Vägen till uppehållstillståndet

Tvåhundrasextiosex dagar.

Så länge väntade vi sedan vi den 23 december 2014 skickade in ansökan om uppehållstillstånd, tills att det ÄNTLIGEN stod beslut fattat på Migrationsverkets hemsida.

Migrationsverket har fattat ett beslut om bifall eller avslag i din ansökan

står det och sedan får man vänta på det fysiska brevet på posten för att få reda på själva beslutet. Bifall. Permanent uppehållstillstånd.

Här kommer den långa versionen av vår väg till uppehållstillståndet.

23 december 2014: Vi skickade in vår ansökan och började vänta.

9 mars 2015: Gael och jag satte oss på planet mot Sverige och lämnade Oscar kvar i Colombia.

17 april 2015: Jag hade, så fort vi landat i Sverige, ansökt om förtur hos Migrationsverket. Den ansökan avslogs. Ett treåring som var utan sin pappa, och skulle vara så under oöverskådligt lång tid till var inte ett tillräckligt skäl.

14 maj 2015: Migrationsverket skickade ett mejl där de på byråkratsvenska talade om för oss att det var dags för Oscar att kontakta ambassaden för att boka intervju.

3 juni 2015: Oscar blev intervjuad på svenska ambassaden i Bogotá och väntan fortsatte.

Vi väntade och väntade. Ibland ville jag ge upp. Framför allt för ovissheten, som var det värsta av allt. Att inte veta när, inte ens på ett ungefär. Ska vi ha det såhär tills nästa vecka? Hösten? Julen? Nästa år?

4 juli 2015: Oscar kom. Han reste till Sverige på ett turistvisum som han hade sedan tidigare. Då hade vi varit ifrån varandra, och framför allt hade ett treårigt barn varit separerat från sin pappa, i fyra månader, det vill säga i nästan 10% av sitt liv.

Och NU kommer vi till den delen av historien som jag inte har berättat om redan här på bloggen.

Vi bestämde oss nämligen för att det var helt ohållbart att Oscar skulle åka tillbaka till Colombia igen på obestämd tid när hans turistvisum gick ut i slutet av juli.

20 juli 2015: Vi gick till Migrationsverket i Umeå för att meddela att vi avsåg fortsätta vår ansökningsprocess inifrån landet, eftersom vi är makar och har ett gemensamt barn i Sverige, som vi har delad vårdnad om, vilket innebär en stark anknytning till Sverige. På byråkratspråk. Det vill säga att Oscar stannar i Sverige under handläggningen av ansökan.

Sedan dess stannade han alltså kvar, i en slags limbo, eftersom han fortfarande inte hade något uppehållstillstånd och alltså inte något personnummer och därför inte kunnat varken söka jobb eller börja läsa svenska på SFI.

Men vi har fått vara tillsammans.

4 september 2015: Vi hade ytterligare en intervju, den här gången intervjuades vi båda två och var för sig. Även om det, som jag förstår det, är en ren standardprocedur för att dubbelkolla att man faktiskt bor ihop i Sverige när man har en så kallad inifrån-ansökan, så kändes det helt ärligt rätt ovärdigt och förnedrande. Det här och hela processen. Känslan av att vår familj inte riktigt duger, och måste nagelfaras lite extra för att få en okej-stämpel av myndigheterna.

Hur som helst.

Hela tiden det eviga ärenden handläggs i tur och ordning, när det är er tur får ni besked och det går inte att säga något datum för när beslut kommer att fattas.

14 september 2015: En vacker dag stod det helt plötsligt "beslut fattat" när jag som så många gånger tidigare slentriansökte på vårt ärendenummer på Migrationsverkets hemsida.

Tvåhundrasextiosex dagar senare kan vårt nya liv börja på riktigt.