Nio månader

Hej Gael,

Idag fyller du nio månader. Nu har du funnits lika länge på utsidan som på insidan. Eller, lite längre på utsidan redan, för du föddes ju faktiskt några veckor tidigt.

Det går så fort nu, vi hinner nästan inte med. Sedan sist har du hunnit med att premiärvara sjuk, lärt dig krypa, lärt dig att ställa dig upp, lärt dig sätta dig, lärt dig att säga stavelser och fått tänder. Vi tar dem en efter en:

Den där livskrisen du hade förra månaden, minns du? Det var kanske lite livskris, men mest av allt var det nog sjukdom. Sen du fick komma hem från dina första dagar i livet på sjukhuset har du varit frisk som en nötkärna. Men din nionde livsmånad slog du på stort och fick tredagarsfeber, komplett med förkylning i en vecka, 40 graders feber tre dagar i sträck och sen utslag över hela kroppen. Inte så kul för dig, precis.

Så fort du blev frisk igen tog du tag i det här med att lära dig krypa. Från att ha stått på alla fyra och gungat fram och tillbaka begav du dig plötsligt iväg framåt. Cirka en sekund senare började du ställa dig upp. Du tar tag i allt som finns i närheten i någorlunda lämplig höjd - stolar, bord, hyllor, byxben - och så drar du dig upp. Sen står du där och vinglar och vet inte riktigt hur du ska komma ner igen. Ibland släpper du helt enkelt taget, så det gäller att vara beredd för att ta emot dig.

Häromdagen när du kröp omkring lade du in backen och vips hade du satt dig på rumpan. Nu sätter du dig lite här och var, lite nu och då. Som om du aldrig gjort något annat. Det är så med allt du lär dig. Från att inte kunna alls knäcker du plötsligt koden till hur det är man gör och sen från en sekund till en annan är det som om det vore den självklaraste saken i världen. Som om du alltid kunnat.

Vi har undrat ett tag när du ska börja säga dina första stavelser. Hittills har det varit vokaler av olika slag och i olika tonläge som du koncentrerat dig på. Men så i helgen sade du plötsligt ba. Sedan dess kryper du runt och låter ba-ba-ba-ba mest hela dagarna. Folk undrar ofta vilket språk ditt första riktiga ord kommer att vara på. Jag tror att det kommer att bli mamma eller pappa och det låter ju ungefär likadant på både spanska och svenska. Men det dröjer nog ännu, din hjärna ska ju bearbeta och lära sig att förstå två språk först, så det får ta den tid det tar.

Sist men inte minst är tänderna till slut på väg upp. De är inte framme riktigt ännu, men nu har tandköttet spruckit och det går att känna något hårt med fingret. Det är nog två tänder på väg på samma gång. Som tur är verkar det inte göra ont utan mest klia.

Du är så aktiv, så social, så viljestark. Du vill inte vara stilla en sekund och protesterar om man försöker få dig att sitta stilla i ens knä mer än en sekund eller två. Det går heller inte att få dig att ligga stilla på rygg den tid det tar att byta blöja. Jag har blivit expert på att sätta på dig en ny blöja när du ligger på mage, eller kryper, eller står upp, eller allt på samma gång. Du protesterar vilt så fort det är något du inte gillar, till exempel om blir fråntagen en leksak, eller om du får sitta för länge i din matstol. Du ler mot de flesta och du låter dig bäras runt av alla som vill. Jag älskar att du är social, du gillar folk och folk gillar dig. Alla som råkar komma för nära med ansiktet får också blöta kindpussar, där du trycker din öppna mun mot ens kind och dreglar lite. Eller mycket.

Det skojigaste du vet just nu är att klättra, stå upp, kasta/banka saker i golvet, när din pappa och jag gör roliga ljud och grimaser, eskimåpussar, bli buren högt upp i luften (och sedan låtsastappad) och att skrämma bebisen och mamman i spegeln.

Livet med dig blir bara roligare och roligare för varje dag. Du är världens bästa bebis.