Han är här - den lite längre versionen

Gael kom till världen hastigt och lustigt, oväntat både för honom och hans föräldrar.

Egentligen skulle jag bara hämta upp en remiss hos gynekologen i måndags, till en ultraljudsundersökning på torsdagen för att hålla koll på det här med moderkakan som inte funkade som den skulle.

Men när jag ändå var där passade jag på att be honom om att få lyssna på bebisens hjärtljud. Det är lite lättare att vara zen när man vet att allt verkar bra. Så gynekologen tog en snabbtitt med sin ultraljudsapparat och såg att fostervattensnivån verkade oroväckande låg igen. Så han skickade mig på en massa tester på en gång och efter att ha kollat moderkakans funktion bestämde han att nu var det dags.

Det var inte så att det var något slags livshotande tillstånd, men blodflödet mellan moderkakan och Gael var tillräckligt dåligt för att det skulle kunna bli ganska akut de närmsta dagarna, och en sådan situation var bättre att förebygga. Så jag fick ringa Oscar, åka hem och packa ihop lite grejer, ringa jobbet, och så blev vi inlagda samma kväll.

Jag hade bett om att få i alla fall försöka med igångsättning av förlossningen eftersom jag helst ville slippa kejsarsnitt, så vid midnatt fick jag en tablett som ska få livmodertappen att mogna och tidigt på morgonen dagen efter sattes droppet med oxitocina som sätter igång värkarna.

Jag hann få dropp i kanske två och en halv timme, medan Gael hölls under uppsikt i magen. Men ju mer värkarna tilltog (även om de aldrig hann bli särskilt starka) så sjönk Gaels hjärtrytm till hälften under varje värk. Troligen hamnade navelsträngen i kläm mellan Gael och livmoderväggen under sammandragningarna (eftersom det fanns så lite fostervatten) och ströp syretillförseln. Då bestämde läkarna att det fick vara nog, det var alldeles för riskabelt att vänta de kanske tio timmarna det skulle ta till förlossningen och att det var dags för kejsarsnitt.

Klockan 12.34 på alla hjärtans dag den 14 februari 2012 föddes Gael. 2290 pluttiga gram vägde han och han är världens finaste bebis.

På eftermiddagen fick han vara hos oss, men på kvällen kräktes han upp allt han ätit, och det visade sig att han hade alldeles för lågt blodsocker, något som tydligen är vanligt för så små bebisar. Så han hamnade i kuvös med dropp på observation, medan han pö om pö ska få börja äta igen. Vi fick åka hem igår, men Gael får stanna kvar tills han är helt hundra, så nu ägnas dagarna mest åt uppvilande och återhämtning härhemma efter kejsarsnittet och skytteltrafik till sjukhuset för att lämna urpumpad mjölk och hälsa på vår minste familjemedlem. Om sisådär en tre-fyra dagar hoppas vi att han får komma hem med oss, äntligen.

Men även om han inte är hemma ännu så, ja. Nu är han här!