Cirkeln är sluten

När jag gick i femman kom jag hem med en lapp jag fått i skolan. Organisationen CISV sökte 11-åringar som var intresserade av att åka på ett internationellt sommarläger i en månad. Jag sökte och fick en plats.

Den där sommaren i Mellbystrand 1991, tillsammans med runt 50 andra barn från hela världen var början. Sedan dess har världen varit en del av luften jag behöver för att andas.

Det har egentligen aldrig handlat om en längtan bort, men snarare om en längtan till. Till allt det där andra som fanns att upptäcka och lära sig om i resten av världen.

Jag har rest, så mycket jag har kunnat, men framför allt har jag velat stanna på platser ett längre tag. Bli en del av dem.

När jag var sexton gick jag på High School ett år i Kanada. År 2002 satte jag för första gången min fot i Latinamerika (och sen snöade jag in på den här kontinenten). Jag bodde i Chile ett år. I Argentina i tre olika omgångar i sammanlagt två år. I januari 2008 flyttade jag till Colombia. Det är sju år sedan nu. Jag har bott i Latinamerika i hela mitt vuxna liv.

Så även om jag aldrig egentligen längtat bort utan till så hade jag omöjligt kunna stanna kvar i Umeå då, för femton år sedan när jag flyttade därifrån. Jag behövde världen.

Det är först nu som jag känner mig redo, och jag längtar ihjäl mig efter inte bara Sverige i allmänhet utan också Västerbotten i synerhet.

Nu, efter att ha bott mig världen runt skulle jag kunna bo där igen.

Cirkeln är sluten. I mars flyttar vi till mitt hem-hem.