Åtta år senare: Tack för den här tiden!

Idag för åtta år sedan skrev jag bloggens allra första inlägg. Dags att skriva det allra sista.

Tack för alla de här åren ni har hängt med, läst, kommenterat, tipsat, stöttat. Det är ni som gjort det värt att fortsätta blogga. Men nu är vi i Sverige sedan flera år och det känns inte riktigt lika intressant att blogga om vardagslivet här, för en blogg som ju var en blogg om vardagslivet som invandrare i ett sydamerikanskt land på andra sidan Atlanten.

Ni har varit med när jag lade fram min masteruppsats och sedan tog examen.

Ni var med när det blev två streck på stickan, genom hela graviditeten och när Gael föddes.

Ni var med när Oscar och jag gifte oss och åkte på smekmånad till Sverige.

Ni var med när jag bytte jobb och bytte tillbaka igen.

Ni var med när vi bestämde oss för att flytta till Sverige, genom hela den vidriga väntan på uppehållstillståndet, när Gael äntligen fick träffa sin pappa igen efter fyra månaders ofrivillig familjeseparation.

Ni har varit med i stort och smått, i vår vardag och i Colombias politik.

Jag hade någon slags tanke om att jag skulle avsluta bloggen när allt liksom var "klart". Något om att nu har vi vårt hus, Gael har ett syskon på väg, vi har jobb båda två, och allt är på plats. Men så är det ju inte, klart blir det ju aldrig. Livet är en ständig pågående förändringsprocess och pusselbitarna som läggs på plats byts ut allt eftersom. Men livet är bra, och nu har bloggen gjort sitt.

Tack för allt!