Frågestund: Att bo utomlands - del 1

Emme undrar: Finns det någonstans du vill bo utöver Colombia och Sverige? Är det stor skillnad (kulturell) på de sydamerikanska länder du bott i? Hur var det att komma till ett land och inte känna någon (när du kom till Sydamerika första gången)? Var det svårt att trivas och känna sig "hemma"?

Just för tillfället känner jag inte någon längtan att bo någon annanstans än i Colombia eller Sverige. Men man vet aldrig, jag är öppen för förslag, och skulle jag bli erbjuden ett drömjobb i något annat land så skulle jag nog kunna tänka mig att flytta nästan var som helst för ett tag. Men det är inget jag aktivt söker efter eller önskar. Brasilien skulle kännas spännande i så fall. Då skulle jag ju dessutom få chansen att äntligen lära mig portugisiska ordentligt.

Det både är och inte är stor kulturell skillnad mellan de olika länderna. Sydamerika är ju en kontinent som till ytan är mycket större än Europa, vilket bidrar till stora skillnader, men samtidigt delar länderna (förutom Brasilien) språk och en historia av att ha varit koloniserade av samma kolonialmakt, vilket såklart ger en viss kulturell gemenskap.

Men mellan de länder jag bott i (Chile, Argentina och Colombia) finns det en hel del skillnader, men det är svårt att peka ut dem utan att falla in i generaliseringar och klichéer. Maten är en skillnad. I Chile äter man mycket fisk och jättemycket avokado. Det finns massor av frukt och grönt. I Argentina går det nästan inte att få tag på avokado, frukt- och gröntutbudet är riktigt skralt och man äter mycket kött, pizza och pasta. I Colombia hör ris och olika baljväxter till basen i maten och husmanskosten består till stor del av kolhydrater. Språket är en annan skillnad, även om alla länder pratar spanska är de dialektala skillnaderna, både i uttal och ordförråd, enorma. Det är lite som att lära sig ett nytt språk vid varje flytt till ett nytt land. I Chile och Argentina dricker man vin, i Colombia rom och aguardiente. I Chile te, i Argentina mate, i Colombia kaffe. Och så vidare.

När jag kom till Sydamerika (Chile) första gången var det för att plugga en termin på en kurs i politik och mänskliga rättigheter. Då åkte jag med en kompis, så det var inte särskilt svårt, trots att jag inte pratade ett ord spanska. Senare har jag åkt på eget bevåg, men det har aldrig känts jobbigt. Mitt intryck av latinamerikaner (hej, generalisering) är att de generellt sett är otroligt öppna och vänliga, så det har aldrig varit något problem att hitta ett socialt sammanhang. Jag förälskade mig i Latinamerika direkt, så det var aldrig svårt att trivas och känna mig hemma. Annars hade jag nog inte återvänt gång på gång och slutligen flyttat hit.



Linus undrar: Hittade din blogg av en slump. Jag har fått ett erbjudande från mitt jobb att var stationerad i Cartagena i norra Colombia i 6 månader. Har en dotter som är 6 år och en dotter som är 6 månader undrar hur du tror det skulle funka att med familjen ner och bo Cartagena i 6månader och vad skall man tänka på isåfall.

Grattis till jobberbjudandet! Jag säger: Gör det! Det är bara sex månader, så även om det skulle bli dåligt på något vis så kommer tiden att flyga iväg. Fast det kommer inte att bli dåligt, det kommer att bli helt fantastiskt. Jag antar att jobbet hjälper till med visum och bostad och allt sånt praktiskt, så mitt viktigaste tips är: börja plugga spanska nu! Ju mer spanska ni kan desto mer kommer ni att få ut av vistelsen och desto lättare kommer vardagslivet att bli.

Anonym undrar: Jag drömmer om att bo och arbeta i latinamerika, med ungefär samma saker som du har arbetat med. vad har du för tips? Vad är första steget?

Mitt viktigaste tips är: Gör det! Våga! Går det åt skogen kan du alltid ångra dig och åka hem, en erfarenhet rikare. Lite mer konkreta tips har jag skrivit om här. Och specifikt om att jobba i Colombia här.