måndag 5 november 2012

Jämställdheten efter barnet

Efter inspiration från en massa givande diskussioner i en facebookgrupp som Fiat startade tänkte jag ta itu med det där inlägget som jag lovade för ett tag sedan. Det här med att vara feminist och mamma, det här med att leva jämställt som föräldrar.

Vi försöker, och det går rätt bra för oss, tror jag, efter förutsättningarna. Men förutsättningarna är rätt sempiga.

För det första det här med mammaledigheten. I Colombia finns inte föräldraledighet, bara mammaledighet. Den är jättekort, men framför allt är den bara för mamman. Den erfarenheten har gjort mig till en ännu större förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring än jag redan var. För det är inte bara det här med att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och förlegade könsroller cementeras och så vidare. Att vara mammaledig ger också ett sånt himla försprång med barnet. Det är klart att om jag är hemma hela dagarna med barnet och Oscar bara träffar Gael en stund varje morgon och kväll och på helgerna så får ju jag mycket mera träning. Vilket innebär att jag lär mig mycket mer om vad han gillar och inte gillar och vilket sätt som funkar bäst att göra det ena eller det andra och vad den där typen av skrik egentligen betyder. Och det är ett försprång som Oscar inte kan ta igen för han får aldrig chansen att vara pappaledig. Och sen används det till att underblåsa någon slags myt om en naturlig modersinstinkt som gör att kvinnor är så himla mycket bättre lämpade på att ta hand om barn än vad män är. Klart som tusan att de blir det när de får träning 24 timmar om dygnet till skillnad från männen (plus att de indoktrinerats med dockor sedan barnsben...).

Jag biter mig i tungan hela tiden och försöker att ha inställningen övning ger färdighet och det finns inte bara ett rätt sätt och vägrar bli den där som vet bäst och alltid ska tala om för sin man hur han borde göra med barnet.

För det andra våra jobb. Mitt kontor ligger tio minuters promenad hemifrån. För Oscar tar det drygt en timme att ta sig hem genom Bogotás rusningstrafik. Det gör ju att även om vi slutar samtidigt så är jag hemma långt innan honom. Även om Oscar åker tidigare på morgonen och jag stannar och väntar in barnvakten så är jag ofta på kontoret innan honom. Dessutom delammar jag fortfarande och eftersom det är så nära går jag hem varje lunch och ammar. Det innebär inte bara att jag får mycket mer vardagstid med Gael utan även att det är jag som tar nästan alla barnvaktsöverlämningar och har mest vardagskontakt (=får mest information) med barnvakterna.

För det tredje hatar Gael nappflaskan. Han kan dricka juice eller vatten ur den, men inte mjök eller sånt som liknar mjölk. Tanken var ju att dela på nattmatningarna när jag börjat jobba igen, men det har inte gått överhuvudtaget. Han vill bara amma, inget på flaska.

För det fjärde är det det här med projektledandet, som säkert lite har att göra med punkt två. Även om vi delar lika så gott det går på det som funkar att dela lika på så är det oftast jag som har koll på sånt som vilken mat som finns till Gael och när det är dags att vaccineras och hur många blöjor som finns kvar i paketet. Det är ju en klassisk kvinnoroll, men på samma gång ligger det nog i min personlighet - jag har större kontrollbehov - och delvis har det nog med kulturella skillnader att göra. Det colombianska samhället som Oscar är uppväxt i präglas av en ta-dagen-som-den-kommer-attityd med noll framförhållning, medan det svenska samhälle jag är uppväxt i bygger på att allt ska planeras och organiseras i förväg.

Så jag tycker att jämställdheten i vardagen inte är lika enkel nuförtiden, men samtidigt oändligt mycket viktigare, för nu handlar det också om det exempel Gael kommer att växa upp med. Och jag tror att vi är på god väg, trots allt.

24 kommentarer:

  1. Kusin Anna6/11/12 04:45

    Intressant läsning!
    Verkar som att det är många praktiska detaljer som ju inte direkt förenklar det för er; mammaledigheten, Oscar lång väg till jobbet, colombiansk kultur med lite framförhållsäga!ning osv (skulle dock vara intressant att få inblick i ett svenskt-colombianskt förhållande med uppstyrd svensk man och colombiansk kvinna med sämre framförhållning...). Ni gör det bra måste jag säga!
    Jag känner igen mig i det där sista du skrev: Att vara spindeln i nätet. Hur jag än försöker att strunta i detaljerna så är det ändå jag som till slut måste säga till om att skorna är för små eller att det behövs ny overrall och sånt. Men Mikael gör det väldigt bra och så mycket bättre än många andra karlar i samhället där vi bor, tröstar jag mig med...Här, där kvinnorna ofta tar på sig rollen som spindeln och sedan vägrar släppa kontrollen.
    "Räddningen" i vårt fall är nog i mångt och mycket mitt jobb. Jag har svårare att bara lämna allt och t ex hämta sjukt barn på dagis. Mikael är förvisso bortrest en hel del, men när han är i krokarna sas så kan han flexa på ett annat sätt än jag. Han har ett jobb som ska göras, när det blir gjort spelar mindre roll. Men nu när jag är barnledig så får vi verkligen jobba på detta med att försöka ha det jämställt. Bara för att jag är hemma så behöver jag ju inte göra allt i hushållet, sånt som vi kunde dela på när båda jobbade heltid...

    Men små tips i vardagen som jag (ja, såklart jag...) styrt upp är t ex telefonnummer som dagis ringer (Mikael nummer 1), telefonnummer i kläderna (Mikaels), ordnat packningslista till barnen så att vi båda kan packa och vet vad som är med, binda upp mig vid vissa grejer på kvällarna ibland (och inte då ordna allt innan som många kvinnor gör här. Ska de bort en endaste kväll, om bara för några timmar, så har de handlat och donat och ordnat maten och fixat innan de åker iväg...). Jag säger bara att jag ska bort och sedan får M fixa helt enkelt. Barnen och han svälter ju inte ihjäl. Och efter några mindre lyckade sådana kvällar hemma så går det alltid bra nu. Packningen fixar vi båda nu utan ngn himla lista också, båda har lärt sig utantill vad som behövs.

    Så ibland behövs små hjälpredor i vardagen som skjuter en lite närmre ett mer jämställt förhållande. För saker måste fixas, och mer när man har barn. Oftast går det inte att bara "jamen då skiter jag i det här nu och ser vad som händer". Och självklart är det jag som styrt upp dessa "hjälpredor mot ett mer jämställt förhållande", men vi klarar oss mer och mer utan dem nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med packningslista är ju ett jättebra tips! Tack!

      Telefonnummer har jag nog tänkt, får se om det funkar, här är ju verkligen allt så himla inriktat till mammorna. En kompis till mig visade en lapp från sin sons skola, där stod det typ "hej alla mammor, till utflykten imorgon ska barnen ha med....". Papporna räknas liksom inte ens.

      Radera
    2. Vad knäppt att det står så. Då blir det ju som att du i alla situationer får kämpa i motvind för jämställdheten. Här kämpar jag väl också, men utgångsläget är mer närmare noll även om området där vi bor inte direkt är särskilt "genus" om jag jämför med storstäderna. Jag har vänner här i Piteå som tänker på den biten, men den stora massan just här gör det nog inte så mycket... Personalen på dagis är dock jättebra. De pratar aldrig om genus och sådana saker, men de är ändå himla bra. Gamla och bra fröknar som behandlar alla lika "tufft" och snällt! De ser barnen som individer mer än som kön och det är jättebra! ;) Jag blev dessutom positivt överraskad när vi hade möte här för några veckor sedan, efter att dagis renoverats, och fick reda på att avdelningarna skulle heta regnbågen och prisman. Förklaringen var ganska självklar :) Hurra, tänkte jag! Här i Öjebyn?! Hoppas ni kan hitta ett bra dgis i Bogota när den dagen kommer.

      Och lycka till med packningslistan och dess syfte :)

      Radera
  2. Helt säker på att ni är briljanta förebilder. Det handlar inte om att det ska bli på pricken rättvist i alla enskilda situationer, det går ju inte. Det handlar om att man ska ha rätt inställning, ha med sig jämställdhetsperspektivet och sedan göra det bästa utifrån alla förutsättningar/situationer osv. Tänk vad jämställdhetsklok er son kommer att vara jämfört med många av sina kompisar som vuxit upp helt utan den inställningen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, millimeterrättvisa tror jag inte gynnar någon. Och ja, det är ju ett ständigt arbete, men jag hoppas att det lönar sig!

      Radera
  3. Stor igenkänning! Tyvärr kan jag ju inte påstå att det är bättre här i Sverige, trots möjlighet till förhållandevis lång föräldraledighet för båda föräldrarna. För det sitter i väggarna att barnen är mammans domän. För någon vecka sedan ramlade t.ex. äldsta sonen ur vagnen på dagis med en lätt hjärnskakning som följd. Jag sms:ade mannen (som befann sig på jobbet) om vad som hänt och att vi var på vårdcentralen. Tror du inte att han fick sig en rejäl utskällning efteråt för att han haft mage att engagera sig i (läs: läst sms och ringt upp för att kolla läget) sonen? "Det där får din sambo ta hand om själv, du är man och ska vara koncentrerad på arbetet." SNARK!

    Sedan är jag tveklöst projektledaren här. Har koll på dagistider och blöjor och nattningstider och klädstorlekar och myndighetspapper. Kan inte hitta någon familj runt om oss som inte funkar på det sättet heller. Skitsvårt är det. Vi vill, men det är så himla trögt.

    Men jag tänker som de ovan - ni har ju ambitionen i alla fall. Mycket bättre än att bara acceptera de normativa rollerna (om än att man kan bli komplett knäpp på kuppen :)).

    /Frun

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men HERREGUD! Vad har han för arbetsgivare!? Och ja, det där med projektledandet. Var kommer det ifrån? Och hur gick det till?

      Radera
  4. Ja jisses, tyvärr GÅR det ju inte göra mer än sitt bästa efter förutsättningarna. Men eftersom ni är så medvetna om det så tror jag det kommer gå alldeles förträffligt!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker det är intressant det där med föräldraledigheten. Hela mitt vuxna liv har jag tänkt att enda sättet att få bukt med att kvinnor halkar efter löne- och utvecklingsmässigt på jobbet i samband med föräldraledighet är att dela föräldrledigheten rakt av. Säger vi att vi vill ha ett jämställt samhälle så ska vi visa det på riktigt liksom. Inget konstigt alls egentligen. Men så fick jag själv barn och insåg att det är inte riktigt så enkelt. För den ekvationen bygger på att såväl mamman, pappan och barnet mår bra och att inget trassel finns. Och så ser livet inte alltid ut. Jag mådde till exempel jättedåligt efter förlossningen och det störde i anknytningsprocessen mellan min dotter och mig. Efter att vi pratat med en specialist fick vi rådet att jag skulle vara hemma mer med min dotter. Min man var hemma med henne i sju månader men efter det har jag alltså gått tillbaka hem för att ta hand om henne. Och det som ursprungligen var en hyfsat jämn fördelning av föräldraledigheten (9 mot 7 månader) har blivit något helt annat. Inte alls vad vi hade tänkt - men det är det som är bäst för vårt barn som mår så mycket bättre nu än förut. Och nu inser jag värdet av flexibilitet i vem som kan vara hemma med barnet. Jag tycker fortfarande att det är superviktigt att sträva efter en jämn fördelning av ledigheten och tänker mycket som du. Men jag tror att vi ska använda andra sätt för att få folk att tänka om. Men Gud sån tid det kommer ta! Helt jäkla hopplöst! Eller kanske inte om man trycker på rätt knappar...!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att som princip är delad föräldraledighet jätteviktig (kanske inte enda svaret, men en viktig bit), men sen finns det ju såklart individuella fall som jag tror att det måste finnas utrymme att ta hänsyn till.

      Radera
  6. Intressant! Jag tycker att det ska bli himla spännande att se hur det blir för oss när Fimpen börjar hos dagmapa/förskola. Just nu är Stolte mannen hemma och jag är nästan helt bortkopplad (går till jobbet efter att ha hängt med min familj i ungefär en timme), pluggar på kvällen och kommer hem när Fimpen sover. Så jävla ovärt.

    SvaraRadera
  7. Det är min dotter det !!

    Kram mamma

    SvaraRadera
  8. Tänk så bra om syskon föds i Sverige! Här är det lättare när det gäller vissa saker, men andra saker är lika över hela världen. Som det med amning tex. Victor har inga problem med varken flaska eller amning, men ändå... Jag är övertygad om att Gael kommer växa upp och bli en jämställd man. Kanske kan det bli ett problem om han skulle växa upp i Colombia eftersom hans synsätt kanske kommer skilja sig från samhällets normer... Jag tror hursom att ni är de bästa förebilder han kan ha i frågan, säkert bättre än många många i Sverige - även om vi har mer jämställda FÖRUTSÄTTNINGAR här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis! Jag tror inte att Sverige är något paradis (senaste statistiken från SCB motsäger ju det rätt rejält, till exempel), men det är som du säger att det i alla fall finns mer jämställda förutsättningar och det underlättar ju en massa om man strävar efter att försöka leva jämställt.

      Radera
  9. Inressant läsning! Här i Australien är det samma sak med mammaledighet (inte för pappan alls, men man kan då istället ta betald semester, fast det är ju knappast samma sak...). Frustrerande och svår balansgång det där..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis, det går ju här också, men det är ju som du säger inte riktigt samma sak. Det funkade dessutom inte i vårt fall eftersom Oscar just börjat på ett nytt jobb och inte hade någon intjänad semester...

      Radera
  10. Det här är så spännande att diskutera! Eftersom min man har ett jobb där han varvar mellan att vara borta i flera dagar på raken och sedan hemma i flera dagar så har vi gjort så att jag, som är frilansare, jobbar när han är hemma. Och när han är hemma, ungefär halva tiden, så tar han alltså det största ansvaret för hem och barn. Det känns otroligt lyxigt att kunna göra så och är/har varit mycket bra för jämställdheten hemma hos oss. Dock att det ser rätt dåligt ut på pappret, han är ju officiellt sett inte föräldraledig utan bara ledig. En annan nackdel är förstås att jag måste anpassa mitt jobbschema efter hans (han är anställd), men hittills har det ändå funkat rätt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, i statistiken ser ni väl ut som ett par där pappan inte är föräldraledig alls. Men huvudsaken är ju praktiken vekar det ju funka rätt bra, och det är ju huvudsaken!

      Radera
  11. Åh, så fint det är att alltid ramla in på något gammalt inlägg, som leder till något annat, när jag tittar in på din blogg. Blir dessutom så glad att läsa kloka tankar och analyser från en verklighet i Latinamerika (säkert skiljer sig Colombia och Mexiko på flera plan, men i de här frågorna finns det väl tyvärr alldeles för många likheter…) och hur ni försöker tackla den! Nu har jag till exempel läst igenom alla ”jämställdhet i vardagen”-inlägg, superintressant!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vilken fin kommentar!

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.