Paradiset vid Stilla Havet

Precis som förra gången lillebror var här, bjöd han mig på en resa. Den gången åkte vi till Cartagena på karibiska kusten, den här gången siktade vi in oss på Colombias andra kustremsa, den längs Stilla Havet.

Medan karibiska kusten har flera stora städer och hamnar och en väl utbyggd turism, hamnar Stilla Havs-kusten mycket mer i skymundan. Så pass mycket att när man pratar om la costa, kusten, i Colombia, är det alltid karibiska kusten som menas, som om det var den enda.

Colombias Stilla Havs-kust består till hälften av departamentet Chocó, det fattigaste av Colombias 34 departement där närmare 80% av befolkningen inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Den enda hamnen som finns längs hela kusten ligger i staden Buenaventura, som även är Colombias mordhuvudstad. De flesta av samhällena längs kusten i Chocó går endast att nås via båt eller flyg, det går väldigt få vägar genom regnskogsdjungeln som når ända fram till havet.

Kort sagt: Det är inte ett så lättillgängligt ställe.

Vi åkte till Nuquí, som man reser till via Chocós huvudstad Quibdó, med ett litet 15-platsers propellerplan. Det är ett kokhett (bara något kvarter från havets fläktande och det känns som en bastu), fattigt fiskesamhälle med runt 8000 invånare, och det är utgångspunkten till paradiset.

Nuquís hamn. Tre kvarter från flygplatsen. Max tio kvarter från var som helst i samhället.

Därifrån var det en knapp timmes färd med motorbåt tills vi var framme vid det här:

Så såg stranden ut alldeles nedanför hotellet vi bodde på. Vi var de enda gästerna första natten, sen fick vi sällskap av ett franskt par. Men i stort sett har man stränderna för sig själv. Vidsträckta stränder, kantade av kokospalmer innan den ogenomträngliga djungeln börjar.

Det är inte som stränderna i Karibien, som är kritvita med turkost och helt klart vatten. Stilla havet är mycket ruffigare. Större vågor, bruna stränder med stenar och klippor strösslade lite överallt. Djungel, djungel, djungel.

Hotellet, på morgonen vid ebb. Det är stor skillnad på ebb och flod.

Hotellet bestod av några hyddor och en matsal. Vi bodde i hyddan som ses längst till vänster på bilden ovan. Dörrarna har inga lås, fönstren har inga glas, från väggarna upp till taket är det helt öppet.

Lillebror ligger och läser på altanen

Hotellet har rinnande vatten (direkt från bäckarna som rinner ner mot havet från djungeln) och elektricitet, men inget annat. Ingen mobiltäckning, inget internet. Det finns inga affärer eller restauranger eller något i närheten, så i boendet ingår också maten - frukost, lunch och middag med fantastiskt god färsk fisk direkt från havet utanför knuten.

Lillebror dricker en kopp kaffe i matsalen

Mellan augusti och oktober är det valsäsong på den colombianska Stilla Havs-kusten. Knölvalarna migrerar (precis som fåglarna) och den här tiden på året passerar de förbi. En av de främsta turistattraktionerna är valspaning. De simmar förbi helt nära kusten och från en båt ser man på nära håll när de kommer upp till ytan och sprutar ut vattenstrålar ur ryggen och smäller med stjärtfenorna innan de dyker ner igen:

Dock är de inte så lätta att hinna fånga på kort

Det finns också små byar längs kusten och vi gjorde utflykter till några av dem. I en av dem paddlade vi kanot upp längs en flod till ett vattenfall där vi svalkade oss i hettan. Såhär magiskt såg det ut:

Stilla Havs-kusten, just för att Stilla Havet precis tvärtemot vad dess namn påstår inte är särskilt stilla, är också en drömdestination för surfare. En bit ifrån vårt hotell bodde en kille som hyrde ut surfbrädor och gav entimmes-lektioner för knappt 100 kronor. I ett infall av äsch vad tusan, varför inte, fick jag för mig att passa på att testa att surfa.

Att surfa är bland de roligare aktiviteterna jag provat på, någonsin. Det är rätt svårt (alltså, det gäller att ställa sig upp från liggande och stå kvar med balansen i behåll på en vinglig liten bräda som flyter fram på en våg i vattnet), men efter en del magplask lyckades jag! Flera gånger! Jag kände mig helt vansinnigt stolt över min oanade surftalang.

Det var det, ungefär. Förutom lite utflykter och surfningen så var det en hel del av det här - en bok, en hängmatta mellan två palmer, och vågskvalp mot stranden:

En gång frågade Jenny mig om vad man måste besöka om man åker till Colombia. Den gången svarade jag Amazonas (som visserligen inte heller går av för hackor). Då hade jag inte varit vid Stilla Havs-kusten ännu.