Nästa sommar

Det känns som att det handlar mycket om hemlängtan på sistone, men det är något som gripit tag i mig och inte vill släppa. När jag ser bilder från Västerbotten, eller alla sommarbilder som folk bombarderar alla sociala medier med just nu, då känns det mer i magen än vad det brukar göra. Jag tänker på sommarstugan och mina kusiner som har barn i Gaels ålder, och alla barnen är där, alla utom Gael och nej.

Det räcker nu.

Jag älskar Colombia så himla mycket, men hela själen längtar efter Sverige, och en massa anledningar, både emotionella och praktiska, säger att snart är det dags.

Jag kommer inte att sätta min fot i Sverige förrän vi flyttar dit, för just nu kan jag nästan inte tänka mig något värre än att åka på en kort semester och sedan måsta åka därifrån igen.

Och på något sätt känns det lite bättre när vi väl har tagit beslutet: nästa år flyttar vi till Sverige. När det finns ett datum. Då kan jag njuta så mycket mer av Colombia, tänka att vi ska ta vara på tiden vi har kvar här. Planera julresa till Karibien.

Det jag mest ville ha sagt med det här inlägget var att ni vänner som tänker att ni vill komma och hälsa på i Colombia (ja, jag tänker alldeles särskilt på dig, Johanna), ni har lite knappt ett år på er.

Nästa sommar är vi i Sverige.