Kriget: Det andra Colombia

De senaste veckorna har jag varit på två fältresor i södra Colombia. Vi håller på att utvärdera ett biståndsprojekt med Nationella Kaffefederationen och jag har besökt byar i Valle del Cauca och Cauca.

Det här med att vara ute på landsbygden, långt från storstaden Bogotá, är som att befinna sig i en helt annan värld. Det är främst två saker som slog mig - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.

Vi börjar med kriget.

Det är så lätt i Bogotá att glömma bort att det faktiskt pågår en väpnad konflikt i landet. Den enda konkreta vardagskontakten med konflikten är de internflyktingar som tvingats fly sina hem hals över huvud och ibland tigger pengar på bussen. Annars är det mest via nyheterna man påminns. Si och så många FARC-medlemmar dödade av armén eller vice versa, de pågående fredsförhandlingarna i La Habana.

Men de byar jag reste till är kriget närvarande på ett helt annat sätt, utan att det för den skull pågår blossande strider.

Det är inte jättesvårt att inse varför Colombia, rent topografiskt, är så lämpat för gerillakrigföring.
Större delen av landet ser ut såhär - berg och djungelvegetation.

I en av byarna i Valle del Cauca fanns två poliser. Den ena av dem sa rakt på sak:

"Vi är bara här för syns skull. För att ge sken av en institutionell närvaro. I själva verket har vi inte makt att göra någonting. Alla vet att de som egentligen bestämmer här i byn är FARC-gerillan. Vi står mest på torget hela dagarna och gör ingenting."

Det såg ut som vilken sömnig liten by på landet som helst. Ingen gerilla syntes till någonstans. De behöver inte patrullera, alla vet ändå vad som gäller. Vi utbölingar kunde bara vistas där på dagtid, klockan tre senast var vi tvungna att åka därifrån, senare än så var vägen för farlig.

När vi var i Cauca, också i gerillakontrollerade områden, dristade jag mig till att fråga mitt sällskap om gerillan. Projektsamordnarna från Kaffefederationen, alltså. Det var på kvällen, och vi var tillbaka på hotellet, som inte hade några andra gäster just då, vi satt vid poolen och tog en drink. Men ändå.

"Vad tycker egentligen befolkningen om gerillan?"

"Sådant pratar vi inte om. Vi kan känna oss väldigt förtroliga här, men man vet aldrig vem som lyssnar på andra sidan staketet. Gerillan vet med all säkerhet att vi är här, de vet var vi har varit idag, vilka vi har besökt, vilka vi har pratat med. Så det är bäst att inte prata sådant här."

 I Valle del Cauca var det liknande. Projektsamordnarna berättade att de undvek för allt i världen politiska ämnen med projektdeltagarna. Säga att de inte vet, har inte hängt med i nyheterna, om någon deltagare frågar vad de tycker om fredsförhandlingarna. "För man kan aldrig veta vem man har att göra med."

Och jag tänker att det måste vara så oerhört svårt att jobba i ett projekt som (bland annat) försöker stärka den sociala strukturen i samhället, under sådana förutsättningar. Där ingen vågar riktigt lita på någon.

När det där fredsavtalet väl blir underskrivet i La Habana är det bara början på en oerhört lång väg.