Dessa ständiga avsked. Alla gånger på flygplatsen, att se de allra närmaste genom en glasruta, försvinna bort genom passkontrollen.
Det går inte att vänja sig. Och det blir inte lättare med tiden, snarare tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det är det värsta.
SvaraRaderaJag avskyr, avskyr avsked.
Tack och lov är tiden med avsked från min sambo slut, det var fruktansvärt.
Ja det kan jag verkligen tänka mig!
RaderaÅåå jag vet vad du menar. Fy fabian. Tur ändå att det är så förhållandevis lätt att ändå ses. Jag tänker ofta på alla flyktingar som aldrig har möjlighet att hälsa på eller bli påhälsade av sin familj. Stor kram! Hoppas det inte dröjer så länge mellan detta mormorsbesök och nästa. /Julia
SvaraRaderaJa verkligen! När jag får hemlängtan tänker jag på det, att det är självvalt. Att jag i alla fall kan resa till Sverige. Att nära och kära kan resa hit. Och framför allt att jag faktiskt KAN flytta tillbaka när/om jag verkligen skulle vilja.
RaderaMen den här gången tog vi ju inget avsked ! Utan vi sa istället att vi ses snart :-) Och visst är det november snart !
SvaraRaderaStor kram mamma
Ja, det är snart!
RaderaKram
Usch, jag kan nog inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara.
SvaraRaderaKram
Inget kul alls, faktiskt...
RaderaÅ förstår verkligen. Fy sjutton vad jobbigt.
SvaraRaderaJa, jätte.
RaderaÅh, ja... Jag är i samma situation själv. Att ständigt hålla kontakt via Skype osv, och sen plötsligt ses och allt är underbart, men så går tiden alldeles för fort och så var det dags att skiljas igen. Det är definitivt den jobbigaste delen, men som du säger, ändå självvalt.
SvaraRaderaExakt så!
Radera