd i. Och baka bröd gillar man ju.

söndag 30 januari 2011

Söndagseftermiddag

Efter en välbehövlig storstädning av lägenheten tog jag mitt pick och pack (i form av datorn och lite läsning) och drog iväg till Elisabeth för lite eftermiddagsplugg. Hon bor i ett café, så det är ett alldeles perfekt ställe att plugghänga på:Det råkar vara cafét som ligger vägg i vägg med bröllopsrestaurangen, så där kan man ju ta sig en kaffe- och yatzypaus med vänner när man känner att man pluggat lagom för stunden:
Så borde man alltid ha det när man pluggar.

lördag 29 januari 2011

Bogotás relativa säkerhet

Vi var på middag hemma hos vännerna Theresia och Abdallah igår. Hur trevligt som helst, och med massor av intressanta diskussioner, speciellt om Egypten, som Abdallah kommer ifrån. BBCs direktsändningar stod ständigt på i bakgrunden så vi kunde följa utvecklingen.

Bland alla internationella middagsgäster fanns också Alain, från Kongo. Han pluggar spanska medan hans chilensk-franska flickvän jobbar för Läkare Utan Gränser. Vi kom in på hur det är att bo i Colombia.
"Det bästa med Bogotá är säkerheten", sa han. "Man kan röra sig fritt i stan och gå utomhus på kvällen".
Det var första gången jag någonsin hört någon beskriva Bogotá som en säker stad. "Inte så farlig", "säkrare nu än för tio år sedan", och liknande omdömen kan man höra. Men säker rätt och slätt, nja.

Kommer man från Umeå är inte Bogotá en säker stad. Jag har visserligen bara blivit rånad en gång på tre år, och jag går inte runt och är rädd, men ändå. Jag tar inte med mig för mycket kontanter. Jag tänker på var jag går. Jag tar taxi på kvällen. Jag undviker att använda handväska.

Nej, jag går inte runt och är rädd, jag känner mig för det mesta rent av trygg, men när jag har vidtagit de nödvändiga säkerhetsåtgärderna. Jag skulle nog inte kalla Bogotá för säkert rakt av. Kanske "Bogotá är ganska säkert så länge man använder sunt förnuft och är försiktig".

Men är man däremot uppvuxen i Goma i östra Kongo, precis på gränsen till Rwanda kan alltså Bogotá te sig som en säker stad. Allt är relativt.

onsdag 26 januari 2011

Nu skriver jag i tidningen igen

Den här gången om institutionell homofobi som jag tycker är en väldigt dum grej.

Om ni är intresserade (och kan spanska) går det att läsa här. Eller så kan ni läsa en jätteknasig svensk googleöversättning här.

tisdag 25 januari 2011

Svensk vs colombiansk byråkrati

Ibland hör man folk klaga på den svenska byråkratin. Det finns till och med de som drar det så långt att de säger att "Sverige är världens mest byråkratiska land".

"Är ni helt dumma i huvudet?" vill jag säga till de personerna. Men jag är ju snäll, så det gör jag inte, utan istället säger jag "Really? Har du någonsin varit utanför Sveriges gränser? Kommit i närkontakt med ett annat lands byråkrati?"

För alla som av någon outgrundlig anledning fått för sig att Sverige är byråkratiskt rekommenderar jag ett studiebesök i Sydamerika, till exempel Colombia. Här har de fattat det där med byråkrati.

Igår gav jag mig in i ännu en byråkratisk brottningsmatch, för att förnya mitt arbetsvisum. Tidigt på morgonen infann jag mig på migraciones med alla mina femtielva miljarder papper och stämplar hit och dit som krävs. Halv ett var jag därifrån. Då höll jag på att hungra ihjäl. För nej, ni tror väl inte att det finns något så effektivt som en turordning, eller nummerlappar, så att man vet ungefär när det är ens tur och kan smita iväg och köpa något ätbart under tiden? Oh, no, man får lämna in sina papper och sen snällt sätta sig och vänta på att bli uppropad. Om man får en stol det vill säga, för det är ungefär dubbelt så många människor som stolar i rummet där alla som inklämnda sillar förbrukar precis allt syre som finns.

När man blir uppropad, efter sisådär tre timmar, får man ett kvitto som man ska gå med till kassan och betala. Ett arbetsvisum kostar 205 dollar, men det måste betalas kontant och i colombianska pesos. Enligt dagens växelkurs som man inte vet förrän man är på migraciones. Sen lämnar man kvittot till tanten man fick det av och sätter sig och väntar igen. Två-tre timmar till innan man förhoppningsvis får sitt visum. Jag fick det. Johan och Anna fick det inte. Min arbetskompis som var där samtidigt som mig, med exakt samma papper som mig, för exakt samma arbetsvisum fick det inte heller. Tydligen behövde hon ha ett intyg på att hon har rätt kompetens för jobbet. Den konversationen gick ungefär såhär:
- Men jag lämnade ju de intygen förra året, det här är ju en förnyelse av exakt samma visum, med exakt samma kontrakt.
- Ja, men vi behöver ändå de intygen.
- Men jag lämnade ju in originalen till er, jag har dem inte, ni har dem i ert arkiv
- Ja, men vi har ingen som jobbar i arkivet just nu som kan leta upp dem
- Men jag har ju inte papprena, ni har dem, när kommer den personen då?
- I februari
- Mitt visum går ut den första februari, när i februari kommer den personen?
- Det kan jag inte svara på.
Och det är bara början på visumprocessen. Sen ska man till säkerhetspolisen och registrera det hela och skaffa nytt ID-kort. Halv fyra var jag hemma. I princip en hel arbetsdag senare.

Alltså, verkligen. Svensk byråkrati har INGET att komma med. Visst kan man hamna i långa telefonköer, visst kan det vara många papper att fylla i, men ändå. Inget att komma med, säger jag er.

Behöver man autenticera varenda liten namnteckning på varenda litet papper hos notarie? Nej.
Behöver man ha stämplar, gärna från flera olika instanser och i rätt ordning, på precis ALLA papper? Nej.
Är det omöjligt att skicka in papper och formulär via brev och man istället måste lämna in dem personligen (på arbetstid) hos rätt myndighet och få en stämpel att man lämnat in dem? Nej.
Kan man göra en enkel överföring via internetbanken till en annan persons konto utan att först vara tvungen att gå till banken och fylla i en massa formulär för varje nytt konto man vill kunna överföra till/räkning man vill kunna betala? Ja.
Är det totalt (TOTALT) omöjligt att avsluta ett telefonabonnemang på mindre än två arbetsdagar, effektiv tid, i byråkratins spindelnät? Nej.

Och så vidare i all evighet.
Jag skulle vilja påstå att Sverige är det effektivaste och minst byråkratiska landet i hela världen. Den som inte tror mig är välkommen på en guidad byråkrati-tur till Colombia.

måndag 24 januari 2011

Hemma hos-reportage, del 6

Sedan vi målade väggen i sovrummet har den fått vara tom i väntan på tavlor. Men nu äntligen, när vi fick upp nya tavlan i vardagsrummet, plockade vi ned de andra två som suttit på väggen mitt emot och lät dem flytta in i sovrummet istället:
Den uppmärksamme personen märker att det är annan färg på sängen också sen sist. Här fungerar nämligen täcket både som täcke och överkast, utan påslakan (man har bara ett vanligt lakan mellan sig och täcket) så vi har tre olika täcken som vi byter mellan med jämna mellanrum medan vi tvättar de andra. Inte så praktiskt, men nu när jag har fått en så bra symaskin i julklapp kanske jag ska ta och sy oss några riktiga påslakan.

Tavlorna kommer från IKEA och de fick vi av mina föräldrar förra julen.

söndag 23 januari 2011

22 juli 2011


Då är det dags, mina vänner. Då sätter Oscar och jag oss på ett plan här på Aeropuerto El Dorado och beger oss mot Sverige.

Nu är biljetterna köpta.

Det har vi firat med champagne (som vi råkade ha hemma, ni vet, sådär som man brukar ha) i eftermiddagssolen på balkongen.

Drygt tre veckor med svensk sommar innan det bär av tillbaka till Colombia igen den 16 augusti.

Svensk. Sommar.

Senaste gången jag var med om en sådan var sommaren 2006. Det kommer att hinna bli fem år sedan innan det är dags igen.

Jag längtar redan halvt ihjäl mig.

fredag 21 januari 2011

Biljettrubbel

Idag skulle bli stora biljettköpardagen, var det tänkt. Sverigebiljetterna är rätt så billiga* just nu, vi har höjt gränsen på kreditkortet, allt var klart.

Sen klickar vi oss in på den billigaste biljetten vi hittat. Ska köpa. Nehej, det går inte. De tar nämligen bara skandinaviska kort.

Men åh! Jag trodde att det bara var i Colombia de hade såna idiotier för sig.

Så nu har jag mejlat typ alla svenska internetresebyråer för att kolla om det finns någon som kan tänka sig att sälja en sverigeresa till oss och låta oss betala med ett colombianskt kreditkort. Annars får vi köpa biljetterna lite dyrare via USA. De colombianska internetresebyråerna är mycket, mycket dyrare för samma biljetter och inte ett alternativ, alltså.

Det är ju för övrigt lite spännande det här med att köpa biljetter till Sverige såhär ett halvår i förväg. Oscar får nämligen inte söka svenskt visum förrän tidigast 90 dagar innan avresan. Då är ju biljetterna mycket dyrare, så vi kan inte vänta så länge. Och får han inte visum får vi inga pengar tillbaka på biljetterna.

Underbara, globaliserade värld.


*Eller, billigare än för ett tag sedan i alla fall. De är fortfarande hutlöst dyra.

Goda nyheter

Jag fick mejl från mamma idag, som inleddes såhär:
NU HAR VI BESTÄLLT BILJETTER !!!
Såna mejl gillas väldigt mycket.

Hittills har mamma & pappa, Kristina och Sara + pojkvän köpt biljetter för att komma till vårt bröllop i Colombia. Lillebror är på gång. Jag håller tummarna för att några fler har lust/råd/tid att komma också.

Det börjar närma sig, mina vänner, snart gifter vi oss!

onsdag 19 januari 2011

Att göra:

Häromdagen köpte jag mig en ny kalender för 2011. Att fylla de oskrivna bladen med planer är en av mina absoluta favoritrutiner såhär i början på året.

Nu har jag dokumenterat möten och fikan och jobbinlämningar och min gran plan maestro i kalendern.

Det kanske mest ångestfyllda datumet av de alla är den 15 april. "ABSOLUT SISTA INLÄMNINGSDATUM FÖR UPPSATSEN" står det så jag inte mot förmodan skulle glömma.

Tur att såna ångestdatum vägs upp av lite lättsammare åtaganden. Som till exempel på fredag. Där står det "Happy hour-Margaritas på En Obra med Anna".


PS Kalendern på bilden har tyvärr inget med kalendern i inlägget att göra. Även om jag väldigt gärna skulle vilja att det vore så.

tisdag 18 januari 2011

Hemma hos-reportage, del 5


Vi har äntligen fått upp en tavla på den helt enorma vita väggen i vardagsrummet som varit kal och tråkig alldeles för länge. Nu känns vardagsrummet lite mer inbjudande.

Tavlan, som egentligen är en inramad affisch, är importerad via en vän från England, och säkert en ni känner igen, det känns som om den finns i vart och vartannat svenskt hem (dock är vårt hem det enda jag sett i Colombia som har en sådan).

Den lilla röda kudden i soffan är också ny, det är mitt första alster med nya symaskinen som jag fick av mamma och pappa i julklapp. En uppiffning av en kökshandduk med "norrlandsparlör" som jag fått av mormor för några år sedan, men som jag alltid tyckt vara för fin för att smutsa ned i köket:

I nyårslöftenas anda

Personligen tycker jag att träningsbloggar / blogginlägg om träning är bland det tråkigaste som finns i den så kallade bloggosfären (förutom Linna Johanssons), så jag lovar att försöka se till att det här blir det sista jag skriver i ämnet.

Men jag vill ändå berätta. Jag har nämligen börjat på allvar med min personlige tränare nu. Jag ger honom engelskalektion en gång i veckan, han ger mig ett personligt träningspass en gång i veckan. Dessutom har jag fått hela paketet: en träningsrutin som komplement de dagar jag inte tränar med honom, jag har blivit utvärderad - mätt med måttband över hela kroppen och införd i tabell och sen ska det ökas här och minskas där - och fått en diet. Sen blir det utvärdering en gång i månaden för att se hur det går.

Det är första gången i mitt liv jag har en så seriös träningsplan, och det är verkligen första gången jag går på diet. Jag tycker det är hur spännande som helst.

Vi har hållit på i snart en vecka. Jag känner mig redan både smal och vältränad.

onsdag 12 januari 2011

"Men du fryser väl inte?"

Alla som någon gång jobbat i ett serviceyrke känner igen hur man till leda får le och skratta åt kunders "originella" skämt femtioelva gånger om dagen, varje dag, när de till exempel köper en trisslott "men vill ha en med vinst på". Hahaha. Trodde du verkligen att du kom med något nytt nu?

Att vara invandrare i ett land är lite som att jobba i ett serviceyrke.

Ibland funderar jag på att kopiera upp ett formulär med de vanligaste frågorna och svaren och lämna till nya människor jag träffar så slipper jag papegoj-repetera "jag kommer från Sverige, jag lärde mig spanska i Chile, jag har bott i Colombia i tre år, nej min familj bor inte här, ja ibland saknar jag Sverige till exempel årstider och svensk mat" och så vidare, i all evighet.

Till och med "å vad bra spanska du pratar, det märks knappt att det inte är ditt modersmål" blir tjatigt när man får höra det femtielva gånger i veckan.

Hur som helst, den som kanske tar priset (och alla som yttrar den verkar tro att de har hittat på något revolutionerande skojigt att säga, precis som kunderna när man står i kassan), är standardkommentaren som ofelbart kommer om jag någon gång råkar påpeka att det är lite kallt och jag fryser litegrann:
"Men du kan väl inte frysa, du som är från Sverige, det här måste väl vara rena tropikerna för dig"
Alltså, hur tänker de då? Att man, om man vuxit upp med svenska vintrar, har utvecklat någon slags extra tjock hud och lite päls på den så att man inte känner kyla som andra människor? Eller?

Det brukar jag också oftast svara nuförtiden. Och sen dra den vanliga harangen om ordentliga vinterkläder och hus som är isolerade, till skillnad från de dragiga, kalla husen i Colombia.

Det ska jag också ta med på mitt formulär. Och jag ska aldrig mer fråga invandrare i Sverige var de kommer ifrån eller påpeka hur bra svenska de pratar.

söndag 9 januari 2011

Men snälla människor

Det här med vad folk har googlat på för att hitta hit är en evig källa till fascination. Alltså, tror människor verkligen att google har svar på allt? Att man kan ställa en precis och detaljerad fråga som, säg, "hur långt är ett snöre?" och få ett vettigt svar?

Här kommer några exempel:
  • vad vet du om colombia - Tja, ganska mycket, vad vet du? Eller vad vill du veta? Och vill du veta saker om Colombia eller vill du veta vad just jag vet?
  • vad kan man göra i colombia - Ja... det mesta. Titta på TV, ta en buss och åka någonstans, dansa lite salsa, äta en god middag, bada i havet, klättra i berg, shoppa, fota fina landskap, dricka kaffe, frustrera sig över politikerna, hänga med vänner, och så vidare, och så vidare.
  • hur är det att bo i colombia - Mycket trevligt, måste jag säga.
  • hur dyrt är det i colombia - Ganska dyrt, sägs det. Men allt är ju relativt. Billigare än i Sverige.
  • hur mycket är en månads lön i colombia - Jadu. Minimilönen är runt 2000 kronor. Min kompis mamma tjänar 80.000 kronor. Och det mesta däremellan.
  • vad är clockan i kolombia - Klockan. Colombia. Kvart över sprickan i glaset.
  • hyra lägenhet i bogota colombia - Är lite meckigt. Man måste ha borgensman och sånt.
  • colombiansk restaurant - Finns många, någon speciell du är ute efter?
  • vad kostar ett hus i colombia - Mellan några tusen och några miljoner kronor.
  • vad kostar en middag i medellin - Alltså. Vad kostar en middag i Stockholm? Ungefär så mycket som du betalar för den. Samma sak i Medellín.
Och klassikern:
vad kostar ett brölopp i colombia

Sen vissa som jag faktiskt inte alls fattar hur de hittat hit:
  • bussresa enkel biljett malaga sverige
  • lägenhet med mycket finesser
  • container nicaragua
Hur som helst, i all välmening, några tips:
  • Stava rätt. Du hittar mycket mer information då.
  • Det finns kanske inte jättemycket detaljerad information om Colombia på internet på svenska. Testa att googla på engelska.
  • Vill du veta aktuella växelkursen kanske den bästa googlingen inte är hur mycke är en krona i colombianska pesos. Testa istället "exchange rates" "växelkurser" "currency converter" eller något sånt. Och här är en bra sådan.
Det verkar vara en himla massa människor som vill veta olika saker om hur det är att bo i Colombia som hittar hit på ett eller annat vis. För mer utförlig information, kolla in de här sidorna:
Och sist men inte minst. Även om det här i första hand är en blogg som handlar om mitt liv i Colombia skriver jag ibland om Colombia mer generellt. Nu har jag samlat alla de inläggen här.

lördag 8 januari 2011

Fredagskväll


Oscar gick på bio med vänner för att se en film jag är totalt ointresserad av.

Själv stannade jag hemma i sällskap av en kall öl, lite kex, en camembert-ost, en skål nötter och På Spåret på Svt Play.

Ibland är det mycket, mycket trevligt att bara vara ensam hemma.

fredag 7 januari 2011

Det svunna Bogotá

Oscar visade mig en fantastisk tiominutersdokumentär om Bogotá från 1946:


Vissa saker - byggnader, företeelser - är precis likadana än idag, men vissa andra är så annorlunda att det är nästan smärtsamt att titta på filmen.

"Sydamerikas Aten, med en lovande framtid"
sa de 1946. Det var två år innan Bogotazo - de våldsamma kravallerna efter mordet på presidentkandidaten Gaitán, då tusentals människor dog och stora delar av centrum brändes ned eller förstördes. På Bogotazo följde La Violencia, tio år av våld och konflikt, ur vilket Colombias inbördeskrig föddes - världens längsta ännu pågående väpnade konflikt.

"Sydamerikas Aten, med en lovande framtid"

Tänk så annorlunda det kunde ha blivit.

onsdag 5 januari 2011

Stoppa pressarna!

Okej, journalister landet över, ni kan ta semester resten av 2011 - årets scoop är nämligen redan här, och det var min vän Elisabeth som knep det.

Västerbottens Folkblad publicerar idag Annika från Umeå hittade hem - på andra sidan jorden:
Finns på närmaste affär/kiosk/mack om du råkar befinna dig i Umeå, annars gissar jag att den kan läsas på närmaste välsorterade bibliotek. Tyvärr verkar inte artikeln lagts ut på nätet.

Trevlig läsning till alla, och trevlig semester till alla journalister!

söndag 2 januari 2011

Jag har en plan

I nyårlöftenas anda - nu ska det bli ordning på den här uppsatsen och i år ska jag ta masterexamen. Jag presenterar härmed mitt nya verktyg i kampen, som jag kallar El gran plan maestro:
Deadlines är bästa piskan och att få stryka saker på en lista är bästa moroten. En oslagbar kombination, alltså!

Gott nytt 2011!


Anna och Johan har redan skrivit så förnämligt om vårt nyårsfirande i sin blogg så jag har inte så mycket att tillägga. Fint, var det.

Vill ni läsa så kan ni klicka här.

Gott nytt år!
2011 - det är då det händer.