söndag 16 augusti 2015

Mindervärdeskomplexet

En av baksidorna med att flytta hem till Sverige vid 35, när jag senast var bofast i landet som universitetsstudent, är att det är lätt att känna sig lite efter.

Alla andra har så himla uppstyrda liv nuförtiden. De har egna hus och radhus och trädgård och bil och fina möbler och dricker dyrt vin ur riktiga vinglas.

Själv ägde jag en fåtölj och en spegel. Och så en massa lådor med gamla brev och fotoalbum och dagböcker och det som rymdes i några resväskor över Atlanten. I stort sett hela resten av vårt hem har vi fått eller handlat billigt på loppis och köp- och säljsidor.

Jag gillar vår lägenhet. Den är mysig, och jag tycker att vi har fått det fint hittills. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite efter, i vår hyreslägenhet i allmännyttan med allt vårt omaka porslin. Alla andra har det, inte nödvändigtvis finare, men mer ordnat på något vis. Så som man har det när man är 35. Medan vårt hem är lite i det där uppbyggnadsstadiet, första-riktiga-jobbet-efter-examen-stadiet.

Men sen tänker jag, när jag får den där kusinen-från-landet-känslan, att jag hade säkert också haft allt det där idag om jag inte bott ett år i Chile och två år i Argentina och sju år i Colombia. Men jag skulle aldrig vilja byta ut mina tio år i Latinamerika mot alla vuxenpoäng i världen. Tids nog kommer nog jag också att ha allt det där andra. Bara lite senare än resten, men det får det vara värt.

33 kommentarer:

  1. Ja, herregud, du har ju samlat annat än porslin helt enkelt :)

    SvaraRadera
  2. Det är inte alls säkert att man är lyckligare bara för att man har en massa grejor och en massa kvadratmetrar ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det tror jag verkligen inte att man är! :)

      Radera
  3. Alltså....Jag förknippar inte ett mer ordnat liv med att nödvändigtvis vara lycklig. Jag var det inte. Så jag sa upp mig från mitt välbetalda jobb, blev egen företagare utan fast inkomst, sålde huset och flyttade in i hyresrätt och sålde bilen. Jätteskönt ju!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja dig! Och jag tror inte att pengar och saker och yta köper lycka, definitivt inte.

      Radera
  4. Jag känner verkligen igen mig. Jag har bott cirka 2.5 år här i Peru. Jag ser redan hur mina vänner börja köpa sig bostadsrätter, få heltids anställningar och tjäna över 30 000kr i månaden. Jag bor med min pojkvän och hans pappa, o jag tjänar cirka 2500kr i månaden. Peru är fantastiskt ibland, jag har rest och upplevt så mkt fint här men ibland saknar jag den där ordningen.."friheten" att kunna köpa sig något dyrt och onödigt som ett fint vinglas eller en möbel för att ha i sin alldeles egna lägenhet.

    Saludos,
    Isabelle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis så! På pricken!

      Radera
  5. Du har ju helt klart samlat på värvare saker än iitalaglas! Förstår hur du menar, men rätt säker på att alla de där vännerna tänker samma sak fast tvärtom när de ser dig. ("Hon har upplevt allt DET DÄR"!)

    SvaraRadera
  6. Jag hade samlat på mig allt i Sverige. Blev pensionär, sålde allt och flyttade till Colombia. Jag ville inte sitta och vänta på att få komma in på ålderdomshemmet. Du började ditt vuxna liv med att uppleva allt och jag slutar förmodligen mitt liv med nya upplevelser hela tiden. Jag är helt övertyga om att det du har gjort hade jag också gjort om jag hade fått börja om från början. Det du har samlat på dig är livskvalité och är betydligt mer värt än en ny Volvo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att du tog steget!

      Radera
  7. Känner igen mig i dina ord. Speciellt när jag besöker mina vänner med villa, flera barn, dubbla inkomster, bil, fast anställning etc. Men jag skulle inte vilja byta bort mina 8 år i Spanien eller min lilla hyresrätt för då skulle jag inte ha friheten... Men jag förstår dig absolut, speciellt när jag ser alla andras genomtänka hem via t.ex instagram. Men det får vara ok att jag ärvt hälften av möbler, köpt billigt på ikea etc. Nu vet jag att det inte gör mig lyckligare... Jag samlar hellre på upplevelser, resor, minnen etc

    SvaraRadera
  8. Äh. Håller med alla ovan - du har ju samlat något finare. Kan för övrigt också känna mig sådär, att alla andra har det finare och mer "samlat" än vi har. Deras grejer är genomtänka och matchande medan vi har hundra olika färger och ärvt matsalsbord som inte passar vårt hus men säkert var dyrt en gång i tiden. Stor kram!

    SvaraRadera
  9. Ja jag fyller 37, bor i hyresrätt på 54 kvm. Det är alltid stökigt, för det går inte ha det städat på den ytan när man är tre. Vi har ärvda möbler som inte matchar. Jag har samlat på udda porslin, men jag har inte "samlat på något finare" i Colombia eller någon annanstans. Jag har bott i Sverige, men aldrig haft bomöjlighet eller ekonomi att få det ordnat.Tror inte att jag är unik :) Om nu en städad, komplett och "vuxen" bostad är ett tecken på ett ordnat liv, så tror jag att det krävs en del lyckosamma omständigheter för att få det så också. Man kom in på utbildningen, man fick jobbet, man fick hjälp med den eventuella insatsen, man träffade rätt person osv. Ja du fattar. Det handlar till viss del om privilegier som inte alla har/får.

    För övrigt är ju hyresrätt asbra! Tänk vad skönt att slippa vara överlånad, om något krisar sig :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror absolut att det handlar väldigt mycket om privilegier! Särskilt i Stockholm där det är ÄNNU svårare att ta sig in på ägar-bostadsmarknaden. Mina vänner i Stockholm bor mycket mer blandat än här i Umeå där ett litet radhus är ett mycket mindre oöverstigligt köp (men ändå onåbart för många, såklart).

      Radera
  10. Välkommen hem till oss! Vi är också 35 år (i genomsnitt) och har bara omaka muggar och tråkigt porslin. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja i höst kommer vi!

      Radera
  11. Malin i Norrland18/8/15 10:44

    Du har nåt som är så mycket mer värt än ett ordnat hem med många saker och vuxenpoäng.... All erfarenhet och upplevelser som du fått under dina år utomlands! :-)
    Jag fyller 41 om några dagar och visst, jag har varit gift, bott i hus, ägt bil och fått barn, men bor separerad i hyresrätt med mycket loppismöbler, billigt porslin, ingen bil, inget jobb... Och visst sneglar jag åt de i min ålder som har man, villa, volvo och vovve... Men så tänker jag att va fasen jag är lyckligare än jag varit på många år :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja! Det är ju det som är det viktigaste i slutändan!

      Radera
  12. Ehm, tja, och jag har inga år i sydamerika att visa upp som ursäkt. Men känner igen mig också lite, ibland iaf. Vi är lika gamla men jag har hållt mig i Sverige, men jag har int evetat riktigt vad jag ska plugga och så har sjuk familj, dödsfall, barn och utbrändhet kommit emellan. Jag har inte ens en examen. Min man har, han doktorerar, ingen fet lön där inte, vi bor fortfarande i studentlght med två kids. Vi har äldsta på föris där samtliga utom två familjer bor i stora hus. Tre saker av alla våra möbler har vi köpt nytt, och varifrån? IKEA :D

    Men jag är nog rätt lycklig alltså. Jag vet att det kommer bli än mer knapert framöver då jag vill fortsätta plugga och blir klar (typ fem år kvar pga måste gå om terminer då jag pga utmattningsdepression inte minns nåt av mitt sista år i skolan). Hus eller ens köpelägenhet kommer det inte bli förrän jag är typ 40, å andra sidan får jag mest ångest av all tid och pengar ett hus verkar äta upp så :P

    Men visst känner jag mig ifrånsprungen, och då är jag ändå liksom utom tävlan, så det kanske känns "mer" för dig?

    Hur som, du har en awesome blogg, tack för den, och jag tänker på dig och er flera ggr i veckan fast vi inte känner varann och jag hoppas att det löser sig snart så att ni får vara tillsammans!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man behöver ju ingen ursäkt för att inte ha allt det där :)
      Alla har olika möjligheter och olika prioriteringar och jag skulle önska att det fanns lite mer utrymme för det, ibland får jag känslan i Sverige av att det liksom finns en snäv mall som alla ska passa in i. En viss väg att vandra, med vissa milstolpar att pricka av på vägen.

      Och tack!

      Radera
  13. Ja, skit i det. Du har ju gjort massvis av spännande, vettiga och bra grejer som folk bara drömmer om.
    Jag har dock samma känsla ibland själv eftersom jag pluggar igen och ska göra det i fyra år till. "Borde" varit klar vid det här laget (tror jag de flesta tänker - eller så är det jag). Mest för att jag blir medveten om det när folk chockat säger "VA? VARFÖR?" när de frågar vad jag gör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men HEJA dig att du faktiskt satte dig i skolbänken igen! Nästan så jag skulle vilja flytta till Göteborg så Gael kan få dig som lärare :)

      Radera
    2. Josefine, du inspirerade mig till att ta tag i mina "demoner" och börja fixa så att jag kan börja plugga igen. Kommer vara 34 när jag tar upp studierna igen och kommer då få plugga i 5 år. Nästan 30-års yrkesliv sen är u inte så illa ändå ;)

      Radera
  14. Colombia har förstås sina statussymboler, men en sak jag tycker är skönt är att de ännu inte har invaderat hemmet i så hög grad. Det är klart, det har betydelse vilket estrato man bor i och om man har en stor platt-tv och liknande, men mitt intryck är att det ändå inte är så jävla noga hur det ser ut. Det känns som att det fungerar på ett liknande sätt i Spanien till exempel. Här hemma känns hemmet som ett projekt, en yta som ska visas upp.

    De flesta avundas dej säkert för alla spännande äventyr och intryck du har samlat på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, absolut!
      Jag tänker att det har mycket att göra med att umgänget sker mycket utanför hemmet. På restaurang och så. Man behöver inte visa upp hemmet så ofta för folk.

      Radera
  15. Var glad att du inte flyttade tillbaka till Stockholm, ingen fungerande hyresmarknad och skenande bostadspriser. Vi är två som tjänar bra men jag misstänker att vi inte skulle ha haft råd med vår lägenhet idag om vi inte snålade och levde som paupers. Det känns att det har blivit väldigt likt Sydamerika, med familjer som har råd som hjälper till. Annars måste man verkligen satsa på rätt utbildning om man vill flaxa runt några år, man kan tjäna bra även i Sydamerika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen! Jag sökte jobb i Stockholm, men jag var inte så sugen på stan (har aldrig bott där). Men hela situationen skapar ju mer och mer klyftor, det är skrämmande. De som har familjer som hjälper till kommer in i bostadssnurren, de som inte har det hamnar utanför.
      Javisst kan man tjäna bra i Sydamerika också, men vi var inte riktigt beredda att betala priset för det :)

      Radera
  16. Känner verkligen igen mig, haha!. Har det tio senaste åren fokuserat mycket på att resa runt och har inte prioriterat konsumtion. Ibland kan det känns som man verkligen är efter, närmast lite genant. Men samtidigt skulle jag aldrig byta bort de upplevelser jag haft mot en flashig bil, lägenhet i innerstan eller en säck pengar. Jag skulle nog snarast vart väldigt olycklig om jag bara jagat materiella statusmarkörer.

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.