söndag 11 november 2012

Vad jag ser på vägen till jobbet

Johanna i Berlin undrade för ett tag sedan: Jag är nyfiken på hur det ser ut i Bogotá. Vardagsbilder bara. Fasader, torg. Det du ser på väg till jobbet, typ.

Jag fattar att hon kanske inte menade det riktigt så bokstavligt, men här kommer en liten bildserie om det jag ser på väg till jobbet i helt vanliga kvarter någonstans i Bogotá (det går att klicka på bilderna för att se dem större):

Trafiken! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om trafiken. Den är alla bogotábors huvudvärk, oavsett om man har egen bil, åker taxi, kollektivt eller promenerar.
  1. Det här är Transmilenio, Bogotás hybrid mellan buss och tunnelbana. Det är bussar, men de går enligt fasta linjer och stannar på speciella stationer.
  2. Sen finns det vanliga bussar också. De stannar var som helst där man sträcker ut handen.
  3. Fortfarande kan man se häst och vagn emellanåt på gatorna. De som kör åker runt och samlar skrot och återvinningsmaterial, som de sedan säljer vidare till återvinningsföretag.
  4. Alla trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som rekommendationer. När det håller på att slå om till rött gasar man hellre än bromsar, oavsett om det är trafikstockning framför. Vilket innebär att scener som i bild 4 här ovan snarare är regel än undantag - bilar som fastnat mitt i korsningen, medan de från de andra hållen som fått grönt ljus försöker ta sig fram.


  1. Det görs vägunderhåll lite nu och då (även om det är svårt att tro när man ser vissa gator som liknar schweizerostar). Det mesta görs manuellt. Arbetskraften är så billig att det är mer ekonomiskt att betala människor än maskiner, för att göra arbetet. Därför ser man till exempel personer som sopar gatorna, för hand.
  2. I nyare bostadsområden, till exempel där vi bor, är elledningarna oftast nedgrävda. Men i lite äldre områden är det såna här kråkbon som är det vanliga. Bogotá ligger ju mitt på en jordspricka (den som går längs hela Amerikas västkust) och när jag går förbi alla de där elstolparna brukar jag tänka att det känns nästan som en större risk att dö av elchock från nedfallande elledningar än i husras om det blir en jordbävning.
  3. Sen jag började gå ut med barnvagn har jag lagt märke till trottoarerna på ett helt annat sätt, och tänker stackars alla människor i rullstol. Med barnvagnen går det ju någorlunda att manövrera runt alla hål och över alla kanter som dyker upp från ingenstans, men i rullstol måste det vara en mardröm.

Över 50% av alla som arbetar i Colombia gör det i den informella sektorn. Därför ser man alla möjliga försäljare runt om på gatorna:
  1. Den här killen säljer färska kokosbitar för 3,50:- styck. Man kan även köpa olika sorters kokoskakor. Jag brukar äta en kokosbit till efterrätt om jag stöter på honom på väg tillbaka till jobbet efter lunchen.
  2. Dessa stånd finns överallt. De säljer godis och chips och cigarretter (styckvis) och mobilsamtal.
  3. Den här farbrorn jobbar i gathörnet vid mitt jobb. Det finns inga parkeringsautomater på gatorna, istället finns det informella parkeringsvakter som för några mynt från de som parkerar håller koll på bilarna.

Mitt jobb ligger i området La Soledad. Det är ett av Bogotás äldre områden och det finns fortfarande kvar en massa fina tegelhus i gammal engelsk stil som gör att det känns mysigt trots att det inte är långt från stadens bullriga centrum.

Bergen! Det går inte att berätta om Bogotá utan att berätta om bergen. Andernas bergsmassiv som utgör Bogotás östra gräns från norr till söder. Tappar man bort sig kan man alltid hitta riktningen genom att se var bergen är någonstans. De gröna bergstopparna som ser ut som kullar är i själva verket mer än dubbelt så höga som Kebenekajse. Vyn över bergen, var man än är i staden, är nog något att det, rent visuellt, som jag kommer att sakna mest med Bogotá om vi flyttar härifrån.
Det här fotot har jätteduktige fotografen Alfonso Jaramillo tagit.

16 kommentarer:

  1. Vad roligt att se!! Gillar det mesta - utom trafiken. Och stackars rullstolsbundna... Har du kört bil i Bogota? Verkar sjukt läskigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trafiken är galen. Och ja, jag har faktiskt vågat mig på att köra ett par gånger... det är ju ett äventyr i vardagen, skulle man kunna säga!

      Radera
  2. Vad roligt att se! Är inne ofta men kommenterar sällan, älskar vardagen, vart i världen man än befinner sig! Spännande!

    Josefin

    SvaraRadera
  3. Haha, perfekt med bokstavligt ju! Och väldigt spännande att se (och läsa om) vad du ser i din vardag. Tack!

    SvaraRadera
  4. Vad kul att se eftersom jag har gått precis den där vägen och känner igen vissa saker :-)

    Kram mamma

    SvaraRadera
  5. Åh, längtar tillbaka - inte till trafiken eller hålen i gatan men till livet och rörelsen, bergen och till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Det kan jag förstå, Bogotá är speciellt! Hoppas vi ses snart!

      Radera
  6. Ååh vad roligt inlägg! Det pickar i hjärtat av hemlängtan (jag bor i Uppsala men är född & uppväxt samt har min + min sambos släkter kvar uppe i Norrbotten) när jag ser sista bilden på bergen! NATUR säger mig så mycket, det ger avtryck rent omedvetet i kroppen nästan. Känslan av berg och dalar eller vatten, jag saknar det först när det inte finns kvar. Att Uppsala är så sabla platt kan jag verkligen.. inte sörja kanske, men ja, jag saknar naturen från hemifrån!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med! Själv är jag från Västerbotten och det är något speciellt när man ser skogen breda ut sig så långt ögat kan nå. Skogen (barr-, ingen himla lövskog) och älven får hjärtat att slå hemmaslag för mig.

      Radera
  7. Kul med lite inblick i vardagslivet!

    SvaraRadera
  8. ha ha och jag som tycker folk kör som tokar här! Och det är något med elledningar.. När vi var i Vietnam gick vi förbi en elstolpe där dom bokstavligt knutit rosett på alla kablar. Fint var det men inte särskilt säkert..

    Ja jätte kul att se lite vardagsbilder och jag älskar landskapet. Det jag minns mest är faktiskt landskapet. Alla gröna fina berg. Och trafiken. Mamma tyckte inte alls det var kul när taxigubben frågade henne varför hon satte på mig bilbälte. han tänkte ju på mitt bästa. Hur skönt är det för en femåring att ha på sig ett bälte som kliar? haha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe, påminner om en diskussion jag hade med min svärfar:
      http://colombialiv.blogspot.com/2012/07/kulturkrockar-i-barnuppfostran-del-3.html

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.