Kulturkrockar i barnuppfostran, del 3: Bilbarnstol

Vi var ju som sagt på resa i helgen, närmare bestämt i Garzón, Huila för att hälsa på Oscars farfar och lite annan släkt. Själva tiden i Garzón var väl trevlig, men resan. Aldrig mer på en långhelg. Aldrig mer i svärföräldrarnas bil, med svärföräldrarna.

Det tar runt tio timmar att köra till Garzón, varav ungefär åtta av dem är i tropisk värme. I en bil utan luftkonditionering. Att resa till Garzón över en långhelg innebär alltså att sitta och svettas en hel dag i bil för att tillbringa en dag där och sen sitta och svettas en hel dag i bil tillbaka. Gael var ju inte så nöjd över situationen, kan man väl sammanfatta det som.

Sedan ledde ju resan inte helt oväntat till en del kulturkrockar i barnuppfostran. Det gamla vanliga med att det är livsfarligt för barn att frysa. Ja, Garzón är tropiskt. Ja, det är runt 25-30 grader varmt. Men vinden, ni vet. "Ta på barnet en tröja, akta, det blåser, han kan bli sjuk". Ja jo, det blåste litegrann ibland. Det kändes ungefär som att fläktas av en hårtork.

Men hur som helst, resan hem var skitvarm och stackars Gael svettades där i sin bilstol och var alldeles tagen när vi äntligen kom hem vid elva på kvällen. Helt vårt fel. Vi hade ju nämligen tvingat det stackars barnet att sitta fastspänd i bilstolen hela resan. Och dessutom hade vi inte klätt på honom när vi närmat oss Bogotá och det blivit kallare klimat. Att det inte var särskilt kallt inne i bilen, att vi lagt en filt över honom och att han faktiskt var svettig när vi lyfte ur honom ur stolen hemma i lägenheten spelar ingen roll. Det var ju kallt utomhus och då måste man ha kläder på sig och nu kommer barnet minst att få lunginflammation och dö.

Ungefär följande diskussion, i sammanfattning, hade jag med svärfar i morse:

-  Jag är mycket orolig för barnet.
-  Varför då? Han mår bra.
-  Ja, men jag är väldigt upprörd på er. Att ni tog Gael till Bogotá utan att klä på honom.
-  Men vi lade ju en filt över honom, och han var till och med svettig när vi kom fram. Och han mår bra.
-  Ja nu, ja, men de konsekvenserna kommer senare.
-  Jamen, han mår faktiskt bra, han var lite tagen när vi kom fram men det var för att han säkert hade lite vätskebrist och var trött efter resan. Det är en alldeles för lång resa att göra i ett svep med en bebis.
-  Men vi reste till Garzón med Carlos när han var fem månader och det gick jättebra.
-  Ja, kanske det, men det var alldeles för varmt.
-  Jamen det är ju för att ni tvingar honom att sitta i den där stolen, ni måste ju plocka upp honom.
-  Ja, precis. Därför är resan för lång att göra i ett svep. Det är bättre att stanna längs vägen så att han får vila och svalka sig lite emellanåt, för när vi åker i bilen på landsvägen måste han sitta i stolen, det är livsfarligt annars. Krockar vi då så dör han.
-  Men det gör ingen skillnad, han kan ju dö i en krock även om han sitter i stolen.
-  Ja, om det är en svår krock, men bilbarnstolar är byggda för att skydda mot krockar och risken är mycket mindre.
-  Ja, det är ju din åsikt.
-  Men det är inte en åsikt, det är fakta.
-  Ja, du kan ju tycka så om du vill, men jag håller inte med. Ni kan inte ha honom sittande där i stolen hela resan.
-  MEN JAG KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT NI ÄR HELT JÄVLA EFTERBLIVNA NÄR DET GÄLLER TRAFIKSÄKERHET I DET HÄR LANDET!?

Nej, okej, det där sista sa jag faktiskt inte. Jag bara tänkte. Istället bet jag ihop och blinkade bort frustrationstårarna och gick till jobbet och googlade statistik över hur mycket säkrare det faktiskt är för bebisar att sitta fastspända i bilstol och skrev ut. Vi får se om sifferargumenten kan övertyga.

Ibland längtar man lite extra mycket hem.